Dagdrömmande med dr. King och Vreeswijk

Vad skulle ske om man slog sig ner och samtalade med Martin Luther King och Cornelis Vreeswijk om identitet och rasism? Kanske skulle man få ut någonting i stil med detta. 

“No justice, no peace!” har utropats internationellt på gator och torg, inklusive det långa landet falukorv – ett citat taget från den tappre aktivisten Martin Luther King jr. (1929–1968). Jag vill hävda att de människor som utnämnt sig själva som representanter för dr. King och hans kamp idag gör honom egentligen en stor otjänst. Det originella citatet sades av dr. King utanför ett fängelse i Kalifornien den fjortonde december år 1967, där det inte framstår som att han framför ett hot, eller uppmanar till upplopp: 

“There can be no justice without peace and there can be no peace without justice.” 

Med andra ord så bör man sträva efter fred i krigstider, och efter rättvisa i en tid av fred. För att leka med tanken över vad dr. King hade sagt om Black Lives Matter-relaterade upplopp vi bevittnat på senare tid så har vi detta att bejaka: 

“The more there are riots, the more repressive action will take place, and the more we face the danger of a right-wing takeover and eventually a fascist society.”

Martin Luther Kings inställning till den svarte mannens kamp innehöll minst lika mycket fokus på personligt ansvar som det gjorde på att åkalla strukturella förändringar hos makthavarna. Men dagens aktivism har etablerat en stark allians med “antifascister” som troligen av taktiska skäl lämnat ute “kommunism” från deras titel. Men jag finner det alltid underligt att man vill tituleras med någonting man är “anti”, som till exempel “ateist” – vill man inte hellre identifieras som någonting i linje med vad man faktiskt är för, och inte emot? 

Ateismen sitter på en hög häst i dagens etablerade strukturer, där det redan nu, och troligen fortsättningsvis kommer föra folket åt motsatt riktning. Desto mer man hetsas på att tro, känna, eller att göra, så tenderar man att falla åt det andra hållet. Samma mönster har man sett i teokratier där staten försökt påtvinga befolkningen en viss tro. Med detta i åtanke är det anmärkningsvärt att återgå till dr. Kings ord: 

“With all of its false assumptions and evil methods, communism grew as a protest against the hardships of the underprivileged. Communism in theory emphasized a classless society, and a concern for social justice, though the world knows from sad experience that in practice it created new classes and a new lexicon of injustice.”

Idag ser vi onekligen ett nytt lexikon av orättvisa. En orättvisa som skapats med påståenden som att “omvänd rasism inte existerar”, och man kan inte låta bli att fråga sig när “omvänt förtryck inte existerar”. 

Men här sitter jag, blickandes ut från vardagsrumsfönstret en vacker sommarafton, med Vreeswijk sjungandes i bakgrunden. Somliga går med trasiga skor, Balladen om Fredrik Åkare, med flera andra verk är ingjutna i vår svenska tradition; svenska klassiker av en … svensk? 

Cornelis Vreeswijk föddes 1937 i Velsen, Nederländerna, och invandrade till Sverige när han var 12 år gammal. Det var i tjugoårsåldern han slog igenom som trubadur, och gjorde snabbt ett namn för sig runtom i Sverige. Cornelis dog 1987 i Stockholm, utan ett svenskt medborgarskap. 

Det är få människor i vårt land idag som undvikit att delta i en diskussion om vad som gör en person svensk. Krönikörer har försökt fördjupa sig i detta, utan att urvattna det hela som akademin med dess postmoderna analysmodeller tenderar att göra. Det har lyfts fram att Finland har en viss kategorisering som särskiljer mellan “finnar” och “finländare”, och vad som skiljer dessa åt är just om man tillhör urbefolkningen eller ej. Om detta medför stigmatisering/polarisering är en fråga som i min mening är helt upp till vad man väljer att göra av det. 

Men vad gör vi av Vreeswijk-fenomenet? Onekligen så spelar individens val av identitet en vital roll i denna diskussion. Om Vreeswijk anser sig vara svensk, så är det svårt att hävda motsatsen, och vice versa. Men många håller med om att det ändock går en gräns någonstans, såsom att en del människor idag väljer att identifiera sig som det motsatta könet, djur, möbler etc.. I min mening så tappar individen sin identitet så fort den gör sig beroende av någon annans erkännande av den. Alltså, om Vreeswijk anser sig vara svensk, men Nisse hävdar motsatsen, kan det vara så att Cornelis skiter fullständigt i vad Nisse tycker? Troligen, ja, och Cornelis ses då som svensk.

Den största otjänst vi kan göra vårt folk och vår nation är att undvika samtal och debatt om de vitala frågor som präglar diskussionsforumen idag. Vi måste hitta en balans mellan de ogenomtänkta slutsatserna bland extremhögern som ofta slutar upp i rasism. Men även måste vi lyckas samtala med extremvänstern som även de resonerar rasistiskt, och vägrar samtala med deras meningsmotståndare som alltjämt påstås vara fascister. Idéer kan vara sanna eller falska, och bärarna av idéer är irrelevanta i analysen. Just därför är identitetsfrågan förgiftad idag, där personen ges företräde över idén.

För att återgå till dr. King så är han nog allra mest känd för sitt tal om sin dröm. Hans dröm var att han en dag kommer få se sina fyra barn leva i en nation där de inte kommer dömas utifrån färgen på deras hud – hans dröm var att de endast kommer dömas utifrån deras karaktär.  

Jag hade en gång en dröm

Jag trodde att den var sann

Så väcktes jag ur min sömn 

och drömmen försvann

Svara mig du, var är den nu?

Jag bara undrar, var är den nu?