TRE principer för multikulturens överlevnad

Av , , 1 kommentar 6

Kan vi ena Sveriges invånare under en gemensam värdegrund? Vi pratar om elefanten i rummet. Vi alla rider på en elefant utan att många vet om det, och om vi inte uppmärksammar detta kan vi mycket väl vara på väg utför klippan. Låt oss förklara varför. 

Är det moraliskt fel att äta sin egen hund efter man råkat köra ihjäl den? Det är en seriös fråga som psykologen Jonathan Haidt ställer för att visa hur den större majoriteten av världens befolkning känner avsky för vissa beslut, även om ingen tagit skada. Han utvecklade en moralisk teori som hävdar att människors moral styrs mer av sina magkänslor än rationellt resonerande, inkluderat liberala människor. De kan tyckas göra helt rationella beslut som är helt oberoende av deras känslor, men låt dig inte bedras; enligt Haidt beror det mest på att de vuxit upp i en politiskt liberal miljö – även deras moral är ett resultat av social påverkan sen födseln. På så sätt gör de allra flesta av oss moraliska beslut och bedömningar baserade på våra känslor. Det är inte förrän efteråt vi försöker rättfärdiga dem med vårt resonerande, om vi ens försöker.

Han förklarar denna moraliska process med en analogi av en elefant och en ryttare. Elefanten är den emotionella sidan av människan och den rationella är ryttaren. Elefantens ryttare ser ut att styra, men när det finns en oenighet mellan elefanten och ryttaren vinner elefanten vanligtvis.

Enligt moralfundamentsteorin, som Jonathan Haidt var med och utvecklade, har varje människa olika fundament som är avgörande för våra moraliska beslut. Liberala collegestudenter i USA bekänner mestadels bara två av teorins sex fundament: vård/omsorg och rättvisa/fusk. De har inget problem med att hundägaren äter upp sin ihjälkörda hund till skillnad från andra personer, vilka även kan bekänna de resterande fundamenten. Konservativa är vanligtvis några som tenderar att lägga vikt på samtliga sex, med de två ovannämnda även: lojalitet/svek, auktoritet/omstörtande, renhet/förnedring, och frihet/förtryck.

Med den stora invandringen de senaste åren har Sverige fått en allt större konservativ och religiös befolkning; det finns även en snabbt växande högerkonservativ befolkning, av främst etniska svenskar, som alla har helt andra elefanter (moraliska värdegrunder) än den svenska majoriteten. På grund av denna utveckling, och att vi svenskar inte har en tillräckligt god förståelse för främmande värdegrunder, har samhället blivit kraftigt polariserat. Därför är det nu viktigare än någonsin att vi försöker komma till underfund med hur vi ska kunna leva i god sämja med varandra, trots våra olika värdegrunder. Kan Sverige vara en plats där vår samlevnad är möjlig? Vi på den här bloggen är övertygade om den möjligheten. Men det kommer bara kunna förverkligas om vi kämpar för att följande 3 principer ska få starkt fäste i Sverige.

1. Förståelse för andras moraliska värdegrunder

Eftersom varje människas värdegrund är resultatet av en lång social process beroende på miljö, historia, kultur och religion måste vi inse att det inte är en lätt uppgift att förändra någons moraliska värdegrund. Om vi kan vara överens i att inte försöka tvinga varandra till den ”rätta” moralen, finns det ingen annan väg för förståelse förutom genom respektfulla debatter och dialoger. Förståelse mellan varandra leder till respekt. Den som förstår svenskars kärlek till hundar kommer inte tänka tanken på att äta sin hund. Likaså bör man undvika att skända flaggan, svära i kyrkan, eller bränna en koran. Det finns mycket mer konstruktiva sätt att kritisera varandra på.

Enligt Jonathan Haidt är det inte lätt att förstå andras värdegrunder, bara en liten del av befolkningen klarar det. Men utan den förståelsen är det hopplöst att försöka förändra andras övertygelser. Haidt berättar i sin bok The Righteous Mind vad som krävs:

”Om du verkligen vill förändra någons åsikt i en moralisk eller politisk fråga, måste du se saker från den personens synvinkel såväl som din egen. Och om du verkligen ser det på den andra personens sätt – djupt och intuitivt – kan du till och med upptäcka ditt eget sinne öppna som respons[ändra åsikt]. Empati är ett motgift mot [själv]rättfärdighet, även om det är mycket svårt att empatisera över en moralisk klyfta.” (Haidt 2012, s. 49, min översättning)

Om någon skulle invända med “Ja, vi kan väl acceptera andra värdegrunder men inte alla! Vi kan inte acceptera värdegrunder som tydligt skapar konflikter och är en samhällsfara?”, så håller vi generellt med om detta påstående. Därför är det viktigt att man även kämpar för kommande två principer. 

