En icke-religiös livsåskådning behöver slå vakt om en sekulär stat. Del 5 ”om politisk feghet”

Av , , Bli först att kommentera 40

 

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

 

 

Jag anser att det är bristen på en livsåskådning som ligger bakom den politiska fegheten i Sverige. Samt en hel del annat. I detta blogginlägg förklarar jag varför jag anser att en sekulär utgör ett måste i en icke-religiös livsåskådning.


A. Bakgrund
Samarbetet mellan liberalerna och socialdemokraterna i kampen för allmän och lika rösträtt, för män och kvinnor, är ett historiskt faktum som aldrig ska glömmas bort.

Men efter den allmänna och lika rösträttens införande, och det turbulenta 1920-talet slut, är det få som skulle invända mot beskrivningen att det nya framväxande samhällets främsta representanter utgjordes av arbetarrörelsen (socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen). Detta särskilt efter att Per-Albin Hansson, med ett framgångsrikt val i ryggen, år 1932 bildade regering och därmed inledde ett socialdemokratiskt regeringsinnehav som varade oavbrutet under 44 år.

 

B. Två fundament att bygga en icke-religiös livsåskådning på – för att fylla det väldiga tomrum som kristendomen efterlämnade
De två pelare på vilka socialdemokratin och fackföreningsrörelsen hade att bygga – på när det gällde uppgiften att fylla ut det väldiga tomrum som den borttynande kristendomens livsåskådning lämnade efter sig – var dessa:

■ En sekulär stat som ett av fundamenten för det nya, moderna, och demokratiska samhället,
■ Tron på att människan är förmögen att ta sitt öde i egna händer både när det gällde samhällets styre och de egna individuella fri- och rättigheterna.

 

C. Den sekulära staten är något stort. Och den skulle alltså ha kunnat axla rollen som en av grundvalarna för det moderna samhället. En sådan stat bygger på allmänna och lika val – för män och kvinnor – till en lagstiftande församling som i Sverige kallas för riksdag. Det är riksdagen som utser den statsminister som sedan bildar regering. Det är riksdagen som stiftar de lagar som styr människans förhållande till andra människor.

Vikten av en verkligt sekulär stat framstår desto tydligare, idag, när både politikerna och myndighetspersoner retirerar inför kraven från islamisterna.

 

D. En sekulär stat ska stå neutral i trosfrågor. Den ska inte gynna den ena religionen i förhållande till den andra, den ska inte gynna de troende i förhållande till de icke-troende (ateisterna). Just därför är det endast en sekulär stat – till skillnad från ett samhälle där en statskyrka reglerar förhållandena mellan människor -  som kan garantera en fredlig samexistens mellan kristendom, judendom och islam eller buddism och hinduism. Till skillnad från samhällen där en enda religion har tagit över staten, med alla statens ekonomiska, polisiära, militära och propagandamässiga maktmedel, kan den sekulära staten också slå vakt om demokratin.

Den sekulära staten har därför möjligheten att vara tolerant.

Detta bygger på att den sekulära staten slår vakt om att lagstiftningen sker via allmänna och fria val, för både män och kvinnor, till en riksdag. Det är alltså där som människornas individuella fri- och rättigheter fastställs. Men också skyldigheter. Dels mot andra människor. Dels mot staten. Genom att hålla de olika religionerna borta från lagstiftnngen jämställs de olika religionerna. Men inte bara det.

Genom att avskilja religionen från den lagstiftande makten görs även religionen till en privatsak. Staten ska alltså inte gynna en religion på en annan religions bekostnad. Men å andra sidan kan inte en sekulär stat acceptera att en viss religion försöka lägga under sig den lagstiftande makten. Här går gränsen för den sekulära statens tolerans. Om en religion försöker trycka ned andra religioner, och strävar efter att lägga beslag på den lagstiftande makten, kommer den sekulära staten att sätta stopp för en sådan religion. Denna uppgift tillhör inte det förgångna. De nya religionskrigen utspelar sig mitt framför våra ögon. Här Idag.

 

E. En sekulär stat utgör därför en av de viktigaste förutsättningarna för uppbygget av ett samhälle där det finns tryckfrihet, yttrandefrihet, mötesfrihet, organisationsfrihet, religionsfrihet – eller frihet från religion. En sekulär stat utgör ett avgörande fundament för ett modernt, demokratiskt och fredligt samhälle.

En sekulär stat är ett historiskt framsteg. Det är något att vara enormt stolt över, något som det är värt att slå vakt om till varje pris. En sekulär stat måsta utgöra ett självklart inslag i ett demokratiskt socialistiskt samhälle.

Men den liberala borgerligheten, som kämpat för allmän och lika rösträtt, för både män och kvinnor, lyfte inte fram den sekulära staten som den historiska landvinning den var. Detsamma gällde för socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Nej. Inte heller arbetarrörelsen lyfte fram den sekulära staten som det väldiga framsteg den var.

Återigen: Den sekulära staten är något riktigt stort.

Den borde gjorts till grund för det svenska medborgarskapet!
En kraft med uppgift att både garantera olika trosriktningar deras rättigheter och samtidigt utgöra en garant för att inte kungamakt eller någon form av präststyre skulle kunna återkomma och sätta sig över den demokratiskt valda riksdagen och trampa ned de demokratiska fri- och rättigheterna.
Den sekulära staten utgör därmed en dubbel garant.

