Spelar du en roll i extremisternas våld?

En av de mest drivande faktorer till våldsbejakande extremism är upplevt missnöje, orättvisa och lidande. Det är inte förrän en grupp upplever ett stort missnöje som ideologi kan spela en stor roll för radikalisering, eftersom det är ideologier som tolkar och ger förklaringar till missnöjet. När en viss grupps alla upplevda mödor och bekymmer skylls på en annan grupps “ondska” genom förenklade övergeneraliseringar så har de ideologiska förklaringarna blivit samhällsfarliga. Denna artikel förklarar hur denna process fungerar med tre verkliga exempel och vad enstaka personer kan göra för att motverka det. 

Ideologi är enligt gängse uppfattning mer eller mindre synonymt till samhällsåskådning, och därför köper jag helt vad filosofen Slavoj Zizek säger om att “allting är ideologi”. Ideologiska förklaringar är i de flesta fall inte problematiska, utan rättare sagt nödvändiga för att lösa reella problem som mer eller mindre korrekt återspeglar det upplevda missnöjet. Men det finns en tröskel där de överträder till att bli samhällsfarliga förklaringar som kan bli allmänt accepterade i så kallade ingrupper.

Inom socialpsykologin är ”ingrupp” den grupp som individen själv identifierar sig med och ”utgrupp” är som det låter: den grupp vars individer anses utanför ingruppen. För en muslim i västerländska länder kan muslimer tillhöra ingruppen och icke-muslimer tillhöra utgruppen, och tvärtom för en icke-muslim. I dessa in- och utgrupper förekommer en mängd olika undergrupper där identifikationen och tillhörigheten är som starkast för individerna. Till exempel identifierar sig en rasist främst med sin rasistgrupp och mindre med den ariska rasen. Detta är förstås en förenklad bild som går att nyansera mycket mer, men är trots sin simplicitet analytiskt användbar som du ska få se. Indelningen av in- och utgrupp har varit ett mycket användbart verktyg för socialpsykologer för att förklara och förstå fenomen som mobbning, fördomar, extremism, och konformism.

Hur icke-våldsamma ideologier genererar våld 

De drivande ideologierna i radikaliseringsprocessen behöver inte vara våldsbejakande i sig; tvärtom, oftast avsvär de sig från allt våld mot oskyldiga människor. Det problematiska är den svartvita bilden som målas upp av en viss ingrupp om en utgrupp som anses vara det största hotet mot ingruppens existens, identitet och säkerhet. Denna ideologi uppmanar inte till våld, men målar upp samma problembild som delas med de som uppmanar till våld. Ideologier drivande av ingruppen hjälper alltså mindre populära våldsideologier som drivs av undergrupper genom att både ingruppen och undergruppen har samma beskyllande förklaringar till deras gemensamt upplevda missnöje. Alltså; de skiljer sig inte märkbart på tolkningar och förklaringar, men på lösningar. Vissa vill lösa problemen med våld, andra utan.

Processen kan kortfattas så här:

1. Ingruppen med dess undergrupper upplever samma missnöje och deras ideologier beskyller gemensamt samma utgrupper
2. Ingruppen och undergrupperna förespråkar olika lösningar. Ingruppen förespråkar lösningar utan våld och undergruppen lösningar med våld

Det jag argumenterar för är att även den icke-våldsbejakande ingruppen driver på enstaka individers våldsbenägna tendenser. Detta innebär inte att jag förkastar att vissa ideologier är värre än andra – syftet med artikeln är att belysa den gemensamma aspekten för alla icke-våldsamma ingrupper som kan utlösa våld.

Den gemensamma nämnaren är ingruppens ideologiska förklaringar som beskyller utgrupper för det upplevda missnöjet med övergeneralisering, demonisering och avhumanisering. Ingruppen som är större än dess undergrupper kan ha en större inverkan på förklaringar till det upplevda missnöjet som är en grogrund i processen för våldsbejakande handlingar.

Demagoger profiterar på missnöjet

De flesta som hatar och hetsar mot en utgrupp begår inte våldshandlingar själva men de bekräftar världsbilden hos de få som gör det. “Svenskfientlighet” och “islamofobi” kan utspela sig som triviala utsagor från individer hos ingruppen som aldrig skulle tänka sig skada någon, men åskådliggör opinioner som demagoger utnyttjar för sina egna intressen, vilket kan i sin tur vara en avgörande trigger för våldsbejakande extremister. 

Om vi bejakar, som forskning gör, att subjektivt missnöje är en drivande faktor till radikalisering borde vi enligt sund slutledningsförmåga också beakta de faktorer som skapar ett subjektivt missnöje. I vår digitala tid har enskilda demagoger blivit viktigare aktörer för att skapa och driva ideologiska förklaringar på missnöjen. Följande förenkling av denna process kan appliceras på alla ingrupper (processen är inte endast linjär; varje del i processen kan påverka andra delar):

Ingruppens upplevda missnöje → ideologiska tolkningar och förklaringar →  demagogers ideologiska hatretorik → extrema undergruppens våldshandlingar

Det är genom tweets, kommentarer på facebook, nyhetsreportage och trivialt vardagssnack demagoger läser av opinioner och planerar sin retorik för att vinna röster och följare.

 

 

I dagens samhällsklimat har bland annat Alexander Bard insett att det går att vinna popularitet med twitterinlägg som “they say only a small minority of muslims are violent. Quite an impressive minority then running huge countries like Iran and Saudi”. Bard som är skolad i filosofi förstår nog bristen i sin argumentation, men är mer en populärsökande exhibitionist än sanningsälskande filosof. Just därför fortsätter Bard med samma populära hatretorik fem år senare i sitt twittrande om att “Islam is at war with France. Whose side does Europe stand on?”. Inget ger mer följare i ett polariserat samhälle än inlägg som talar till känslorna ilska, hat och rädsla. Vad som är sant och rätt är mindre intressant än vad som ger den ideologiska ingruppen en känsla av motstånd, seger och vedergällning.

