Tjip tjoho!

Igår hittade vi en mataffär som ligger typ 5 minuters promenad från vår lägenhet. Lite mer lättillgängligt än att först gå i typ 10 minuter, och sedan åka tunnelbana i 10 till, som vi gjorde tidigare. Skönt!

Idag har vi uträttat ett viktigt ärende, nämligen att köpa Pasmokort! Pasmo är ett kort som man laddar med pengar, och sedan kan använda på bussar, på tunnelbanan och i vissa kiosker. Lite lättare än att köpa enkelresor, med andra ord. Att köpa enkelresor är förresten ett jäkla påhitt här borta. Egentligen är systemet ganska enkelt: Olika destinationer kostar olika mycket, och det finns en karta som visar hur mycket det är som gäller. Problemet är bara att kartan är på japanska. Det innebär att vi icke-japaner måste gräva fram tunnelbanekartan från vår resebok, räkna hur många stationer det är till dit vi ska, och sedan räkna hur mycket vi ska betala för det antalet stationer. Ni fattar va? Jobbigt var ordet! Pasmo är med andra ord mycket bra för oss, då det drar pengarna automatiskt.

Idag hat vi även hittat en bankomat som accepterar svenska visa-kort! Det är inte så enkelt att de bankomater med en visa-symbol accepterar visakort, utan vi fick leta runt ett tag innan vi hittade en som funkade. Men nu är det gjort!

Ikväll har jag lagt in bilder på datorn, så håll ögonen öppna på facebook ifall jag skulle få för mig att lägga upp några.

 Hej hej hallå!

Igår bloggade jag inget, för det var så himla mycket annat att stå i!

Det var nämligen igår vår lägenhet blev ledig, så vi flyttade in i den. Den ligger i Togoshi Ginza, ett litet område i närheten av Gotanda. Som jag skrev tidigare kommer jag lägga upp fler blider på lägenheten nu när vi har flyttat in, men några sådana har jag inte tagit ännu, så ni får allt hållas ett tag till!

Förutom att flytta så for vi och handlade mat igår. Först tog det ett himla tag att googla rätt på någon mataffär (allt som finns här är typ motsvarande pressbyrån), och sedan tog vi tunnelbanan dit, för att slippa släpa på kassarna så långt. Men vet ni det sjukaste?! Japaner storhandlar inte! Och dom handlar inte fryst mat! I affären vi var inne i igår, som ändå är den största mataffär vi har sett hittills, fanns bara färskt kött/kyckling. Dessa fanns enbart i förpackningar som omöjligt kan räcka till mer än tre personer. Är det vi som är dåliga på att leta, eller är det så att japaner handlar varje dag? Vi som hade tänkt köpa upp ett lager mat, för att slippa handla så ofta. Det gick inte alls.

Dock köpte vi en massa ris (5 kilo) så nu är det bara att tänka ut en massa rätter med ris som går att tillaga i Japan. Typ allt från vanliga receptsidor, typ ica.se är ju uteslutet, då de innehåller en massa skumma ingredienser som vi inte orkar leta upp här borta. Jag tänkte sätta mig och spela cooking mama (ett spel till DS) ikväll för att få inspiration.

Och det sista som vi gjorde igår: Vi fick äntligen tag i biljetter till Tokyo International Anime Fair! Den 27-28 mars är det dags! Sjukt kul.

Idag då? Idag har vi varit i teknikstaden, Akihabara! Som vanligt var allt stort, och det var en massa ljud. Det var jättekul att gå runt i småbutiker och kika på skumma elprylar. I övrigt kändes Akihabara mycket mer turistigt än de ställen vi varit på hittills. Det fanns souvenirer i affärerna (något vi inte sett hittills) och vi såg fler icke-japaner under denna dag än vad vi gjort totalt hittills under resan.

Tyvärr kan jag inte bjuda på några bilder från igår/idag, då jag inte lagt in dem på datorn ännu. Det får ni se senare, helt enkelt.