 

F. Den sekulära staten utgör fortfarande ett av de två fundament på vilka en ny livsåskådning kan frambringas som kan ersätta det tomrum som kristendomen efterlämnat.

Den sekulära staten är ett något som skyddar vanliga muslimer mot islamister.

Men vi har ingen genuin sekulär stat i dagens Sverige. Vi måste vara konsekventa och rensa bort de rester som fortfarande existerar av den kristna kyrkan inom det svenska statsmaskineriet.

Ett av skälen till detta är, som sagts i tidigare blogginlägg, att Sverige avkristnades av själva samhällsutvecklingen. Den sekulära staten blev ingenting annat än en passiv restpost – i takt med att folk slutade tro på gud och gå i kyrkan. Den sekulära staten var inget som uppstod som ett resultat av en kamp mot den döende Svenska Statskyrkan. Och därför kunde den heller aldrig bidra till att fylla det tomrum som uppstod då befolkningen vände ryggen åt kristendomen.

G. Den sekulära staten aldrig kom att diskuteras som den dubbla garanti den kan vara. Den diskuterades aldrig som ett av fundamenten en ny livsåskådning att vara stolt över. Det som diskuterades var kampen för ett bättre och tryggare samhälle och med ökad levnadsstandard. Mycket få insåg alltså det samtidiga behovet av en ny livsåskådning. En icke-religös livsåskådning. Tyvärr vet många inte ens att Sverige förutsätts ha en sekulär stat? Om vi går ut på vilket torg som helst och frågar medborgarna vad en sekulär stat är kommer vi garanterat att få undvikande svar. Skälet är att inte många känner till innebörden av en sekulär stat.

Men detta beror inte på att folk är dumma.

Detta beror på att ingen – inte partierna, media, skolan eller myndigheter – lär ut vad en sekulär stat skulle kunna betyda. Ingen lär ut varför en sekulär stat utgör en av de viktigaste förutsättningarna för ett demokratiskt samhälle så länge religionerna existerar – och som därför idag kan komma att betyda mer än något annat i tillvaron för miljarder människor.

Fortsättning på söndag … Sverige har ingen sekulär stat, inte så länge kungahuset finns kvar

__________________________________

Arbetarpartiet utkämpade valrörelsen genom att berätta sanningen. Kostnaderna i Umeå ökar så mycket snabbare än intäkterna att kommunen snart inte klarar att ge umeborna den service de har rätt till enligt lag – exempelvis vad gäller skola och omsorger. Riksdagspartier och media försöker tysta detta. Hjälp oss driva en politik som prioriterar anskaffning av personal samt att ta kontroll över underskotten så att lönerna även kan betalas ut i framtiden.

 

 

Bli först att kommentera

Det behövdes en ny livsåskådning, som en del i kampen mot orättvisorna i klassamhället, då kristendomen gick tillbaka. Del 4: ”0m politisk feghet”

Av , , 6 kommentarer 60

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

 

IV. Kampen mot klassamhällets orättvisor krävde högre löner och ett tryggare liv - men även en ny livsåskådning. Det senare klarade emellertid inte socialdemokratin och fackföreningarna av att frambringa. Detta är arbetarrörelsens, och en av 1900-talets, största tragedier.

 

A. Under 1900-talet avkristnades Sverige.

Men detta skedde utan att någon annan, medveten, livsåskådning trädde in i kristendomens ställe !

Det är detta problem som idag ställs på sin spets. Det är detta problem som blir uppenbart då vissa av oss inte accepterar att samhället ska ge efter då islamister kräver att nuvarande svenska lagar, normer och värderingar ska anpassas, och till och med överges, för att göra islamisterna nöjda. Det gäller exempelvis för barnäktenskap och månggifte, kvinnans ställning och homosexuellas rättigheter.

När jag använder begreppet islamister talar jag om Muslimska brödraskapet och den Salafistiska rörelsen – jag talar inte om muslimer i allmänhet. Detta sagt till motståndare som medvetet missuppfattar vad jag säger.

Nå, åter till det resonemang som jag vill leda i bevis.

Islamisternas krav drar samhället baklänges. Islamisternas krav innebär en total kollision med fundamentala värderingar som både arbetarrörelsen och liberalerna kämpade för, ursinnigt och med kraft, en gång i tiden. Islamisterna ifrågasätter nämligen att alla ska vara lika inför lagen – och att lagen ska vara lika för alla.Det oförlåtliga när det gäller många svenska politiker och myndighetsföreträdare är att de ger efter. De överger för samhället fundamentala värderingar.

Skälet är att de saknar moralisk styrka.

Och detta har sina rötter i att den nya tidens företrädare – socialdemokratin, liberalismen och fackföreningsrörelsen – inte klarade av att ersätta kristendomen med en ny livsåskådning. Vi ska återkomma till detta tema – som är huvudtemat i detta blogginlägg.

 

B. En historisk tillbakablick
Det formella åtskiljandet mellan kyrka och stat i Sverige skedde inte förrän år 2000. Det skedde genom en helt odramatisk omröstning i riksdagen som inte väckte någon större uppmärksamhet utanför riksdagen. Den enorma laddning som finns i kravet på att skilja kyrka från stat – i att avskaffa prästerskapets makt när det gäller att styra av samhällslivet – i länder som Iran och Saudiarabien saknades helt i Sverige när kyrkan även formellt skildes från staten vid millennieskiftet.

