Livet med Familjen Brönemyr

Inget är omöjligt, ibland tar det bara lite längre tid

Varför är det så svårt att vara ärlig?

Detta är ett inlägg jag har funderat ett längre tag på att göra.

Det här med att förklara för barn om att de har en diagnos. Redan innan vi bestämde att göra en utredning på sonen så här jag  följt en hel del ”grupper” på Facebook och Instagram som vänder sig mot bl.a. anhöriga till barn som man tror eller har en diagnos.

Väldigt ofta kommer frågan upp, hur berättar jag för Kalle/Lisa att denne har Autism eller adhd?

Min spontana tanke är alltid! Har ni gjort en utredning utan att prata om varför?!? Nu i första hand är det då barn med normalbegåvning. (Ursäkta språket på förhand)

VARFÖR I HELVETE LÅTER MAN SITT BARN GÖRA EN UTREDNING UTAN ATT PRATA OM VARFÖR?

Vi har i flera år försökt bemöta vår sons egenheter genom att prata öppet om dem. Som när han har ”myrkryp”. Då frågar vi – Har du myrkryp, hur vill du bli av med Den? Står vi då i kö har vi alltid bett honom ställa sig en bit i från och snurra, vips är det lättare att fokusera.

Jag minns när vi såg Insidan ut och T utbrister på bion 6 år gammal. Det är så det känns i min kropp. (Ilska tog över spakarna och blev eld)

Det blev såklart lättare att återkoppla till hans utbrott eller rädslor efter den filmen.

Men jag tänker spontant som jobbat med människor med olika Funktionsvariationer i snart 20 år. Har inte dessa människor rätt att veta varför de känner sig annorlunda eller tycker att jag som normalstörd beter mig konstigt i deras värld. Har inte de rätt att veta varför deras föräldrar låter denne göra massa konstiga tester. Som sagt obegripligt i mina öron och ögon. Jag kan köpa om barnet har svår autism med en utvecklingssörning och man gör en utredning ”bara” för att omgivningen ska anpassa efter rätt kravnivå, men om man ”bara” anar ADHD och Autism 1.1 då tycker jag det är rent utsagt kasst och egocentrisk av anhöriga. För vem gör man en utredning då? Vi  bollade mycket med varandra som föräldrar om varför bi skulle göra en utredning men ju äldre sonen blev (typ 6-7år) så här vi såklart involverat honom mer och mer. När vi kände att vi inte kunde svara på någon fråga (Vi fick svara på ca 700-800 frågor innan själva utredningen började) Så frågade vi alltid sonen som till 99% hade ett rakt och klockrent svar.

Tycker verkligen inte att man ska göra det så krångligt. Finns massa bra förklara filmer på Youtube och liknande sidor.

Ärlighet varar längst!

20170606_183848

 

2 kommentarer

  1. Helena Nilsson Springare

    Så sant! Om man vill möta förståelse och ärlighet så måste man ju själv bidra med öppenhet och vara ärlig. framförallt mot personen med diagnosen… bra inlägg :-)
    Ps. Kollar just nu serien ”atypical” om pojke med autism på Netflix.
    Kan verkligen rekommendera den. Kram

    • Cecilia Brönemyr (inläggsförfattare)

      Den serien ligger på min Netflix lista. Ja de är märkligt, det är som när lärarna kommer ut till sina elever på mitt jobb och viskar DS så inte brukarna ska höra att man pratar om Downs syndrom. De är fullt medvetna att de har diagnosen DS.
      Man lixom skäms på deras vägnar.

      Det var ju en befrielse när jag fick veta att jag har Dyslexi och inte helt dum i huvudet utan anledning.
      Kram!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>