Livet med Familjen Brönemyr

Inget är omöjligt, ibland tar det bara lite längre tid

Att rida ur ångestkurvan är inte det enklaste.

Av , , Bli först att kommentera 11

Att vara mamma till ett barn med Ångest är inte alltid så lätt och blir ofta inte som man själv tänkt. Tisdagar hemma hos oss är förknippad med ångest eftersom det är gympa dagen. Nä då handlar det inte om att det är gympa och att själva gympan är ångest som för många. Utan det är själva utrymmet som utbringar ångest.

Idag var jag helt oförberedd på att barnen skulle till gympahallen. Ja precis jag hade glömt läsa veckobrevet. För hemma hos oss gäller det att ligga steget före och förbereda.

Idag var det tydligen storsjung. Kul säger många, jo fast inte i gympahallen säger sonen. Ser när jag lämnar sonen att han går från helt ångest fri till ett högt ångest påslag. Men vi har lärt oss mycket under det sista året, att rida ur ångesten är bla en sak som är extra viktig. Sonens Största stöd i skolan och vår hjälte  David hjälpte Sonen snabbt att hitta en lösning, Jag ingick i den planen. Inga problem för mig. Älskar när personalen tar egna initiativ och jag kan bara hänga på.

Har nämnt det förut att jag tycker det är viktigt att visa Sonen att jag litar på personalen. Jag har ¨många gånger jobbat på ställen där  föräldrarna inte litat på personalen och det över går ofta till deras barn. Vilket inte är så bra. Ja visst i vissa fall kanske det är välbehövligt men inte alltid.

Det jag vill påvisa när jag nu både är förälder och personal är att det är viktigt att man visar att man litar på varandra än fast man kanske inte alltid tycker om varandra. Jag menar för vems skull?

Hur gick det då i morse, jo vi gick till gympahallen och kika hur det såg ut och vad som väntade. Ångesten var hög, blicken flacka, man ser hur det kryper i kroppen.

Jag frågar. -Hur och var känns det i kroppen?

Sonen. – I hjärtat.

Jag känner hur jag vill gråta  men biter i hop och säger positivt. - Det är ju toppen att du berättar hur och var det känns, visst kommer du ihåg att det är farligt att inte rida ur en ångestkurva. Ju mer du stannar ju farligare tycker du att det blir.

Sonen säger Ja. Men om det inte går kan vi gå då? David svarar snabbt och tryggt – jag lovar att om det inte går så går vi ut. (mamman är nära till gråt för att hon är så rörd av tilliten jag ser mellan dessa två)

 

Detta  är något som är viktigt när man jobbar med människor – Tillit. Tillit kommer inte bara över en kafferast, det kan ta år att bygga upp. Jag har många gånger stått på andra sidan som personal och känns att anhöriga hatar en, men samtidigt känt tillit med människan jag jobbar med.

Dessa gånger önskar man att den anhörige kunde svälja sin stolthet och se till människan i frågas bästa. Ja nu säger många att ”jag känner väl mitt eget barn bäst” Javisst i många lägen är det så, men jag kan ju inte svara på hur mina barn är i alla lägen. Man är ju faktiskt annorlunda när olika människor är med. Jag kör ofta med raka och öppna kort. Detta är svårt för många, nu åker jag själv på en personal som kör öppna och raka kort. Visst känns de. Men tanken susar genom skallen…. – För vem skull.

I dag hade jag kunnat välja att stanna kvar för min egen skull och skyddat min son mot ångest attacken jag vet att han kommer att få när det är dags att gå med klassen till gympahallen. Men för vem gör jag det. Sonen och Davids tillit- Nä inte alls. Bara för min egen.

Bli först att kommentera

Nominerad till Årets förebild

Av , , Bli först att kommentera 20

Jag gillar att utvecklas som person både privat och i yrket. Jag anser att jag aldrig är fullärd. När jag träffar nya människor så suger jag in all info jag kan, tar det bästa och använder det privat eller i jobbet.

Haft mycket nytta av det jag lär mig både hemma och på jobbet. Hade jag inte fått all utbildning vad gällande adhd, ångest och tvvångstankar hade vi nog inte kunnat hjälpa vår son så fort som han ändå fick hjälp runt allt som bröt ut för snart ett år sedan.

Om jag inte själv hade gått från en hyffsat tränad Innebandymållis till en överviktig mamma som tappat all självkänsla och till en hyfsad tränad 2 barns mor med självförtroende och självkänslan tillbaka hade jag nog inte kunnat peppa brukarna och mina kollegor till att genomföra Toughest. Att knäcka en sådan ide och få med sig sina kollegor har jag förstått krävs mod. Nu var det faktiskt så att jag behövde verkligen inte övertala dem. De hängde med direkt!

När jag växte upp kommer jag ihåg att jag hade bra självfördtroende trots att jag var mobbad, iaf till en början. När jag blev hårdare utsatt så tappade jag totalt mitt självförtroende. Tänk att jag ändå vågade stå i mål i fotboll.

Jag minns en match när vi spelade Hörnsjö mot Gräsmyr  så stod gänget som var på mig vid kortlinjen vid mitt mål och hånade mig rätt hårt. Ingen gjorde nått förutom min pappa som kom ner och ställde sig vid målet, han sa inte ett ljud, men han stod där resten av matchen och de gav mig mod att göra några fina räddningar så att vi vann.

Detta lärde mig att ibland behöver man inte säga så mycket utan bara finnas vid någons sida och våga tro att inget är omöjligt. Detta är nått jag har med mig när sonen inte mår bra eller nån av Dem jag jobbat med mår dåligt. Bara att hänga och personen i fråga bara känner av ens närhet kommer man långt med.

Jag har faktiskt blivit nominerad till årets förebild efter vår resa med Uttervägenshjältar. Grät när jag fick sms om att jag skulle gå in och kika. När jag såg mitt eget namn än fast jag letade John Gröntvedts namn (uttervägens pt för han är nominerat till årets pt.) trodde jag att jag läste fel. Jag årets förebild. Det måste ju vara fel. Men tydligen tycker människor att jag inspirerar.Så nu behöver jag hjälp att komma till Stockholm tillsammans med John så In och rösta i årets Guldhjärta. 2016 http://fitnessfestivalen.se/event/guldhjartat—megapartyIMG_20161009_215653

#ingetäromöjligt

 

Bli först att kommentera