2. Förståelse för skillnaderna mellan behov och önskningar

Vi har alla olika önskningar hur vi helst vill leva, hur samhället ska se ut, och vilken regering som ska ha makten. Däremot är våra behov mycket likartade. Om det är något vi har gemensamt så är det vårt behov av trygghet, säkerhet, frihet i att leva enligt våra övertygelser, och att allt detta ska nedärvas till kommande generationer. Exempelvis kan Abdullah önska att han ska höra böneutrop för varje bön, men det kan råka i kollision med Oves fysiska behov av att kunna sova ostört. Abdullah kan fråga sig: behöver jag verkligen det här för att känna trygghet och kunna utvecklas? Om inte, så borde han prioritera att inte skapa konflikt med en annans behov för att uppfylla sin egen önskan. På liknande sätt kan Ove önska att muslimer inte ska få någon plats för bön på skolor för han tror det leder till en fundamentalistisk islamisering, men det kan krocka med Abdullahs behov att leva enligt sina övertygelser. Ove kan här, likt Abdullah, prioritera att inte skapa konflikt eftersom det bara handlar om hans egna önskningar.

Kortfattat: Behov är det som individen i fråga inte kan leva utan för att kunna behålla sin fysiska och psykiska hälsa; till skillnad från önskningar som individen vill ha, men vars välmående inte är i behov av. Det tillkommer eventuellt ett litet problem inom denna princip: vem avgör vad som är behov och vad som är önskningar? Och vad gör vi om någons behov kolliderar med en annans behov? Lösningen för det är faktisk enkel. Det första är att man har någorlunda god förståelse för andras moraliska värdegrunder (första principen) och vad som är centralt i dem. T.ex. att högt deklarera böneutrop med högtalare ut mot gatan hör inte till en central del av den islamiska tron – det är inte ett villkor för att en muslim ska kunna leva ett rättfärdigt islamiskt liv. Om man vill undvika konflikt och osämja kan Abdullahs mindre nödvändiga önskan inte få gå före Oves viktigare behov av sömn.

Det andra är att man vänder sig till den svenska grundlagen om någras behov skulle kollidera. Varje individ kan därför själv ges friheten att välja vad som är dennes moraliska behov och praktisera det – med villkoret att det hålls inom lagens ramar. Kolliderar ett behov med ett annat kollar man helt enkelt vilka som bryter mot lagen. Detta leder oss till den tredje principen.

3. Stärka människors fri-/rättigheter och hedra grundlagen

I Sverige ger grundlagen ett tillräckligt bra skydd åt minoriteter och deras övertygelser. Problemet sitter i vissa politikers och deras valkretsars attityder och bristande respekt för grundlagen. Det finns ingen magisk kraft inneboende i lagens skrifter, utan lagens auktoritet stärks endast av de som hedrar och följer den. Det finns politiker som hetsar allt mer mot oliktänkande och för en symbolpolitik som skulle, om den uppfylldes, strida direkt mot grundlagen. Därför räcker det inte med att vi bara försöker förstå varandra och söka gemensamma intressen – vi måste även kämpa för att grundlagen skyddas från opportunistiska politiker.

Sammanfattning

Sverige är idag försatt i en situation som verkar ohållbar. Människor känner sig bedragna och förda bakom ljuset av det politiska etablissemanget och har därför börjat dra sig till demagogers vilseledande retorik och ogenomtänkta politiska lösningar. Deras politiska agenda innehåller inte ett spår av ovanstående principer. Med dessa tre principer kan vi föra en gemensam kamp mot demagogers nyckfulla handlingar utan att behöva vänta på hjälp från principlösa politiker och byråkrater. Vi vill uppmuntra att principerna följs och respekteras för att bygga upp samförståndet i samhället från gräsrotsnivå. 

Principerna funkar även bra som granskande och partiöverskridande glasögon för att avgöra vilka politiker som bidrar till ökad polarisering och konflikter, eller till samförstånd och fred. När en populär politiker matar sina följare på Twitter med att ”social intolerans är den bästa metoden att hålla religionen i.e. islam i schack”, vet vi omedelbart utifrån dessa tre principer att han är en del av problemet, inte lösningen.

Oavsett vad man tycker om saken så är Sverige nu ett multikulturellt land med ett ännu större multum av varierade önskningar. Utifrån vår faktiska situation måste vi seriöst fundera på vad som är mest värt – att strida och gå i konflikt för att några få önskningar ska uppfyllas för ett fåtal vinnare, eller söka samförstånd där de flesta behoven kan tillgodoses för de allra flesta?

 

Mer av detta komma skall!

Gilla och följ oss på Facebook: Patrioterna

Kommunalråd Ågren & Co vanhedrar liberalismen

Av , , 8 kommentarer 54

Bägaren har runnit över. Moderaten Anders Ågren och så kallade liberala, konservativa, kristdemokrater i Umeå har sålt sina själar och ingått i en ohelig allians med kommunister. De har övergivit individens självbestämmande, inbjudandes till statligt intrång för att uppnå vad liberalismen aldrig angett sig att försöka uppnå – ett slutgiltigt idealtillstånd.

