Jag gråter verkligen över allt och inget…särskilt på helgerna när jag har tid att se en film. Hade bestämt mig för att INTE gråta till Masjävlar, som gick på tv i går kväll. Jag har sett den förut och den är ju egentligen ganska rolig. Det gick bra ända tills äldsta systern dör i en hjärtinfarkt (vilket inte var ett dugg roligt). Då grät Carola floder, och i slutscenen när yngsta systern precis kommit på att det är Han hon egentligen vill ha- då har han bestämt sig för att åka till Afrika och jobba, men säger ’kom tillbaka om ett år om du är sugen på mer’. Jisses, vad romantiskt. Varför händer det inte mig??

’Det är så lätt att slarva bort varandra’, säger samma syster, och jag kan inte annat än hålla med. Man är vän med någon, delar allt, anförtror sig allt och litar på den personen- som en syster. Men så händer något och allt man delat tidigare är borta. Man finner sig utanför den gemenskap man tidigare var en självklar del av utan att egentligen veta varför. Det och sorgliga filmer gör mig ledsen.

GLAD blev jag däremot när de ringde och frågade mig om jag kunde hjälpa till med teatern ’Näsduken’ i går! De skulle spela upp i Sandsele och behövde hjälp med kostym och smink. Det gick superbra, och jag hoppade även in som konfrancier (jisses, viket fint ord) och presenterade de olika scenerna. De är så duktiga de som spelar och jag hoppas verkligen på en fortsättning.

I dag har verkligen vädergudarna visat upp sig från sin bästa sida och bjudit på blå himmel, solsken och klar höstluft. Tog en promenad med barnen efter middagen och ville nästan inte gå in. Det känns som att man vill ta till vara varje sekund av fina dagar, när man vet vad som väntar allt för snart. Vinter och kyla. Jag måste verkligen börja elda med pellets nu! Ved är bra, men att hålla koll på att det inte slocknar och se till så att det finns varmvatten när äldste sonen vill duscha är lite överkurs.
Han kom hem i fredags från fjällturen med klassen och var trött men glad. Det hade varit en trevlig tur, och jag vill verkligen passa på att tacka de vuxna som följde med dem. Att få höra att alla varit underbara värmer en mammas hjärta.

Nu väntar sängen och i morgon en hel dag med Hemkunskap. Det ser jag fram emot.

Sov gott alla!

Jag har så ont i mina fötter och mina ben, och ögonen svider av trötthet. Regnet det bara öser ned och veden är slut. Bilen startar inte och jag har inga kläder. Eländes elände…
Inte känns det bättre när jag tänker på Hampus som nu befinner sig långt bortom ära och redighet, i Ammarnäsfjällen. Måtte han inte bli blöt och kall. Det var ett gäng glada ungdomar som gav sig i väg i morse, när solen forfarande sken. Kanske är de inte lika glada nu? Nåja, är ändå full av tillförsikt och är övertygad om att de kommer att få många roliga stunder där uppe.

Hade en mycket trevlig stund med äldste sonen i går kväll när vi packade säcken tillsammans, och konstaterade att det som vägde mest var nog godispåsen! Så om det skulle regna och vara kallt har han i alla fall godis att trösta sig med. Jag har ingenting att trösta mig med. I kylen står ett paket ägg, en falukorv, sweet chilisås och bregott. Inget man längtar efter direkt en kväll som denna.

I dag gjorde vi en mycket trevlig utflykt till en trädgård där vi fick lukta på oregano, äta smultron och lära oss att hampa var mer vanligt än potatisodlingar en gång i tiden. För att göra rep av, inget annat. Vi fick veta vilka växter som botar magont och huvudvärk, och när vi gick hem igen underhöll eleverna oss med ljuv musik från varsin ärtskida. Jag hade behövt ett blad för mitt huvud efter det. Men, som sagt, trevligt hade vi!
Blev så glad när jag insåg att det var personalfika när vi kom tillbaka, för jag längtade verkligen efter kaffe. Mindre glad blev jag när en kollega frågade om det var jag som hade fikat i dag? För en sekund stannade tiden och jag stelande till av fasa- hade jag glömt det?! Att glömma onsdagsfikat är nog bland det sista jag vill glömma- vilken mardröm! Som tur var så är det inte min tur förrän vecka 42, (jo, jag har kollat listan), och jag kunde andas ut.

