Trillade såsmåningom ned på stan för att stötta J under lampköpet, ja, det var mitt svepskäl. Får jag en ursäkt att titta på inredningspryttlar så gör jag ju det. Tyckte att J gjorde ett alldeles utmärkt val när det kom till lampa.

Jag måste då säga att jag tränat honom väl.

Att få dit den där lampan var en process i sig. Det krävdes lite montering av kontakt. Jag är rätt skrämd av mina tidigare erfarenheter med el och vill helst inte ens titta åt sådana arbeten (ni vill inte veta hur många gånger jag kortslutit lägenheten…). Men J googlade och fick fram vilken sladd som skulle in var, och det var först när det kom till den tredje som jag fick rycka in med en virknål (!) och min färdighet för micropyssel. J hängde upp själva lampan och jag satte upp skärmen, den fashionabla knuten på sladden är också mitt verk…

Lite roligt var det också att jag hade rätt sorts glödlampa hemma. Råkade köpa fel för flera månader sedan och hade absolut ingen lampa som de passade i, jag trodde att J hade köpt glödlampor till lampan när han var i butiken (tycker alltid att expediter brukar fråga om man vill det vid lampköp) men det hade han inte och så går jag och rotar i städskåpet och hittar det där felköpet och det är precis rätt! Dessutom har jag fått ännu en pryl nedpackad d.v.s. lampan som satt där i hallen innan.

Good times!

Imorgon lär det inte vara good times i mina ben, känner redan hur de börjar stelna till efter allt cyklande. Det var det värt!

Har äntligen lyckats fixa min cykel, krånglat in den från balkongen, genom lägenheten, nedför trapporna och ut på gården. Passade på att olja upp den också och sedan bar det iväg till ÖB. Jag älskar vårens första cykeltur. Musklerna protesterar men hjärtat liksom flyger. Då är det lätt att ignorera sura ben. Världen passerar som en lugn och mysig film framför ögonen, vinden stryker kinderna och får ögonen att tåras. Kan jag dessutom styra cykeln genom en vattenpöl är lyckan fullständig!

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad som är bäst, den första uppförsbacken eller den första nedförsbacken. Kanske för att jag inte fick någon riktig första nedförsbacke, hade sådan motvind att jag nästan stannade mitt i och blev tvungen att trampa. Uppförsbackarna gillar jag för att jag blir så vansinnigt fokuserad och så glad när jag väl tagit mig uppför dem. Jag brukar säga att jag cyklar snabbare i uppförsbackar än i nedförsbackar.

Jag blev så glad av min cykeltur att jag snabbt bestämde mig för en till, cyklade hem och lämnade det jag köpt på ÖB, snabbtankade lite smörgåsar och dricka och försvann sedan ut igen för att panta flaskor. När jag skulle cykla hem från affären igen var mina ben så trötta att jag nästan inte kom upp på cykeln. Höll på välta i slowmotion och blev tvungen att hoppa av. Lyckades iallafall till slut krångla mig upp på cykeln igen. Mina ben är alldeles geléiga av allt cyklande. Problemet är också att jag har en ny fluffig sadel som gör att jag kommer högre upp än tidigare och det är jag inte van vid. Faktiskt är det nog så att jag borde sänka sadeln ett snäpp innan jag gör illa mig eller nått.

Inte för att det hindrar mig, jag ska ut med cykeln en sväng till, ska möta upp J på stan och sällskapa medan han handlar en lampa till hallen. Tycker att det är roligt att han blivit så förälskad i en inredningspryl. Jag vet precis hur det känns!

Jag satt och funderade för en stund sedan vad jag är för en slags person. Jag vet hur jag funkar men vet andra människor det? Jag tror att J gör det. Och vad med är, jag tror att han gillar mig som person. Det tycker jag är knasigt. Vi var ihop i tio år och han tycker fortfarande att jag är en bra människa.