“Medlen helgar målen” är ett koncept som använts av totalitära kommunistiska stater, ett koncept som berövat miljontals individer livet. Sverige lever idag med ett mångfald som skrämmer den okunnige i tron av att landets identitet och värdegrund rinner oss mellan fingrarna. Så istället för att förkoppsliga den liberala andan i att kapitalisera och samspela med medborgarnas olikheter så vill man nu genom politiska beslut tvinga en skara människor att välja mellan deras religion eller arbete. Det paradoxala i detta är att det görs i jämställdhetens namn, och det är just muslimska kvinnor som utsätts för denna häxjakt på grund av en huvudbonad de valt att bära. En huvudbonad tillhörande vår egnaste folkdräkt. 

Det finns läsare som kan tolka den text vi skriver baserat på vilken hudfärg vi har eller vilket kön vi identifierar oss med; dessa personer sympatiserar med en identitetspolitik som ärvt sin symboliska och kollektivistiska syn på människor från totalitära ideologier. Vem du är som individ är sekundärt beroende på vilket kollektiv du tillhör – förr var det borgare och proletärer, idag är det män och kvinnor, svarta och vita, osv.. Sanna liberaler accepterar inte denna premiss utan ser varje individ som självbestämmande och unik; men falska liberaler sjunger falsett med de marxistinfluerade tänkare som valt att tolka den huvudduk muslimska kvinnor bär på som ett uttryck av hedersförtryck i en patriarkal världsordning. Därför vill de med statligt intrång diktera över deras klädval, med karriären på spel. 

Vi skriver till dig Anders Ågren: med den tankegång du presenterar – vänsterflum – och den oheliga alliansen du manifesterar, så är frågan inte om, utan när du även vill förbjuda muslimska slöjbärande kvinnor från offentligt arbete. Detta propageras av både radikala ateister och hycklande konservativa. Att förbjuda muslimska kvinnor att arbeta i ett privat företag hade inte stört oss, marknaden får avgöra ifall det var ett strategiskt beslut eller inte. Men att förbjuda kvinnor offentligt arbete som lärt sig vårt språk och kultur, krigat åratal på universitet, för att ge tillbaka till det land som gett dem denna möjlighet? 

Låt oss då inte glömma de svenska konvertiter som valt att praktisera islam och även dem klä sig i slöja. Klaga då inte på att integrationen skiter sig och att muslimska kvinnor lever upp till okunnigas fördomar och blir simpla bidragstagare, oförmögna att bidra, när ni själva tvingat dem dit. Ni som vill inspirera folk till arbete, ni stod med de som ville förbjuda slöjan i skolan och fick grundlagen att skola er. Ni har tappat ert förtroende för att vara fanbärare för det fria valet.

Vi ser dig Ågren, och vi ser rött – och då hör inte humöret till ämnet.

 

Mer av detta komma skall!

Gilla och följ oss på Facebook: Patrioterna

Vi mot dom, eller dom mot oss?

Av , , 1 kommentar 8

Hatar invandrare svenskar? Vad kan ge upphov till de brott vi ser i utsatta områden i Sverige idag? Är det något vi som utomstående bidrar till, eller ligger det ett fundamentalt problem hos de förövare som begår de fasansfulla brott vi ser dagligen? Frågorna är många, och orden på politikers, akademikers och medborgares läppar är inte bara problemen, utan även en del försök till lösningar. Men det är något som saknas. 

Stefan Löfven gjorde ett uttalande i sin intervju med SVT om gängkriminalitet som resulterade i både medhåll och kritik:

”… det hade det varit oavsett vem som hade bott där, om det var så att du hade satt dit människor som var födda i Sverige under samma förutsättningar, så får du samma resultat.”

Löfven har definitivt stöd i sitt resonemang, alltså att kriminalitet följer ett samhälle med stora samhällsklyftor. Detta har vissa nationalekonomer mer eller mindre bevisat då de upptäckt denna korrelation mellan samhällsklyftor och kriminalitet. Mer av det kan ni se här

Men även om man accepterar denna idé så kan man inte fly tanken av att det krävs något mer. Här vill vi argumentera för att det inte bara är samhällsklyftor som är problemet, utan nämligen synen på dem. Alla individer har förmåga att förändra sin tillvaro avsevärt; skulle man av någon anledning sakna möjligheten att göra detta, då – och endast då – skulle man kunna acceptera ginikoefficienten som primär anledning som förklarades ovan. Om individer har möjlighet att förändra sin tillvaro vill vi lägga ansvaret på individen, och inte ens öppna dörren för bortförklaringar. 

