Tjejerna och kvinnorna på Mimer: vår spännande kvinnliga klassföreståndare

Av , , Bli först att kommentera 22

Mitt i allt våldet. Mitt i den miljö där hotet om att tvingas slåss var ständigt närvarande fanns dom, tjejerna och kvinnorna. Dom som betydde så mycket. Jag tänker försöka göra några porträtt av tjejer och kvinnor på Mimer. Och jag tänker börja med vår spännade, kvinnliga, klassföreståndare ”Jenny”.

 

Men först några ord om tjejer från Mimer som jag aldrig glömt – av olika skäl. En av de saker som är tyngst att leva med är hur elaka vi var med Kim. Och jag var en del av detta ”vi”. Om detta har jag berättat tidigare. En elakhet som började redan på mellanstadiet på Sofiehemsskolan och, som så mycket annat, kunde slå ut i ett sorts raseri på Mimerskolan. Jag är så ledsen för min del i detta. Tyvärr hjälper det inte Kim. Jag orkar inte skriva mer om detta nu.

 

För mig var naturligtvis denna första stora kärlek världsomvälvande. Linda. Det enda som jag egentligen vill skriva om, när det gäller Linda, är att jag har henne att tacka för väldigt mycket. Jag vet inte om hon någonsin har tänkt på det. Men en bit längre ned i denna text får hon höra – om hon skulle råka läsa det jag skriver här. Linda var alltså tjejen som jag var beredd att försvara mot det brutala tafsande som Heinz Rogersson – skolans slagskämpe och sadist nummer ett – periodvis utsatte tjejerna för. Jag var väl medveten om att jag skulle bli halvt ihjälslagen om jag försvarade henne. Men det var hon värd. Tio gånger om. Och jag trodde matchen skulle bli av. Det var cirka två sekunder ifrån. Och jag mentalt redo för mitt livs fight – en titelmatch mot Heninz – om vem som var bäst på att slåss på skolan. Inte för att ta över rollen som nummer 1. utan för att skydda Linda. Det fanns olika sorters hederskodex. En var att aldrig, aldrig, skallra för lärarna. En annan var att du förväntades försvara din tjej. Och för Linda hade jag gått i döden i den situation som skulle ha uppstått om Heinz så mycket som rört vid henne. Så jag tvekade aldrig, hur rädd jag än var, eftersom utgången i form av mitt blodiga nederlag nämligen var given. Å andra sidan hade jag blivit ansedd för att vara ett kräk om jag inte hade försvarat henne. Jag tror att ”Janne och Linda” hos många hann bli ett begrepp.

Men nu över till det jag har att tacka Linda för.
När många av mina klasskompisar införskaffade moped, trimmade, började dricka mellanöl och köra dubbelt olagligt, och bli tagna av polisen tillbringade jag en väldigt stor del av min lediga tillsammans med henne. Vi tog väldigt ofta långa, långa promenader. Och talade om en massa saker. I samband med riksdagsvalet 1968 gick vi två – båda barn till socialdemokratiska föräldrar – omkring under hela kvällen med en transistorradio och lyssnade på valresultaten. Då och då satte vi oss ned på en medhavd filt och vilade. Det var tungt att släpa runt på radion timme efter timme. Men vi var nervösa för hur valet skulle gå. (Socialdemokraterna fick egen majoritet: 50,1 procent)!

När man börjar sjuan och är 13 år spanar man in de snyggaste tjejerna (vem gör inte det). Och i mina ögon fanns ingen snyggare än Linda. Men konkurrensen var hård. Naturligtvis. Hon och jag höll ihop ända till någon gång i början på höstterminen i nian. Så vi hade en hel del gemensamt. Och tack vare att Linda, också, var min allra bästa vän skaffade jag ingen moped. Jag var inte ens intresserad. Detta kom att få stor betydelse. Jag sköt även upp mellanölet och cigaretterna mer än ett år i jämförelse med många andra. Varken jag eller Linda var intresserade av sånt, som jag minns det, under det dryga 1½ år som vi var ett par (det var länge i den åldern, åtminstone på den tiden). Detta innebar att jag klarade skolan bättre än vad jag annars skulle ha gjort. Och när det gällde framtida motordrivna fordon på två hjul så kom effekten att bli rent revolutionerande. Många killar som jag kände hade tagits av polisen eftersom de kört trimmat på fyllan. Det gjorde i sin tur att de inte fick lämplighetsintyg för lätt motorcykel då de fyllde 16. Men det fick jag ….

Så medan jag kunde blåsa omkring på stan, på lätt motorcykel, en Husqvarna Silverpil från 1958, som ”knutte” sommaren och hösten 1969, tvingades många av mina kompisar fortfarande köra trimmad moppe. Vilken scenförändring på den fronten! Men naturligtvis tänkte varken jag eller Linda på framtida, långsiktiga, konsekvenser då vi började vara ihop. Jag nyss fyllda 14 och hon 13½. Men efteråt har jag tänkt på att utan henne, pressad av den brutalitet som rådde på Mimer, hade jag med viss säkerhet hamnat bland det gäng som körde trimmad moppe på fyllan. Klarat skolan sämre och inte kunnat skaffa en motorcykel – något som kom att bli en stor del av min identitet.

Jag skapade en allians med min killkompis Linn. Den gick ut på att vi skulle försvara varandra mot Heinz. En allians av allra största värde. De killar som hade mopeden och trimningen gemensamt bildade också en sorts allians med varandra. Också den av stort värde. Den kanske inte skyddade dom mot Heinz. Men den skyddade dem mot varandra. För det var inte bara Heinz mot slogs mot ”alla”. Detta inslag fanns. Han plockade en rad killar en efter en. Men det skedde också en rad, andra, uppgörelser. Och killarna i mopedgänget, som knöt band med varandra, slogs sällan sinsemellan. Det handlade inte bara om styrka. Det handlade även om allianser. Styrkans betydelse har jag alltid insett. Den var så uppenbar. Det var kring denna – kring styrkan och kring viljan att använda styrkan – som det mesta av brutaliteten kretsade. Som jag tidigare såg det. Och det är så jag huvudsakligen ser det även idag.

Men sedan jag började skriva om Mimer har jag begripit att det verkligen bildades olika former av allianser. Vissa mycket medvetna och uttalade, som den mellan Linn och mig, mot Heinz. Andra var knappt de som själva ingick i allianserna medvetna om. Men det är naturligtvis så som livet är: ingår du i ett gäng, det må handla om att trimma mopeder eller spela  basket på fritiden, så tar det emot att slåss med varandra.

Tack vare Linda gick det mycket bättre för mig än det annars skulle ha gått. Det vi gjorde tillsammans, långa promenader och mycket funderingar, plus en puss då och då, höll mig borta från en djävla massa skit. Därför var hon inte bara mitt livs första stora kärlek. Hon var en sorts garant för att jag höll mig på borta från ”dåligheter” i allt för unga år. ”Dåligheterna” skulle komma tids nog i alla ändå.

*          *          *          *         *         *         *

 

Porträttet kommer alltså att handla om min klassföreståndare Jenny. En skarp böna. På alla sätt.

Jenny var mycket spännande. Och ibland skrämmande. Jag och Sam (min andra bästis) tillhörde hennes favoriter. Det ska sägas rakt ut och utan prut. Jag vet inte varför. Det hände att han och jag, som satt tillsammans (vi satt två och två i bänkpar) på den sista lektionen på måndagar då vi hade Jenny i svenska, kunde få specialuppdrag. Hon sa ”det här kan ju ni” och nu ska ni få göra mig en tjänst. Oj, det var inte illa. En vuxen, en lärare och klassföreståndare, ville att vi skulle göra henne en tjänst. Nu var det så att jag saknade all kunskap i grammatik i svenska och gärna hade suttit kvar på lektionen, men ett sådant förtroende fick oss att känna stolthet. Ett förtroende från en vuxen var inget vi sade nej till.

 

Uppdraget gick ut på att inhandla ett leksaksgevär med batterier till hennes son. Hon ansåg att vi grabbar visste vad hennes son ville ha. Och det visste vi naturligtvis. Vårt mål var ett gevär av ”värstingmodell” med både ljud och blinkande lampor. Så stort som möjligt med maximalt antal batterier. Vi utrustades med pengar för inköpet, uppmanades att återbörda resterande summa tillsammans med ett kvitto för utlägget (minus en summa motsvarande var sin glass som ett tack för hjälpen).

Till den övriga klassens förtrytelse avlägsnade vi oss, brett flinande, från denna den sista och trött-tråkiga lektionen för dagen. Detta för att istället gå ut på stan och köpa batterigevär och glass. Vi återvände listiga, som löss, ansåg vi, just innan lektionen var slut (något Jenny givetvis hade förutsett) och redovisade vårt inköp . Vi överlämnade presenten inslagen i papper och dessutom i en plastpåse för att det inte skulle synas vad vi inhandlat. Vi hade på känn att Jenny tog en viss risk när hon skickade iväg oss. Så vi skyddade henne, givetvis. De övriga i klassen var nästan konfysa av nyfikenhet. Och att hålla kvar våra klasskompisar i detta tillstånd av konfys nyfikenhet var givetvis det allra roligaste med det hela. Jag och Sam sändes ut på fler än ett sådant uppdrag. Det var smickrande. Huruvida vi fick tag på det hägrande värstinggeväret, med både ljud och ljus, kommer jag inte ihåg. Men vi siktade (ha, ha) högt.

