Varför är det ALLTID såhär för mig? Att jag ALDRIG i hela mitt liv har haft någon riktig vuxenkoll på mina finkläder menar jag. Det är jämt samma visa. VAD SKA JAG TA PÅÅÅÅ mig? Helt överrumplad varje tillfälle. Va? Är det midsommar? Va? Skolavslutning? Va? Bjuden på middag? Födelsedagskalas? Ska jag gifta mig – nu? Normala människor har lärt sig att kolla igenom sina finkläder och se så de passar ihop, att de är tvättade och strykna, att de inte har krympt i garderoben, att det finns hela strumpbyxor. Före högtidstill fället sysselsätter jag mig med sånt som att prova ut halsband som matchar med klänningen, ta på och av strumpbyxor som visar sig ha hål eller vara fel färg, panikstryka krage och nederdelen på ärmen, försöka hitta den där vita bh:n, dölja hundbett på högklackade svarta pumpsen med tuschpenna och pilla fram hårnålar mellan golvplankorna. Under högtidstillfället sysselsätter jag mig med att känna mig bortkommen, omodern, ovan att gå i fina skor och i övrigt en allmän alienerad känsla av att vara den ständigt ogifta kusinen från landet. Det är faktiskt så illa att de finaste skorna jag har (som hunden en gång bitit på) är de jag köpte till farmors begravning den 1 april 1980. Vilket i allafall bevisar en sak: en pytteliten del av mig har forfarande samma form och storlek som för 33 år sedan!

Lite tröstfoton från en morgonpromenad vid Tavelsjön:

Ojdå! Där kom den stolliga hunden med.