Konservativa borde därför acceptera Löfvens påstående som mer eller mindre sanningsenligt, men meningsskiljaktigheter kommer dyka upp i hur vi bör tackla detta problem. I Agenda deltog en kriminolog vid namn Dörner och fd-polisen Panshiri där de gav sin syn på vad som kan ha gett upphov till de uppmärksammade ungdomsrånen i Sverige. Dörner hänvisade till psykologisk instabilitet hos förövarna och Panshiri uppmärksammade en rad faktorer, varav den vi finner mest uppseendeväckande är just den lösningen han föreslog baserad på de många samtal han haft med dem i utsatta områden – kollektiv bestraffning. Panshiri poängterade att det inte är hans ord, utan ord av dem som vill motarbeta detta och lever i utsatta områden själva. Varför just kollektiv bestraffning, så förklarade Panshiri att “ett kollektivistiskt tankesätt präglar de som lever i dessa områden”. Här krävs det att vi frågar hur exakt detta ska gå till. Om tre syskon studerar/arbetar, men har en stökig lillebror, ska de skötsamma straffas för det? Även om de gjort sitt bästa för att förhindra brott? 

Den gemensamma nämnaren mellan nazism, kommunism, och radikal jihadism är just kollektivismen. Nazisterna reducerade hela deras nations frammarsch till kampen mellan urtyskar och judar; kommunister reducerar hela deras strävan efter social rättvisa till kampen mellan arbetare och borgare; jihadister reducerar hela den islamiska religionens fulländande till kampen mellan troende och icketroende. Lösningen är att helt enkelt göra sig av med judar, borgare, och ickemuslimer för att nå sitt ideal – ”ständigt en avrättning kvar till utopia”. 

Kollektivismen är överallt idag. Konservativa kallas för nazister, solidariska för kommunister, och simpla troende muslimer för terrorister. Polemiken blandad med en kollektivism går åt båda hållen för att med enkelhet försöka reducera ens komplexa tillvaro till något gripbart. Detta visar på att vi människor är i behov utav mening, så pass att vi är redo att begå fruktansvärda handlingar för att nå en.

Vad har det kollektivistiska tankesättet att göra med gängmedlemmar? Som påpekat tidigare så kan detta tankesätt ge upphov till att rättfärdiga brott i ett större sammanhang. Rent psykologiskt så följer födseln av det kriminella tänkandet en röd tråd lik den schweiziske filosofen Piagets utvecklingsteori. Låt oss leka med tanken att en person är socialt utsatt –  och finner det inte i sig att vara optimistisk och lösningsorienterad för att skapa mening i sin tillvaro – så kan det mycket väl slå över till:  

1. Jag stör mig på att jag inte når status och framgång

2. Jag stör mig på och hatar de som lyckas istället för mig

3. Jag hatar samhället och livet som gett upphov till att jag ska uppleva denna värdelöshet 

4. Eftersom jag är så irriterad och hatar min omgivning kommer jag göra allt i min makt för att ge den så mycket smärta och fruktan jag är kapabel till 

Det här är de simpla kognitiva steg en person kan gå igenom, vilket troligen skett hos den man som ville bränna ner en skola för att sedan ta sitt liv i Sverige som SVT rapporterade om igår. Men vad vi ser är den essentiella delen för att detta ska ge uttryck är idén av att reducera individer till en del av ett kollektiv. I vår mening är den irrationella kollektivismen ett av de allra största hoten vårt samhälle står inför. 

Den marxistiska modellen, att förenkla vår komplexa omgivning till en simpel kamp mellan två kollektiv, används onekligen pragmatiskt inom akademin för att nå insikter. Men vi måste se faran i just detta. Det är inte av måfå som de många radikala förgreningar inom jihadismen framträtt i områden som dominerats av ett marxistiskt styre. Det är heller inte okänt att många prominenta tänkare i jihadistmiljön har erfarenheter av att ha studerat marxismen djupgående. Vad kommunistiska stater begått för hemskheter kräver inte ens vidare elaborering. 

Vi tvivlar inte på att det finns vänsterorienterade politiker som genuint vill gott och ser solidaritet som drivkraft. Inte heller tvivlar vi på att det finns sverigedemokrater som helt enkelt inte vill se sitt hemland förlora något den lärt sig att älska. Och självklart är den absoluta majoriteten av Sveriges muslimer emot terrorism lika mycket som deras landsmän. Men på grund av ett kollektivistiskt inslag hos de ovannämnda så kan den vänsterorienterade politikern så förakt för borgare, sverigedemokraten avsky för invandrare, och muslimen hat mot ickemuslimer.

Man kan ställa sig frågandes till varför minoriteter i en politik som främjar många av deras egenintressen lever i missnöje. En sista tankeställare vi vill dela gällande detta är ett utdrag från krönikören Jörgen Huitfeldts krönika “Låt oss prata om känslorna bakom ungdomsrånen”: 

”En gång ställde jag frågan till en professor i bekantskapskretsen: ’Hur kan det komma sig att Sverige som ger skydd till förföljda, erbjuder dem gratis sjukvård, utbildning och till och med försörjer dem om de inte klarar det själva, möts med sådant förakt? Att ungdomar till och med kastar sten på ambulansen när den kommer för att hjälpa deras egna grannar?’

