Jag har länge känt att något är fel med den invandringspolitik (se fotnot) som Sverige har, men utan att egentligen kunna peka på något konkret. Men nu har jag funderat en del, och kommit till några slutsatser.

Det största problemet, som jag ser det, är att vi tar emot många fler invandrare än vi kan hantera. Rykte på internet är att vi tar emot fler (i faktiskt antal) än länder med 5-10 gånger mer invånare än Sverige. För dem som inte tycker att antalet invandrare vi tar emot är ett problem vill jag föreslå ett tankeexperiment i två delar.

Lek först med tanken att vi, under ett år, stänger gränsen hermetiskt, inget större än en myra kommer över gränsen utan tillstånd. Under det året gränsen är stängd ger vi en enda person tillstånd att flytta till Sverige. Det torde vara uppenbart att oavsett var denna person kommer ifrån så kan denna inte vara till ett problem ur statens/kommunernas perspektiv. Självklart kan det bli tjafs i och om tvättstugan, oväsen nattetid och så vidare, och personen kan även tänkas ägna sig åt brottslig verksamhet, men denne har ytterst små möjligheter att bli ett problem som märks i riksdagens dokument. Detta gäller oavsett hur väl eller illa personen i fråga kulturellt passar in i det svenska samhället.

Lek med ett annat scenario: San Marino (se fotnot 2) invaderar Norge. Invasionen är så aggressiv och välplanerad att inom ett år har San Marino ockuperat hela Norge. I takt med att ockupationen sprider sig flyr norrmännen till Sverige. Det torde vara ganska acceptabelt att säga att norrmän, kulturellt sett, är ganska lika svenskar och att de av den anledningen skulle smälta in i samhället utan större problem. Men om det verkligen kom fem miljoner flyktingar från Norge, tror någon att landet Sverige skulle klara sig utan problem? Om inte annat skulle vi under ett år behöva få fram bostäder till fem miljoner personer och skolplatser till kanske 1,5 miljoner barn. Oavsett hur gärna vi skulle vilja så går det inte att lösa.

Då var det slut med mitt lilla tankeexperiment, och dags att presentera en slutsats: om vi tar emot tillräckligt många invandrare kommer deras antal i sig att bli ett problem, oavsett om de är kulturellt nära eller inte. Problemen kommer med stor sannolikhet att följa de kulturella skillnaderna: ju större kulturella skillnader desto större problem kommer invandrarna att kunna bli, även om de till antalet inte är fler.

Bara för att exemplifiera: om vi utestängde alla nationaliteter utom norrmän under ett år, och tog emot ett hundra tusen norska flyktingar, skulle vi få mindre problem än om vi tog emot lika många afghaner under ett år, eftersom den norska kulturen är så pass nära den svenska.

Som den svenska invandringspolitiken verkar fungera nu tar vi emot många fler invandrare än vi kan hantera på ett vettigt sätt. Är det då inte dags att göra något åt det?

Jag föreslår en förändring av invandringspolitiken. Jag inser att det är en stor förändring, och att den inte kan implementeras utan en del planering, men jag tror att det är ofrånkomligt i längden.

Mitt förslag är helt enkelt att myndigheterna, ett (eller flera) år i förväg bestämmer hur många flyktingar de kan ta emot på ett vettigt sett. Det kan vara så att varje kommun tittar på sina resurser och bestämmer att den individuella kommunen kan ta emot si-och-så många invandrare. När då dessa siffror når Migrationsverket är det bara att summera siffrorna så vet man hur många invandrare som Sverige kan ta emot nästa år.

De invandrare som kommer hit i början på året, innan kvoten är uppfylld, får sin sak prövad enligt tidigare mönster. Men när kvoten är fylld får alla som kommer till Sverige ett automatiskt avslag, och skickas ut ur landet med vändande transportmedel (båt, flyg, buss…).

Varför föreslår jag en så genomgripande förändring? Det finns ett enkelt skäl: om vi fortsätter som vi gjort de senaste åren (fotnot 3) tror jag att vi kommer att ställas inför väldigt obekväma frågor. Antingen monterar vi ner välfärden så som vi känner till den idag, eller så exkluderar vi en del människor från den. Vi kommer helt enkelt inte att ha råd att fortsätta, länge till, som vi gör idag. Och då tycker jag att det är bättre att bromsa innan läget blivit ohållbart.

Kan du tänka dig den politiker som går till val på att tex skära ner på bemanningen i skolor och sjukhus för att ha råd med socialbidragen som kommunen betalar ut? (Fotnot 4). Ur politikernas ögon skulle man kunna lösa det genom att införa en enkel regel: du har inte rätt till försörjningsstöd innan du bott i samma kommun i tio år. Därmed skulle många invandrare bli utan detta stöd i tio år, och kommunen skulle (kanske) få lite mindre ansträngd ekonomi. Men skulle politikerna vilja göra det?

———————

Fotnoter

1: I denna text drar jag alla över samma kam, vare sig någon flyr från något och söker asyl i Sverige eller om de flyttar hit för att ta ett jobb de blivit erbjudna, så kallar jag personerna i fråga för invandrare.

2: jag menar inget illa om San Marino, det bara passar att använda som exempel: ett litet land som saknar praktisk möjlighet att invadera Norge.

3: vi tar emot en hel del invandrare, se tex SCBs statistik: http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Befolkning/Befolkningens-sammansattning/Befolkningsstatistik/25788/25795/Helarsstatistik—Riket/26046/  Sedan millennieskiftet har vi tagit emot över en miljon invandrare i Sverige. Dvs mer än 10% av befolkningen.

