Denna artikel kommer inte ge några konkreta förslag för att lösa invandringsproblemen. Den här artikeln kommer snarare presentera ett förhållningssätt som bygger på ett gemensamt mål som följs av att utvärdera fakta och experters råd för att slutligen enas över genomtänkta ideer och beslut. Vad innebär en pragmatisk flykting- och migrationspolitik – hur ser den ut och vad är dess mål? 

Enligt en undersökning från 2017 av SOM-institutet tycker svenskarna att samhällsproblem med invandring, sjukvården, utbildning och rättssäkerheten är de viktigaste politiska frågorna idag. Allra viktigast anses problemet med migrationspolitiken, som dessutom av allt fler beskylls vara orsaken till de andra ovanstående problemen. Denna artikel kommer inte bekräfta eller förneka den beskyllningen; i en demokrati spelar den objektiva sanningen en mindre roll i beslutsfattandet om majoriteten tror något annat.  På grund av att det svenska folket är splittrade i dessa frågor så är en ideologiskt fri och pragmatisk flykting- och migrationspolitik att föredra. Den erbjuder det mest lämpliga förhållningssättet för att hantera dagens utmaningar och kan förena ett splittrat Sverige. En pragmatisk politik kan vara utformad så att den inkluderar så många som möjligt innanför landets gränser, och kan därför innebära vara den mest humana för flyktingar och migranter. 

”Mitt Europa bygger inte murar” sa Stefan Löfven för att fyra år senare behöva ursäkta sig med de nu välkända orden ”vi såg det inte komma”. Skulle Löfven än idag hålla fast vid sitt första uttalande skulle det förmodligen kostat honom karriären. Vad hände? Och hur kunde statsministern inte se det komma när en stor del av befolkningen såg det komma redan många år innan?

Förmodligen trodde ingen politiker tidigare att Sverige kunde ta emot hela världens 60 miljoner flyktingar. Men ändå valde majoriteten av de etablerade partierna att hålla gränsen helt öppen 2015. Vad som utgjorde en hanterbar mängd invandring diskuterades inte. Ett sådant radikalt beslut togs utan en seriös debatt, där objektiv fakta kunde undersökas. Detta visar på att flyktingpolitiken i Sverige var helt ideologiskt grundad – så pass att målet helgade medlen. Men vad är ideologin, och vad är målet? 

Tysklands förbundskansler Merkel hävdar att multikulturalismen har misslyckats, och allt fler börjar resonera likadant. Det är begripligt att många drar den slutsatsen från dagens kaotiska situation, men stämmer det verkligen? Om det nu är multikulturalismens fel, varför ser vi inte då samma kaotiska situation i andra multikulturella länder som t.ex. Kanada, Australien och Nya Zeeland? Svaret är att inget av föregående länder tillät eller tillåter flyktinginvandring på samma nivå som Sverige. Merkels misstag var att hon beaktar massinvandring och multikultur som om de vore synonymer; fungerar inte massinvandring, så fungerar inte heller multikulturalism. 

För att bättre förstå dagens migrationsdebatt är det bra att skilja på multikultur och multikulturalism. Alla länder där olika kulturer lever bland varandra har mer eller mindre inslag av multikultur. Det finns givetvis olika grader på minsta antal kulturer och deras omfattning för att en sådan definition ska klassificeras korrekt. Men hur som helst är multikultur ett faktum i en globaliserad värld, och kommer förbli det inom varje stat som inte med totalitärt maktutövande försöker skapa en homogen kultur. Däremot är multikulturalism, i Sverige åtminstone, inte bara ett faktum utan även ett politiskt projekt där statsmakten eftersträvar att skapa ett mer kultur-heterogent samhälle. Tanken är att kulturer berikar varandra. Desto mer desto bättre. 

Eftersom multikulturalism som ideal och behovet av att visa solidaritet för de utsatta har skapat problem i Sverige – problem som varken Svenskar eller flyktingar vill ha – är det mer akut än någonsin att fundera över Sveriges flykting- och migrationspolitik. Missförstå oss inte, ett multikulturellt samhälle har många fördelar. Men vi förfäktar att multikulturalism som ideal är problematisk när den får för många dogmatiska supportrar som blundar för verkligheten i strävan efter utopiska mål med oönskade konsekvenser till följd. Därför är ett pragmatiskt och balanserat förhållningssätt till flykting- och migrationspolitiken, och till förvaltandet av vårt multikulturella samhälle att föredra (du kan läsa om tre principer som behövs för ett multikulturellt samhälle här). 