Han blev tyst en lång stund sedan kom svaret:

’Kanske precis just därför. När du möter människor med en attityd som signalerar att du inte förväntar dig någonting av dem, att de inte klarar av att försörja sig, bidra till samhället och skapa sin egen lycka och framgång – då har du tagit ifrån dem all makt och all värdighet. Det enda de då har kvar för att i någon mån jämna ut maktobalansen mellan er är möta dig med förakt.’”

Ett kollektiv är ”en grupp som hålls samman genom ett gemensamt intresse”, och vi alla vill leva i fred till fullo, och ifred till viss del. Även fast vi nog delar detta så avgör var individ hur den vill leva, och trots stereotyper så bör vi aldrig glömma att varje individ är unik och förtjänar att dömas utifrån dess individuella meriter  inget annat.

 

Mer av detta komma skall!

Gilla och följ oss på Facebook: Patrioterna

Moderaternas fanatiska drev mot slöjan

Av , , 11 kommentarer 10

Denna artikel avser att ge en djupare förståelse för slöjan från ett islamiskt perspektiv, samt att svara på Åsa Ågren Wikström och Faw Azzats artiklar om slöjan – två kvinnor som företräder moderaterna men ger en bild av slöjan och muslimer som är långt ifrån moderat. 

Islams kultur och moraliska principer skiljer sig från majoritetens i den västerländska världen. Trots detta kan man enas över mycket gott under förutsättning att inte diskriminerande inskränkningar sker av den ena eller andras övertygelser. I debatten om den islamiska slöjan har ingen på ett adekvat sätt förklarat vad troende muslimers teologiska tolkning är av slöjan. Det verkar finnas en utbredd ignorans om Sveriges grundläggande lagstiftning och hur ett av lagens mål är att skydda levnadssätt som kan verka sämre och bakåtsträvande i majoritetens ögon. Det har pratats livligt och ensidigt om hotet med islamiseringen, shariapoliser, hederskultur etc., och det ämne denna artikel kommer fokusera på är beslöjningen av barn i skolan.

Det pratas mycket mindre om varför och hur detta utgör ett hot och specifikt hur det strider mot den svenska lagen. Detta är av oerhört stor vikt som inte många verkar fundera kring i dagens polariserade Sverige – vad är vitsen med en lagstiftning för religionsfrihet om alla ska tycka likadant och leva på samma vis? Det är nu viktigare än någonsin att vi vänder oss till vår lagstiftning för att förhoppningsvis finna en tydlig gemensam grund där verkliga hot tydligt definieras, som både troende och icketroende, konservativa och progressiva kan ena sin kamp emot.

Någon kan invända i frågan om att barn skiljer sig från vuxna eftersom barn inte är förmögna att fatta egna rationella beslut. Därför brukar det anses problematiskt att föräldrar indoktrinerar sina barn till en viss religion. Många verkar ha fått för sig att religionsfriheten inte omfattar föräldrarnas uppfostran av sina barn. Ett ogenomtänkt mantra som blivit vanligt i dagens onyanserade debatt är att religionsfrihet också betyder frihet från religion, som ingen vettig förnekar; men just detta mantra används, ironiskt nog, för att med tvång klä av flickor plagg som de kan ha valt av egen vilja. Enligt detta resonemang ska en 10-årig flicka som kanske vill efterlikna sin mamma eller storasyster tvingas ta av sig ett klädesplagg, för att religionsfrihet också betyder frihet från religion.

Anledningen till varför denna fråga är så viktig är för att den tvingar oss att fundera kring de liberala principer samhället är uppbyggt på och vad den svenska lagen verkligen säger. Förbudsförespråkarna visar en bristfällig och oriktig förståelse av islam och hur praktiserande muslimer förstår och praktiserar den. Ingen av dem har förklarat vad följare av traditionell islam själva tror om slöjan och varför vissa muslimer tycker det är viktigt att barn gör sig hemmastadda i bärandet av den. Det är av största vikt att man har en korrekt förståelse av det man vill föreskriva förbud mot. Därför kommer vi presentera en kort sammanfattning av hur de fyra sunnitiska rättskolorna – den stora majoriteten av muslimers referenspunkt i vad avser juridisk metod och tillämpning – ser på slöjan.

Det råder konsensus mellan rättskolorna att slöjan är obligatorisk för kvinnor som nått puberteten. En vuxen muslimsk kvinna som väljer att inte bära slöjan begår alltså en synd, men det är viktigt att belysa två saker i samband med en syndig försummelse: det första är att den muslimska kvinnan ska vara vuxen och kapabel att bära slöjan, vara i sitt fulla förstånd, känna till att det är obligatoriskt och det ska inte utgöra någon fara. Åter emfaserat är att det är en muslimsk kvinna, med andra ord så faller inte detta krav in på den person som inte delar den muslimska tron. Det andra är att en som begår en synd inte blir en dålig eller bra muslim enbart på grund av handlingen. Det är rapporterat från flera koranverser och profetiska uttalanden att den fromma muslimen vänder sig ofta till Gud för sina felsteg och synder. Felsteg är något som förlåts, med att muslimen strävar efter att utföra de obligationer och undvika de förbud ålagda av Gud; det och den inre kampen är att brottas med, hennes uppriktighet och intentioner – vilka endast Gud sannerligen känner till – som är avgörande för Guds förnöjdsamhet. Det är detta som gör en människa god eller inte, och det är inte för allmänheten att döma.