 

Jennys bästa sida, som vi både fruktade och beundrade henne för, var den första lektionstimmen i veckan. Jenny hade högläsning inför klassen rörande den gångna veckans skörd av ”anmärkningar”. Jag vet inte om det var i åttan eller nian som denna tradition infördes (eller om den redan började i sjuan). Jag tror att traditionen började i åttan. Under den gångna veckan hade alltså eleverna i klassen, både killar och tjejer, dragit på sig ett antal ”anmärkningar” för exempelvis dåligt uppförande under lektionstid, sen ankomst eller busfasoner som kritkastning. Jenny inledde alltså veckan med högläsning. Hela klassen fick höra om varandras bravader. Vi kände, självklart, redan till dessa. Vi hade ju själva varit åskådare (eller ”brottsling”). Men det nästan hysteriskt roliga var att hon läste upp ”anmärkningarna” inför klassen med det ordval som hennes lärarkollegor hade använt. Det som slog allt, både före och efter, var ett tilltag som enbart Linn hade kunnat gå i land med.

Som jag tidigare skrivit var Linn övernaturligt stark. På en teckningslektion som vi hade högst upp i Mimerskolan i ett ovanligt smalt och långt klassrum fick Linn för sig att han skulle använda en platta av masonit som en frisbee (detta långt innan dessa var uppfunna). Masonitplattorna var troligen tänkta som underlägg om vi, någon gång, skulle släppas ut från Mimer på tillfällig permission för att försöka rita av något utanför skolan. Linn hade fått för sig att testa masonitskivan på ett alternativt sätt. Han ville se hur bra en sådan skiva kunde flyga om den kastades, med kraft, i ett avlångt klassrum. Typ teckningssalen. Och med en ohygglig kraft, frisbeestyle, vräkte Linn iväg masonitskivan längs den lååånga teckningssalen. Masonitskivan for iväg med våldsam fart, acompanjerad av ett lågt surrande ljud på grund av rotationen, över huvudet på oss alla. Vi andra tittade därför upp och kunde därmed bevittna händelsen.

Det Linn inte tagit med i beräkningen var att i den bortre änden av teckningssalen fanns en lärare. Med ett huvud på sina axlar. Masonitskivan dammade in i vägen två till tre decimeter ovanför huvudet på stackaren. Det rök putsdamm från väggen. Efter att ha träffat väggen med kraft och bravur föll masonitskivan ned i huvudet på läraren. Med en lätt duns. Samtidigt lade sig det vita dammet stillsamt över densammes huvud och axlar. Ni skulle ha sett lärarens ansiktsuttryck. Det bestod av en blandning av misstro och skräck. Dock ej av den förväntade ilskan. Han var visserligen vit i ansiktet. Men inte av raseri utan av det vita putsdammet från väggen och av just skräck. Detta är vad som hände. Nu tillbaka till vår klassföreståndare Jennys högläsning.

 

”Linn, en anmärkning, helst två, för att nästan ha skalperat lärare”.
Helst två! Nästan skalperat lärare! Klassen skrattade hysteriskt. Och så var det, måndag efter måndag, högläsning om våra brott mot Mimers lokala ordningsstadga. Ingen vecka kunde börja bättre. Tack vare Jenny.

Hon hade även skolans kortaste kjolar och roligaste hattar. Vi killar ansåg allmänt att hon hade snygga ben. Tjejerna fnyste. På vintern då hon kom fanns det en överenskommelse, oss killar emellan, om att den som kunde skjuta av Jenny hennes hatt för dagen skulle få en femma. Parollen löd: ”fem spänn för Jennys hatt”. Och snöbollarna visslade. Hon verkar ha varit omedveten om detta. Det var ingen som ville skjuta en kvinnlig lärare i huvudet med en snöboll. Det var definitivt inte ärofullt. Så det var rätt försiktiga kast som hellre missade än tog i skallen. Den som lyckades skjuta av henne hatten kunde gå runt med öppna händer till oss andra killar och alla gav en slant till dess att ”femman” var uppnådd. Det hände att någon lyckades med detta konstskott vid ett par tillfällen.

 

En dag blev Jenny kult.
Ordet kult användes inte så då. Tyvärr. Men jag använder det nu istället. Det hade varit Lucia. Jag tror att detta var i åttan. En av lärarna stod i korridoren och försökte hittade någon elev som kom för sent efter denna festar-natt. Han stod där i korridoren med ytterkläderna på. Inklusive en hatt.

Då kom Jenny. Liten och på höga klackar. Hon skulle ha lektion med oss och var lite sen. Vi väntade på henne ute i korridoren. Plötsligt ändrade hon riktning. Hon liksom girade mot läraren som stod där i korridoren. Det såg liksom konstigt ut. Vi tittade intresserat. Jenny stannade framför kollegan, häver sig upp på tåspetsarna, skrattar till och slår av kollegan dennes hatt som åkte iväg över korridorgolvet.

Under en halv sekund stod klassen helt tyst. Nästan chockade. Såg vi vad vi just såg? Sedan bröt jublet löst. ”Våran” Jenny. Jag vet inte om hon visste att hon hade publik. Det såg inte så ut. Det var bara som om hon inte kunde låta bli. Hon var ju bäst helt enkelt. Agerandet andades uppror och mod. Ryktet spred sig över skolan. Många, speciellt killarna, avundades oss vår klassföreståndare. Självklart kunde jag och Sam inte låta bli att påminna om det som slutligen läckt ut (via mig och Sam) nämligen att vi fått gå och köpa leksaksgevär åt hennes son. Detta var rätt tillfälle att påminna alla om detta.

 

Jenny gjorde mig endast besviken en enda gång. På tre år. Hon gav mig en ”anmärkning” för att jag stavat orden kristendom på min bok i ämnet ”Kristendomskunskap” med ett tyskt y. Ett uppror, givetvis, eftersom det i praktiken stod ”Kristendum”. Det tyckte jag var att ta i.

Å andra sidan återgäldade Jenny detta i samband med den luciauppvaktning vi hade hemma hos henne i nian. Jag hade då, efter att jag och Linda slutat vara ihop, påbörjat vandringen mot mellanöl och cigaretter, o s v. Klassen dundrade in hemma hos henne någonstans på Teg. Hon väntade oss. Efter ett tag började jag må riktigt dåligt inne i värmen. Efter att ha iakttagit hur hennes son (som nog var lite bortskämd) gjort sitt bästa för att misshandla Sam med leksaksgeväret (som vi kände igen)  började jag må alldeles fantastiskt dåligt. Jag insåg att jag skulle spy. Inom tre-fem sekunder. Men inte hemma hos Jenny. Då jag inte visste var hennes toalettstol var (och den skulle dessutom säkert upptagen) vräkte jag mig ur lägenheten och ut i  trapphuset. Jag lyckades ta mig en trapp ned till nästa avsats för att inte genera henne. Och sedan spydde jag. På varenda djävla trappavsats som fanns i trapphuset (jag tror hon bodde på andra våningen) ända tills jag kom ut genom ytterdörren. Gud så pinsamt. ”Jag måste skura trappen”, tänkte jag. Efter att ha hittat en isig snöklump började jag längst upp. Jag hade tänkt arbeta mig nedåt. Tala om döfött. Jag gav upp. Vågade dock inte återinträda i hennes lägenhet utan väntade skamset, 15 år gammal, på att resten av klassen skulle lämna hennes lägenhet för att då kunna ansluta mig till dem.

Några timmar senare hade vi första lektionen, morgonen efter, lucia-natten. Jag satt omedelbart framför hennes kateder. I en ovanligt trång lektionssal. Nu djävlar blir det väl hemanmärkning, telefonsamtal till farsan, och ett helvete, tänkte jag. Men Jenny bara tittade på mig. Och log. Som bara Jenny kunde. Sardoniskt. Halv medkännande. Halvt roat.

Då vi hade vår klassåterförening 2009 var Jenny en av de mer omstridda lärarna. Vissa lärare skulle bara ha skjutits. Som aset till slöjdlärare som tafsade på tjejerna. Och Astrid, hon med guds änglar i baksätet på sin vita mercedes, borde ha fått hjälp med att köra ihjäl sig (tyckte vissa, inte alla, på återföreningsträffen). När det gällde Jenny ansåg en falang av tjejerna (för vi var fortfarande tjejer och killar – fast de flesta nu 56 år fyllda) att hon hade haft vissa favoritelever. Andra tjejer höll inte med. Jag minns inte att några killar deltog i diskussionen 2009. Själv satt jag tyst.

Det jag inte förstod förrän långt senare var att Jenny var en ”rockie” som klassföreståndare då vi kom till Mimer. Hon hade endast jobbat där i ett år då hon blev vår klassföreståndare hösten 1966. Vi var sannolikt ”hennes” första egna klass som hon skulle vandra tillsammans med genom högstadiets tre år. På Mimer. Men vad jag förstod då, i det helvete som Mimer utgjorde, med brutaliteten lurande överallt, var att vår klassföreståndare Jenny utgjorde en ljuspunkt. Hade hon bett oss killar att spöa rektorn åt henne hade vi säkert gjort det. Men bara för henne.

Hon kunde vara vass och sardonisk, vår klassföreståndare, och liksom övriga lärare var hon inte ute i korridorerna och försökte kolla vad som hände. Uppenbarligen var meningarna delade om henne. Starka känslor även 40 år senare, på vår återföreningsträff, visar att hon verkligen betydde något. För alla. Jag tror inte att någon anklagade henne för att sätta orättvisa betyg. Men däremot för att hon visade att hon gillade vissa mer än andra. OK. Hon hade vissa favoritelever. Jag hade varit en av dom. Men jag fick inga favörer. Inget högre betyg. Och jag tror inte att någon annan fick det heller. Och att det var så då behöver inte betyda att det fortfarande var så då Jenny fick sin nästa klass att vandra tillsammans med genom högstadiets tre år.

Så här i efterhand tror jag att den äldre kristna delen av lärarkåren kan ha gjort livet surt även för Jenny. Det pågick ett generationsskifte under vår tid på Mimer. Jenny måste ha varit lite drygt 25 år när vi började hösten 1966. Hon var eller blev skild under sin tid med oss. Ensamstående med barn. På den tiden barnomsorgen inte var. Alls. Naturligtvis var Jenny för ung för att leva ensam resten av livet. Hon klädde sig attraktivt. Troligt skitsnack från sådana som Astrid och övriga i den äldre kristna delen av lärarkåren. Kanske ett litet helvete. Så tänker jag idag. Men naturligtvis inte då.

