Patientberättelse 2

Liten tjej med stora drömmar

Världen är i pandemi, kvinnor mördas, blir utsatta för än mer våld när man tvingas till mer tid inom hemmets fyra väggar.

Våldet mot kvinnor och barn fortsätter och jag tycker att det är dags för politiker att steppa upp. Sluta snacka och verkställ. Det pratas om att det behövs fler specialistmottagningar för sexuellt utsatta. Hur kan Region Västerbotten som hade en av landets ytterst få offentligt finansierade specialistmottagningar bara få lägga ned ASTA, utan att någon satte ned foten och stoppade detta vansinne.

I Region Västerbotten sas det att man skulle integrera ASTA in i psykiatrins övriga mottagningar. Verkligheten blev något som vi i Initiativet “Stäng inte ASTA” sa redan när vi fick veta beslutet om integreringen. Men politikerna som sitter på beslutsfattarstolarna lyssnade inte, och nu är vi här. ASTA som funnits i 24 år var ett multidisciplinärt team med spetskunskaper som med adekvat behandlingsarbete hjälpte människor som varit utsatta för våldtäkt, sexuella övergrepp i barndomen, hedersrelaterat våld och förtryck, prostitution, människohandel samt våld i partnerrelation, finns inte mer. ASTA teamet är splittrat = borta, finns inte

Nu ska jag ge er min verklighet, mitt ansikte.

Ett ansikte som varit utsatt för incest och människohandel. Min största dröm när jag var liten var att bli fotbollsproffs, otaliga timmar stod jag och nötte tillslag på garageporten eller husväggen. Timmarna där gav resultat, jag kom med i flicklandslag och fick även träna med mina idoler. Jag hade många vänner, reste ofta utomlands med familjen, och bodde i ett hus i ett fint område. Utifrån sett så såg mitt liv nog väldigt bra ut men innanför dom fyra väggarna så var det allt annat än bra. Jag blev utsatt för sexuella övergrepp från de att jag var ett litet barn. Jag levde som i en dubbelvärld, ena halvan i en drömvärld där jag satsade allt för att bli fotbollsproffs. Den andra halvan i en sådan smärta som inget barn någonsin ska vara med om. Med en stor ryggsäck fylld med fruktansvärda barndomstrauman gick jag in i vuxenvärlden.

När jag blev utsatt för en våldtäkt av en jämnårig bekant var det som att ryggsäcken jag tvingats bära blev så tung att den började läcka. Minnen och flashbacks från barndomen krossade mig bit för bit. Jag försökte på alla sätt snabblaga mig själv men jag höll tyst om övergreppen som skedde i familjen.

Mitt elitspelande i fotboll föll och jag föll med det. Jag nådde botten då, trodde jag. Jag blev inlagd på en vuxenpsykiatrisk avdelning för att jag inte sov och ångesten inuti höll på att äta upp mig. Där hölls jag kvar i flera år.

Under åren där blev jag neddrogad för att ingen visste vad dom skulle göra med mig. Jag var i ett töcken, ECT- behandlingar varvades med tabletter och injektioner. Allt för att ta bort det som ingen förstod. Övergreppen som varit, och övergreppen som fortfarande skedde i familjen.

Jag fick endast permission från avdelningen tillsammans med mina föräldrar, konstigt kan man tycka men ingen förstod och ingen ville förstå allvaret. Jag kom ofta tillbaka till avdelningen i sämre skick än när jag åkte därifrån och det som hände då var att jag proppades med ännu mer mediciner i försök att lindra ångesten.

I allt detta började jag berätta små små fragment men jag fick aldrig ihop det till en händelse, eller Berättelse. Jag önskar att någon snappat upp mina fragmentberättelser så att jag kommit till rätt plats på en gång men kunskapen som behövs för att kunna lägga ihop pusslet fanns inte. Våldet hördes och sågs inte av personalen utan fokuset var att behandla mina symtom. Jag medicinerades bort, inlåst med ryggsäcken som bara blev tyngre och tyngre.

När år hade gått utan någon direkt förbättring så skulle jag skrivas ut. Psykavdelningen och enheten jag tillhörde tyckte att ”det bästa är nog ändå att du bor hemma hos dina föräldrar” och så blev det.
Övergreppen fortsatte och min botten var kommen.

Vid en ekonomisk kris, då varken försäkringskassan eller soc klev in och hjälpte mig fick jag en lapp av en som jag träffat på en psykiatriavdelning, en lapp med ett telefonnummer. Jag fick det förklarat för mig att – om jag ringde så skulle han som svarade hjälpa mig. I den situation jag var så kände jag mig tvungen och ringde numret som stod på lappen redan samma kväll. Den kvällen kom det en man hem till mig. Han utsatte mig för hemska smärtsamma övergrepp, och lämnade mig ihopkrupen i min säng med två ihopskrynklade tusenlappar på ena kudden.