Varför flyr flyktingar hit? De vill ha trygghet, säkerhet, och många vill även ha möjligheten att leva enligt sina övertygelser. Flyktingar vill komma till trygghet och säkerhet och svenskarna vill behålla sin trygghet och säkerhet. Politik som förs håller på att upphäva den för alla; vissa tycker den redan är upphävd. Idealet bör därför vara att föra en flykting- och migrationspolitik som först och främst försöker upprätthålla säkerheten och tryggheten för de som redan bor i landet, för att sedan kunna erbjuda den till andra – utan att riskera förlora den.

Det faller på sin egen orimlighet att hjälpa flyktingar och föra en politik som riskerar att upphäva det de flyr till. En sådan politik väcker inte bara ett stort missnöje hos den inhemska befolkningen, men även ett missnöje hos de som nyligen invandrat. Många kom t.ex. hit för de mer gynnsamma förutsättningarna för anhörighetsinvandring, men efter att situationen såg ut att bli ohållbar begränsades förutsättningarna – familjer som har offrat livsbesparingar och riskerat en farlig resa känner sig därför bedragna. Detta borde organisationen “Refugees Welcome” ha i åtanke när de, efter att Turkiet öppnade gränsen, demonstrerade för accepterandet av fler asylsökande – därför mer asylinvandring kommer leda till mindre anhörighetsinvandring. De som vill upphäva asylrätten på grund av dagens situation är inte alla illasinnade rasister, de kanske bara anser att vi bör prioritera att hjälpa de som redan är här; de kvinnor och barn som hör till majoriteten av anhörighetsinvandrare, till skillnad från asylinvandrare vars majoritet är unga män. 

Om någon invänder med att vi borde ta in fler asylsökande och samtidigt ha en generös anhörighetsinvandring så överskattar den Sveriges förmåga att ta emot fler människor och underskattar den snabbt växande populistiska rörelsen, och därmed vår demokrati. De problem som följde med den stora flyktinginvandringen, även om de skulle vara överdrivna, har skapat ett stort missnöje hos befolkningen – och politiker rättar sig efter opinionen. Mer av tidigare flyktingpolitik kommer säkerligen skapa ett ännu större missnöje och sålunda leda till en desto mer restriktiv anhörighetsinvandring. De som kämpar för öppna gränser borde därför även se fördelarna med en mer pragmatisk flyktingpolitik. Om de verkligen beaktar flyktingars behov, vad innebär då en pragmatisk flyktingpolitik? 

Den pragmatiska flykting- och migrationspolitiken

Först och främst enas man om ett politiskt mål – ingen kan vara pragmatisk helt utan ideal. Det måste existera något ideal av vad ett samhälle eller land bör vara. Detta ideal innebär ett samhälleligt mål som statsmakten, genom praktisk beslutfattning och administration, försöker uppnå. I en demokrati där makten utgår från folket bör så många som möjligt kunna och vilja delta i upprättandet och strävandet efter målet och idealet. Detta gemensamma mål bör vara säkerhet och trygghet, eftersom det är vad både medborgare och invandrare vill ha. När alla är överens om detta kan man objektivt kolla på vad som är fakta, och sedan värdesätta vilka råd och beslut som är lämpligast – alltid med åtanken att upprätthålla tryggheten. Den frågan som måste diskuteras är: vilkas trygghet bör prioriteras?

Extremhögern hävdar förstås att “Sverige är svenskarnas land, och endast svenskarna har den hävdvunna rätten till den svenska fosterjorden”, och med det menar de bara etniska svenskar med de “rätta” kulturella preferenserna. Vilka som har den hävdvunna rätten till ett specifikt land är en filosofisk fråga där högern inte lyckats presentera ett enda övertygande resonemang. Det handlar mest om känslomässiga argument som får anhängarna att känna att de har mer “rätt” till Sverige. Men jag kommer nu försöka visa att även extremhögern drar nytta av en mer pragmatisk flykting- och migrationspolitik där fler än deras snäva krets är inräknade. 

När man utgår från en pragmatisk modell med mål att försöka inkludera så många som möjligt i ett tryggt Sverige kan man vara öppen för ideer och förslag oavsett vem det kommer ifrån. Vi kan börja med att låtsas att en majoritet av extremhögern skulle få mandat i riksdagen och bestämde att vi nu ska börja med återinvandring av alla invandrare, förutom de som helt har assimilerats och är en ekonomisk tillgång. För det första så skulle detta beslut skapa stort missnöje som troligen kräver en stark polis och militär för att verkställa det på ett säkert sätt, vilket Sverige inte har. För det andra skulle det leda till att fler med invandrarbakgrund med internationellt efterfrågad utbildning eller god ekonomi skulle välja att flytta till ett land med humanare migrationspolitik. Sveriges ekonomiska intäkter och behövande kompetens skulle bli mindre. För det tredje skulle de som inte har möjligheter för ett värdigt liv utanför Sverige inte lämna Sverige medgörligt – det är mot de outbildade som har det dåligt ekonomiskt som ett rudimentärt våldsmonopol måste användas. Därför är extremhögerns lösningar inte pragmatiska och innebär stora risker även för de svenskar de påstås vilja hjälpa. Ideologisk blindhet – oavsett från höger eller vänster – har en tendens att blunda för praktiska lösningar.