Detta brist på dramatik berodde på hur skilsmässan mellan kyrka och stat – eller det slutgiltiga nederlaget för kung och prästerskap då makten överlämnades till en riksdag utsedd i allmänna och fria val – gick till i Sverige.

Sedan 1600-talet, efter att Sverige blivit protestantiskt, smälte kungamakten samman med kyrkans makt (bättre historiker än jag kan hävda att denna sammansmältning hade skett redan tidigare). Sverige fick en statskyrka. Det var just detta, statskyrkan, som var det tydligaste uttrycket för att prästmakt och kungamakt smält samman. Med kungamakten som den dominerande kraften i alliansen med kyrkan.

Då den parlamentariska demokratin infördes i Sverige, låt oss ta åren 1918-1921, saknades inte dramatik. Landet stod på randen till revolution! Men detta innebar inte att det saknades kompromissande. Nej. De krafter – socialdemokratin och liberalerna – som pressade igenom den parlamentariska demokratin (stödda av hotet från masstrejker och andra utomparlamentariska aktioner) kompromissade alldeles för mycket. De tillät både statskyrka och kungahus att vara kvar. Men utan makt över lagstiftningen.

 

C. Folk slutade tro på gud en och en – samtidigt som ingen ny livsåskådning ersatte kristendomen
Sedan dramatiken 1917-18, då kungamakt och präststyre fick ge vika för parlamentarisk demokrati, följde, speciellt efter andra världskrigets slut 1945, stora positiva samhällsförändringar. Låt oss nämnda följande: den som ville ha jobb fick jobb, allt fler kunde studera och ännu fler fick ett tryggare liv i samban med sjukdom, arbetslöshet och ålderdom. Det byggdes en miljon större, ljusare och mer praktiska bostäder. Levnadsstandarden ökade.

Samtidigt slutade allt fler människor, en och en, efter individuella beslut, att tro på gud och gå i kyrkan. Men formellt fortsatte svenskarna att tillhöra Svenska statskyrkan. Statskyrkan fick i sin tur behålla en rad funktioner inom statsförvaltningen. Det var först under 1990-talet som:
a) folk slutade födas in i statskyrkan,
b) folk på allvar slutade betala skatt till statskyrkan (vilket många gjort under årtionden utan att vara medvetna om det),
c) som skattemyndigheten tog över folkbokföringen.

 

D. Två trender som ledde till förlusten av alla livsåskådningar
För statskyrkans del kom 1900-talet att präglas av en tilltagande obalans mellan form och innehåll när det gällde den kristna livsåskådningens ställning i Sverige. Å ena sidan kvarstod väldigt många som medlemmar i statskyrkan. Å andra sidan trodde allt färre på gud och kyrkobesöken dalade snabbt. Samtidigt hettade det till i den politiska debatten. Inrikespolitiken präglades av frågeställningar som hade med trygghet och levnadsstandard att göra. Utrikespolitiken kom att betyda allt mer för många, främst för unga, som bl a engagerade sig för de svartas rättigheter i USA eller mot kriget i Vietnam. Samhällsutvecklingen dominerades av två trender – trender som drog åt samma håll – men som låg på olika plan.

* Den ena trenden handlade om en allt starkare strävan efter ett bättre liv här på jorden.
Det var den ökade tillgången på jobb, de allt bättre möjligheterna att studera, som tillsammans med framväxten av ett tryggare samhälle besegrade den kristna livsåskådningen. Men konsekvenserna kom att bli väldigt djupgående.

* Den andra trenden handlade om varför och hur folk slutade att tro på gud och gå i kyrkan.
Människornas tro på kristendomen dog inte bort för att den kristna livsåskådningen besegrades av någon ny livsåskådning. Den kristna tron besegrades av framväxten av ett bättre, tryggare och mindre fattigt, samhälle. Då detta skedde gradvist och heller inte samtidigt över hela landet, slutade folk att tro på gud och gå i kyrkan på ett individuellt sätt. En och en. Detta ledde till växande ointresse, inte endast för den kristna livsåskådningen, utan för livsåskådningar överhuvudtaget.

För den absoluta majoriteten av befolkningen var det inte en ny livsåskådning, knuten till den nya tidens representanter i form av socialdemokratin och facket, som besegrade den kristna livsåskådningen. Kristendomen besegrades av en utveckling som försvagade intresset för alla livsåskådningar. Detta utgör en av 1900-talets största tragedier.

Den strävan som fanns efter ett bättre liv på jorden var sund och naturlig. Det av fattigdom och lort präglade Sverige – som dominerade samhället under 30-talet och som levde kvar (i stor utsträckning) långt in på 1950-talet – måste bort. Den striden var självklar. Kampen för jobb, högre löner, försäkringar vid arbetslöshet, sjuk- och ålderdom innebar ett tryggare samhälle. Och den utbyggda offentliga sektorn lade, tillsammans med särbeskattningen, grunden för kvinnans inträde på arbetsmarknaden. I större skala.

Problemet var att den nödvändiga, sunda, kampen för ett rättvisare och tryggare samhälle aldrig förenades med en livsåskådning som kunde fylla det tomrum som kristendomen efterlämnade. De dåvarande riksdagspolitikerna kämpade nästan uteslutande för att övertyga väljarna om att just deras parti var bäst på att höja levnadsstandarden. (Vi talar om S, Vpk, M, C och Fp). Detsamma gällde för de fackföreningar vars medlemsantal ökade samtidigt som antalet kyrkobesökare minskade.