4: jag gör mig här skyldig till antagandet att invandrare är större mottagare av försörjningsstöd än andra. Jag har sett officiell statistik på det, men orkar inte leta fram den nu.

I en artikel i DN anklagar Sametingets vice ordförande Ol-Johán Sikku Sverigedemokraterna för att föra en politik som är ”…ett eko från den tidigare mörkare rasbiologiska eran…”.

Anledningen till detta är tydligen att SD vill ta bort ett krav i lagen. Som det är nu måste man vara same för att få vara verksam inom rennäring, och detta krav vill SD, enligt artikeln, ta bort.

Det är nu det känns som om något krockar i mitt huvud. SD vill ta bort ett krav i lagen som delar in befolkningen i två grupper: gruppen ”samer” och gruppen ”icke-samer”, och för detta får de kritik? Det absolut vanligaste SD kritiseras för är att vara rasister, men när de vill ta bort ett rasgrundat krav i lagen får de kritik för att vara rasister???

Låt mig citera lite valda stycken ur rennäringslagen:

6 § För renskötseln finns samebyar.

….

11 § Medlem i sameby är
1. same som deltar i renskötseln inom byns betesområde,

2. same som har deltagit i renskötsel inom byns betesområde och haft detta som stadigvarande yrke och inte övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete,

3. den som är make eller hemmavarande barn till medlem som avses under 1 eller 2 eller som är efterlevande make eller underårigt barn till avliden sådan medlem.

Jag kanske tolkar lagen fel, men det torde vara uppenbart att det idag bara är samer (eller den som är  gift med en same, eller barn till en same) som får delta i rennäringen. Inte nog med det, samen i fråga måste vara medlem i en sameby.

Om jag tolkar vice-ordförande i Sametinget är inte dessa krav ”rasbiologi”, däremot är det ”rasbiologi” att vilja ta bort kravet att man skall vara same! För mig framstår det som att någon tolkar ord helt fel, och det är inte jag…

————-

Det kan vara så att Sametinget vill bevara den samiska kulturen, vice-ordförande säger

– Ska man öppna renskötseln utarmas den samiska kulturen eftersom den är knuten så nära till rennäringen och naturen.

Men att den samiska kulturen skulle vara hotad tycker jag inte är en vettig anledning för att utesluta icke-samer ur rennäringen. Det, om något, är rasism.

Jag kan mycket väl tänka mig att den samiska kulturen är hotad, samerna är till antalet inte särskilt många, och de bor utspridda över stora delar av Skandinavien. Men i så fall borde väl Sametinget försöka få fler samer att engagera sig i rennäringen, om den är så central för samisk kultur som Sikku verkar vilja göra gällande.

I den diskussion som har uppstått på Edward Riedls blogg (jag kommenterar här) om att Socialdemokraterna verkar vilja införa båtskatt har det nämnts att lyx/nöjen inte skall vara undantagna från skatt.

Rent principiellt har jag inget emot en båtskatt, men det måste i så fall finnas vettig grund till den. ”Lyx/nöjen” tycker jag inte är en vettig grund.

Lek med tanken att jag sparar så mycket pengar jag kan hela året, och när det äntligen är sommar så tar jag semester från jobbet och drar iväg till Kanarieöarna, Thailand, Australien eller någon annan plats utomlands på semester. Jag bränner alla mina besparingar på semestern, inget är för dyrt så länge det finns pengar på bankkontot. Eftersom jag är utomlands när jag spenderar mitt kapital lär i stort sett inget komma svenska staten till del.

Lek med en annan tanke: att jag sparar så mycket pengar jag kan hela året, och när det äntligen är sommar så tar jag semester från jobbet och drar iväg med min segelbåt till Höga Kusten. Väl där betalar jag de hamnavgifter som gäller där jag förtöjer, jag köper den mat jag behöver, fyller på förrådet med toapapper när det blir tomt och så vidare. De pengar jag spenderar kommer det lokala näringslivet till del, och genom momsen tillfaller en hel del av dem den svenska staten.

Enligt diskussionen som uppstod på ERs blogg skall min semester i första alternativet inte vara belagd med någon ”lyxskatt”, men i det andra fallet skall det vara ”lyxskatt” på den.

Vari ligger skillnaden? Är det så att jag inte betalar nog med skatt när jag köper saker inom landet, men betalar för mycket skatt när jag köper saker utomlands? Om det är detta som är anledningen till båtskatten kan jag berätta att det redan idag går att köpa det mesta man behöver i livet via internet, och få det levererat från utlandet. Därmed skulle svenska staten gå miste om en del momsintäkter.

————-

Om det är så att båtskatten skall tas ut för att de som äger båtar till stor del ägnar sig åt att smita från skatterna ser jag inte hur någon kan hoppas att en båtskatt skulle hjälpa. Om man smiter från en skatt kan man lika gärna smita från en annan, det är bara hur man gör smitandet som skiljer. De enda som lär betala en eventuell båtskatt är de som inte har möjlighet att komma undan den, och resultatet för staten lär bli att fler smiter från skatter, inte bara båtskatten utan andra skatter också.

Om nu en båtskatt skall införas för att många smiter från inkomstskatterna (vilket jag gissar det främst gäller), är det då inte bättre att se över inkomstskatterna och hur dessa tas ut? Att införa en annan skatt för att ”fixa” ett helt orelaterat fel i skattesystemet tycker jag är att gå fel väg, då är det bättre att fixa felet istället för att skyla över det med något annat. Om en patient med brutet ben kommer till en läkare får inte patienten en hög med smärtstillande piller och uppmaningen att återkomma när pillrena är slut. Patienten får benet gipsat, för att ta hand om problemet!