Jag bodde här från juni 1977 till dec 1980. Sällan har 3 år känts så innehållsrika. Nu när jag går i stan 30 år senare och följakligen 30 år äldre är det…konstigt. Jag går Kyrkogatan, Fallängsvägen, Bergsgatan, Fabriksgatan, Tingsgatan o Köpmangatan och ingen möter jag som känner igen mig och ingen känner jag igen. Det gör inget, det är bara det att jag får en känsla av att detta ändå min hemstad, att jag är en värmlänning och vet hur man bär sig åt även om jag inte har dialekten. Vilket språk de har här! Nästan alla talar grov dialekt och jag kommer liksom på mig själv med att stå stilla med ett fåraktigt lyckligt flin på läpparna: det här förstår jag ju- det här är mitt språk! En man på en bänk på gågatan tittar på mig. Jag ser nog ganska knäpp ut där jag står och insuper den dialekt som han tycker är vanlig svenska. Tingsgatshusen är renoverade, Repslagargatan där jag bodde är rivna och ersatta av hus i sten med centralvärme och tvättstuga. Säkert har de inga toor som fryser, tak som läcker eller rivningskontrakt nu. Ja,ja- those where the days. Domus har blivit klädaffär, konsthallen är kvar, badhuset ska byggas om och var SemesterGustaf bodde vet vi inte längre, men på lördag spelar grabbarna i Arvika Gammeldans Orkester i alla all på Folkparken. Jag gillar Arvika och grattis på 100 årsdagen du lilla underbara stad……