hade man röda kalasbyxor på vintern. Varför det hette kalasbyxor var svårt att fatta då de kliade något överjordiskt. 

I hemmen fanns den där fruktansvärda golvmattan i grönt eller brunt som jag nu i vredesmod rivit ut ur huset. Till frukost åto vi raketost på limpa eller fralla. 

På 70-talet var Håkan Juholt och Stefan Löfven små glada piltar och sprang runt med slangbellor och grodor i fickorna och kunde 6:ans tabell oklanderligt. De retade små flickor och drucko varm oboy från en termos på friluftsdagen och hade dom bara fortsatt med detta så hade allt gått väl.

Parkerna i Stockholm var fulla av hundbajs och sovande fullgubbar och vi bodde bredvid Selma Janssons väskaffär på hörnet Vegagatan/Odengatan. Där stod jag och suckade längtansfullt efter en lila liten väska, som jag tillslut fick och genast fyllde med Lego. 

Det fanns dyr originalLego som funkade bra, men sen fylldes det på med billig fejkLego som skevade sig. Man kunde inte trycka ihop den utan att något hörn liksom for upp och äventyrade hela byggnadskonstruktionen. Högst förargligt. Det pratar ingen om idag.

Vidare så for jag till skolan i Bromma med tunnelbana varje dag. Från Odenplan förbi S:t Eriksplan, Fridhemsplan, Thorildsplan, Kristineberg och allt vad de nu heter. Vi brukade tävla i att göra kast med jojon ut genom dörrrarna när de öppnades vid stationerna. Det luktade fuktig ull och man var alltid rädd att hamna ensam i en vagn med nån full person.

En gång hamnade min klasskompis Eva Berg von Linde mittemot en blottare på t-banan. Hon tittade bara strängt på honom och sa :"Kissa och gå och lägg dig!" så han dröp av…

I Stockholm fanns det nästan aldrig ren vit snö- altt var smutsbrun modd och man frös jämt när man väntade på t-banan. Jag längtade intensivt till landet och vägrade envist att erkänna att jag hade något att göra med Stockholm från c:a 11 års ålder. 

Min kompis Gudrun hade en undulat och ett marsvin som hette Pelle. Han är nog död nu. 

Och ungefär 1970 skaffade vi oss tv. En kanal… behöver jag säga mer?