Efter den kvällen så var jag inte min egen person. Jag var någon annans. Ägd. Jag var en spelpjäs för redan köpta och bestämda våldtäkter, som jag för egen maskin skulle ta mig runt till på olika adresser. Min telefon var som en enda stor kalender, med tider. Jag fick ett meddelande med en adress och tid och sen var det bara att åka dit.

Många gånger har jag behövt söka vård för dom skador som uppstått i samband med dom sexuella övergreppen. Om jag inte dök upp, eller om jag sa att jag inte längre ville, så blev jag hotad och förgripen på. Det så kallade alternativet som jag utsattes för om jag sa nej, var så fruktansvärt att jag tänkte att jag kommer inte överleva alternativet en gång till. Så av rädsla för mitt liv så var jag tvungen att fortsätta.. Jag var fast i ett spindelnät.

Jag önskar att jag kunde säga att allt detta var över, att familjens våld och människohandeln var i dåtid men jag kämpar fortfarande för frihet. Tillgång till rätt specialisthjälp är och har varit väldigt svårt att få. Det är för mig väldigt svårt att förstå hur de politiker som med ena handen stödjer Metoorörelsen men som med den andra handen nedmonterar specialistmottagningar för sexuellt våldsutsatta tänker.

Jag har kostat samhället enorma pengar för slutenvård, behandlingar etc som inte gett resultat, felbehandlingar som istället gjort att jag försämrats. Jag vet att många försökt hjälpa mig, men de har inte haft den specialiserade kunskapen som skulle ha behövts för att hjälpa mig ur det sexuella våldet. Det jag behövde var personal som förstod min berättelse även fast jag inte hade ord för att beskriva helheten. Jag behövde personal som förstod att mina symptom var reaktioner på det jag försökte överleva.

När jag kom till ASTA gjorde vi direkt upp en plan hur vi tillsammans skulle jobba för att komma vidare. Fokus lades på att mitt mående handlade om konsekvenser av vad jag var utsatt för, till skillnad från tidigare vård inom psykiatrin där mina psykiska symtom fått all uppmärksamhet. Jag började sätta ord på vad som hänt och hände och min tro om en bättre framtid började sakteligen tina fram. Min väg att vandra är fortfarande väldigt lång. Jag vill inte bara överleva våldet, jag vill ha möjlighet att kunna få leva ett liv!

Men nu är ASTA nedlagt. Min traumapsykolog slutar och jag står nu med hela rättsprocessen och traumabehandlingen framför mig, alldeles själv. Efter en lång stabilisering, förståelse, trygghet, tillit och behandling så har jag kommit på rätt sida om våldet. Men det är på vippen då jag är under hot och hot om mitt liv. Jag har blivit beviljat personskydd, lever alltså gömd. Sen var vår plan att vi skulle börja hela rättsprocessen och ställa mina förövare inför rätta. Men nu står jag alltså helt själv. För mig blev nedläggningen en personlig katastrof som jag inte vet om jag mäktar med.
För vem ska hjälpa mig nu?
Vem mäktar med hela mig och min situation?
Jag hade hela ASTA teamet, men nu har jag ingen..

Den samlade spetskompetensen som ASTA haft har varit otroligt viktig för mig och för andra med liknande erfarenheter. Med spetskunskap, lång erfarenhet och enormt driv så gav dom en enorm trygghetskänsla i deras sammansvetsade multidisciplinära team. Jag hade äntligen kommit till en plats där jag skulle kunna läka både fysiskt och psykiskt, men som nu är tagen ifrån mig.
Det är min verklighet och mitt ansikte till er.

Jag är med i Initiativet “Stäng inte Asta” som vi startade i maj när beslutet om integrering (läs nedläggning) av Asta-Mottagningen kom. Vi frågade varför dom inte kunde ha kvar ASTA som mottagning och utöka det teamet, istället för att avveckla och splittra ett team som var så välfungerande? men något vettigt svar har inte kommit.

Vi som initiativ har skrikit oss hesa, och serverat politikerna silverfat med info, fakta, dokumenterad forskning, SKR, Istanbulkonventionen, men man har inte lyssnat, förrän nu när det inte finns något Asta team kvar. Vi har det senaste året haft möten med alla partier, haft manifestationer, skrivit debattartiklar etc.
Asta mottagningens spetskompetens och framgångsrika behandlingsarbete är helt borta. Vi hoppas att politikerna gör det enda rätta och stoppar nedläggningen och återupprättar verksamheten i den form som den varit så framgångsrik i. Vi i initiativet kämpar för rätten till adekvat behandling för sexuellt våldsutsatta. Vi gör allt vad vi kan för att politikerna ska fatta vad dom har gjort o göra om och göra rätt. Var god återupprätta ASTA MOTTAGNINGEN, annat vore en tragedi.