 

E.  Käre läsare, skynda inte förbi detta med en axelryckning, utan kom ihåg att när vi talar om kristendomen talar vi om en livsåskådning som har en tusenårig tradition i Sverige.
När en tusenårig livsåskådning försvinner lämnar den ett väldigt tomrum efter sig. Detta även i det nya och tryggare samhälle, med bättre bostäder och högre löner, som arbetarrörelsen var i full färd med att skapa. Visst hade pionjärerna, de liberala och socialistiska, själva en livsåskådning som gav dem styrkan att genomdriva stora och nödvändiga samhällsförbättringar. Men de generationer av ”förvaltare” som följde pionjärerna i spåren förstod inte behovet av att kombinera ett tryggare liv – fler jobb till högre löner, bättre bostäder och sjukvård – med en ny livsåskådning som kunde fylla tomrummet efter kristendomen. Istället kom samhällsutvecklingens effektivitet i allt högre grad att mätas endast i form av ökad BNP-tillväxt. Men detta är inte nog.

Exempel.
Om ökad BNP-tillväxt speglar en samhällsutveckling där fler får bättre sjukvård och utbildning, där investeringar i grön industri ökar – för att rädda klimatet och öka antalet jobb – samtidigt som de sociala klyftorna i samhället minskar. Då är detta ”bra”. Men om ökad BNP-tillväxt speglar en utveckling med ökade sociala klyftor, mer konsumtion för de som befinner sig på samhällets ljusa sida men färre jobb och sämre hälsa för de som befinner sig på samhällets mörka sida – samtidigt som klimatet tar ännu mer stryk. Då är detta inte bra. Inte bra alls.

 

F. Förmår människan ta sitt öde i egna händer?

Så sent som 1975 antog socialdemokratin ett partiprogram i vilket bland annat följande stod att läsa:
”… I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll …”.

Men idag har socialdemokratin gett upp tron på att löntagarna kan ta över ”produktionen och dess fördelning”. Därför har den ovan citerade portalpassagen strukits ur partiprogrammet.

Då socialdemokratin och facken övergav tron på att människan förmådde ta sitt öde i egna händergenom att S och LO kapitulerade för de blinda marknadskrafterna – förlorade arbetarrörelsen vad som i religiösa termer kallas sin ”själ”.

Både socialdemokratin och liberalismen har, efter 1960- och 70-talets stora reformer, enbart talat om den viktiga men inte tillräckliga BNP-tillväxten. För som jag försökte visa i avsnitt G. ovan: BNP-tillväxt kan spegla helt olika utvecklingstrender.

Antingen styr löntagarna, och de äldre som tidigare varit löntagare, produktionen och dess fördelning och på sikt därmed hela  samhällsutvecklingen – inklusive samhällets miljöpåverkan.
Eller så erbjuds en växande del av befolkningen endast löften om en ökad konsumtion, i en allt avlägsnare framtid, på bekostnad av klimatet. Löften om ökad konsumtion – men aldrig strid för att erövra makten över samhällsutvecklingen och därmed också över det egna livet.

Tror du inte på att människan förmår ta kontroll över sitt eget öde måste du acceptera att kontrollen över människan överlåts till någon eller något annat:

Det finns endast två alternativ:
* kontrollen överlåts till en gudstro,
* kontrollen överlåts till marknadskrafterna.

 

G. Ett samhälle som inte hålls samman av en livsåskådning försvagas och frambringar fega politiska företrädare

Eftersom socialdemokratin har övergivit den filosofiska ståndpunkt som fortfarande fanns i partiprogrammet från 1975 – att människan är kapabel att ta kontroll över samhällets utveckling och därmed även över sitt eget öde – kommer både parti och fack att tvingas retirera:
- retirera inför marknadskrafternas härjningar,
- retirera inför de aggressiva islamisterna.

Och detta är vad som sker just i detta ögonblick!

Arbetarrörelsen – socialdemokratin och LO-facken – retirerar idag för inför EU:s nyliberala ekonomiska politik. Socialdemokraterna retirerar även inför islamisterna i Muslimska brödraskapet och den Salafistiska-rörelsen.

Utan övertygelse att människan kan ta kontroll över samhällsutvecklingen och därmed över sitt eget öde finns det ingen inre styrka kvar hos dagens företrädare för arbetarrörelsen.

Utan denna övertygelse, eller livsåskådning, är både socialdemokratin och fackföreningarna dömda att förlora sin identitet. Och existensberättigande.

Frågan är hur snabbt detta kommer att ske.

 

 

 

 

 

 

6 kommentarer

Kristendomens över 1000-åriga historia i Sverige. Del 3 i serien om den politiska fegheten i Sverige

Av , , 2 kommentarer 54

Den politiska fegheten i Sverige är ingen myt – den finns, kan förklaras och förstås.
Men den måste bekämpas. Det är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

 

Efter ett kortare uppehåll för att kommentera de pågående regeringsförhandlingarna återvänder jag nu, återigen, till serien om den politiska fegheten i Sverige. Idag publicerar jag en kortare del som kommer att följas av ett längre inlägg i morgon.