Meningarna om henne var alltså delade. Men för mig, och för en hel del andra, kom hon stegvis att bli ”vår” Jenny. Vi kunde ju inte säga så utåt. Inte tufft nog. Men vi bar tunga bandspelare åt henne. Och vi till och med beskyddade henne på olika sätt. Det visste hon inte. Men så var det.

- För vem annars skulle ha sopat till hatten så att den åkte av där läraren – ”just for the hell of it” – något som vi själva gärna hade velat göra men som vi inte vågade,
- Eller flinade åt någon som just spytt ned hennes trapp,
- På Mimer,
- Ingen.
-Ingen utom Jenny!

 

Tidigare bloggar om tiden i grundskolan och främst om tiden på Mimer:
den 19, 24 och 29 augusti,
den 10, 15, 24 och 25 september,
den 1, 8, 15, 22 + 22 och 29 oktober.

 

 

 

 

 

 

 

 

Bli först att kommentera

Manifestationen på Kristallnatten var en uppvisning i enighet – tack ni som gjort samlingen möjlig trots stormen

Av , , Bli först att kommentera 25

Tjejerna och kvinnor på Mimerskolan.
På söndag återupptar jag berättelsen om min tid i grundskolan. Jag kommer att publicera det första avsnittet om tjejerna och kvinnorna på Mimerskolan – och hur dessa blev behandlade. Av mig och av andra killar i åldern 13 – 16 år. Men också av lärarna.

*         *         *         *         *         *         *

I torsdags genomförde vi manifestationen på Kristallnatten.

Det sades en rad allvarliga, tänkvärda och bra saker av Carinne, Harriet, Björn, Mia, Elmer, Veronica, Anna-Karin, Ahmed, Saašha och Davis. Christer Jilder avrundade manifestationen genom en tolkning av melodin Halleluja, med Py Bäckmans text. Han gjorde detta mycket bra. Hans framförande var både finstämt – och samtidigt eftertryckligtallvarligt.

Trots vädret var vi säkert uppåt 150 personer. Och det var bra, med tanke på att det var nästan- storm vid 16.00-tiden. Bland publiken på Rådhustorget fanns representanter för alla partier i Umeå kommunfullmäktige, personer som tillhörde andra riktningar och självklart folk som inte tänker på sig själva i parti-termer.
Det var extra roligt att få hälsa på personer från den judiska delen av Umeås befolkning som berättade att detta var första gången som de deltog.

Det hade kunnat bli storm även under själva mötet.
Medlemmar i, eller sympatisörer till, Nordiska Motståndsrörelsen hade sin vana trogen sänt ut ett par spioner till manifestationen på Kristallnatten. Detta upprörde. Som tur var fanns representanter för polisen på plats. Dessa hjälpte personerna med NMR-anknytning ”att få fötter” för att citera ett uttryck som jag gillade. Vi tackar polisen i Umeå för detta.

Vi är många som hjälpts åt att dra folk till manifestationen. Genom att tala med folk ”live”, använda facebook och sätta upp affischer/dela ut flygblad.

”Det bästa sättet på vilket vi kan hedra offren från 30-talet är genom att försvara de demokratiska fri- och rättigheterna idag”.

Tack alla ni som kom – och alla ni som hjälpt till
Vi ses nästa år. På Rådhustorget.

Men striden mot nazism och antisemitism fortsätter under de 364 dagarna fram till nästa årsdag av Kristallnatten.

*         *         *        *        *        *

 

Jag har bett om att få publicera ett av de tio anförandena från manifestationen.

Anförandet följer nedan
__________          __________           __________

 

Jag besökte en högstadieskola i Umeå för två veckor sedan.

Eleverna berättade att de fått Nordiska Motstånsrörelsens flygblad i sina skåp, och att det var några på skolan som delade ut dom. När jag packade ihop mina saker och skulle ge mig av började det tisslas och tasslas. Fram till bordet kom två tuffa grabbar och började ställa frågor om manifestationen den 9 november.

Jag berättade att den handlade om att hedra offren för nazisternas övergrepp mot judar i Tyskland på 30-talet, men att manifestationen även handlade om att försvara demokratiska fri- och rättigheter i dagens Umeå. Judiska Föreningens rättigheter angrips idag i Umeå av nazister och anti-semiter.

Det är folkvalda samt ordningsmakten som bestämmer i den här stan. Inte nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen.

Killarna berättade aldrig att de hade något med nazisterna i NMR att göra. Däremot blev de nervösa när jag sa att jag hört att NMR hade medlemmar på skolan. Men jag vill att alla ska komma ihåg detta. Sedan 2015 har NMR en lokalgrupp i Umeå med namnet ”Kampgrupp 602”. De är aktiva. De är ambitiösa. Och de försöker att växa, bland annat genom att värva medlemmar på högstadieskolorna.

Vad kan NMR erbjuda?

De försöker just nu – under hösten 2017 – att sprida sitt material till alla hushåll i Umeå. Och de ser ut att vara på god väg att klara av det. De har redan delat ut materialet på delar av:

- Berghem,
- Ersboda,
- Carlshem,
- Tomtebo,
- Böleäng,
- Marieberg,
- Röbäck,
- Ålidhem
-Centrala stan,
-och Holmsund!

Ta och tänk efter ett ögonblick – så att vi alla kan ta in detta.

Umeå har länge skilt ut sig från andra städer. Ända sedan 1980-talet har nazisterna försökt organisera sig här – men utan att lyckas. Det har funnits individer som varit nazister. Men det har inte funnits någon aktiv grupp. Men det gör det tyvärr idag.

Polisen kan inte vara överallt. Någon ”annan” än du kommer inte heller att vara överallt – för att ta debatten. Situation kräver att vi – du, jag, alla här – tar ett personligt ansvar.

Jag uppmanar ingen att debattera med marscherande våldsverkare som de vi såg i Göteborg. Men, ska vi stoppa NMR:s tillväxt måste vi klara en diskussion med högstadieelever – som fortfarande är påverkbara. Vi måste ta denna diskussion innan elever som knutit kontakt med NMR har ”stelnat” och kanske deltar i angrepp på ett flyktingboende eller hotar medlemmar i  Judiska Föreningen.

För att klara den diskussionen måste vi känna till, och kunna bemöta, NMR:s nazistiska idéer.
Vad svarar du på anklagelsen att du är en rasförrädare?

Vad svarar du om du vill vinna högstadieeleven till en annan åsikt – och har 30 sekunder på dig? Vet du inte svaret på den frågan är det dags att läser på. Vi får nämligen inte överge såna killar som dom jag mötte på högstadieskolan.

Vårt mål måste vara att dom killarna ska stå här tillsammans med oss – med våra värderingar – på Kristallnatten nästa år.”

Bli först att kommentera

Nazisterna ska inte bestämma vem som får nyttja sina grundlagsfästa rättigheter – slut upp på Rådhustorget 18.00 idag

Av , , Bli först att kommentera 44

Idag genomför vi en manifestation på Kristallnatten i Umeå.

Som tidigare år hedrar vi de judar som föll offer för nazisternas terror i Tyskland natten mellan den 9 och 10 november 1938.

Men i år handlar det också om att visa vilka som bestämmer om de demokratiska fri- och rättigheterna i Umeå.

Eller, rättare sagt, det handlar om att visa att nazisterna inte bestämmer i Umeå.

Tyvärr är det idag så att nazister, och andra antisemiter, har lyckats berövat den Judiska Föreningen i Umeå deras grundlagsfästa rätt till förenings- och mötesfrihet. Detta genom sabotage och hot.

Detta är inte acceptabelt. Det är skrämmande.

Manifestationen på Rådhustorget idag handlar därför även om vem som har makten i Umeå.

Kan nazisterna ”dra in” mötes- och föreningsfriheten för Judiska Föreningen, genom hot och sabotage, kan de lyckas med samma sak när det gäller andra föreningar, grupper eller partier.

 

De som arrangerar manifestationen på Rådhustorget 18.00 idag är nio av Umeå kommunfullmäktiges partier samt Judiska Föreningen.

Men vi räcker inte till. För att pressa tillbaka nazisterna i Umeå, och i övriga Sverige, krävs en bredare samling.

Den den grupp som idag kallas Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) löpte amok här i Umeå den 7 september 2013. Detta genom att kasta glasflaskor mot grupper av umebor samt stöta sina fankäppar mot kroppen på lördagsflanörer. Tre umebor tvingades uppsöka sjukhus. Två dagar senare genomfördes den största antinazistiska manifestationen i Umeås historia. Vi var uppåt 3000 umebor på Rådhustorget den 9 september.

Den gången var vädret strålande. Det kommer att vara ett sämre väder idag. Men vi har alla mer att kämpa för idag än då. Den gången, 2013, var de som idag kallas NMR endast på ”genomresa”. Idag har de etablerat sig i Umeå. Och de har börjat ”dra in” grundlagsstadgade rättigheter som förenings- och mötesfriheten för andra.

Vi måste visa att det inte är nazisterna som bestämmer i Umeå.

Slut upp på Rådhustorget idag 18.00. Oavsett väder.

 

Bli först att kommentera

Nordiska Motståndsrörelsen måste besegras genom att tillväxten stoppas på högstadier och uppåt

Av , , Bli först att kommentera 31

Sverige är den politiska förnekelsens och eftergiftspolitikens förlovade land.

Jag syftar inte på det som hände under andra världskriget. Jag syftar på att det just nu är lagligt med månggiften och barnäktenskap i Sverige. Detta så länge som dessa månggiften och barnäktenskap har ingåtts utomlands. Det är detta jag menar med eftergiftspolitik. Och förnekelse.

 

- – - – - – - – - – -                                           – - – - – - – - – -

Hur ska vi då ta itu med det ökade intresset för Nordiska Motståndsrörelsen (NMR)?