Jag kan väl gå med på att det kan vara rätt intressant att leva ihop med mig. Jag är hetsig och vill att allting ska hända just precis på sekunden. Desto mer bekväm jag känner mig med en person desto lättare har jag att bli arg på denne. Fast när jag blir arg dröjer det väl en tio minuter och sedan skrattar jag igen. Jag har lagt ned det här med långsinthet. Värre är det om jag är sur, då kan jag vara det ett par timmar. Jag pratar ogenerat om det mesta och är rätt kaxig. Samtidigt som jag är givmild och omtänksam. Jag är ganska barnslig och väldigt smart. Det är inte en bra idé att reta mig när jag lagar mat, eftersom att jag då oftast är hungrig och väldigt lättretlig, eller så är det jättesmart att göra det eftersom att jag blir glad när jag väl fått äta. Just nu håller jag på att öva in det här med att sätta ned foten och att säga nej, vilket gör att jag ofta säger nej och ofta sätter ned foten. Bara i övningssyfte sådär… Jag är ofta glad och skrattar ofta. Jag gillar att experimentera med mat och med färg i olika sammanhang. Jag tycker om att arbeta med händerna men också med hjärnan. Jag är stökig av mig men är bra på att trolla bort allt stök. Jag är ofta opassande med flit men jag är också en bra lyssnare. Jag gillar att lösa problem men inte att räkna matematik. Och så vidare…

Ja, det är nog rätt intressant att leva ihop med mig, jag tror inte att J någonsin kan veta vad som väntar när han kliver in genom dörren på kvällarna. En gång kom han hem och hallen var ommålad i lila… Ibland har jag oljefläckar på kinderna, ibland är hela vardagsrummet täckt av slipdamm, ibland sjunger jag åt kastrullerna på spisen, ofta kikar jag fram genom ett berg av garn, ett par gånger har han nästan råkat kliva ned i skurhinken, ibland får han ducka för flygande föremål. Inte undra på att han börjar bli gråhårig!

Nu ska jag ta och försöka komma ihåg hur jag lyckades få ett blåmärke på insidan av lillfingret. I brist på annat menar jag. Har redan packat sjuttioelva kartonger och lagat min cykel. Vad ska jag göra nu?

Hmm… Farligt det här, det hjälpte visst att gnälla på bloggen, telefonen började gå varm strax efter postning. Nu ska jag ta och snygga till mig och sedan knalla iväg på äventyr.

Gjorde en annan spännande sak häromdagen, planterade om ett stycke halvmeter lång kaktus.

Trots tjocka arbetshandskar kände jag på hur taggarna höll på att gå igenom handsken och när J försökte prata med mig under processen fräste jag åt honom. Inte för att han ens märkte det men… Allting gick bra, jag stack mig inte och kaktusen kom i jord. Det är nog första gången jag hanterat den här kaktusen och inte stuckit mig. Ta i trä… Var alldeles svettig och skakig efteråt. Men hemskt nöjd!

Kaktusar är rätt otäcka men jag har inte hjärta att slänga bort en levande blomma. Ska den stå och dö där alldeles ensam och frusen i soprummet? Nä, jag tror inte det. Jag hoppas att den här rackaren ska dö av ålderdom snart. Kan kaktusar dö av ålderdom?

Tja, det är vad min lördag kommer att gå ut på. Helgens alla planer blev inställda. Igår hade jag tur och J:s planer blev också inställda vilket resulterade i en tv-seriekväll. Idag har han nya planer och jag har inget bättre för mig än att packa kartonger. Tycker lite synd om mig själv. Det är vår och jag har spring i benen!

Katterna tycker att det är lite spännande med alla kartonger, vissa av dem är nöjda med att bara betrakta mina mödor.

Medan andra är mer intresserade av att hjälpa till.

-Du glömmer väl inte att packa mig också matte?

Om ödet inte ler mot mig blir det alltså mer packning ikväll. Varvat med tv-serier. Hittade en ny om människor i en självmordsgrupp. Visst låter det muntert?

Jag var på så himla krångligt humör igår, hade egentligen tänkt åka ut till Ersboda eller promenera ut till ÖB men tjollrade runt och drog ut på tiden och hade mig så det blev ingenting sådant. Istället byggde jag torn i datarummet.

Packade nio flyttlådor igår. Alltså måste jag fixa mer flyttlådor idag. Men att gå ned till stan ska jag nog lyckas med! J blev hemskt imponerad av mina torn och medan han gräddade våfflor passade jag på att packa lite mer.