 

Kristendomens över tusenåriga historia i Sverige

Det är 1200 år sedan Kristendomen kom till Sverige. Kristendomen har spelat, och spelar än idag, en väldig roll när det gäller kulturarvet i Sverige. Kristendomen har betytt krig, korståg, inkvisition och häxbränning. Utan tvekan. Men även den mest avancerade arkitekturen i samband med kyrkobyggen, de mest avancerade instrumenten i form av kyrkorglar, oöverträffad körsång och kyrkomålningar i särklass. Munkarna tillhörde de kunnigaste vad gällde jordbruk och växtodling. Till detta kommer konsten att läsa och skriva. Kyrkan var länge den viktigaste sociala träffpunkten i byar, samhällen och i många städer.

Men den kristna religionen handlar naturligtvis om mer än konst och kultur. Den handlar främst om värderingar. Värderingar som än i dag avspeglas bland annat i lagstiftningen. Kristendomen är en monoteistisk religion (precis som islam och judendom). Dessa har en enda gud som anses ha skapat världen inklusive människan. Dessa religioner har spelat en väldig roll på så gott som samhällslivets alla områden. Detta har varit speciellt påtagligt om religionen dessutom haft ställning av statskyrka. Och det har den haft i Sverige. Definitivt sedan protestantismen ersatte katolicismen (vissa skulle säga ännu längre).

De som förnekar religionens konstnärliga och kulturella roll samt betydelse för många av värderingarna i samhället, även för medvetna ateister, tror ofta att tideräkningen började år 1935 – då Elvis föddes. Men detta är en missuppfattning.

Fortsättning följer i morgon …

 

__________________________________

Arbetarpartiet utkämpade valrörelsen genom att berätta sanningen. Kostnaderna i Umeå ökar så mycket snabbare än intäkterna att kommunen snart inte klarar att ge umeborna den service de har rätt till enligt lag – exempelvis vad gäller skola och omsorger. Övriga partier och media försöker tysta sanningen. Hjälp oss driva en politik som prioriterar nödvändig personalanskaffning samt ta kontroll över underskotten så att lönerna kan betalas ut även i framtiden.

2 kommentarer

Kristerssons misslyckande får S-ledningen att hoppas på koalition med C och L. Men Annie Lööf är rena giftet för arbetarrörelsen. S måste istället återvinna arbetarna från SD

Av , , 4 kommentarer 73

I.   Annie Lööf (C) – knyten till storfinansens superlobby-organisationer och ett gift för arbetarrörelsen

Den maktsugna nyliberala centerledaren Annie Lööf, håller öppet för regeringssamarbeten både åt höger och vänster. Hennes egentliga lojalitet återfinns emellertid inte hos Sverige. Hennes lojalitet återfinns i de idéer som bland annat producerats av  den internationella nyliberala super-lobbyorganisationen kallad Trilaterala Kommissionen. Lööfs engagemang i den nämnda kommissionen gör henne högst olämplig som samarbetspartner till en arbetar- och folkrörelse i en framtida koalitionsregering.

 

The Trilateral Commission
Den Trilaterala Kommissionen grundades under 1970-talet med syfte att ostört och utan folklig insyn föra samtal och försöka påverka olika regeringar runtom i världen i nyliberal riktning. Den består av ledande personer inom näringslivet och banksektorn. En mindre andel är aktiva politiker. En statsminister eller överhuvudtaget en person på någon ministerpost eller uppdrag som partiledare bör absolut inte var medlem i den här typen av organisationer. En ”superlobbygrupp” som är odemokratisk i sin natur.

Vad som sägs i diskussionerna på Trilaterala Kommissionens slutna möten vet bara det fåtal som deltar. Kommissionens uppfattningar kommer dock emellanåt fram i ljuset genom olika former av tryckta publikationer. År 1975 gav de ut en skrift med titeln ”The Crisis of Democracy”. I denna redovisade kommissionen förvånansvärt öppet sina antidemokratiska uppfattningar. De skrev bland annat att de anser att samhället har fått ett ”överskott av demokrati” och att demokratin bör begränsas och hållas inom vissa ramar. Vidare att demokratin enbart är en form av politiskt styre, som inte är applicerbar i alla lägen.

 

”Demokratin alltför utbredd”
Som ett exempel på att demokratin blivit alltför utbredd i det amerikanska samhället framhöll kommissionen den svarta medborgarrättsrörelsen under 1960-talet!

Deras slutsats var att det vore bättre om enbart en begränsad del av befolkningen utnyttjade sina demokratiska rättigheter – inte alla! Den här typen av resonemang finns genomgående i dokumentet ”The Crisis of Democracy”. En av de som förde fram uppfattningarna om ”överskott av demokrati” var den polsk-amerikanske diplomaten Zbigniew Brzezinski. Brzezinski kom sedermera att bli nationell säkerhetsrådgivare åt president Jimmy Carter åren 1977-1981. Detta är alltså den organisation som Annie Lööf är medlem i.