All erfarenhet från de senare decennierna visar att det som sitter i ryggraden hos en rad politiska partier är omedelbar förnekelse. Och eftergiftspolitik. Låt oss visa på ett par omedelbara och typiska reaktioner.

1.Förnekelse.

Vi ska inte tala om dem! Då försvinner de av sig själva?
Kommentar: Så sades det också om SD. Resultatet blev inte riktigt som tänkt var. SD pendlar sedan länge mellan att vara näst störst och att ligga på tredje plats.

Nazisterna är egentligen inte en politisk rörelse: många är kriminella och har sprängmedel hemma? De är terrorister!
Kommentar: dessa terrorister tänker ställa upp i val i Boden, Ludvika och Kungälv.

Så vad gör du om du träffar på elever, på högstadiet, som är tydligt intresserade av nazism och särskilt av NMR?

Ska du förneka att ungdomarna finns?
NMR kommer inte att förneka att ungdomarna finns. Tvärtom. NMR kommer att göra allt för att vinna dessa ungdomar.

2. Eftergiftspolitik

Ska du säga till ungdomarna att det inte är en politisk rörelse som de är intresserade av, utan av terrorister? Då ger du efter – eftersom du inte tar den så nödvändiga politiska debatten med dem.

I NMR: s material kommer de nämligen att få läsa om att NMR inte gillar terrorister som IS – och detta är politik. Killarna kommer inte att få läsa om bombtillverkning i de flyblad som de luras att dela ut.

Eller ska du våga bemöta killarnas åsikter.
Antingen försöker du göra det. Eller så ger du upp dem till NMR – som de både kan träffa på nätet och ”live” i Umeå.
Svaret är att du måste bemöta killarnas provokativa åsikter!

- – - – - – - – - -

 

En partikamrat var ute på ett högstadium i förra veckan, här i Umeå, och träffade på ett par naziinfluerade killar. Andra elever på detta högstadium hade sagt att det fanns de som delade ut NMR-lappar på skolan. Och då dessa två grabbar dök upp så uppstod en förväntansfull tystnad bland övriga elever. Det rådde ingen tvekan: här var en sympatisör till NMR och hans hejduk. Vad göra?

Ska vi behandla dessa killar som ”vänstern” under många år har behandlat arbetare som röstat på SD. Som förlorade. Till djävulen. Eller ska vi behandla dem som vilsna – och som möjliga att vinna -bort från NMR och till något annat?

Min kollega antog utmaningen. Han bemötte dessa sympatisörer till NMR som de vilsna killar de var – killar som går att vinna för något annat.

Men ska man verklige debattera med NMR?

Nej, naturligtvis inte, om du med detta menar att NMR:s ledarfigurer ska få ta plats i en partiledardebatt eller i en mysig TV-soffa. Men när det gäller att rädda dessa unga killar, bort från ledarna inom NMR, så handlar det ju om en helt annat sak. Det är din plikt att försöka diskutera och vinna dessa tillbaka från den farliga väg de slagit in på.

Men detta kräver en hel del av dig.
Naturligtvis ska du tala om Förintelsen. Men dessa pojkar vill kanske inte tala om Förintelsen. De kanske vill tala om dagens politiska problem i Sverige. Och sådana killar ska inte underskattas.

De politiska paroller som NMR för fram ska heller inte underskattas. När de marscherade i Göteborg hade de en banderoll med följande text: ”KAMP MOT STORFINANS OCH FOLKFÖRRÄDARE!”

 

När du sedan ser en person som Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling i TV, en person som kan sägas representera storfinansen och som sedan 2005 har gömt konsultarvoden i ett bolag på Malta för att slippa betala skatt, hur förklarar du det. Hur bemöter du då två killarna på högstadiet som pekar på Leif Östros och säger att ”NMR har ju rätt, för fan”.

- ska du säga att det är rätt för riktigt rika att smita från skatten?
- eller vad ska du säga?

Du kommer bland annat att behöva besvara frågan om ”vad som ska göras med sådana som Leif Östling”.
Om du ska vinna killarna – bort från sin vurm för NMR.

Du kanske får besvara frågan vad som ska göras med ”folkförrädare”:
Du kommer att behöva förklara varför du inte anser att vissa personer är folkförrädare.
Om du ska vinna killarna – bort från sin vurm för NMR.

Dessa killar är inte förlorade. Eller tjejerna med, för den delen.

 

Men det är inte alls säkert att de kunskaper som du har idag räcker till för att debattera med dem.

Ta journalisten i Aftonbladet i söndags. Han skrev att Tyrrunan var NMR:s symbol. Men innan Tyrrunan vandrade till NMR sköldar hade den utgjort en symbol för Frivilliga SS-pansargrenadjärdivisionen ”30 januar”. Du måste kunna sådant.
Du måste också kunna att av de cirka 39 SS-förband som upprättades var det endast cirka 5-6 som betydde något för den tyska krigsansträngningen. Men att dessa istället betydde så mycket mer. Frivilliga SS-pansargrenadjärdivisionen ”30 januar” tillhörde inte de betydelsefulla SS förbanden.

Det kan också ha sina poänger att veta att i SS uniform kämpade både muslimer och indier. Muslimerna var från Jugoslavien och hade fez på huvudet. Indierna kämpade med turban på huvudet. Det är också viktigt att veta att krigsförbrytartribunalen i Nürnberg i ett domslut från 1946 förklarade att hela SS var en kriminell organisation.

Det finns ett TV-program som heter: ”Är du lika smart som en femteklassare?”
Fråga dig själv: Är du kunnig nog – och förstår du dig tillräckligt mycket på osäkra ”tuffa” killar – för att rädda en niondeklassare från NMR?

Du måste börja någonstans.

Ställ upp på manifestationen på Kristallnatten den 9 november, på Rådhustorget i Umeå, kl 18.00.
Du står upp för demokratin, och visar solidaritet med Judiska Föreningen, samt knyter kontakter med folk som kan hjälpa dig.

Det är allvar nu.

Sverigedemokraterna underskattades. Låt oss inte underskatta NMR.

Bli först att kommentera

Mimerbloggen måste vänta – läs istället om hur du kan hjälpa fullmäktige att pressa tillbaka nazisterna i Umeå

Av , , 9 kommentarer 54

Jag hade tänkt berätta om tjejerna och kvinnorna på Mimerskolan idag. Och om hur de blev behandlade av oss killar. Men jag skjuter upp detta.

Istället ber jag dig att läsa om behovet att pressa tillbaka nazisterna.

Och om den manifestation för att pressa tillbaka nazister och andra antisemiter, till stöd för Judiska Föreningen, som nästan alla partier i Umeå kommunfullmäktige är med om att arrangera.

Läs också om det ansvar som vi alla har – som enskilda personer – att hjälpa till med att pressa tillbaka nazisterna.

Om du tidigare tillhört dom som tänkt ”det där med hotet från nazisterna” drabbar bara andra. Eller ”det där med nazisterna får polisen sköta” så TÄNK OM.

Mitt blogginlägg visar att ”det där med nazisterna” nu har blivit allas vår sak. Så var snäll och läs detta blogginlägg.

SLUT SEDAN UPP i den manifestation som fullmäktigepartierna och Judiska Föreningen arrangerar tillsammans nu på torsdag den 9 november på Rådhustorget kl 18.00.

Det där med att pressa tillbaka nazismen har blivit en allvarlig fråga. Ingen av oss kan längre överlåta denna till någon annan
*                *               *              *

 

Nazismen håller på att flytta fram sina positioner. I Sverige.

Du som läser detta, JUST DU, har ett personligt ansvar för att hjälpa oss i Umeå kommunfullmäktige att pressa tillbaka nazisterna.
Nästan alla politiska partier i Umeå kommunfullmäktige arrangerar, tillsammans med Judiska Föreningen i Umeå, en manifestation nu på torsdag den 9 november på Rådhustorget kl 18.00.

Jag kan tala för alla partier i fullmäktige när jag säger att vi hoppas att just DU också sluter upp nu på torsdag, Rådhustorget, 18.00.
Det har gått så långt här i Umeå att vi umebor måste visa att det inte är nazister och antisemiter som bestämmer när det gäller vilka som ska ha rätt att utöva sin grundlagsfästa mötes- och föreningsfrihet. Eller inte. (Jag ska strax återkomma till detta).

- – - – - – - – - -

Du kommer säkert ihåg bilderna från Göteborg den 30 september.
Det var då som uppåt 700 nazister demonstrerade med en pil som symbol. Symbolen har de hämtat från ett SS-förband vid namn Frivilliga SS-pansargrenadjärdivisionen ”30 januar”.
För dig som undrar vill jag berätta följande:

a) pansargrenadjärer var ett stridande förband som dels bestod av stridsvagnar, dels av infanterisoldater som kunde förflyttas snabbt, transporterade med lastbil,

b) ”30 januar” i namnet syftar på nazisternas maktövertagande i Tyskland, den 30 januari 1933,

c) Krigsförbrytartribunalen i Nürnberg förklarade i ett domslut 1946 att hela SS var en kriminell organisation.

Detta är vad NMR hyllar: en speciell del av en organisation (SS) som i sin helhet förklarades vara kriminell.

- – - – - – - – - -

 

Kristallnattens offer får inte glömmas

Manifestationer som den på Rådhustorget, nu på torsdag den 9 november, äger rum runt om i världen varje år. Den arrangeras för att hedra minnet av de judar som föll offer natten mellan 9 och 10 november 1938.
Den natten har gått till historien som Kristallnatten.

Detta på grund av allt glas som krossades av nazisterna. Det var uppåt 750 butiker som slogs sönder. Cirka 270 synagogor och bönehus brändes ned. Det beräknas att cirka 400 judar dödades samt att uppåt 30 000 judiska män samlades ihop för att skickas till koncentrationsläger.

Men i år vill vi även visa att vi ställer oss bakom Judiska Föreningen i Umeå. Detta eftersom Judiska Föreningen har tvingats lämna sina lokaler på grund av trakasserier från nazisterna i Umeå, och från andra antisemiter (judehatare) i staden.