Jag har verkligen kämpat för att hålla reda på allt i veckan och måste förundras över hur mycket plats det finns i hjärnan egentligen! Visst har jag lyckats glömma bort vart jag var på väg ibland och vilken klass jag ska ha, men då har snälla elever upplyst mig om detta och jag har hamnat på rätt spår igen. Att dagis är stängt i morgon hade jag skrivit upp i kalendern och visste det egentligen, men ändå kom det som en överraskning när en fröken sa ’så ses vi på fredag’, när vi skulle gå. Intet ont anande undrade jag varför vi inte skulle ses i morgon också…? Men nu vet jag varför.

God natt!

Lördagkvällen kunde blivit sämre. Efter maten åkte vi upp till mamma och pappa i stugan för att hälsa på lite. Fick en god kopp kokkaffe och barnen gjorde sitt bästa för att göra slut på mormors bullar. De eldade med ved som luktar godare än något annat trä i världen, och jag funderade på att ta hem en vedklabb för att lukta på ibland. Skulle kunna sitta i timmar och bara titta in i elden och känna doften, vilket kan bli svårt med en två- och en fyraåring i samma rum, så vi tog en promenad ned till bron där vi gick ned till vattnet och kastade sten och pinnar, doppade våra fötter i det iskalla vattnet och konstaterade att sommaren verkligen är över nu. Vi såg till och med några gula löv på björkarna…
När vi åkte hem hade jag både blåbär och IKEA katalog med mig, så nu blir det blåbärspaj i morgon och inredningsdrömmar i natt!

I natt drömde jag nog ingenting alls, för det kändes som att hjärnan var helt tom efter en lång dag på jobbet. Att träffa eleverna för första gången är speciellt och man hoppas man inte ska lukta svett, säga fel namn eller snubbla. Inget av det hände- och jag tror jag gjorde ett hyfsat första intryck hos de flesta. Tro måste man göra. Eller så tycker de jag är värsta tönten, vad vet jag. Är gärna lyckligt ovetande ett tag till.

God natt

Ordningen är återställd. Hallen är fylld av skor i storlek 44, i trappan står ett helt gäng med hjälmar och tystnaden har bytts ut mot ljudet av moppar och musik. Hampus är hemma!
Och sommarlovet är slut. Elevernas första dag i skolan är över, och jag är glad att den blev så bra! Trots allt jag inte tyckte jag hunnit, och allt jag försökte komma i håg- tex. var jag var och vart jag var på väg…min kollega måste blivit lite orolig när han hittade mig irrande i korridoren, men jag tror det bara hade med ren stress att göra, inte begynnade demens.

Det finns mycket jag skulle kunna blogga om, men i dag fick jag tydliga instruktioner om vad jag inte får blogga om, så det är inte helt lätt med censurreglerna. Många har betydligt roligare än jag och det skulle jag naturligtvis vilja skriva om- som fjällvandring, påskfirande och kycklingar…men det gör jag naturligtvis inte.
Vissa behöver bara en ny tv för att bli lycklig! Vid vissa tillfällen blir det här med skillnader mellan könen mer tydliga än annars- som när nya tvn ska presenteras. Två av oss ville bara se filmen medan den andra först skulle ha det perfekta ljudet och den bästa bilden, berätta om alla finesser och ställa in och ställa om. Ni får ni själva lista ut vem som var kvinna och vem som var man.

Nu väntar snart en ny dag med nya utmaningar, så jag måste få mina timmar i drömmarnas värld.

God natt!

Ska jag våga mig på en liten blogg?? Jo, det blev ju inte så farligt sist jag skrev, och i dag ringde en utanför kommungränsen och berömde mitt bloggande så då måste jag ju skriva några rader…

Tänk ändå vad skratt och uppmuntran är viktigt! Denna arbetsvecka har varit hektisk för min del, men tack vare vitsiga kollegor som undrar om jag väntar på vårfloden för att jag har så korta byxben, och lugnande ord från andra när jag stressat upp mig, så har allt gått så mycket bättre. Jag har fortfarande inte koll på allt, och väskan är full av böcker och papper jag kommer att sitta med i helgen. Men det har varit en bra första vecka, trots alla förändringar och frågetecken.

