Patientberättelse 6

Stina

Min berättelse börjar på 70-talet i Mellansverige då jag föddes in i en allmänt dysfunktionell familj/släkt. Barndomen kantades sedan av regelbundna och oräkneliga sexuella övergrepp av en nära manlig släkting och ibland flera för mig okända män. Detta började i 5-års åldern och pågick konstant som en del av vardagen under cirka 10 års tid. Jag lyckades sedan ta mig igenom tonårstiden, student och påbörja arbetslivet innan jag vid runt 23-års ålder höll på att tappa greppet helt.

Mitt sätt att hitta någon som helst kontroll på något ledde då till att jag utvecklade en grav ätstörning, och hamnade på ett behandlingshem för detta. Behandlaren där lyckades dock lista ut vad som var bakomliggande huvudproblemet och jag började då för första gången berätta för henne. Behandlingshemmet låg över 30 mil från min hemstad så efter slutförd behandling mot ätstörningen där skulle ju hemorten ta vid. Där kände jag att jag blev missförstådd – att jag var minst lika knäpp och konstig som jag redan innan kände blev min uppfattning. Man började från psykiatrin medicinera och ställa konstiga diagnoser, jag utvecklade fler och fler självskadebeteenden och började även överdosera och på andra sätt försöka ta mitt liv. Detta resulterade såklart i sjukhusvård och inläggningar inom psykiatrin. Jag kände mig mer och mer konstig o misslyckad och nedåtgående spiralen var igång. Försökte även via hjälp av en bekant bo och söka vård på annan ort vilket blev samma sak.

Lärde efter ett tag känna någon som gått igenom liknande saker och bodde i Umeå samt gick på Asta. Var och hälsade på vännen ett antal gånger och var även med henne som följe några gånger till hennes besök på Asta, och kände att DIT vill jag!! Sagt och gjort tog jag ett hastigt beslut och flyttade över 70 mil, för att dels kunna söka behandling på just Asta och dessutom kunna göra det på avstånd från släkten i min hemstad.
Väl i Umeå gjordes ett första bedömningssamtal på Psykiatrin där det bedömdes att jag inte var redo för Asta och deras traumabearbetning utan först skulle genomgå DBT-behandling. Denna behandling rörde till det ännu mer och jag kände mig ännu konstigare och mer misslyckad. Jag blev sämre och sämre, så till den grad att jag blev inlagd inom slutenpsykiatrin och inte kom därifrån på 3,5 ÅR! I mina panikattacker med dissociation samt återupplevande av trauman slutade det ofta att jag blev fasthållen och några gånger lagd i bälte, vilket gjorde det tillstånd jag var i där och då än värre. Men kunskapen finns inte om sådana tillstånd och jag kunde inte ens förklara själv vad som hände och varför. Mitt i detta gjordes den stora psykologutredningen, eftersom jag väl var för svår att förstå även inom psykiatrin och man letade förklaringar, vilket ledde till ytterligare en diagnos – Autismspektrumstörning. Något jag visste var fel och motsatte mig, men eftersom resultatet visade detta var det bara att acceptera ännu en felaktig diagnos och även som följd bemötande utifrån den!

Någonstans där under den inläggningen hamnade jag till slut på Astas bord, via samarbete med Ångestmottagningen där jag har min bas. Jag började gå i en grupp samt hade enskilda samtal. Och plötsligt hände det!!

Tidigare feldiagnoser upptäcktes, Autism-diagnosen togs snabbt bort och i stället kom man fram till att jag har Dissociativt syndrom samt komplex PTSD. Diagnoser jag själv aldrig hade hört talas om men som förklarade vääääldigt mycket om mig som människa, både i dåtid och nutid! Mycket genom att själv förstå mina reaktioner och sätt att tänka/känna/vara har jag börjat hitta lite nya sätt att hantera livet, men att i det även ha kompetenta behandlare inom denna problematik och hur det yttrar sig är av yttersta vikt för att få ihop allt.

Jag är en bra bit från färdigbehandlad, men nu har jag åtminstone ibland förmågan att se att jag ska kunna bli det någonsin. Jag är äntligen på rätt spår, men det förutsätter fortsatt behandling av någon som förstår sig på mina symtom, diagnoser, problem och hur det yttrar sig!
Och jag har inte behövt inneliggande vård eller vård pga. självskada på snart 5 år!

Om fler patienter som jag även i fortsättningen kan få möjlighet till den effektiva behandling som Asta i nuvarande form bedriver, av ytterst specialiserade behandlare och deras helhetstänk, kan både onödigt mänskligt lidande samt kostnader för vård som hade kunnat undvikas minskas!!