 

Det politiska systemet i Sverige bygger på att befolkningen väljer ledamöter till riksdagen, som i sin tur utser en statsminister som ska bilda regering. Det är sedan de folkvalda som fattar politiska beslut om vilka lagar som ska stiftas. Till den Trilaterala kommissionen väljs inga personer överhuvudtaget, utan de handplockas av de hittillsvarande medlemmarna – en liten elitgrupp med tydlig agenda. Slutenheten och hemlighetsmakeriet kring Trilaterala kommissionen har gett upphov till en rad konspirationsteorier rörande hemliga sällskap som styr världens regeringar. Detta är trams. Samhällets toppar har i alla tider haft ett behov av att samtala öppet om världsutvecklingen utan insyn från allmänheten och media. Trilaterala kommissionen är en organisation som fyller detta syfte. I USA finns en rad lobbyorganisationer. Detta är också en lobby-organisation, men på internationell nivå och i superformat, en demokratins fiende.

Och därmed även arbetarrörelsens.

 

II.  Annie Lööf är olämplig som minister i varje regering.
Annie Lööf har fått sitt medlemskap i kommissionen därför att dess medlemmar tror att hon kan få stor möjlighet att påverka svensk politik och fungera som en mellanhand för kommissionens nyliberala intressen.

Elitens intressen är att gynna just eliten.

Annie Lööf passar som hand i handske ihop med Trilaterala kommissionens politiska inriktning. Hon är ledare för Centerpartiet – Sveriges mest nyliberala och fackföreningsfientliga parti . Hon har tidigare angett Margaret Thatcher – som försökte krossa den brittiska fackföreningsrörelsen för att kunna angripa välfärdssystemen i Storbritannien – som en av sina personliga idoler. En annan av Annie Lööfs idoler förebilder är Ayn Rand – en av nyliberalismens ”gurus”.

Den Trilaterala kommissionen är till sin natur och lobbyverksamhet en odemokratisk institution. Genom sin närvaro legitimerar Lööf denna. Skulle Socialdemokraterna bilda en koalitionsregering tillsammans med ett centerparti under Annie Lööf tar de ett riktigt gift i båten (som sedan inte skulle vara Socialdemokraternas båt).

 

III. S måste välja: ta strid för att återvinna väljarna från SD – eller gå under som folkrörelse och arbetarnas huvudparti
Det finns endast ett sätt för Socialdemokraterna att åter kunna regera och det består i att återvinna arbetarväljarna från SD. Det finns ytterst få personer som de svenska arbetarna och fackföreningsrörelsen  tycker så illa om som Annie Lööf. Tar S detta gift i båten (Lööf och hennes värdering) innebär detta samtidigt att arbetarrörelsen avsvär sig alla ambitioner när det gäller att återvinna de arbetare som gått från S till SD. Bildar Socialdemokratin en koalitionsregering tillsammans med Centern och Liberalerna (L vill gå med i Nato och även bilda ett Europas Förenta Stater) påbörjar socialdemokratin en omvandling från en arbetar- och folkrörelse till ett parti vars identitet kommer att omvandlas och till natur bli borgerligt. Denna process kan sedan ta fem år eller femton.

Men om dagens S-etablissemang anser att statsmakten är viktigare att slå vakt om (under ytterligare några år) än det snart 130-åriga arvet som arbetarnas huvudparti, så kommer omvandlingen till ett borgerligt parti att äga rum. Alternativet är naturligtvis att socialdemokratin sätter sig målet att återvinna arbetarväljarna från SD.

 

VI.  När processen, inom exempelvis ett parti, ska analyseras räcker det inte med att värdera vad ett parti GÖR.
Det handlar även om att värdera vad ett parti AVSTÅR ifrån att göra.

Här handlar det varken mer eller mindre om ett slutgiltigt vägval.

Ska etablissemanget inom S satsa på det kortsiktiga målet att klänga sig fast vid några ministerposter till priset av att de måste acceptera en politik som är anti-facklig och som siktar på att avskaffa det återstående välfärdssamhället. Eller ska S-ledningen sätta sig målet att slå vakt om fackliga rättigheter och välfärdssamhället genom att ta strid med SD om arbetarväljarna och därmed även om sin ställning som arbetarnas huvudparti. Det är sorgligt att se representanterna för en hel historisk tradition påbörja förberedelserna för ett politiskt och socialt självmord.

Annie Lööf utgör ett politiskt gift som utgör en för detta självmord passande ingrediens.

 

4 kommentarer

Politisk reträtt inför Muslimska Brödraskapet. Del 2 i serien om den politiska fegheten i Sverige

Av , , 10 kommentarer 80

Den politiska fegheten i Sverige är ingen myt – den finns, kan förklaras och förstås.
Men den måste bekämpas. Det är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

 

Många svenska politiker och myndigheter har visat en fullständig, och skrämmande, oförmåga att försvara svenska lagar men också själva principerna för hur lagar ska stiftas demokratiskt. Detta då de ställts inför krav från islamister – med sin medvetna, långsiktiga och inte sällan aggressiva – strävan efter att skapa ett parallellt samhälle.

Med parallellsamhälle avses ett från det svenska majoritetssamhället avskilt samhälle där sharialagar ska gälla för (i första hand) de människor som kommer från länder med en huvudsakligen muslimsk befolkning. Då svenska lagar fortsätter att gälla för majoritetsbefolkningen uppstår alltså två parallella lagsystem i samma land. Ett där lagarna stiftas av riksdagen – utsedd i demokratiska val. Ett annat lagsystem baserat på idén om en gudomlig lagstiftning, baserad på 350 verser ur Koranen och profeten Muhammeds sunna (gärningar och uttalanden), tolkad via ett självutnämnt prästerskap. Det sistnämnda är sharia. Detta lagsystem, som alltså är baserat på föreställningen om en gudomlig rätt, är inte förenligt med det demokratiska sättet att stifta lagar via en riksdag som utsetts via fria val. De politiker och myndigheter som, inför kraven från islamisterna, inte står upp för det svenska rättssystemets principer förråder demokratin och de människor som är beroende av denna. Bland annat flyktingar.