På söndag kommer äldsta sonen hem efter åtta långa veckor i söder. Fällde nyss mammatårar när jag läste hans tack till alla på Bilddagboken och de kommentarer han fått av sina kompisar där nere. Han har haft en rolig sommar och jag är säker på att han har lärt sig mycket. Nu blir det till att ställa om sig på en vardag här hemma med allt vad det innebär! Andra veckan i skolan gör de en fjälltur med sin klass och jag vet inte hur jag ska få ihop allt som finns med på listan över utrustning?! För en kille som helst går i skateskor och svarta jeans har det liksom aldrig funnits en anledning att köpa vandrarkängor, regnställ eller trangiakök. En annan kollega tyckte jag skulle blogga om detta- det har ju gett resultat förut…skämt åsido så ska jag nog lyckas låna ihop det mesta och han kommer nog att få två mycket trevliga dagar uppe på fjället utan dator och skateboard.

Den där första förälskelsen har redan lagt sig och ärligt talat är jag så trött på honom så jag skulle kunna ge bort honom. Jag må vara okunnig när det gäller bilar, men inte hade jag trott att den skulle vara en sådan besvikelse. Det har nu hänt ett otal gånger att den inte vill starta när jag vill det, och det enda som hjälper är att ladda upp batteriet en stund så går den bra igen. Ska lämna in den på verkstan så fort ekonomin tillåter det, men jag hoppas det inte är något stort och dyrt fel. Kanske räcker det med att byta batteri? Tips och råd mottages med glädje! Om ni ser mig stå parkerad på konstiga ställen, som mitt i en korsning eller blockerar pumparna på nån mack så är det inte för att JAG vill stå där, utan för att HAN bestämt sig för att stanna just där.

Nu borde jag städa lite. Ha en trevlig helg!

Jag har valt att inte skriva om ämnen som politik t ex. eftersom jag är så pass ny som politiker och inte tycker mig veta så mycket ännu. Det finns de i vår kommun som varit med så mycket längre än mig och är mer insatt än vad jag är.

MEN så läste jag tidningen Västerbottningen i morse och kände hur pulsen steg, och nu kan jag inte vara tyst längre. I tidningen finns en stor bild på en av Sorseles ungdomar som sitter i den lokal som de fått hålla till i för att skejta, umgås och bygga i. Enligt rubriken är de nu utslängda och har ingenstans att vara längre. Enligt kommunalrådet Roland Wermelin så ’tror han att det finns en annan lokal’. Då skulle jag vilja veta var den ligger? Han tycker också att kommunen lägger ned mycket pengar på ungdomarna, men kan inte säga siffran ’just nu’. Vidare frågar reportern vad de gör då för att ungdomarna ska ha en meningsfull fritid och Roland svarar: ’Vi har ju ungdomsgården och så hade de ju den här lokalen’. HADE ja…..återstår alltså en ungdomsgård.

Ungdomarna har under sommaren själva fått tömma lokalen, frakta virket till en plats utomhus där nu dyrbart material ligger och blir förstört i regnet. Hade ju varit en fin gest att ge dem ett garage eller åtminstone ett skärmtak att förvara grejerna i. Än värre blir det när jag läser att lokalen är UTHYRD till en företagare. Jag trodde i min enfald att vi hade ambitionen att SÄLJA alla lokaler vi inte har råd med?!
Hade det varit en ny företagare som ville tablera sig på orten och var beredd att köpa fastigheten hae jag kunnat förstå, men nu är det inte alls så, och frågan är om vi verkligen kommer att spara så mycket pengar om vi tänker på konsekvenserna som kan komma av beslutet att kasta ut ungdomarna.

Som mamma blir jag väldigt upprörd eftersom jag vet vad den här lokalen har betytt. Som politiker skäms jag! Har i en av mina tidigare bloggar skrivit att om vi inte kan komma med ett vettigt alternativ till dessa ungdomar så slutar jag som politiker. Och det menar jag. Ska vi kanske gå och vänta på att klimatförändringarna ger oss nya kommuninnevånare, istället för att värna om de som faktiskt är vår framtid och redan finns här!??

Tack för ordet.