Men alla måste förstå en sak: när vi nu försvarar Judiska Föreningens rätt att hålla möten försvarar vi allas rätt att hålla mötet. Det som ställs på sin spets, på grund av trakasserierna mot Judiska Föreningen är helt enkelt vem som bestämmer.

Vem bestämmer i Umeå när det gäller rätten att utnyttja de grundlagsfästa demokratiska fri- och rättigheterna?
- Är det de folkvalda som bestämmer: de ska hjälpa föreningar att hitta lokaler.
Svaret borde vara ett Ja.

-Är det ordningsmakten. De ska bistå olika legitima grupper att kunna hålla möten utan att vara rädda varje gång.
Svaret borde vara Ja.

Men i Umeå är det inte så. I Umeå är det nazister och andra anti-semiter som genom sina trakasserier vägrat medlemmarna i Judiska Föreningen att utnyttja sina grundlagsskyddade rättigheter.

Därför befinner sig alla demokratiskt sinnade umebor JUST NU i en öppen konflikt med de nazister (och andra antisemiter) som just – genom sin terror -  bestämmer att en grupp (judarna) inte får använda sina grundlagsskyddade rättigheter. Och så kan vi inte ha det. Det är oacceptabelt att nazister och andra judehatare kan ta sig rätten att inskränka de demokratiska fri- och rättigheterna – i  Umeå eller någon annanstans.

- – - – - – - – - -

Därför har detta blivit en fråga för oss alla.
På torsdag ska vi hedra de som föll offer för nazisternas terror 1938 i Tyskland.Vi ses på Rådhustorget 18.00.
På torsdag kl 18.00 ska vi understryka för nazister och antisemiter att det inte är dom som bestämmer här i Umeå.

- – - – - – - – - -

 

Nazisterna är mer självsäkra idag än tidigare.
De genomför marscher runt om i Sverige. De planerar att ställa upp i kommunvalen i Boden, Ludvika och Kungälv.
Det handlar om samma grupp som den 7 september 2013, då under namnet SMR, gick bärsärkagång i Umeå. De kastade glasflaskor in i grupper av umebor på gågatan och stötte sina fankäppar i andra. Tre umebor tvingades uppsöka sjukhus.

Vi umebor besvarade deras angepp två dagar senare genom den största anti-nazistiska demonstrationen i Umeås historia. Vi var uppåt 3 000 som slöt upp. På Rådhustorget.

Dagen efter fanns det helsidesannonser i båda lokaltidningar med följande text:

VI ÄR

UMEÅBOR,

VI TAR

INGEN SKIT.

- – - – - – - – - -

 

Vi behöver en ny kraftsamling som den 2013.

Det är nämligen allvar nu.
Det är därför som vi behöver Dig.
Nu.
På torsdag.

 

9 kommentarer

Vi har alla ett individuellt ansvar för att pressa tillbaka nazismen – kom till manifestationen på Rådhustorget nu på torsdag 18.00.

Av , , Bli först att kommentera 25

Varning!

Nazismen håller på att flytta fram sina positioner.

Du som läser detta, JUST DU, har ett personligt ansvar för att hjälpa oss i Umeå kommunfullmäktige att pressa tillbaka nazisterna.
De politiska partierna i Umeå kommunfullmäktige kommer, tillsammans med Judiska Föreningen i Umeå, att anordna en manifestation nu på torsdag den 9 januari på Rådhustorget kl 18.00.

Jag kan tala för övriga partier när jag säger att vi hoppas att just DU också sluter upp nu på torsdag, Rådhustorget, 18.00.
Vi måste visa att det inte är nazister som bestämmer när det gäller mötes- och föreningsfriheten i Umeå. (Jag ska strax återkomma till detta).

- – - – - – - – - -

 

Du kommer säkert ihåg bilderna från Göteborg den 30 september.
Det var då som uppåt 700 nazister demonstrerade med en pil som symbol. Symbolen har de hämtat från ett SS-förband vid namn Frivilliga SS-pansargrenadjärdivisionen ”30 januar”.
För dig som undrar vill jag berätta följande:

a) pansargrenadjärer var ett stridande förband som dels bestod av stridsvagnar, dels av infanterisoldater som kunde förflyttas snabbt, transporterade med lastbil,

b) ”30 januar” i namnet syftar på nazisternas maktövertagande i Tyskland, den 30 januari 1933,

c) Krigsförbrytartribunalen i Nürnberg förklarade i ett domslut 1946 att hela SS var en kriminell organisation.

Detta är vad NMR hyllar: en speciell del av en organisation (SS) som i sin helhet förklarades vara kriminell.

- – - – - – - – - -

 

Kristallnattens offer får inte glömmas

Manifestationer som den på Rådhustorget, nu på torsdag den 9 november, äger rum runt om i världen varje år. Den arrangeras för att hedra minnet av de judar som föll offer natten mellan 9 och 10 november 1938.
Den natten har gått till historien som Kristallnatten.

Detta på grund av allt glas som krossades av nazisterna. Det var uppåt 750 butiker som slogs sönder. Cirka 270 synagogor och bönehus brändes ned. Det beräknas att cirka 400 judar dödades samt att uppåt 30 000 judiska män samlades ihop för att skickas till koncentrationsläger.

Men i år vill vi även visa att vi ställer oss bakom Judiska Föreningen i Umeå. På grund av trakasserier från nazisterna i Umeå, och andra antisemiter (judehatare) i staden, har Judiska Föreningen tvingats lämna sina lokaler.

Naturligtvis manifesterar vi också för att vi vill visa vår solidaritet med Judiska Föreningen. Men vi måste också inse följande: de trakasserier som tvingat Judiska Föreningen att lämna sina lokaler är allas problem.

För vem bestämmer i Umeå – när det gäller de demokratiska fri- och rättigheterna?
- Är det de folkvalda som ska hjälpa föreningar att hitta lokaler.
Svaret borde vara ett Ja.

- Är det ordningsmakten. De ska bistå olika grupper att kunna utnyttja sina grundlagsskyddade röttigheter.
Svaret borde vara Ja.

Men i Umeå är det inte så. Nazister och andra anti-semiter har genom trakasserier förvägrat medlemmarna i Judiska Föreningen dess grundlagsskyddade rättigheter.
Och då har detta blivit en fråga för oss alla.

På torsdag ska vi hedra de som föll offer för nazisternas terror 1938. Rådhustorget 18.00.

På torsdag ska vi påminna nazisterna om att det inte är dom som bestämmer i Umeå.

- – - – - – - – - -

 

Nazisterna är mer självsäkra idag än tidigare.
De genomför marscher runt om i Sverige. De planerar att ställa upp i kommunvalen i Boden, Ludvika och Kungälv.
Det handlar om samma grupp som den 7 september 2013, då under namnet SMR, gick bärsärkagång i Umeå. De kastade glasflaskor in i grupper av umebor på gågatan och stötte sina fankäppar i andra. Tre umebor tvingades uppsöka sjukhus.

Vi umebor besvarade deras angepp två dagar senare genom den största anti-nazistiska demonstrationen i Umeås historia. Vi var uppåt 3 000 som slöt upp. På Rådhustorget.

Dagen efter fanns det helsidesannonser i båda lokaltidningar:

VI ÄR

UMEÅBOR,

VI TAR

INGEN SKIT.

- – - – - – - – - -

 

Vi behöver en ny kraftsamling.

Det är nämligen allvar nu.

Det är därför som vi behöver Dig.

Nu.
På torsdag.

Bli först att kommentera

Försäljningen av bostäderna visar att de folkvalda måste återta kontrollen över den del av kommunens verksamhet som bedrivs i bolagsform

Av , , 1 kommentar 27

A. En sak är säker inför framtiden

1) detta får inte hända igen: att kommunen säljer av bostäder för att finansiera annan verksamhet utan en demokratisk diskussion om vilka alternativ som finns,

2) Det som skedde är ett resultat av att de folkvalda har tappat kontrollen över verksamheten i de kommunala bolagen. De folkvalda måste återerövra insyn i, och inflytande över, de kommunala bolagens verksamhet,

3) Arbetarpartiet kommer att göra kampen för ett ökat personal- och medborgarinflytande till huvudfrågor i det kommande valet.

 

B. Som väntat erhöll förslaget om en försäljning av 1 601 av AB Bostadens lägenheter en majoritet då frågan
behandlades under måndagens möte med Umeå kommunfullmäktige. De partier som röstade emot försäljningen var Arbetarpartiet, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna, Feministiskt Initiativ plus två politiska vildar. Därmed kommer Heimstaden att förvärva åtta procent av AB Bostadens bestånd av hyresrätter.

Det är en sak att sälja en passiv tillgång som en bit mark. Det är en annan sak att sälja bostäder. Utan tvekan krävs en upprustning av dessa lägenheter från miljonprogrammets dagar. Och en upprustning innebär kostnader. Å andra sidan genererar varje uthyrd lägenhet en hyresintäkt, månad efter månad, år efter år. När nu dessa lägenheter säljs byts dessa månatliga hyresintäkter ut mot en större engångssumma.

Försäljningspriset ligger på 1,1 miljard. Till detta ska läggas de minskade renoveringskostnaderna för AB Bostaden på 0,5 miljarder (Heimstaden övertar dessa renoveringskostnader). Engångsintäkten för AB Bostaden blir alltså 1,1 + 0,5 = 1,6 miljarder kr. Är detta en bra affär. Jag vet faktiskt inte.

 

C. Frågan var upp första gången i juni – då röstade vi Nej för första gången. Arbetarpartiet röstade alltså Nej till den föreslagna försäljningen av AB Bostadens lägenheter första gången i juni. Detta eftersom hela processen gick till på ett mycket ojuste, till och med odemokratiskt, sätt. Som ersättare i Kommunstyrelsen fick jag handlingarna, en rätt tjock bibba full att siffror och resonemang, 10-15 minuter före mötet. En affär i denna ekonomiska storleksordning, och av en sådan principiell betydelse, måste gå till på ett annat och mer demokratiskt sätt.