 

Här nedan följer några exempel på frågor då partier och myndigheter på nationell och lokal nivå haft svårt att stå upp för svenska lagar, normer, traditioner och praxis då de utsatts för islamisternas aggressiva krav:
– månggifte: rikspolitikerna har gått med på att den man som redan hade fler fruar än en, innan han kom till Sverige, får vara gift med upp till fyra kvinnor – bigami blev plötsligt tillåtet,
– barnäktenskap: rikspolitikerna har gått med på att en man som redan var gift med ett barn, innan han kom till Sverige, får fortsätta
att vara gift med barnet,
– separata tider: för män och kvinnor på offentliga badinrättningar under ordinarie öppethållande eftersom islamisterna anser att ”deras” kvinnor måste skyddas från andra mäns blickar,
– religiösa ledare: för dessa ska det inrättas en statligt finansierad högskoleutbildning – för att underlätta för islamister att få inflytelserika positioner inom det sekulära svenska utbildningsväsendet,
– stoppa manliga förskollärare: från att göra blöjbyten på flickor – eftersom islamisterna anser att flickorna då riskerar att bli ”orena”.

Kommentar
Låt mig säga detta så att inget missförstånd är möjligt: dessa eftergifter – exempelvis vad gäller månggifte och barnäktenskap – skapar en praxis som uppmuntrar fler att ”begå” månggifte och barnäktenskap här i Sverige. Själva vigselakten kan ske öppet i ett annat land eller utföras i hemlighet i Sverige. Men dessa skamliga eftergifter vidmakthåller traditionen av månggifte och barnäktenskap. Och denna tradition förstärks. Steg för steg. Detta är den inneboende dynamiken i ett parallellsamhälle i vardande.

 

Ett skäl till denna politiskt fega eftergiftspolitik är att representanterna för partier och myndigheter saknar en nödvändig moralisk styrka att sätta ned foten och säga:
”Nej, i Sverige gäller inte sharialagar – eller hederskulturens normer. Du är välkommen hit från annat land om du fått asyl eller annan form av vistelserätt. Men när du befinner dig här i Sverige ska du följa svenska lagar bland annat när det gäller följande:
– lagarna stiftas och regeringsbildare utses av en riksdag – utsedd i fria val,
– kvinnornas ställning gäller även för de kvinnor från annat land som vistas i Sverige,
– barn- och tvångsäktenskap, barnaga, kvinnlig omskärelse är förbjudet. Oskuldskontroller saknar allt vetenskapligt värde och utförs inte,
– homosexuella har laglig rätt att gifta sig samt adoptera barn.”

 

Men många politiker och myndighetsföreträdare klarar alltså inte detta! Istället förråder de den sekulära staten och det demokratiska samhället samt av bara farten det svenska rättsväsendet. Men också kvinnor och barn samt homosexuella som flytt hit. Detta på grund av avsaknaden av moralisk styrka.

Detta har i sin tur att göra med avsaknaden av en livsåskådning. Något jag ska återkomma till senare i denna serie av blogginlägg.

 

__________________________________

Arbetarpartiet utkämpade valrörelsen genom att berätta sanningen. Kostnaderna i Umeå ökar så mycket snabbare än intäkterna att kommunen snart inte klarar att ge umeborna den service de har rätt till enligt lag – exempelvis vad gäller skola och omsorger. Övriga partier och media försöker tysta sanningen. Hjälp oss driva en politik som prioriterar nödvändig personalanskaffning samt ta kontroll över underskotten så att lönerna kan betalas ut även i framtiden.

10 kommentarer

Den politiska fegheten i Sverige är ingen myt – den finns, kan förklaras och förstås. Del 1 i serien om den politiska fegheten i Sverige

Av , , Bli först att kommentera 74

Ingress
Det finns en devis på min blogg som lyder
Den politiska fegheten i Sverige är ingen myt – den finns, kan förklaras och förstås.
Men den måste bekämpas. Det är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör”.

En gång påbörjade jag en serie blogginlägg som skulle förklara bakgrunden till denna devis. Men detta rann ut i sanden på grund av att jag tvangs ge mig in i debatterna kring angreppen på ekonomicheferna, den allt för dyra förjan Umeå-Vasa, kommunens skenande budgetunderskott, islamistiska föreläsare som bjöds in till Umeå som saknade all legitimitet på grund av sina i brister i syn på demokratin, kvinnor och homosexuella.

Nu tänker jag dock göra ett nytt försök att lägga ut denna serie blogginlägg som är ägnade att förklara bakgrunden till devisen på min blogg.

-  -  -  -  -  -  -  -  -  -

Ingress.
Den politiska fegheten i Sverige är ingen myt. Den är högst reell. Och den går både att förklara och förstå. Men effekterna är mycket farliga. Vanliga muslimer lämnas nämligen i sticket, liksom kristna från andra länder, medan extrema islamister gynnas.