Vi har börjar dela upp våffeltillverkningen så nu på senare tid att jag gör smeten och vispar grädden och han gräddar våfflorna. Han hävdar att det är nöjsamt att grädda våfflor. Själv tycker jag mest bara att det är trist.

Vi var väl ganska hungriga när vi satte oss för att äta för plötsligt hör jag ett förvånat utrop från J och ser frågande på honom (hade munnen full med våfflor) han börjar tokskratta och pekar på sin tallrik. Ni vet i tecknade serier när de ska skära upp en tårta och tar tårtan och lämnar tårtbiten. Det var vad han hade lyckats med. Han hade tagit serveringsfatet med våfflor och börjat äta av våfflorna där. Tallriken som han gjort i ordning med våfflor och grädde och allt det där som han egentligen skulle äta hade han lämnat på diskbänken. Vet ni hur svårt det är att tokskratta med munnen full av våfflor utan att sätta i halsen? Det var nog första gången jag hade ont i magen efter bara en tugga av våfflor, annars brukar det krävas större mängder än så. Blev såklart tvungen att dokumentera serveringsfatet med våfflorna.

Det är roligt med hjärnsläpp! Och vi fnissade varje gång vi fyllde på våra tallrikar. Gott var det dessutom.

Förutom det här att man måste sjunga offentligt så är jag en sucker för dop. Vackra miljöer och släkt och vänner som samlas och en massa fika. Prinsessbakelserna till bäbisar är förståss det absolut bästa!

Det var lilla T’s dopdag i söndags och jag packade in mig i en volvo tillsammans med Pappa och Styvmor för en sväng ut i bushen, jag älskar att åka bil! Och med det sällskapet jag hade brukar det dessutom bli roligt! Faktiskt är det så att min Pappa har någonslags aversion mot att vara allvarlig i kyrkan. På Farmors begravning bjöd han på godis och viskade dåliga skämt. Jag tror att Farmor hade gillat det, hon älskade att skratta och se till att alla hade någonting att tugga på. Lilla T’s dop var faktiskt första gången jag såg Pappa bli rörd nästan till tårar i en kyrka. Det var fint.

Mamma var såklart gladast, dels var hon i en kyrka där våra forntida släktingar tydligen låg begravda inuti kyrkan (Mamma är en hängiven släktforskare) och dels fick hon visa upp sitt älskade barnbarn för sin syster för första gången. Det gick inte att titta på henne utan att le för hon strålade som en sol.

Lilla T var helt underbart ljuvlig, i början av dopet trodde jag att hon skulle explodera i gråt för hela det lilla runda ansiktet var ihopskrynklat, men hon exploderade i en spya istället och sedan var allt bra. Hon satt tryggt i sin pappas famn som om hon döptes varenda dag. Hon såg ut som att det var totalt självklart att alla skulle titta på henne och ge henne all uppmärksamhet. Förutom små utbrott av joller och små bensparkar under den luftiga dopklänningen var det en väldigt lugn bäbis. Inte ens ett litet pip när hon blev blöt på huvudet.

Efter dopet hälsade vi på motsatta sidan av släkten, lilla T har en stor släkt på sin pappas sida och jag vet fortfarande inte om jag träffat alla… Sedan åkte vi  till Syrrans hus för fika. Mamma sprang förståss runt i kyrkan en snabb sväng för att leta skelett…

Trots att inte alla lilla T’s närmsta släktingar var med fick vi inte plats i köket allesammans och blev tvungna att sprida ut oss, det tog inte lång stund innan Mamma stolt kom in i vardagsrummet bärande på lilla T för att visa upp henne, fast det mest otroliga var nog att jag lyckades knycka lilla T från Mamma. Sin vana trogen somnade lilla T förståss men jag vägrade att lägga ned henne förrän jag hade världens kramp i armarna. Jag kan stå nästan hur länge somhelst och bara titta ned i det lilla ansiktet när hon sover.

Justja, som dopgåva av mig fick hon en samlingsbok med H.C. Andersensagor. När Syrran tog upp paketet skrattade hon och tyckte att hon kunde gissa vad det var, enligt henne får man alltid böcker av mig. Hoppsan!