Detta innebär inte att alla högerns lösningar är dåligt genomtänkta. Fler utvisningar av brottslingar och frivillig återvandring med ekonomisk kompensation är två förslag som lätt kan få stort stöd. Om etablerade partier skulle anamma dessa förslag skulle många sårbara svenskar kunna skyddas bättre från radikalhögerns rasistiska ideologier. Det ligger en fara i att underminera deras, för många unga, tilltalande utsaga att vara de enda som vågar stå upp för obekväma sanningar. 

Vilka har rätt till Sverige?

Ingen förnuftig betvivlar att föräldrar har ett ansvar över sin egna familj före sina grannar. Men vad händer om grannarnas öde ligger i dessa föräldrars händer, och de är de enda som har möjlighet att hjälpa dem? Kan det då medföra en skyldighet att även hjälpa dem – speciellt om det skulle vara så att föräldrarna själva var orsaken till att grannarna flyttade in? Applicera nu denna tanke på dagens Sverige. 

Vi har nu ett ansvar över de flyktingar som kommit hit, kanske inget gudagivet, men eftersom dessa människors öden påverkas av de beslut som tas i vår demokrati finns åtminstone någon grad av ansvar. De beslut som tas framöver kommer att påverka de hundratusentals människor som kommit hit; skulle de inte ha kommit hit i första början skulle det vara en annan sak, men nu är de här. Vi kan försöka låtsas att vi inte har något ansvar och verkställa beslut för att endast skydda svenska medborgare, men vi kommer då få skörda konsekvenserna av att leva med samvetskval. Detta eftersom vi i Sverige har större möjligheter än andra länder att ge flyktingarna som kommit hit en mer trygg och säker framtid. Det är kanske därför extremhögern måste påstå att invandrarnas självaste etnicitet utgör ett hot, för att med gott samvete kunna propagera för drakoniska statliga åtgärder. Kortfattat: alla har ett ansvar för de människor vars öden de förfogar en avgörande faktor över. 

Det är viktigt att påpeka att i Sverige måste medborgarna ha mest rätt till landets säkerhet och välfärd. Deras långa historia att leva i Sverige och deras förväntan att fortsätta kunna leva här innebär att de generellt har starkare band knutna till landet, och att de inte har samma möjligheter att etablera sig i ett annat land. Därför kan man utan problem argumentera på ett logiskt och humant sätt att svenska medborgares trygghet bör först och främst prioriteras. 

Sammanfattning

Sverige står inför utmaningar som ingen vet hur det ska sluta. Tidigare idealism-förblindade makthavare, påhejade av sin valkrets, förde en flykting- och migrationspolitik som förstorade utmaningar till att bli tragedier. Dessa tragedier riskerar att underminera den trygghet svenskar värnar om, och som flyktingar flyr till. Håller du inte med om detta så är det, i vilket fall, vad många svenskar tror och kommer rösta därefter. Högerextrema partier bör inte få innebära ett förnuftigt val.

Det är därför dags att vi lägger vår idealism tillfälligt åt sidan för att tillsammans föra en pragmatisk flykting- och migrationspolitik med mål att upprätthålla Sveriges trygghet och säkerhet; först och främst för Svenska medborgare, för att sedan inkludera andra. Med detta pragmatiska förhållningssätt kan man efter noggranna konsekvensanalyser ge konkreta förslag på vad som måste göras, utan att försätta Sverige i ännu större problem.

Mer av detta komma skall!

Gilla och följ oss på Facebook: Patrioterna

Med alla de som känner sig överbeskyddande av vår välfärdsstat så har få reflekterat över dess uppkomst. Det gömmer sig lik i våra garderober, och Patrioterna är igång med vårstädningen. Vi skördar det vi sår, och suckar över bitter smak på skörden. 

Många saker må ha format det Sverige vi lever i idag, men något som inte kan ses över är den socialdemokratiska politikens inverkan på vårt lands och kulturs formgivning. Det var i början på 1930-talet Socialdemokraterna tog makten, och så skulle det mer eller mindre förbli fram till 1976. Under denna era växte folkhemmet fram, även kallat “den svenska modellen”, där landet var “ett Sverige för alla” och staten försäkrade dess folk om social och ekonomisk trygghet. Socialdemokrater stoltserar med att det var deras politik som ledde till vår framgång, men vad som kommer härnäst är en förklaring på att så är inte riktigt fallet. 

