Dystra rapporter om blodiga självmordsattentat mot kyrkor eller kristna som mördas av fanatiska jihadister blir allt fler. En stor del av världens flyktingar lämnar i dag sina hemländer av det enda skälet att de är utsatta för förföljelse på grund av sin kristna tro.
Enligt International Society for Human Rights drabbar 80 procent av all religiös förföljelse i dag troende kristna. Det handlar därmed om den mest förföljda religiösa gruppen i världen. Var elfte minut, sju dagar i veckan, 365 dagar om året, dödas en person till följd av sin kristna tro. I 139 av världens länder förnekas sammanlagt tvåhundra miljoner kristna den religionsfrihet som garanteras i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Att förföljelsen är global och mycket omfattande framgår av en lista över världens farligaste länder för kristna som just publicerats av den internationella hjälporganisationen Open Doors.
Högst upp i förteckningen finns kommunistiska Nordkorea där 70.000 kristna lever i arbetsläger. Av dessa finns 6.000 i fängelse nummer 15 där utvalda fångar varje söndag förs ut till en plats där de genom misshandel och tortyr tvingas avsvära sig sin tro. Många av fångarna överlever inte.
Ett annat av de verkligt farliga länderna för kristna är Somalia. Där har den terrorstämplade islamistiska gruppen al-Shabaab gjort troende kristna till direkta måltavlor. Ett av vittnesmålen till Open Doors beskriver situationen:
“I Somalia kan en kristen inte lita på någon. Ett brustet förtroende och du förlorar bokstavligen ditt huvud”.
Situationen i Nordkorea och Somalia illustrerar det faktum att motiv och verktyg för förföljelsen skiftar. Exemplen från verkligheten är skrämmande:
I Nigeria är islamistgruppen Boko Haram sedan 2009 ansvarig för 3.000 mord på troende. I Burma har kristna utsatts för direkta bombningar av regeringens flygvapen. I Mali, Tanzania, Etiopien och Niger har shariadomstolar etablerats med rättskipning som konsekvent diskriminerar kristna.
I Pakistan dödades förra året 120 personer i ett självmordsattentat mot en kyrka i staden Peshawar. Enligt människorättsorganisationen Human Rights Watch är Pakistan ett av de farligaste länderna för kristna, delvis beroende på att en stor del av förföljelsen sanktioneras av statsapparaten.
Även i Indien är situationen allvarlig. En av de mest våldsamma antikristna pogromerna hittills genomfördes 2008 av indiska hinduradikaler – en rad olika upplopp ledde till att 500 kristna mördades. Många av offren hackades till döds med machetes, tusentals skadades allvarligt och 50.000 människor förlorade sina hem. Nästan 300 kyrkor och kapell förstördes.
Vid sidan av länderna i Sydasien och Afrika söder om Sahara är situationen svårast i Mellanöstern – i vissa områden talas om en religiös rensning. På senare år har förföljelsen ökat vilket medfört att några av världens äldsta kristna församlingar är på väg att helt försvinna.
I Irak har den kristna befolkningen sjunkit från 1,2 miljoner i början av 1990-talet till 330.000 i dag. I Syrien har kristna hamnat i kläm mellan parterna i det pågående inbördeskriget och tusentals är på flykt. I Egypten lever den koptiska kyrkan under svåra omständigheter, på senare tid har kristna utsatts för självmordsattentat samtidigt som månghundraåriga kyrkor förstörts.
Ytterligare ett dystert exempel är Saudiarabien där konversion med företrädare för någon annan religion än islam är förenat med dödsstraff. Aktivt kristna lever i en tillvaro där spöstraff, deportering och tortyr är ständiga hot.
Förteckningen över länder där troende förföljs är skakande, men den ställer också frågan på sin spets om Europas ansvar. Trots att majoriteten av världens kristna lever i fattigdom och befinner sig längst ner i samhällshierarkin har bilden av kristendomen under lång tid präglats av idylliska landsbygdskyrkor och vackra kontinentaleuropeiska katedraler.
Förutfattade meningar och fördomar har lett till en situation där förföljelsen av kristna kunnat fortgå utan att Europeiska unionen agerat. I kombination med en allmän ovilja att specifikt lyfta fram kristna som utsatt grupp i världen, vilket inte sällan baseras på en rädsla att osynliggöra andra gruppers lidanden, har läget förvärrats.
Dessvärre tycks frågan fortfarande vara lågt prioriterad i EU-sammanhang. I samband med ett bombattentat mot en koptisk kyrka för tre år sedan krävde flera europeiska regeringar att solidaritet med offren skulle uttryckas. Men när ministerrådet skulle enas om en gemensam resolution vägrade EU:s höga representant Catherine Ashton att över huvud taget göra några referenser till kristna i texten.
EU liksom den svenska regeringen måste nu inse att det inte råder någon konflikt mellan att stå upp för religionsfrihet för alla och att på allvar rikta fokus mot den religiösa förföljelse som i dag till 80 procent drabbar kristna. Kraftfulla åtgärder och riktade sanktioner måste övervägas mot de länder som kränker religionsfriheten. EU måste sätta press på länder som uppmuntrar eller tillåter förföljelse av kristna genom att koppla bistånd till religionsfrihet. Samtidigt bör medlemsländerna enas om ett gemensamt asylsystem för människor som flyr undan religiös förföljelse. Särskild hänsyn bör i detta avseende riktas till konvertiter.
Förföljelsen av kristna är, för att citera Storbritanniens muslimska civilminister Sayeeda Warsi, en global kris och förpliktigar oss till engagemang. Inte på grund av att det är kristna som förföljs, inte trots att det är kristna som förföljs, utan för att det är medmänniskor som förföljs.”
Senaste kommentarerna