Jag verkar omedvetet börjat ställa in mig på att vakna tidigt på morgonen, för även om barnen är borta så lyckas jag vakna före åtta alldeles av mig själv. Nåja, det är ju bara bra med tanke på att det snart är slut på ledighet och sovmorgnar annat än på helgerna, och dessutom hinner man mycket om man går upp tidigt. Kvinnorna i min släkt är inte direkt kända för att sova bort tiden- mormor brukade kliva upp vid fyra för att baka, och när hon flyttade in till samhället brukade hon baka med endast ett stearinljus tänt av rädsla för att någon skulle se henne….

Hoppas jag inte kommer dit ännu. Skulle försöka ha en dag när jag inte gjorde någonting, men det funkar bara inte för mig! Trots regn och strömavbrott så hann jag dra gamla tapeter i hallen, måla i sovrummet, göra upp eld, kasta papper i återvinningen och byta gardiner i vardagsrummet. Börjar längta efter rutiner och tider att passa igen. Ja, låter kanske knäppt men nu ser jag fram emot att träffa alla igen! För att inte tala om de elever jag fått äran att vara mentor för- himla spännande!

Medan jag gjort allt detta har jag funderat på om jag borde göra en sammanfattning av sommaren som gått, och kom fram till att det ska jag! Så inom kort kommer den här.

En av dagarna att minnas är den vi hade i går hos mamma och pappa i sommarstugan. Vi åkte båt, kastade sten och grillade. Det här med grillning är verkligen överskattat! Eftersom pappa för länge sedan insett detta så det fick bli jag som ansvarade för att köttet blev bra. Det jag vet om grillning är att kolen ska vara grå, och att det kan ta tid innan den blir det, så jag började i tid. En timme senare efter mycket tändvätska, tändstickor och justeringar i draget var jag indränkt i röklukt men köttet klart! Och det gick faktiskt att äta. Jag älskar grillat, men själva tillagningen överlåter jag med varm hand åt någon annan.
I stugan har till och med diskningen sin charm. Att värma vatten på spisen och ha en balja för disk och en för sköljning, att torka för att få plats med allt och känslan av tillfredsställelse när det är klart går inte av för hackor! Ett trevligt avbrott från i- och urplockning av diskmaskin. Med mätt mage och två trötta barn åkte vi hemåt. Ännu en sensommardag var slut…..

http://lillola.bilddagboken.se/p/dayview.html?directlink=1&t=1217541601&id=246076429

Jag har upptäckt en helt ny värld! Internet är fantastiskt på många sätt….

Tonårssonen lär nog jubla när jag berättar att mamma har en egen sida på Bilddagboken- ett forum han besöker flitigt själv och lägger upp egna bilder. Men jag har aldrig sagt att det är lätt att vara tonåring, så det är något han får ta. Har följt delar av hans sommar i söder på denna sida och fått ta del av allt från knäckta brädor till ny frisyr och hål i örat. En kväll fick jag ett sms där han berättade att han färgar håret just nu! Smart av honom att inte skicka i förväg, för då hade jag kunnat protestera. Nu kunde jag bara hoppas att han inte skulle vara svarthårig nästa gång jag får se honom. Till min stora glädje var han inte det….bara ännu blondare!
Tyckte det var lite krångligt att lägga upp bilder här på VK, eller så hade jag bara inte tålamod att kolla hur man ska göra, så nu finns länken längst upp i detta inlägg för den som vill titta.

Vi hörs!

I dag fick min realistiska, förståndiga vän rätt- det VAR sista dagen på stranden i går, för i dag regnar det och molnen ligger tjocka över Sorsele. Vad ska man nu ta sig till?? Nu måste man kanske städa, tvätta och ta på sig långärmat…..
Nåja, det kan nog vara bra med en mulen dag, bara det inte blir för många i rad.

I går hjälpte jag en god vän att bära grejer och packa in i släpet som hon hyrt. Blev imponerad av hur mycket saker som faktiskt får plats i en släpvagn, ett helt hem, typ…och ändå fick jag ta över några av hennes krukor, krattor och vattenkannor till trädgården.
Jag hatar avsked och avslut, men tyvärr är livet fullt av dom så det är bara att bita ihop och lära sig leva med saknad och sorg. Personer som hon växer inte på träd (och i Sorsele finns det många träd!) och jag kommer att sakna henne mycket.
Livet går vidare och i dag åker bästaste vännen på semester med familjen, det är Noliamässa i Piteå och jag har inga pengar. Blir nog ingen vidare rolig helg skulle jag tro.