i Årjäng är inte återfunnen än. Kerstin Segerberg försvann för c:a 2 veckor sedan, och polisen har sökt med fotfolk, hundar, bilar och helikoptrar och verkar inte ha hittat ett spår. Inte ens av bilen! Hur kan en hel kvinna och hennes bil- om än liten- bara gå upp i rök?

Att någon av ens egna nära och kära skulle försvinna spårlöst är väl en tanke man inte tänker, men det finns förstås människor som råkat ut för det och kanske i åratal försöker leva i sin vardag. En hel hög med frågor borde rimligtvis fara runt i ens huvud varje dag, för en del resten av livet, för en del tills dom får veta. Antingen dyker personen upp, eller på något vis hör av sig, eller så hittas den. Om personen är död är det fruktansvärt, men då vet man i allafall. Kan det vara ett slags lättnad ändå- i allt elände?

Förutom alla frågor man ställer sig själv (har jag gjort det jag kunnat, ville den här personen försvinna själv, är den bortförd av någon o.s.v.) så måste det vara ett jättearbete rent praktiskt. Om din man försvinner- vad säger du till barnen? Hur förklarar du för grannen, jobbet, lärarna på skolan? Om banken vill ha en namnteckning, om du behöver få ut på försäkringen för att ha råd att bo kvar, hans bil kanske står någonstans långt hemifrån utan nycklar, påbörjade affärer eller föreningsåtaganden tränger sig på…

Hur länge ska du vänta med olika saker? Antagligen blir du ibland arg, och inbillar dig att han sitter under ett parasoll på någon solig ö med en drink i handen och någon snygging bredvid sig.

Tänk om han bara inte kommer hem, du måste till slut sälja huset vilket förstås är utomordentligt svårt med alla papper och myndigheter och ta barnen och flytta. Varje dag tänker du: undrar om han hör av sig?