Ingen skulle betvivla att en muslimsk förebild skulle vara ett hot mot säkerheten och orsak till ökad polarisering om den sa till sina arga muslimska twitterföljare “France is at war with Islam. Whose side do European Muslims stand on?” eller “they say only a small minority of democrats are violent. Quite an impressive minority then running huge countries like USA and Israel.”

Idag är det är ett ypperligt tillfälle att vinna popularitet för den som är beredd att profitera och exploatera polariseringen i samhället som Bard gör. Även fast det är rättsligt tillåtet, och bör fortsätta vara det, borde det ses för vad det är: ett patologiskt och omoraliskt beteende som kommer i en variation av ideologisk förklädnad.

 

 

Ett annat lite mer subtilt exempel kan tas från partiet Alternativ för Sverige angående en tidigare dömd våldsbrottsling där de skriver att “de andra partierna vill ha kvar honom i Sverige så han kan begå brott”. En mer trovärdig förklaring på detta är att inget parti vill ha kvar grova våldsbrottslingar i Sverige, men utöver det vill de även ha en rättsstat och uppfylla internationella åtaganden, vilket kraftigt försvårar de till synes enkla åtgärder som AFS förespråkar. Denna demonisering av politiska partier bekräftar den ideologiska teorin att etablissemanget är medvetna aktörer som vill underminera och förstöra AFS-ingruppens identitet och säkerhet. Denna ideologiska förklaringsmodell för upplevda missnöjen de delar med Anders Breivik och andra våldsbejakande högerextremister bl.a..

Ett tredje exempel kan hämtas från vänsterns identitetspolitik; aktivisten Samuel Girma skrev följande i en artikel:

“Jag ska vara helt ärlig, jag har sedan länge slutat lita på vitas förmåga eller vilja till förändring. Bara denna mening kommer uppröra vita människor mer än själva faktumet att dom fortsätter att delta i en rasistisk struktur. Jag är inte irrationell och arg. Mina påståenden om dom är fakta. Om vita personer hade haft förmåga till att ta till sig hundratals års kamp, vädjan och skrik och kunskap hade världen sett lite annorlunda ut.”

Identitetsvänstern kan försvara påståenden som detta med att deras övergeneralisering endast handlar om vita människor som deltar i en rasistisk struktur (läs: alla andra som inte håller med dem). Detta är hursomhaver ett tydligt exempel på en ingrupp som genom ideologi tolkar och beskyller deras upplevda missnöje på en specifik utgrupp. Denna förklaring delas förmodligen av de som utför så kallade förnedringsrån mot vita svenska barn och ungdomar.

Alla tre i dessa exempel klarar sig från de våldsamma konsekvenserna deras beteenden delvist orsakar, men en vägran för självgranskning och förändring ökar sannolikheterna att de negativa konsekvenser en dag även drabbar dem. Ingen, förutom de mest extrema galningarna, skulle trivas i ett polariserat samhälle försatt i en kris där samhällsviktiga institutioner slutat fungera.

Vad kan vi göra åt saken?

Socialpsykologer har visat genom flera undersökningar ingruppens starka påverkan på individen. Ett av de kändaste experimenten var det utfört av Solomon Asch. I experimentet fick deltagarna avgöra vilken av tre olika långa linjer som stämde överens med en annan linje  Det såg ut som följande:

Ett enkelt test som vem som helst skulle klara av, men så många som 75% av deltagarna valde fel. Detta skedde genom att undersökningsdeltagaren sattes i en grupp av 5–7 skådespelare, som alla medvetet valde fel linje före deltagarens tur. Det sociala trycket fick de flesta deltagarna att välja samma som gruppen istället för vad som var klart och tydligt framför dem. Det är denna sociala konformism hos ingrupper kring överrgeneraliserande ideologier som måste luckras upp så att dess medlemmar ser saker för vad dem verkligen är. Men nu handlar det inte enbart om ett oskyldigt test – nu är konformismen uppbackad av en stark tillhörighet med en identitetsgrupp, prestige och status.

En utgrupp kan inte effektivt förändra en ingrupps medlemmar, förändringen måste ske från ingruppen själv. Det kan vara extra svårt att göra när det upplevda missnöjen faktiskt speglar riktiga problem som extremister och ideologer från en utgrupp delvist orsakar. Men i en tid av stora motsättningar är det desto viktigare att fler ser sin egen del i polariseringen och undviker beteenden som befäster och stärker den.

Vi skulle definitivt få ett bättre samhälle om fler muslimer, kristna, sekularister och alla andra inte lät sina ingruppers patologiska demagoger härja fritt med hatretorik utan mothugg. En avvikande röst från ingruppen kan ha stor effekt utan att ens behöva uttrycka en åsikt; den kan ta form av en fråga som “vad har du för bevis för det?” eller “hur har du tänkt genomföra detta?”. Det viktigaste är att visa på att ett avvikande tankesätt finns så fler dörrar öppnas för andra att våga haka på.

Aschs experiment har även testats med att en av skådespelarna väljer en annan fel linje. Den avvikande rösten, trots att den var felaktig, ledde till att konformist-andelen sjönk från tidigare 75% till endast 5–10%. Så underskatta inte kraften av att säga ifrån eller ifrågasätta. I en tid när många beljuger sina egna sinnen och förnuft för att kunna acceptera ingruppens ideologiska förklaringsmodeller behövs din avvikande röst mer är någonsin.