2018 började i kaos och slutade i glädje.

Vi inledde året med utredning på sonen, adhd och autism 1.1 blev resultatet. T ville själv prova botmedicin som han kallade det. Med ett fantastiskt samarbete med Ts resurs i skolan började det nya äventyret med att hitta rätt medicin och dos. Allt flöt på bra tills sista månaden i skolan. Resursen fick privata förhinder och en ny sattes in. Kaos utbröt hemmavid, vi fick korta dagarna och pussla med våra scheman. Välmående hos båda barnen. Är det viktigaste. Barnen fick ett långt sommarlov. Från 16 juni till 16 augusti, dottern var såklart ledig hela sommarlovet.

Innan jag gick på semester så åkte uttervägens hjältar till Stockholm och sprang Toughest i Lida. Klart det roligaste jag har gjort på länge. En otrolig planering krävs och mycket framförhållning, men helt klart värt. Z-profil gänget ordnade så två av hjältarna hamnade i morgonsoffan på Tv4. En otrolig upplevelse för dessa människor.

Vårens stress runt betygsättning slår hårt på en högpresterande 12 årig tjej. Tur sommaren erbjöd mycket tid på Brönet bara med familjen. Vi brukar oftas planera in sommarens semester direkt efter midsommar, men detta år var ett Ölandsbesök med familjen Bergström inplanerat i mitten av juli. Vi lyckades åka när temperaturen aldrig gick under 20. Helt fantastisk vecka, med många fina minnen. Vi lärde oss otroligt mycket och känner oss starka som tar oss iväg med dessa förutsättningar. Sonens resurs har sagt flera gånger att han är så imponerad av att vi utsätter vår familj för dessa utmaningar. Men handen på hjärtat när vi är mitt uppi kaoset undrar man vad fasen vi håller på med och varför gör vi detta om och om igen. Men vi älskar att umgås med familjen Bergström, dottern älskar dessutom att umgås med deras dotter. Helt galet vad dessa två är avslappnade med varandra.

Sommaren bestod mycket av spontana kvällsdopp med mina syskons familjer

Första veckan på Brönet hade vi fullt hus av syskonbarn. Jag verkligen älskar när huset är fullt av barnskratt. Jag faller in i ett sånt härligt lunk, vi går på skogspromenader, fiskar, har små picknickar och badar. Syrran och hennes man jobbade fortfarande så deras dotter kidnappade vi från förskolan och gav ledigt i några extra dagar innan hennes sommarlov hade börjat. Fatta att kunna ge någon annan den tiden och kärleken. Helt fantastiskt.

Vi flyttade hem lite tidigare än vad vi brukar, nu rullade hjältehelgen förberedelser igång ordentligt. Hjältehelgen blev succé. Jag är otroligt stolt över teamets resultat. Nu planeras 2019 hjältehelg för fullt. 14-15 juni kör vi. Lite mer och lite bättre.

Piraterna i vattenhindret och Gatuloppet med Virena Andersson, Eddy Bengtsson och de andra ”gladiatorerna” var såklart största hitten. Vi jobbar på att boka dessa åter igen. Att jag dessutom fick äran att lära känna Emma Söderlind från Göteborg under hjältehelgen känns extra fint. Tänk att det kom deltagare från Kalix i Norr till Göteborg i söder. Botkyrka gänget gjorde ett stort intryck på mig. Heja er.

Vi hann med två Bröllop i sommar, skulle ha varit tre men det blev två, nångång ska vara den första som man blir avbjuden. Inte alla som förstår hur vi i familjen Brönemyr prioritera men det kan vi inte heller begära. Familjer som har barn med särskilda behov inom sina väggar förstår nog mer att man är tvungen att göra sina egna prioteringar istället för att lägga fokus på andra. Livet tar oväntade vändningar i bland, jag är då nöjd med resultatet.  Om det blir samma om nått år får tiden och utvecklingen visa.