Nu har det gått fyra månader. Under denna tid har den ekonomiska debatten kring försäljningen av bostäderna mer och mer kommit att handla om Umeå kommuns totala belåning. Inte främst om AB Bostadens ekonomiska situation. Detta har gjort frågan väldigt svår att tränga igenom. Umeå kommuns ekonomi är svårgenomtränglig, o-transparant och icke-genomskinlig.

 

D. V klarade inte att behålla sinnet för proportioner – skrämmer hyresgäster utan att ha täckning i syfte att hämnas

1. Under debatten påstod Vänsterpartiet att Heimstaden kommer att bli en dålig ägare. Det kan bli så. Men vi tror inte att det behöver bli så. Det finns exempel på både beröm och kritik för den som kollar Heimstadens historia,

2. Vänsterpartiet framförde en oro för att hyresrätterna skulle komma att omvandlas till bostadsrätter. Återigen: Vi tvivlar stark på att så kommer att bli fallet. Våra förfrågningar talar inte för detta. Men det kan naturligtvis hända,

3. Vänsterpartiet påstod att försäljningen innebär att folk får sina lägenheter ”stulna”. Detta är en direkt lögn från V. Det som händer är att hyresrätterna säljs, från ett företag till ett annat. Men ingen får sin lägenhet ”stulen”.

4. Partiet påstod sig dessutom ha lösningar (inte på allt men på lite). En av V:s talare ville inte låna pengar och föreslog därför att AB Bostaden skulle ge ut en bostadsobligation. Men att ge ut obligationer är bara ett annat namn för att … låna. En från V hotar med att Heimstaden kan komma att göra om hyresrätterna till bostadsrätter. En annan från V föreslog att AB Bostaden självt skulle bygga radhus, som bostadsrätter, och sälja med vinst. Sanningen är att V helt saknade alternativ.

5. Vänsterpartiet hämnas nu för att de har blivit ratade av socialdemokraterna som en kommunal ”regeringspartner”. V vill tillbaka till åren 2010 – 2014 då partiet styrde Umeå ihop Socialdemokraterna. Men det vill inte S. V:s hämnd tog sig formen av att partiet vulgariserade debatten. Hård kritik har med rätta riktats, främst mot S, för partiets 180-graderssväng i sakfrågan om försäljning. Samt mot det hemlighetsmakeri som föregick beslutet i juni. I måndags var det V:s tur att sänka sig genom att föra fram påståenden ägnade att skrämma hyresgästerna på ett sätt som V saknar täckning för. Och V slog sig för bröstet då de låtsades presentera ”lösningar” som helt saknade täckning.

 

D 1. Kommunens verksamhet är tudelad …
Först har vi den ”öppna” delen av Umeå kommuns verksamhet som bedrivs i förvaltningsform.
Denna verksamhet leds av de politiska nämnderna. Exempel på sådana: Äldrenämnden, Individ- och familjenämnden, Kulturnämnden och Miljö- och hälsoskyddsnämnden. Dessa omfattas av offentlighetsprincipen och verksamheten diskuteras öppet.

D 2. de kommunala bolagen gör det svårt att få grepp om helheten och skapar ett demokratisk underskott.
Sedan har vi den ”slutna” delen av Umeå kommuns ekonomi som ligger i kommunala bolag.
Denna verksamhet leds av en VD tillsammans med andra tjänstemän. Exempel på sådana bolag: AB Bostaden, Umeå Energi, Umeva / Vakin och UPAB. I dessa är det helt andra lagar och regler som gäller. De kommunala bolagens chefer hävdar, ivrigt understödda av kommunens politiska ledning, att aktiebolagslagen ersätter offentlighetsprincipen. Bolagschefer och kommunalråd hävdar också att de politiker som sitter i bolagens styrelser inte ska agera som folkvalda, knutna till sitt politiska parti, utan som individuella representanter för de kommunala bolag i vilkas styrelser de sitter. Går de politiska partierna med på detta förvandlas deras representanter till en, mer eller mindre kunnig (och ofta o-kunnig), gisslan i de kommunala bolagen.

De kommunala bolagen utvecklas till att utgöra en trendmässigt ökande, och samtidigt alltmer fristående, del av kommunens verksamhet. Många verksamheter som idag drivs i bolagsform skulle kunna drivas i förvaltningsform. Ett nästan övertydligt exempel på detta i Umeå kommun utgörs av äventyrsbadet Navet. Det bör ligga under Fritidsnämnden.

 

E. Skälet att vi röstade Nej till försäljningen för andra gången nu i oktober berodde på att vi inte kunde få ett helhetsgrepp om kommunens ekonomi. För den som vill sätta sig in i kommunens totala ekonomiska situation utgör de kommunala bolagen ett stort problem.

Vi har inte kunnat avgöra om kommunens ekonomiska läge, exempelvis skuldbördan och investeringsbehovet, är sådant att en försäljning av lägenheterna verkligen behövdes för att kommunens båda delar – förvaltningar och bolag – ska kunna fullgöra sina respektive verksamheter. De kommunala bolagen skapar ett demokratiskt underskott.Och i en sådan situation måste ett parti, för vilket principer är viktiga, rösta Nej.

En sak måste sägas: om Umeå kommun hade avsatt pengar till den upprustning av lägenheterna som alla visste skulle komma att behövas, istället för att bekosta skrytprojekt som kulturväven och äventyrsbadet (för att bara ta två exempel), så skulle inte samma behov finnas av att låna upp pengar.

F. Arbetarpartiet kommer att arbeta för att de folkvalda ska ta kontroll över hela kommunens ekonomi.
Vi vill avskaffa dagens situation där bolagen ”informerar” de folkvalda om sin verksamhet. Det finns inga privata företag där en VD, och de övriga cheferna i ett bolag, är så självständiga i förhållande till en ägare som kontrollerar 100 procent av aktierna, som i kommunala bolag. Åtminstone om dessa bolag ligger i Umeå kommun.

Arbetarpartiet anser att de folkvalda politikerna ska styra verksamheten i de kommunala bolagen – bland annat via tydliga ägardirektiv – som i sin tur styr de verkställande direktörerna. Men idag går utvecklingen mot att det är de kommunala bolagens chefer som, tillsammans med kommunalråden, styr ”styrelsepolitikerna” i de kommunala bolagen. Dessa utvecklas, som tidigare sagts, till att alltmer bli en gisslan.

 

G. Om vi blir återvalda, kommer vi i Arbetarpartiet, att ta strid för att de folkvalda ska återta makten
i den del av kommunens verksamhet som de idag har förlorat kontrollen över. Vi skyller inte på direktörerna. Vi skyller på de politiska makthavare som har släppt ifrån sig kontrollen över den del av den kommunala verksamheten som ligger i de kommunala bolagen.

 

1 kommentar

Försäljningen av lägenheterna var ett nederlag – men en katastrof blir det först om det upprepas

Av , , 1 kommentar 17

 

Som väntat röstades försäljningen av 1 601 av AB Bostadens lägenheter igenom. De partier som röstade emot försäljningen var Arbetarpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Åtta procent av Bostadens bestånd kommer därmed att övertas av Heimstaden

Det är en sak att sälja en passiv tillgång som en bit mark. Det är en annan sak att sälja ut bostäder. Utan tvekan krävs en upprustning av dessa lägenheter från miljonprogrammets dagar. Men varje månad drar varje lägenhet in en hyresintäkt. När lägenheter säljs byts regelbundna mindre inkomster mot en större engångssumma.

 

Frågan var även upp i juni – då röstade vi Nej för första gången.

Arbetarpartiet röstade Nej denna gång också. Detta eftersom hela processen gick till på ett mycket ojuste, till och med odemokratiskt, sätt. Som ersättare i Kommunstyrelsen fick jag handlingarna, en rätt tjock bibba full att siffror och resonemang, 10-15 minuter före mötet. En affär i den ekonomiska storleksordningen, och av en sådan principiell betydelse, måste gå till på ett demokratiskt sätt.

Sedan i juni har det flutit en hel del vatten under broarna. Dels har den ekonomiska sidan, i allt högre grad, kommit att handla om Umeå kommuns totala belåning. Inte endast om AB Bostadens ekonomiska situation. Dels har detta gjort frågan väldigt svår att tränga igenom.

Det går att säga så här: frågan är o-transparat. Eller icke-genomskinlig.

Kommunens verksamhet är nämligen tudelad. Dels har vi den öppna delen som bedrivs i förvaltningsform under kommande av politiska nämnder. Exempelvis Äldrenämnden, Individ- och familjenämnden, Kulturnämnden och Miljö- och hälsoskyddsnämnden. Dessa omfattas av offentlighetsprincipen.

Dels har vi de kommunala bolagen. Exempelvis AB Bostaden, Umeå Energi, Umeva/Vakin och UPAB. I dessa är det helt andra lagar och regler som gäller. De politiker som sitter där har tystnadsplikt, och medborgare får inte ut de dokument som de vill ha. De kommunala bolagen blir mer och mer en separat del av ekonomin. Fristående från kommunen. Men de kommunala bolagen skulle kunna drivas i förvaltningsform. Detta skapar ett demokratiskt underskott.

Skälet till att vi röstade Nej idag var att vi ärligen inte kunde få ett grepp om hur det stod till med kommunens ekonomi. Och i en sådan situation måste ett parti för vilket principer är viktiga rösta Nej. Men en sak kan vi säga: om Umeå kommun hade avsatt pengar till den upprustning av lägenheterna som alla visste skulle komma, istället för till bygget av skrytprojekt som kulturväven och äventyrsbadet (för att bara ta två exempel), så skulle inte samma behov av att låna pengar ha uppstått.