Alla länder har sina storhetsdagar man nostalgiskt blickar tillbaka till i hopp om en snar återvändo i glans. Ofta mäts detta mot ett lands ekonomiska tillväxt, som till exempel USA:s gyllene era från 1870–1900. Under denna tid hade Charles Darwin ett starkt inflytande på kulturen, och hans kända fras “survival of the fittest” agerade morot för de ambitiösa och rättfärdigande för de på topp. Detta var ett liknande inflytande som även tog fäste i Sverige, bl.a. genom rasbiologin alla våra partier stod bakom år 1918, men kom att nedmonteras ett par år innan andra världskrigets startskott; för att citera Levande historias “Allt som kan mätas är inte vetenskap”: 

“Utan debatt i kamrarna gick frågan vidare till statsutskottet som förklarade att ett rasbiologiskt institut var »av synnerlig vikt från såväl vetenskaplig som social synpunkt« och tillstyrkte motionen. När frågan kom tillbaka till riksdagsledamöterna debatterades en del praktiska och ekonomiska frågor i andra kammaren, men ingen hade några principiella invändningar och riksdagen biföll enhälligt statsutskottets utlåtande.” 

Så hur nådde Sverige en sådan välfärd? Hur kan vi ha utformat en modell där vi agerat som bortskämda barn, och samtidigt införskaffat en enorm statskassa? Svaret på det är som mustaschen – kort: en avgörande faktor för Sveriges radikala tillväxt är till stor del pga. Adolf Hitler. Sverige tillät nämligen tyska trupper bruka våra järnvägar, export till både nazisterna och deras motståndare, och det var förbjudet att kritisera Tyskland i media. Detta medan norska judar skickades till koncentrationsläger. Allt för att inte äventyra vår lönsamma situation. 

Där har vi det, Sveriges väg till storhet. En sund kritik av planekonomi är att den saknar incitament, men sympatisörer av den har använt vår historia som motargument. Efter andra världskriget var uppenbarligen alla länder i behov av återuppbyggnad efter åratal i krig, och Sverige var open for business med en intakt industri. Det var nu under 50–60-talet Sverige klättrade till att bli ett av de rikaste länderna i världen. Och det var med denna ekonomiska uppsving reformer kom till och gav födsel till det svenska folkhemmet. Desto friare kapitalismen fått flöda under denna tid, desto mer vinst hade vi införskaffat.

Låt detta sjunka in: den svenska staten kan liknas vid en rasistisk, principlös, feg person som fuskat sig till seger på sina vänners bekostnad. Och efter att ha erhållit prispengarna skämmer den här personen bort sina barn samtidigt som den implementerar fri uppfostran. För de som inte följer med analogin här så är vi alla “barn av staten” – och vi alla äro bortskämda, födandes på smutsiga pengar.

Med det industriella komplex vi byggt upp, och med all den export vi bidrar med till omvärlden, så är vapen en av dem. Så pass att Sverige per capita är ett av de länder som säljer mest vapen i världen, och rent ut sagt toppade listan år 2011. Svenska vapen har använts i över 40 konflikter vari alla de stora grupper invandrare härstammar, för att nämna några exempel: Libyen, Somalia, Jemen, Syrien, och Irak.

Det är kriminella ungdomar från dessa krigsdrabbade områden som fått utrymme i media på senare tid. Staten har tagit sig rollen som en kravlöst överbeskyddande mamma, och få i Sverige verkar reflektera över dess implikationer. Hamid Zafar har gjort följande analys:

“Samhällets akilleshäl är dess trubbiga pilspets. I Sverige har vi byggt upp ett system där kriminella ungdomar ska bemötas av socialtjänstens insatser. När en ungdom är på glid sätter samhället sitt hopp till socialen. Men hur gör vi om socialtjänstens metoder och lagstiftning är en del av problemet? … Kontorens frånvändhet föder gränslöshet.” 

Förstå detta: vi är en indirekt bidragande faktor till väpnade konflikter i världen som sätter oskyldiga på flykt. Att detta ens blivit möjligt är för att vi kapitaliserat på ett krig genom att lömskt bidra till förövare och försvarare. Flyktingar har sökt sig till vår välfärd, och vi är oförmögna att lösa de konflikter vår byråkrati försakat. Missförstå oss inte, vi älskar vårt hemland, och vi önskar inte vårt land ont pga. tidigare misstag. Vi klandrar inte individer för vad deras föregångare gjort; men framtiden är historians spegelbild, och folk av integritet har inget problem med att se sig själva i spegeln – och kammar till sig vid behov.

Mer av detta komma skall!

Gilla och följ oss på Facebook: Patrioterna