 Idag har vi uträttat en massa ärenden. Eller en massa och en massa…ett, i alla fall.

Dock hade vi TÄNKT uträtta en massa ärenden. Till exempel hade vi tänkt köpa biljetter till Tokyo International Anime Fair. Enligt mässans hemsida skulle det gå att köpa biljetter i förhand i en viss bokaffär, medan bokaffären i fråga inte ens förstod vad jag menade när jag frågade om den. "Toyko interunationello anime fair?"

Vad vi dock kunde köpa biljetter till, var Ghibli museumet! Vi visste att biljetterna såldes på Lawson. Vad detta var, eller vart det fanns, visste vi dock inte. Men vi tänkte bara att: hur svårt kan det vara? Och började leta efter det i Shinjuku. Och vad händer, om inte att vi hittar stället i fråga? Visar sig att det är en japansk version av 7-eleven. Hur som helst: Biljetterna såldes ur en maskin, och expediten som hjälpte oss med den kunde mindre engelska än vad jag kan japanska. Vi fick således mötas någonstans på mitten, och tillslut, efter typ en kvart, fick vi våra biljetter. Den 7e april klockan 14.00 är det dags!! Jisses, vad kul det ska bli!

Här har vi dem, liggandes på sängen på vårt hotellrum:

Idag har vi dessutom varit uppe i två olika skyskrapor. Först åkte vi upp till 26/27 våningen i Shinjuku L Tower, för att kolla på det senaste inom toaletteknologin. Utsikten därifrån var helt fantastisk. Efter det begav vi oss till Tokyo Metropolitan Government Office, där 45 våningen är ett "observation floor". Där uppe såg vi ner på andra skyskrapor, och resten av Tokyo. Det gick så långt att jag tänkte för mig själv: "Oj vad många småhus det finns i den här staden! Vart är alla dom när man går omkring där nere egentligen?". Sedan räknade jag antalet våningar på ett av dessa "småhus". Det var 11 stycken.

Ja jisses, allt är verkligen relativt. Jag menar, när man är hemma i Umeå är väl Scandic inte riktigt vad man skulle kalla ett småhus.

Hur som helst så gillade jag nästan utsikten från Tokyo L Tower mer än den från Government Office. På 45 våningen blev det liksom för litet allt där nere, så det tappade lite spänning.

Dessutom kan jag meddela att jag ännu en gång köpt en misslyckad dryck från en vending machine (att jag aldrig lär mig). Den här gången var det världens finaste flaska som jag spanat på sedan första kvällen, och jag tänkte såklart att innehållet skulle vara underbart. Så var det dock inte, utan den smakade mest bara parfymerat vatten. Vad jag dock kan vara stolt över är att jag sett en ny fantasmak i en vending machine, och INTE köpt den. Det ni!

Kolla bara! Det GÅR ju inte att låta bli!

 Idag for vi ut på en mer uppstyrd utflykt. Vi gav oss av kring 10-tiden på morgonen och destinationen var Tokyo Sea Life Park. För att ta oss dit gick vi först till Shinjuku station, sedan tog vi tunnelbanan till Tokyo station för att där byta tåg till ett mot Tokyo bay.

Alla tunnelbanebiljettinköp och alla tunnelbanebyten gick sjukt bra och smidigt, (citat Albin) "inte på grund av att den (tunnelbanan) är lätt att förstå, eller mina otroliga kunskaper, utan på grund av de många japaner som verkar anställts i syftet att bara stå och finnas till hands om det skulle vara så att man behöver hjälp att navigera, eller fastnat på någon svår bana i Mario." Och det är så himla sant. I det här landet finns det folk ÖVERALLT som är anställda för att hålla koll och hjälpa till. Inte hinner man kolla på en tunnelbanekarta i över en minut ens, innan en av dessa anställda frågar om man behöver hjälp. Himla trevligt, tycker jag!

