Etikett: klänning

Varför?

Av , , Bli först att kommentera 2

 

Varför är det ALLTID såhär för mig? Att jag ALDRIG i hela mitt liv har haft någon riktig vuxenkoll på mina finkläder menar jag. Det är jämt samma visa. VAD SKA JAG TA PÅÅÅÅ mig? Helt överrumplad varje tillfälle. Va? Är det midsommar? Va? Skolavslutning? Va? Bjuden på middag? Födelsedagskalas? Ska jag gifta mig – nu? Normala människor har lärt sig att kolla igenom sina finkläder och se så de passar ihop, att de är tvättade och strykna, att de inte har krympt i garderoben, att det finns hela strumpbyxor. Före högtidstill fället sysselsätter jag mig med sånt som att prova ut halsband som matchar med klänningen, ta på och av strumpbyxor som visar sig ha hål eller vara fel färg, panikstryka krage och nederdelen på ärmen, försöka hitta den där vita bh:n, dölja hundbett på högklackade svarta pumpsen med tuschpenna och pilla fram hårnålar mellan golvplankorna. Under högtidstillfället sysselsätter jag mig med att känna mig bortkommen, omodern, ovan att gå i fina skor och i övrigt en allmän alienerad känsla av att vara den ständigt ogifta kusinen från landet. Det är faktiskt så illa att de finaste skorna jag har (som hunden en gång bitit på) är de jag köpte till farmors begravning den 1 april 1980. Vilket i allafall bevisar en sak: en pytteliten del av mig har forfarande samma form och storlek som för 33 år sedan!

Lite tröstfoton från en morgonpromenad vid Tavelsjön:

Ojdå! Där kom den stolliga hunden med. 

Min klass…

Av , , Bli först att kommentera 0

…är så bra. Fast ibland tycker våran lärare att vi är dysfunktionella (svåårt ord!). Som när vi drar våra otroliga assiciationskedjor som bara vi förstår. Som när en av oss plötsligt säger: "Tänk om man vore född i Kirgisistan!" och en annan "ja- om man vore en kirg!" och så spånar vi jättelänge om hur det skulle vara. Eller när vi fantiserar om vad vi skulle göra med Hälsocoacharna (en annan linje på skolan) om vi väl fick tag i dom. Dom joggar ruskigt fort…

Eller när vi låtsasbråkar om bästa sättet att mäta ett hus. Eller när vi hittar på smeknamn åt varandra. Vi har två som heter samma i klassen- vi kan kalla dom Niklas. En är äldre och heter Vuxen-Niklas och en är yngre och heter Valp-Niklas.

Eftersom jag är äldst har jag förmåner. Jag beter mig mycket vuxet och tvärrusar mot bilen vi ska åka i och skriker "Shotgun"- och får sitta fram. I gengäld visar dom mig sin oreserverade respekt och kallar mig för "hon-som-vi-inte-ids-lära-oss-namnet-på-för-hon-dör-liks-snart" eller "Gammtackan".

Häromdagen kom en annan lärare in helt oanmäld med ett studiebesök från Lycksele. Ba sådär! Vi betedde oss oklanderligt vid tillfället och hyvlade och sinkade och fogade snällt och duktigt våra träbitar (som våran lärare ägnat timmar åt att såga isär för att vi sedan ska limma ihop och handhyvla dom- inte för att vara elak utan av helt ambitiösa pedagogiska orsaker!). Men när de hade gått drog vi en lättnadens suck, och jag sa :"Att han hade nerver att komma! Tänk om vi hade hållt på som vi brukar just när dom kom!"

Detta kom mig att minnas en berättelse från Marieborgs folkhögskola, där min pappa var lärare. Han har förresten varit lärare i över 54 år!

Ja- i allafalll så var eleverna där på 60-talet förstås lite flummigt klädda, casual friday hele vecka. Och det var väl okey, men en dag sa Karl-Herman Tapper, rektorn, till eleverna: "Ah- ni kan väl försöka att klä er lite fint, för i morgon kom Skolöverstyrelsen och besöker oss"

Haha. Hä sku han aldrig ha gjort. Nästa dag i alla klassrum när Skolöverstyrelsen kom satt eleverna i rader…iklädda frack respektive klänning, välkammade och stilla!