Arbetarpartiet kommer att arbeta för att de folkvalda ska ta kontroll över hela kommunens ekonomi. Vi vill avskaffa dagens situation där bolagen ”informerar” de folkvalda om sin verksamhet. Istället ska det vara så att de folkvalda beslutar om direktiv som verkligen styr de verkställande direktörerna och de kommunala bolagen. Idag styr bolagen politikerna. Men vi anser att politikerna ska styra bolagen – via tydliga ägardirektiv. Det finns inga privata företag där en VD och de övriga cheferna är så självständiga, i förhållande till en ägare som kontrollerar 100 procent av aktierna i företaget, som i kommunala bolag. Åtminstone om dessa bolag ligger i Umeå kommun.

Arbetarpartiet kommer, om vi blir återvalda, att ta strid för att de folkvalda ska återta makten i en verksamhet som de folkvalda ska kontrollera. Inte de verkställande direktörerna. Vi skyller inte på direktörerna. Vi skylle på de politiska makthavarna som släppt ifrån sig kontrollen över den kommunala versamheten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1 kommentar

Gästskribent från Haga: ”Jag hittade min parkas under trappen insmetad med hundbajs – det var dock en seger att aldrig visa något för någon”.

Av , , Bli först att kommentera 32

Jag började skriva dessa berättelser av två skäl.

Det första handlar om att jag aldrig har kunnat förlåta. Inte lärarkåren. Inte vissa elever. Inte mig själv. Det andra skälet är att jag sett sorgens obeskrivliga och nedbrytande kraft. Så jag började skriva i hopp om att kanske kunna – om så bara något lite, lite – lätta på den långlivade sorg som grundskolans helvete skapat även hos andra än mig. I vissa fall tyvärr åtminstone delvis beroende på mig. På vad jag gjorde. På vad jag underlät att göra.

Sedan jag började skriva har jag fått många kommentarer. Dessa har varit uppskattande trots att mina berättelser har varit brutala. Och min egen roll inte vacker. Kommentarerna har kommit i direkt anslutning till bloggen eller via sms, telefon och mail. Och på mailen har jag fått ta del av andras berättelser. För detta är jag väldigt tacksam. Jag är också tacksam för att det som jag har skrivit har uppmuntrat andra till att berätta. Detta var aldrig min avsikt. Men jag är tacksam för att mina berättelser har fyllt den rollen. För några.

I min förra berättelse kom en kille till min klass i vad jag tror var åttan. Han hade blivit så mobbad på Hagaskolan att han hade tvingats byta till Mimer. Jag gav bloggen ett namn som beskrev situation som jag uppfattade den då. Berättelsen hette något i stil med: ”Killen kom till Mimer som ett djur till slakt – efter att ha tvingats byta skola då han blivit så mobbad på Hagaskolan. Och han lade sitt öde i mina händer”. Han var en börda. Men jag kunde inte låta honom gå under. Så jag gjorde en av mina få goda gärningar, genom att ge killen en bra start, samtidigt som jag tänkte att jag skulle besöka Hagaskolan för att se hur tuffa dom egentligen var. Det gjorde jag också. I nian.

Denna berättelse var ursprungligen tänkt att handla om hur ett brödrapar från Finland blev behandlade. Det var nästan obeskrivligt illa. Eller hur hela denna finska familj blev behandlad. Men jag orkade inte fullfölja denna berättelse. Inte än. Därför gick jag över till att skriva om mitt besök på Hagaskolan – på en frukostrast förlängd med en håltimme. Men sedan slog det mig att mitt besök på Hagaskolan kan få vänta en vecka eller två. Istället vill jag låta någon annan, någon som själv gick på Haga, berätta om denna. Där gick du hela grundskolan. Årskurserna 1 – 9.

Jag har publicerat en längre kommentar vid ett tillfälle. Efter att ha bett, och fått, lov att göra detta. Jag behandlar personerna i andras kommentarer, eller i andras berättelser, som i mina egna. Jag skyddar deras identitet. Oavsett om de är offer eller förövare. Den enda som jag inte kan skydda är mig själv. Mot mig själv.

Denna gång har jag bett, och fått, lov att publicera en annan pesons berättelser. Så jag låter strax någon annan ta vid. Han kommer att berätta om Hagaskolan. Just den skola från vilken den kille kom som blivit så mobbad att de skickade i väg honom till oss på Mimer. Som jag sa var Haga en skolan där du kunde gå alla årskurserna i grundskolan: från 1 – 9.

Jag tror inte på sådana skolor.

Over and out.

 

             – - – - – - – -              – -  – - – - – - – - –               – - – - – - – - – -

 

Augusti

Läste ditt blogginlägg om skoltiden.

Det väckte många minnen och många känslor inom mig.

Jag gick på det som var för mig mobbingens högborg. Hagaskolan.

Blev alltid puttad ned först från snöhögen mitt på skolgården på vintertid.

Blev alltid vald sist då man skulle välja lag på gympan

Fick alltid mina ytterkläder stulna från kroken utanför klassrummet.

Mina föräldrar var inte som andras föräldrar så jag tror att det var därför jag blev lovligt byte.

Jag gick aldrig säker någonsin fram till sjunde klass. Då hände något som förändrade mitt liv.

Det var en kompis som dök upp.

Ska försöka samla mig och försöka skriva om detta.

Tyvärr slutade jag skriva uppsats då en fröken i lågstadiet gav mig en röd stor bock i skrivboken för jag hade använt ordet ”egocentrisk”.

Inte för att jag själv var det (jo kanske lite nuförtiden).

Jag försökte bara beskriva hur en person var.

September I.

Hej igen.

Jag slutade min korta historieskrivning som jag kanske lovade fortsätta på då jag gick i trean.

En aspekt som jag aldrig tänkte på som barn var klasskillnader. Nu som vuxen då jag ser tillbaka på min värld vid den tiden så var det bara jag och ett fåtal till som kom gående till skolan söderifrån.

Vi bodde i villa. Jag hade i stort sett inga kompisar i området som jag bodde i. Resten kom gående från andra väderstreck. Arbetarbarn och barn till dom som jobbade på I-20. Sen kom blåbussarna med dom från Bullmark, Sävar o andra byar. Jag var barn, gick i fyran och hade ingen pejling på det där med klass men domen blev stenhård.

Jag blev utfryst.

 

Ettan till trean på Haga gick man i någorlunda säkra lokaler.

Huset satt ihop med matan. I källaren huserade blåvingarna.

Det var nära till lärarrummet. Det kändes tryggt.

Men sen kom fyran. Då blev man förflyttad till klassrummen tvärs över gården i samma hus som gymnastiksalen.

En öken av grus stor och tom och ödslig utan någonstans att gömma sig då man gick till klassrummen. Den som ville jävlas såg precis var man var. Lärare såg man aldrig till utom strax innan lektionerna började då dom kom hastande från lärarrummet på andra sidan gården.

Ytterkläderna som försvann från från kroken utanför klassrummet kunde det ta timmar att hitta igen.

Du måste gå igenom 1-3 huset, fyrornas hus, gymnastiken, femmornas och sexornas hus med långa och ödsliga korridorer som slutade där skolsyster och slöjdsal var.

Sökte gjorde man länge och förtvivlat, för man kunde ju inte komma hem utan den nyinköpta parkasen mitt i smällkalla vintern.

Då skulle ju föräldrarna få veta.

Då skulle dom tala med fröken.

Då skulle helvetet bli värre.

Men till slut låg den någonstans, kanske under en trappa insmetad med hundbajs. Det var dock en seger att aldrig visa något för någon.

Om jag lägger till att jag var tjock som barn och att min kära mor tog dom nyinköpta byxorna från Sven M:s och sydde in en kil därbak gjorde det ju inte saken bättre.

Byxor med kil i baken, slamkrypare, grön parkas o keps.

Kan det bli finare.

Så var mitt liv då jag gick i fyran i rektor Kvarnbrinks rike.

 

I nästa del som kanske kommer:

Allt var inte nattsvart. 

Jag ska nu försöka samla mina förvirrade tankar och skriva några rader om det som var bra och lite annat.

Lev och må

 

September II

Nu fortsätter jag min berättelse.

Det är fredag kväll och jag väntar med spänning på ditt blogginlägg imorgon lördag. Jag tänkte att det var bra att sätta sig och skriva utan att vara påverkad av det som jag kommer att läsa imorgon.

Nåväl: Min Heinz hade flera namn.

En hette Kulik* i efternamn. Jag mins inte förnamnet. Han var kraftig och stor, svarthårig. Om man nu får ta sådana ord i sin mun idag så tror jag att han var av zigenskt ursprung. Jag tror mig minnas att jag till och med var hemma hos honom någon gång. I lägenhet nära Hagaparken.

Han var dock tyvärr helt oberäknelig och jag visste aldrig var jag hade honom. En vacker vårdag då vi radade upp oss efter solväggen utanför skolan gick han förbi, tog mig i håret och körde bakhuvudet med full kraft i tegelväggen. Det röda teglet på Hagaskolan är inte så slätt i ytan så det tog bra. Fort var det gjort och ingen rastvakt i världen kunde se det (om det nu fanns någon ute, det fanns ju kaffe i lärarrummet.)

Jag var livrädd för Kulik han var ju tre nummer större än mig.

Sen fanns det ljushåriga stora skräniga Leif som sedermera fick jobb på slakteriföreningen. Han fann alltid på ett sätt av jävlas med dom som var svagare. Där fick jag min beskärda del av kakan som alla måste äta av. Han skrattade gått åt sina upptåg efteråt.

Det fanns vänner också. Hans namn är för mig idag okänt. Jag minns en mörk vintereftermiddag då jag ville åka skridskor. Jag minns inte vilken klass jag gick i men jag tog på mig skridskorna och skydden hemma och gick från villaförorten till isbanan utanför Hagaskolan. Jag var både dålig på att knyta skridskor och att åka på dom så det gick inget vidare. Där stod jag vid isen med taskigt knutna skridskor och ingen ville va med mig. Humöret var på bottennivå.