Hur som helst. Toyko Sea Life Park, är som namnet antyder ett akvarium (eller alltså…sjukt många akvarium, men ni kanske fattar vad jag menar?) som ligger ungefär 40 minuter utanför centrala Tokyo (ute vid Tokyobukten, som tidigare nämnt). Det var varmt och soligt idag, och det fanns en massa spännande fiskar att kolla på. Bland annat gigantiska tonfiskar, hoppfiskar, pingviner och sjöhästar som såg ut som sjögräs.

När vi kom hem från utflykten gick vi och åt ramen (nudlar) på en restaurang precis intill vårt hotell. Sjukt gott och sjukt mättande.

Ni har väl förresten inte missat att jag lagt upp bilder på facebook? Kolla fotoalbumet "tokyo", och glöm inte att visa dom som inte har facebook.

Albin lägger upp sina bilder på http://ballboa.soclog.se/, kolla från den 15e mars och framåt, så finns det finfina tokyobilder där också!

 Idag har vi tillbringat större delen av vår vakna tid i Shinjuku.

Vi begav oss dit direkt efter frukost, dvs. omkring klockan 8 på morgonen. Det visade sig dock att detta var alldeles för tidigt på morgonen i denna stad, så i princip inget hade öppnat än (dom håller istället öppet fram till typ 10-tiden på kvällen). Vi gick runt bland kvarteren där i alla fall, och slogs flera gånger av hur sjukt tyst det var. Man tycker ändå att det , vid världens största tågstation mitt i morgonrusningstrafiken, borde vara tämligen högljutt, men icke. Det var så extremt så att jag och Albin sänkte våra röster för att inte störa (typ som man gör på bibliotek).

Men nu till något helt annat: Två gånger sedan vi kom hit har jag gjort misstaget att prova nya fantasorter. Jag är ju vanligtvis en riktig fantaälskare, men dessa Japanfantor är det seriöst något fel på. Den ena drack jag igår kväll, Fanta Grape. Smakade sötat socker med ett stänk av slisk. Inte så oväntat kanske, men ändå en besvikelse. Det är den andra av de två Fantorna som är den som är riktigt urspårad. Det var idag när vi skulle äta lunch som vi gick till en vending machine för att välja dricka. Och vad ser jag där bakom glasrutan, om inte en ny fantasort, Fanta White? Självklart var jag tvungen att prova den. Kanske borde jag anat oråd över komönstret som täckte flaskan, eller det faktum att det var ett hundben på framsidan? Nejdå, inte jag inte. Det var inte förrän jag inspekterade flaskan mer ingående och såg en bild av en ko på den som jag började bli tveksam. Jag öppnade korken och luktade misstänksamt på innehållet. Inser snart att flaskan alltså innehåller läsk blandat med mjölk. Tänk er kolsyrad amuse, gjord på enbart kemikalier. Smakade lite som sådana där glasspinnar som består av vaniljglass med ett isglassöverdrag. Gott som glass, äckligt som dricka. Eller, om jag ska vara helt ärlig så var väl smaken i sig inte så horribel. Den jobbiga biten är illamåendet som uppstår efter varje klunk. Ingen höjdare, med andra ord.

Tack ock lov har jag inte fått syn på ännu en ny fantasmak än. För när jag väl gör det lär jag väl prova den också, och bli ännu mer besviken. Näe, fanta, dåligt jobbat.

Här har vi besten.

 Hej världen!

Nu är vi framme i Tokyo. Egentligen händer det ju alldeles för mycket för att det ska gå att skriva blogginlägg om den här resan. Jag skulle väl egentligen behöva skriva ett inlägg om precis varje sak jag ser för att göra resan rättvisa, men det kan jag ju inte.

Jag kan väl i alla fall börja med att sammanfatta själva resandet:

All incheckning och alla säkerhetskontroller gick sjukt smidigt, vi gled igenom som två hala ålar på rekordtid. Bagaget skickades direkt till Tokyo utan vår inblandning, medan vi själva var tvugna att frakta oss mellan ett flygplan och ett annat på Köpenhamns flygplats.