Har under sommaren sett på nära håll vad ett valår kan göra med en människa, vi människor måste verkligen börja tänka på vad vi skriver på sociala medior. Är otroligt imponerad hur flera jag känner står kvar och väljer att jobba politiskt. Att behöva larm och livvakter inför valet är ju fruktansvärt. Jag vill tro mer på människan och min tro på medmänsklighet.  Jag kan hålla med att det inte är okej att vi ännu inte har en regering men bakom varje politiker finns en människa, bakom varje människa kanske det finns en familj, en syster eller bror och framförallt ett barn.

Hösten har gått både i dur och moll, tuff skolstart för båda barnen inte fören efter höstlovet vände allt. Så tacksam att det kom en lite ängel kom till dotterns klass, Bräntis skolan blir kvar och sonen börjar ha nedräkning till jullovet. (okej vi höjde dosen oxå)

16 september sticker ut lite extra i moll. Vår familjemedlem och vän i över 13 år dog. Vår hund Hejsan begav sig till hundhimlen. En otrolig sorg i hela familjen. Osmakligt dock att en del fråga stax efter hejsans bortgång om vi tänkt skaffa ny hund. Herregud låt oss sörja. Vi får se. Haft hund i 19 år. Hela mitt vuxna liv.

Typiskt nog blev det väldigt mycket övertid på jobbet för min del och när jag gick på några dagars julledigt innan jul kände jag att väggen var nära. Minnet svek och jag hade svårt att ta mig upp. Men mitt i allt så fick jag en otroligt fin julklapp.

Någon hade nominerat mig till Årets Västerbottning. Hur stort och fint är inte det?!

Torsdagen innan julafton hade jag min sista jobbdag. Efter ett besök på Z-profil blev jag helt grundlurad. In kom värsta teamet med den största blombukett jag någonsin fått, jag som var utmattad av all övertid och kamp här hemma grät mest hela tiden. Att Västerbotten kurirens läsare visste vem jag är och dessutom tyckte jag var så pass bra att de röstat fram mig som vinnare hade jag aldrig anat. Att så många klippt ut från vk tidningen, köpt frimärke och postat är jag ännu mera tacksam över. Så himla fina ni är.

Vi lovade att vara tyst, gick sådär. Två timmar senare ringde Frida till sin mamma. Så himla fina. Än fast det står mitt namn så har Uttervägens Hjältar en stor del i detta pris. Jag ringde såklart till några oxå. Svårast var att inte berätta för syrran Ida. Hon och hennes familj skulle fira jul här. Jag ville spara den överraskningen till julafton. Så Thomas syster Maria och hennes familj ville jag ge en extra julklapp till. Alla blev super stolta, när vi satt oss vid middagsbordet titta Maria på mig med glansiga och stolta ögon och sa Tänk att min svägerska är Årets Västerbottning 2018.

Än fast året varit en enda lång bergodalbana är jag tacksam över allt som hänt.

En lätt parates är väl att tant blev 40 och storebror Jocke blev 50 glada år. Jag fick en present jag sent kommer att glömma av min vän Madde. En fucking jävla startbiljett till Tjejvasan 2019. Jag som inte ägt ett par skidor sedan 6:an, inte åkt sedan gymnasiet då jag fuska för att jag inte fatta hur man åkte. Men att ge en utmaning till mig mår jag bara gott av. Så jag tar den på fullaste allvar och har stakat många mil i stakmaskinen på Tenton gym och invigt mina nya fina/snabba skidor. Det fantastiska gänget på jobbet hämtar sina skidor hos sina föräldrar och bestämde förra helgen att vi skulle inviga skidorna ihop. Har ett otroligt bra och inspirerande jobb. På söndag när jag jobbar har de efterfrågats skidåkning igen. Ca 8 km har jag lyckats skrapa ihop. Som sagt jag älskar utmaningar.

Nu springer vi in i 2019 och jag hoppas verkligen på ett bra år.