Det är inte obligatoriskt för en flicka att bära slöja, precis som att det inte är obligatoriskt för barn att be eller fasta. Barn kan inte begå synder och inte hållas ansvariga inför lagen. Barns awrah (ar. nakenhet) – områden som inte får visas för andra främmande vuxna – skiljer sig från vuxnas awrah. En vuxen kvinnas hår hör till kvinnans awrah, men en flickas hår räknas inte som awrah. Något som bör tilläggas är att detta avser det motsatta könet utanför familjen. Vuxna måste alltså inte täcka håret på flickan för att skyla hennes nakenhet. Det är däremot starkt uppmuntrat för föräldrar att, på ett milt och metodiskt sätt, lära barn att utöva sin religion så när de islamiska föreskrifterna blir obligatoriska faller det för den nyblivna vuxna naturligt. Beslöjandet av barn handlar alltså om uppfostran – att förbereda barnet för vuxenlivet. Det finns olika åsikter bland sunnitiska lärda i vilken ålder man bör uppmuntra sin dotter att bära slöja. Frågan går tillbaka till vad som är det bästa sättet för att fostra barn till att bli fromma vuxna muslimer, som av egen vilja praktiserar sin religion. Hur det bästa sättet för uppfostran kan implementeras är öppen för olika tolkningar med hänsyn till samtidens och platsens normer.

Med denna snabblektion i islamisk rättslära kan vi börja beta av argumenten i två artiklar som skrevs som svar på hijabuppropet i Umeå – en manifestation för rätten att bära slöja. Åsa Ågren Wikström, styrelseledamot för Moderatkvinnorna skriver:

”Att klä barn i hijab utgör en konservatism, som inte har stöd bland majoriteten av världens muslimer. I Egypten är det, till exempel, bara salafister – bokstavstrogna sunnimuslimer som underkastar sig sharialagen – som sätter hijab på sina döttrar. Majoriteten av muslimer anser detta vara både extremt och felaktigt.”

Påståenden med grova generaliseringar som dessa måste självfallet styrkas med bevis för att ge någon trovärdighet. Vad som fått Wikström känna sig berättigad att göra dessa generaliseringar vore intressant att veta. Det finns ingen undersökning, än så länge, som har kartlagt i global skala på muslimers stöd eller syn på att barn klär sig i hijab. Det finns ingen empirisk data av detta på ens nationell nivå. Det finns däremot data på hur många som anser att kvinnor ska klä sig i hijab i några muslimska länder. Universitetet i Michigan Institute utförde en studie som visade att en stor majoritet av egyptier anser att traditionell slöja är det lämpligaste plagget för en kvinna att bära på allmänna platser. Det borde vara svårt att tänka sig, med detta i åtanke, att det enbart är extrema salafister i Egypten som värdesätter uppfostran till islamiska normer och är de som uteslutande klär sina barn med hijab. 

Men även om alla Wikströms påståenden skulle vara sanna, är det inte ett rationellt argument för ett förbud, eftersom vad majoriteten tycker i ett land inte är ett logiskt bevis för att något är bra eller dåligt. Utöver det bör vi bejaka att även extrema salafister är skyddade av lagen i Sverige. Wikström fortsätter:

Det är en felaktig förenkling att påstå att hijab endast är ett klädesplagg som vilka andra, eller att den kan stå för olika saker beroende på hur den som bär plagget tolkar det. Ordet hijab på arabiska betyder ”barriär” eller ”sköld”, och refererar till isolering och segregering av kvinnor gentemot män. Hijab är först och främst en religiös symbol som har en betydelse och ett syfte inom en religiös kontext, inom vilket en kvinnas hår och kropp anses vara ”awrah”, ett arabiskt ord som bokstavligt översatt betyder att något är ”defekt” eller ”bristfälligt.”