Att ta sig runt på Kastrup/Gastrup/Gäströup eller vad tusan flygplatsen nu heter gick även det smidigt. Vi slapp gå ut ur "incheckningen" och därmed slapp vi ytterliggare säkerhetskontroller (något man inte kan säga om tiden på Narita, men mer om det senare). Vi satte oss på en bänk och åt ett par mackor, och sedan gick vi iväg till planet. Väl i gaten passade vi på att plocka på oss ett par japanska dagstidningar. Dom ser ungefär precis lika sjuka ut i verkligheten som man tror.

Flygresan från Köpenhamn till Narita (11 timmar) var bland det drygaste jag gjort, skulle jag väl kunna påstå. Vi fick platser i mitten på en 4 stolar lång rad, därmed var man tämligen instängd hela resan igenom. Flygmaten var faktiskt förvånande god, men stolarna var osköna och jag lyckades inte sova ordentligt på hela resan. Detta ledde till ett brutalt illamående som gjorde att jag satt i stolen och spydde lagom till landning (tack och lov är det en massa annat oljud när ett gigantiskt plan går in till landning, så min lilla svacka blev inte allt för uppmärksammad av de i sätena runt omkring tror jag. Det positiva med allt detta var att jag faktiskt kände mig riktigt pigg efteråt.

Det var egentligen nu den dryga biten började (det innan var bara en försmak): Immigrationskontrollen. På planet hade vi fått varsin liten lapp att fylla i (typ info om vår resa), men för det första hade vi använt fel sorts penna, så det var bara att kliva åt sidan och göra om. Sedan gick vi till varsin immigrationskontrollant för passkoll osv. Och hej och hå vilken säkerhetskontroll det var! Man fick lämna fingeravtryck (vilket var en konst i sig), bli fotad samt utfrågad av en arg japan som inte kan engelska. "Varför är du här?", "Hur mycket pengar har du med dig?", "Hur länge ska du stanna?", "Varför två månader?", "Vems adress är det här?". Hon kunde ställa frågorna, men förstod inte svaren. Jaja, efter sisådär en 5 minuter var jag igenom i alla fall. När vi sedan gick för att hämta väskorna fanns där två milt galna knarkhundar som gläfste omkring bland oss som stod där. Hur som haver, vi fick väskorna och trodde att allt var klart, men nejdå: Ännu en kontroll. Och fler frågor (nåja, i alla fall en) om vad vi ska göra i landet. Albin fick sin väska genomsökt, vilket jag slapp. SEDAN var vi klara med säkerhetskontrollerna på Narita.

Vi letade upp biljettbåset till Narita Express (vilket gick sjukt fort, Narita var en väldigt lugn och lättnavigerad flygplats), köpte varsin biljett och sedan bar det iväg mot Shinjuku!

Ojoj, dags att avsluta denna mastodontberättelse kanske? Vi knep en taxi och åkte till hotellet vi ska bo på i fyra nätter. Taxiresan var en berättelse i sig, men den ska jag minsann inte berätta nu!

Nu är det dags att utforska ytterligare. Åh, vad jag gillar den här staden.

Idag är det alltså dags. Resan med stort R. Konstigt nog är jag lugn som en filbunke. Ja, nästan alldeles FÖR lugn. Jag brukar i vanliga fall ha så sjuhelsikes mycket resfeber att jag borde ha legat och gråtit i fosterställning vid det här laget. Men icket, och det är kanske bara bra det?

Ska dock erkännas att jag hade en skvätt resfeber igår, men det gick över på nån timme sådär.

Strax före 10 ska vi i alla fall börja ta oss ut mot Arlanda.

Nu gäller det!

Idag är det 30 dagar kvar tills Tokyoresan inleds.

Vi som ska åka är jag och min pojkvän, Albin. Vi lämnar Arlanda den 15 mars, mellanlandar i Köpenhamn, och därefter är det raka vägen till Narita, Tokyo som gäller.

Vi kommer att bo i en lägenhet någonstans i Tokyo i två månader, så den 15 maj är det dags att bege sig mot Sverige igen.

Läs min blogg vettja!