Då kom en räddande ängel Han måste minst ha gått i sexan, en storpojke. Han snörde mina skridskor hårt, tog mig ut på isen och hjälpte mig ta dom första skären. Han uppträdde som en storebror, tog hand om mig och lärde mig en massa. Jag fick vara med. Det var en mycket glad pojke som gick hem en timme senare.

Räddningsplankan / sommarlovet.

Det var en paus i allt helvete. Klumpen i magen försvann. Vi flyttade ut till sommarstugan i Täfteå så snart skolan slutade. Frid och ro, två bra kompisar som bodde på gångavstånd / båtavstånd. Höjdpunkterna var då far kom i sin Volvo pv då han slutat jobba på lördagen och hade med sig veckans Kalle Anka. Berghems bryggeris röda Bedford som kom en gång i veckan och sålde läsk. En Rio med sugrör genom korken var aldrig fel. Fri tillgång till en eka med en trehästare på.

- – - – - – - – - – - – - – - – - – - -              – - – - – - – - – - – - – - – - – - – -

*/ Efterforskningar visar att Kuligs föräldrar kom till Sverige från ett av de länder som ockuperades av Sovjetunionen efter andra världskriget. Gästskribenten var vid tiden för berättelserna totalt okänd för mig. Men Kulig kände jag till. Han och hans familj brukade besöka våra stuggrannar i Sörmjöle. Kuligs pappa var arkitekt. Umeå är litet. Och var väldigt mycket mindre under 60-talet. Kulig föddes 1954 och dog 1990, ännu inte 36 år fyllda. / Janne H.

 

Tidigare bloggar om tiden i grundskolan och främst om tiden på Mimer:
den 19, 24 och 29 augusti, den 10, 15, 24 och 25 september samt den 1, 8, 15 och 22 och 22 oktober.

Bli först att kommentera

Tyvärr kommer bostäderna att säljas trots förvaltningsrättens beslut – medborgarnas insyn blir för dålig då verksamheten ligger i bolagsform

Av , , Bli först att kommentera 59

Sådant får inte hända

”…Enligt förvaltningsrätten ska en kommunmedborgare direkt av kungörelsen kunna utläsa vad som ska behandlas vid kommunfullmäktiges sammanträde.

Så har det inte varit i det här fallet, anser domstolen. Av kungörelsen om kommunfullmäktiges sammanträde framgick att ett ärende om ”Framtida finansieringslösning för AB Bostaden i Umeå” skulle behandlas.

Förvaltningsrätten anser att rubriken var kryptisk och kunde täcka flera olika tänkbara alternativ. Då kungörelsen inte uppfyller kommunallagens krav, hade kommunfullmäktiges beslut därför inte tillkommit i laga ordning, anser förvaltningsrätten..”

[Utdrag, Erik Isberg, Folkbladet]

Det är tragi-komiskt att Umeå kommuns politiska majoritet drev igenom beslutet att sälja på ett sådant sätt att det inte tillkom ”i laga ordning”. Frågan är varför? De har en stabil majoritet i kommunfullmäktige för beslutet. De kunde ha förklarat sina ekonomiska motiv redan i mars. Då hade alla, både i och utanför kommunfullmäktige, kunnat debattera frågan samt skaffat sig de nödvändiga informationerna för att avgöra:
1. om den sammanlagda skuldsättningen i kommunens båda delar, den verksamhet som ligger i bolag samt den del av verksamheten som ligger under nämnderna i förvaltningsform, var så stor att något drastiskt var nödvändigt?
2. om skuldsättningen var så hög att något drastiskt borde göras, var då en utförsäljning det bästa, eller fanns det andra alternativ?
3. hur långt bort är räntehöjningarna?

Därefter kunde den majoritet som vill sälja ut tio procent av AB Bostaden ha kunnat ta in anbuden. Detta hade varit att agera i en demokratisk anda. Svårare än så är det inte.

  *                       *                       *                     *                    *                       *

Jag har suttit i Umeå kommunfullmäktige sedan 1991. Och fått mycket på käften. En gång när jag, mycket ny och mycket upphetsad, talade om att överklaga ett beslut, kom Margot Wikström fram till mig i en paus. ”Djävlar”, tänkte jag, ”nu har jag gjort bort mig”.

Mycket riktigt. Margot och jag var politiska motståndare i den fråga som diskuterades. Och det var inte ofta som hon kom fram till mig för att säga något. Men detta var ett av de få tillfällen när hon gjorde det (antalet samtal kom att öka med tiden). ”Jan”, sa hon, ”du måste förstå en sak, du kan inte överklaga ett beslut bara för att du tycker att det är politiskt olämpligt. Beslutet måste vara olagligt eller inte ha tillkommit ”i laga ordning”.

Jag förstod omedelbart att hon hade rätt och att jag hade fel. Så i nästa anförande drog jag tillbaka mitt uttalande om överklagan och sade att vi skulle försätta att arbeta emot beslutet. Eventuellt genom en namninsamling och uppvaktning, insändare och långsiktig opinionsbildning. Jag vet inte, jag kollade, men jag tror att Margot log i mjugg.

Men det är skillnad på om beslut är tagna lagligt eller olagligt. Och det är viktigt att sådant slås fast. I detta fall av förvaltningsrätten. Ledamöterna och alla andra i fullmäktige, borde ha kunnat diskutera frågan i mars. Då hade detta inte hänt.

  *                        *                    *                    *                      *                        *    

För det finns nämligen inga vinnare i detta korrekta beslut från förvaltningsrätten.

Den politiska majoritet som fanns för att driva igenom beslutet i juni finns kvar. Det betyder att beslutet från i juni kommer att stå fast. Innebörden är att 1 601 av Bostadens hyresrättslägenheter kommer att säljas. Förvaltningsrättens beslut förändrar ingenting. När en majoritet i fullmäktige vill något ska det mycket till för att det inte blir så. Jag tror det var detta som Margot ville förklara. Eftersmaken efter junibeslutet 2017 var dålig. Nu kommer eftersmaken att bli ännu sämre. Detta gynnar inte den majoritet i fullmäktige som vill sälja.
Beslutet i förvaltningsrätten gynnar inte heller oss som är emot försäljningen. Vi är nämligen i minoritet.

Arbetarpartiet kommer att rösta emot utförsäljningen. Precis som i juni. Och vår grund kommer att vara densamma. Det gick för fort.

Vårt skäl i juni var att vi, och många andra, ansåg att handläggning hade varit alldeles för snabb. Jag är ersättare i Kommunstyrelsen och saknade rösträtt. Men att få ett tjockt beslutsmaterial tio minuter innan besluts ska tas, när det både gäller principer och en affär i storleksordningen 1,1 – 1,2 miljarder är inte lämpligt (för att uttrycka mig milt). När sedan beslutet togs, just innan midsommar, så sätter du dig inte alltid och läser de handlingar som blivit inaktuella. Du läser nya handlingar inför framtiden. Eller tar semester.

När sedan frågan kom upp på nytt har vi verkligen försökt skaffa oss ett underlag för att besvara de tre frågorna ovan. Det är allmänt sätt dåligt att sälja bostäder eftersom dessa innebär en stadig hyresintäkt för den del av kommunen som ligger i bolagsform (AB Bostaden). Det är att sälja en inkomstbringande del av verksamheten. Å andra sidan: om kommunens låneskuld är stor, och om räntorna höjs kraftigt, kommer den snabbt ökande låneskulden att kosta kommunen väldigt mycket mer och mer. Lånen kommer att öka på grund av att antalet barn och skolelever beräknas öka med 5 400 mellan åren 2014-2027, och antalet äldre-äldre, 80 år och uppåt, kommer att bli 3 000 fler mellan åren 2014-2027. Detta innebär att väldiga investeringar måste till i form av nya förskolor, grundskolor och äldreboenden.

Trots våra mycket idoga försök att tränga igenom den ”dimma” som uppstår då FÖR MYCKET av kommunens verksamhet ligger i bolagsform med dålig insyn och tystnadsplikt  - detta i förhållande till den del av kommunens verksamhet som bedrivs i förvaltningsform under de politiska nämnderna där offentlighetsprincipen råder – kan vi inte avgöra om det är berättigat att sälja ut eller inte. Det Arbetarpartiet dock anser sig kunna säga är detta: om frågan endast rörde tillgångar och skulder, inkomster och utgifter för AB Bostaden så finns det ingen anledning att sälja.

Men i juni blev betoningen mer och mer på kommunens totala låneskuld.

Men Umeå kommun, där en alldeles för stor andel av verksamheten lagts i bolagsform, har blivit för ogenomträngligt. Vi har alltså verkligen gjort vårt bästa för att tränga igenom den ”dimma” som uppstår när verksamheten dels ligger i bolagsform med dålig eller ingen insyn, dels när frågorna ÄR svåra. När vårt Arbetarpartiet under sådana förhållanden är osäkert på om ett beslut är riktigt eller inte, och det handlar om principer, då kommer vi att rösta Nej.

Jag vill redan nu avge ett vallöfte: blir vi återvalda i Umeå kommunfullmäktige kommer två av våra allra viktigaste uppgifter att bli:

*att öka de anställdas inflytande på arbetsplatserna – både inom kommunen och i övrigt,

*att öka medborgarinflytandet: Detta om vi så ska öka utgivningen av vårt eget gratismaterial direkt till medborgarna – för att inte sådana situationer som denna ska uppstå igen. Ett förslag är investeringar, skuldbörda och tillgångar och inkomster ska framgå för både den del av verksamheten som ligger i bolagsform, och för den del som bedrivs i förvaltningsform under politiska nämnder.

Till dess detta är genomfört kommer den misstro som nu uppstått att ligga kvar. Det beslut som tas på måndag i fullmäktige blir ett beslut om utförsäljning. Men det politiska pris som den majoritet som driver igenom beslutet betalar kan bli högt.

 

 

 

Bli först att kommentera