Att en vuxen kvinnas hår hör till awrah gör inte det kvinnliga håret bristfälligt bara för det har en av flera semantiska betydelser. I en islamisk juridisk kontext betyder awrah en intim kroppsdel som bör täckas. Att en kroppsdel måste täckas gör den inte bristfällig eller mindre värd, och det gör inte heller bäraren av den mindre värd. Inga islamiskt rättslärda har tolkat kvinnors awrah på det sättet. Solens ”awrah” är en annan arabisk beteckning för solens upp- och nedgång, för det tillskriver ingen just de två som solens defekter. Hur som ser man att män och kvinnors skönhet generellt är annorlunda och attraktionen sinsemellan utspelar sig på olika sätt, och därför måste de täcka sig på olika sätt. Detta anser många jämlikhetsförespråkare är en diskriminerande aspekt av islam, och det är förståeligt. Deras och muslimers värderingar är på många sätt oförenliga eftersom de har helt olika grundsyner på vad som är rätt eller fel, meningen med livet, och vad som är människans sanna natur. Till följd av detta har muslimer även en annan syn på hur kvinnor och män bör leva och relatera till varandra. Det är därför det är så viktigt med religions- och åsiktsfrihet så att ingen av dessa totalt motsatta parter kan tvinga den andre till sin förståelse för hur ett bra liv bör levas.

Vi håller med Wikström i att slöjan inte bara är ett vanligt plagg, men vad ordet har för betydelse hos de som använder den är avgörande för den inneboende mening den har för just personerna själva. Det är inte upp till mig eller Wikström att avgöra det. I den religiösa kontexten i ett sekulärt samhälle är det den subjektiva tolkningen som har företräde. Enligt sekulära principer – att staten ska vara neutral i frågor om religion – kan ingen ges företräde att avgöra vad den objektivt sanna tolkningen av vad en religion och dess olika uttryck är. 

Trots Wikströms grundlösa övergeneraliseringar och felaktiga förståelse av slöjan är det mest bristfälliga i hennes text att hon ingenstans förklarar vad som är problematiskt med muslimers mer täckande klädsel och normbrytande samspel mellan könen, med tanke på att vi lever i en liberal demokrati som har religionsfrihet. Wikström skulle ha någon grund att stå på om hon kunde bevisa att frivilligt slöjbärande barn löper stor risk för ohälsa, eller utgör ett hot mot den allmänna ordningen eller andra personers fri- och rättigheter. Hon skulle då kunna hänvisa till den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna artikel 9. Däremot kan inte övergeneraliseringar och teologiskt grundlösa tolkningar – som inte ens accepteras av muslimer – användas som bevis för en begränsning av religionsfriheten, med hänvisning till artikel 9. Det har ännu inte utförts några studier som undersökt de hypotetiska sambanden mellan flickor som bär slöja och psykisk ohälsa. Vi kan, än så länge, bara spekulera i hur dessa flickor mår och utvecklas jämfört med andra flickor. 

Det är principlöst och inkonsekvent av Wikström att hon i sin artikel kan bekymra sig över moralpoliser i förorterna som kommenterar kvinnors klädsel, samtidigt som hon yrkar för att med statligt tvång kontrollera flickors klädsel. Wikström vill alltså införa ett slöjförbud som strider mot religionsfriheten utan att ha en korrekt förståelse av hijab, utan minsta inblick i vad barnen själva tycker och tänker, utan någon uppskattning av hur många som blir tvingade, utan någon forskning om flickornas välmående, och utan någon garanti att ett förbud faktiskt skulle kunna hjälpa flickorna eller öka jämställdheten. 

Nästa debattör vi kommenterar är Faw Azzat, styrelseledamot i organisation Glöm Aldrig Pela och Fadime, och moderat som skriver:

…hijab på barn handlar inte om religionsfrihet utan är i själva verket en fanatisk form av religiös indoktrinering och sexualisering, som den svenska skolan måste skydda barnen ifrån. Att värdera föräldrars religionsfrihet högre än barnets bästa är att sluta ögonen för de barn som faller offer för den ultrakonservativa salafismen.”

Azzat argumenterar här genom att använda laddade ord som “fanatisk form”, “religiös indoktrinering”, “sexualisering”, och klassikern “ultrakonservativa salafismen”. Saker som definieras med hemska ord som dessa kan vid första anblick verka självklara att förbjuda och bekämpa. Men vad menar Azzat egentligen med dessa ord? Vem har rätt att bestämma vad en fanatisk form av något är? När blir det fanatiskt? Wikipedias definition av fanatism är: “en allmän, pejorativ benämning på religiösa, politiska eller personliga riktningar som driver sin sak utan någon hänsyn till rationella argument”. Om vi accepterar Wikipedias definition av fanatism så kommer vi klart och tydligt se att det är Azzat och Wikström själva som är fanatiska, eftersom de driver sin sak helt utan rationella argument.

Ordet sexualisering är ett vanligt förekommande ord som används som ammunition i hijab-debatten. Även det definieras inte tydligt utan används snarare som ett demagogiskt sätt för att para ihop hijaben med något negativt. Sexualisering betyder “att ge något en sexuell karaktär, eller framhäva den”. Är det detta Azzat motsäger sig borde hon inte bara yrka på ett slöjförbud utan även förespråka helt könsneutrala kläder – för under denna definition inkluderas även vanliga flick- och pojkkläder. 

