Patientberättelse 17

Sam

Mitt första minne i livet är ett sexuellt övergrepp, det är ett minne där min pappa gör mig illa.

Fasaden utåt såg bra ut men jag utnyttjades i barnsexhandel och levde i skräck och våld, den enda jag litade på var katten. Som ung vuxen flydde jag från min familj. Kanske var det skolbibliotekets alla böcker som fått mig att förstå att det fanns en värld bortom våldet.

Efter polisanmälan och många flyttar och ännu lite mer elände strandade jag på psykakuten. Jag blev inlåst, hotad med tvångsmedicinering och bältning. En situation jag kände till allt för väl, lik den värld jag växt upp och flytt ifrån. Jag hade varit en sväng på ASTA men inte känt att de riktigt förstod min komplexa problematik även om de bemötte mig väldigt lyhört.

Jag sökte i ren desperation upp ASTA igen och då fick jag en behandlare som börjat jobba efter nyare forskning kring dissociation och trauma. Med all erfarenhet min behandlare redan hade kring våldsutsatthet kunde vi tillsammans leta oss framåt. För första gången fanns det rum för mig, min behandlare kunde ta emot min historia och alla de skärvor som var jag. Jag visste att hon hade sitt team att ta stöd i och det gjorde det lättare för mig att våga tro att hon skulle orka hjälpa mig.

Min behandlare gick parallellt en utbildning för komplexa trauma-diagnoser. Det var en kurs i Stockholm med en nederländsk traumaforskare och för varje utbildningstillfälle gick min behandling framåt. Jag märker hur hela Asta-teamet lärt sig så oerhört mycket senaste åren och kan hjälpa ännu mer. Vi som utsatts för upprepade sexuella övergrepp i barndomen utvecklar ofta komplex traumatisering. Det är ett bra sätt att överleva det omöjliga men när jag sen var i säkerhet blev mitt sätt att fungera bara kaos.

Jag är inte längre självmordsnära och jag är nyfiken på min framtid och allt jag kan få uppleva. Att få läka är det viktigaste som hänt mig (hittills)! Jag vet tyvärr allt för många som aldrig får den behandlingsmöjligheten. Jag vet ingen annan del i Sverige där denna typ av behandling är tillgänglig med högkostnadsskydd. Min önskan är att vi våldsutsatta har ett samlat och tryggt ställe för den behandling vi kan tänkas behöva.

Att Asta inte stänger utan istället kompletteras med dygnet runt vård, behandlingshem och att det som är viktigt ur våldsutsattas perspektiv samorganiseras (polis, skyddad boende, åklagare, behandling, socialtjänst mm).