Patientberättelse 16

N B

“Jag skulle inte vara vid liv idag om det inte var för ASTA”.
Detta är en mening jag har yttrat så många gånger att de är möjligt att veta hur många gånger orden lämnat mina läppar. Ännu mindre omöjligt att veta hur många gånger meningen snurrat runt i mina tankar. Vilka ord kan räcka till för att beskriva vikten som ASTA har haft i mitt liv? Helt ärligt räcker inte alla ord i den svenska ordboken till.

Idag är jag vid liv. Idag äger jag min kropp. Idag, även fast det finns stunder jag fortfarande kämpar med olika saker så är jag stark. Idag äger jag min historia. Den äger INTE mig. Vilket är mer än jag kunde drömma om för bara några år sedan.

För tre och ett halvt år sedan blev jag våldtagen av min chef. Min chef som även var en väldigt god vän till mig. Det var en natt som för evigt ändrade mitt liv. Det var en natt som kastade in mig i ett mörker så svart att till och med natten var rädd för det. Om man själv inte blivit utsatt av någonting liknande så är det svårt att förstå. Man kan tänka sig smärtan, skammen, rädslan, mörkret och den ständigt påminnande ångesten som kryper i kroppen. Man kan tänka sig det, men man kan inte helt förstå. Det är omöjligt. Men det som då kändes ännu mer omöjligt var att någonsin bli ”normal” och ”hel” igen.

Två dagar efter mitt övergrepp körde min pappa mig till psykakuten i Umeå där jag blev placerad i ett litet rum med en enkel liten säng. Där låg jag, i flera timmar. Det kom någon och pratade med mig om händelsen. Orden fastnade i halsen och kroppen var ständigt på spänning. Jag kände mig inte säker, jag skakade och var i en dvala. De kunde inte göra så mycket utan gav mig lite lugnande och skickade hem mig med rekommendationen att själv kontakta min vårdcentral. Vilket jag gjorde följande dag men där skickade de mig bara vidare till kvinnokliniken. Även här skulle jag själv ta kontakt med kliniken. Bara ett samtal var jobbigt. Bara att behöva erkänna att detta hade hänt tog all min kraft. I tre dagar blev jag runt skickad till olika platser tills jag till slut hamnade tillbaka på psykakuten. Där möttes jag av orden ”Men är DU här igen? Du vet vi inte kan hjälpa dig här.” och mitt svar var ”Jag vet, men det var hit jag blev skickad”.

Redan första dagen insåg jag att denna strid var min egna att lösa, denna strid mot mörkret var någonting jag själv behövde bekämpa då det inte fanns någon som var villig att hjälpa mig. Jag var ett papper som skickades runt, för jobbig att handskas med. Jag kan även lägga till att jag bor 6 mil utanför Umeå, vilket betyder att jag måste köra i ca 1 timme till stan och sedan 1 timme hem för varje möte. En lång bilfärd för någon som hittade färre och färre anledningar till att försöka ta sig ut ur mörkret.

Jag tog till sist kontakt med en psykolog på en vårdcentral inne i Umeå dit jag gick ca en gång var tredje vecka för att försöka arbeta mig igenom smärtan jag bar på. På grund av att min lilla by inte riktigt vet vad sekretess innebär så hade jag inget annat val än att åka tillbaka till den stad där min förövare bodde och levde för att försöka bli ”hel” igen. Men tyvärr var inte min psykolog den bästa. Ungefär sex månader efter övergreppet så frågade jag henne ”Jag förstår inte varför jag inte mår bättre, är detta normalt?” Hennes svar var då ”Nej, det är inte normalt. Du borde må bättre nu.” och med sitt andra andetag sa hon ”Sedan är det så att du har använt alla samtal som kommunen betalar för så du kan tyvärr inte komma hit mer.” Detta var hjälpen jag fick. Detta var det jag kämpade så hårt för att få.

Men det var inte allt förgäves – för jag hade hört talas om ASTA och jag bad henne rekommendera mig dit då hon nu inte längre kunde ha kvar mig. Bara någon vecka senare blev jag kontaktad av ASTA och min resa till healing kunde börja på riktigt. På ASTA syntes jag. På ASTA blev jag inte runt skickad som ett papper eller dömd som en siffra på en nota. Det hjälpte mig att lära mig prata om det som hänt, de hjälpte mig att arbeta mig igenom smärtan och skammen. De lärde mig att se mitt värde. Under min ASTA tid höll jag även på med mitt rättsärende.

Jag är en av de få som faktiskt anmälde min förövare och min rättsprocess var allt annat än lätt. Mellan att min förundersökning lades ned, min överprövan, mina polisförhör, samtal där polisen ringer till mig och säger att jag borde flytta för att min förövare har all rätt att leva fritt i Umeå. Och när allt kom ut i tidningen. Mellan allt detta stod ASTA starkt vid min sida och gav mig råd när de kunde. Stöttning när jag behövde det och viktigast av allt, accepterade mig för den jag var. Oavsett om jag var ledsen, arg, frustrerad eller orolig så stod dem där. Såg mig. Accepterade mig. De fick mig att känna att jag var okej – precis som jag var.

Även efter ASTA behandlingen var klar fortsatte min rättegångsprocess. En process som fortsatte hela vägen upp till hovrätten där min förövares överklagan blev nekad och jag efter års av kämpande vann. Flera år av kämpande som jag aldrig hade klarat utan ASTA vid min sida. Denna berättelse beskriver bara en ytterst liten del av de ASTA gjort för mig. För ord räcker inte till. Tack vare ASTA fortsatte jag kämpa. För de visade mig att jag är värd att kämpa för. Jag är värd att bli sedd. De visade mig att jag är okej – precis som jag är.

Sexuellt utsatta behöver veta att de är okej precis som de är, de behöver få veta att skammen inte är deras att bära. De måste få hjälp att läka och de måste bli sedda! Världen behöver fler ställen som ASTA för de ”vanliga vården” räcker inte till. På många sätt kan de även göra mer skada. Så var det i alla fall för mig. Jag tror att nyckeln till att bli ”hel” och leva ett lyckligt liv igen efter att ha blivit utsatt är någonting ”den vanliga vården” inte riktigt greppat. De hjälper en i stunden, men lugnande piller och ett oengagerat samtal hjälper inte med mörkret inombords.

Men hos ASTA hjälper inte de dig bara på en gång utan hjälper även framtida dig. De ger dig de verktyg du behöver för att kunna fortsätta bygga dig stark även när behandlingen är över. De ger dig verktygen att när du hamnar i ett mörker igen så har du verktygen att kunna skapa ditt egna ljus.

Tack vare ASTA körde jag aldrig av vägen även fast det så många gånger lockade mig. Utan ASTA hade jag inte levt idag. De gav mig ljuset när mörkret tog över och gav mig verktyg att själv kunna ta mig tillbaka till ljuset. Stäng inte ASTA – vi behöver fler bärare av ljus, inte färre!