Eller är det sexuell objektifiering hon menar? Att någon behandlas som ett sexuellt objekt, ett objekt vars existens endast finns för att tillfredsställa någon sexuellt? Om det är den sexualiseringen Azzat vill bekämpa borde hon läsa om undersökningen som gjordes av The American Psychological Association (APA), som forskade fram resultat av vad många av oss redan instinktivt känner till: att den sexuella objektifieringen av kvinnor – genom att visa kvinnor i sexuellt utmanande kläder på tv, spel, sociala medier, musikvideos och reklam – har stor negativ effekt på kvinnors välmående, självförtroende och kognitiva funktion. Samt att den förhindrar flickor från en hälsosam utveckling! Den ledande forskaren, Eileen Zurbriggen, bakom undersökningen hävdade att “vi som ett samhälle måste byta ut dessa sexuella bilder, med bilder som visar flickor i positiva sammanhang, sådana som visar det unika och kompetenta hos flickor”. En mer blygsam klädsel som inte exponerar den kvinnliga nakenheten går emot denna skadliga trend. Den bör kanske inte uppmuntras av den som inte vill, men definitivt inte motarbetas med lögner och lösa antaganden. Vidare säger Azzat: 

“Ja, religionsfriheten, en av grundbultarna i en fungerande demokrati, ska värnas. Men det Mariam Salem (MP) bör lära sig om religionsfrihet är att den inte innebär att religiösa uttryck, som står i konflikt med värderingar om till exempel jämställdhet mellan pojkar och flickor, har rätt att undgå kritik och i detta fall förbud.”

Ovanstående citat kräver en förklaring; hur menar Azzat att slöjan står i konflikt mellan pojkar och flickor? Jämställdhetslagen vi har i Sverige handlar om att kvinnor och män ska ha lika rätt på arbetsmarknaden, och regeringens jämställdhetsmål handlar om att män och kvinnor ska ha samma makt och möjligheter för att påverka samhället. Detta står inte i motsägelse till de direktiv vi har i Sveriges lag och barnkonventionen om religionsfrihet, och den rätt föräldrar har i att uppfostra sina barn enligt sina övertygelser, utan ideologiskt eller religiöst intrång. Låt oss se lite vad Svenska lagen faktiskt säger:

”…samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas”. (Regeringsformen 1:2, 2 stycket)

”Barn har rätt till sin identitet..” (Barnkonventionen artikel 8)

”Konventionsstaterna ska respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.” (Barnkonventionen artikel 14)

”Föräldrar eller, i förekommande fall, vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling. Dessa ska låta sig vägledas av vad som bedöms vara barnets bästa.” (Barnkonventionen artikel 18)

Även i skolverkets läroplan för grundskolan kan vi läsa följande:

”Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Alla sådana tendenser ska aktivt motverkas.”

Vi kan bara efter några raders läsning se att Azzats förståelse av svensk lag i själva verket är bristfällig och att hennes yrkande på slöjförbud i skolor strider mot svensk lagstiftning.

Summan och slutsatsen av denna artikel är följande:

1. Den svenska religionsfriheten skyddar alla religioner och deras riter, och ger föräldrar huvudansvaret för att uppfostra sina barn enligt vilka principer de än vill  så länge det inte är skadligt för barnens fysiska eller psykiska hälsa, eller utgör ett hot mot samhället. Att fler blir religiösa utgör inte ett hot mot samhället enligt lagstiftningen, för alla har rätt att missionera för sin religion och sprida sina åsikter.

2. Förbudsförespråkarna har inte kunnat framföra ett enda rationellt eller empiriskt bevis på att ett barn som bär slöja, utan tvång, riskerar att skada sitt psykiska eller fysiska välmående eller utgör ett hot mot ordningen i samhället.

3. Det är intellektuellt oärligt och logiskt inkonsekvent att argumentera för att bärandet av slöja innebär en sexuell objektifiering av barn. Det är intellektuellt oärligt eftersom det saknas forskningsstöd för den uppfattningen, och logiskt inkonsekvent eftersom de inte förespråkar att flickor inte ska få sminka sig eller ha typiskt kvinnliga kläder som t.ex. klackskor och bikini.

4. Avsaknaden av bevis för nödvändigheten och nyttan med ett slöjförbud innebär att det står i direkt strid med svensk religionsfrihet och de liberala principer och värderingar som det svenska samhället står på.

5. Den som inte kan motbevisa alla tidigare nämnda punkter och håller liberala principer nära hjärtat bör motsätta sig slöjförbudet, oavsett sin personliga inställning om slöjan. Vi bör respektera och kämpa för att våra lagar följs. På detta sätt kan vi tillsammans motverka hederskulturer och slöjtvång som strider mot lagen. Med en gemensam kamp mot all diskriminerande och förtryckande tvång kommer vi kunna slippa onödiga konflikter i samhället och mer polarisering mellan svenska muslimer och deras landsmän.

 

Mer av detta komma skall!

Gilla och följ oss på Facebook: Patrioterna