 

Del I: Överenskommelsen mellan Socialdemokratin och en, det Muslimska brödraskapet närstående, organisation.

Denna överenskommelse utgör det absolut avgörande bidraget till den institutionaliserade politiska fegheten i allmänhet, och till eftergiftspolitiken mot islamister i synnerhet, under de senaste två årtiondena.

Överenskommelsen ingicks år 1999. Den avslöjades av den tidigare socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg. Överenskommelsen ligger idag ute på nätet och är tillgänglig för alla. Den ingicks formellt mellan en sidoorganisation till Socialdemokraterna som då hette Broderskapsrörelsen och idag har bytt namn till ”Socialdemokrater för tro och solidaritet”. Den det Muslimska brödraskapet närstående organisationen hette ”Sveriges Muslimska Råd”.

Göran Persson fick varningar från Carina Hägg och även från andra – men kombinationen av naivitet och viljan att kapa åt sig röster tog överhanden. Det fanns teoretiskt sett uppåt en halv miljon röster att hämta bland muslimerna i Sverige. Detta gjorde att den förre partiledaren och statsministern Göran Persson inte tog varningarna på allvar.

 

Överenskommelsen

Denna gick ut på att det islamistiska nätverket runt det Muslimska brödraskapet skulle påverka sina församlings- och föreningsmedlemmar att rösta på (S) i valen. I utbyte mot detta skulle Socialdemokraterna avstå ett antal platser på valsedlarna till kommuner, landsting och även till riksdag.

Lägg noga märke till detta:
Socialdemokraterna skulle inte avstå dessa platser till duktiga individer som visat sig villiga att arbeta för socialdemokratins värderingar – och som råkade ha en muslimsk tro. Om så vore fallet finns inget att invända. Men så var alltså inte fallet. Överenskommelsens innebörd var att Socialdemokratin avstod ett visst antal platser till den islamistiska organisationen ”Sveriges Muslimska Råd”. Sedan blev det upp till denna organisation att självt – i ett andra steg – fylla de av socialdemokratin ”friställda” platserna med personer som islamisterna i Sveriges Muslimska Råd tyckte var lämpliga. Men vilka dessa var hade egentligen inte (S) med att göra!

 

Det talas numera ofta om krig via proxies (ombud).
Det vi såg i form av denna överenskommelse år 1999 var det omvända – en uppgörelse så ljusskygg att den måste ske via proxies (ombud). Muslimska brödraskapet använde sig av en av sina många nätverksorganisationer. Och Socialdemokraterna använde sig av en av sina sidoorganisationer.

Lägg alltså detta på minnet:
(S) avstod inte platserna på sina valsedlar till individer som först hade visat sig vara beredda att arbeta för socialdemokratins värderingar och som dessutom hade en muslimsk tro. Det hade varit bra gjort. Nej! (S) avstod ett visst antal platser till en, det Muslimska brödraskapet närstående, organisation vid namn Sveriges Muslimska Råd. Sedan kunde denna organisation själva välja ut personer som antingen var med i (eller delade) det Muslimska brödraskapets islamistiska tolkning av islam.

Kom ihåg: islamisterna utgör en minoritet av Sveriges muslimer. Uppgörelsen mellan (S) och det Muslimska brödraskapet närstående gav denna minoritet av islamister ett väldigt inflytande över alla muslimer i Sverige. Vid tiden för uppgörelsen (1999) kan agerandet från Socialdemokratin fortfarande skyllas på bristande kunskap och på röstfiske (även om detta är allvarligt nog. Men idag är situationen värre. Idag finns det en strömning inom socialdemokraterna som arbetar aktivt FÖR islamisterna. Vi ska återkomma till dessa islamistiska medlöpare i framtida bloggar.

Islamisternas tolkning av islam syftar till att återskapa ett nytt kalifat. Detta innebär att det Muslimska brödraskapet har samma mål som den Islamiska Staten! Skillnaden är att Muslimska brödraskapet arbetar långsiktigt. De använder inte våld. Inte i Europa. Inte idag.

 

                                                          Fungerade uppgörelsen? Absolut Ja.

Under en lång tid fungerade uppgörelsen för båda parter. Socialdemokraterna hade köpt sig (ja, just det, köpt sig) en många röster. Låt oss nämna några helt osannolika valresultat bland annat i Malmö i samband med valen närmast uppgörelsen. Det vinns valdistrikt i Malmö där S fick nästa uppåt 90 procent av rösterna. Detta sammanföll inte sällan med att den allmänna röstbenägenheten i dessa valdistrikt var låg. Så islamisterna kunde mobilisera medborgare som ofta befann sig i utanförskap och inte deltog i allmänna val till att gå och rösta – på socialdemokraterna. Det var nästan som att återföda kollektivanslutningen. Nästan.

För då andra partier insåg vad som skett började dessa göra detsamma som Socialdemokraterna. Detta gynnade ju de islamister som stod det Muslimska brödraskapet nära. Konkurrensen om muslimernas röster ökade.

Resultat: islamisterna kunde ”ta mer betalt” i form av krav på antalet platser på olika valsedlar (riksdag, landsting och kommun) desto fler riksdagspartier som började delta i budgivningen för att islamisterna skulle påverka församlingsmedlemmar, och folk runt omkring dessa, hur de skulle rösta.

 

Den största triumfen

Islamisterna satsade inte endast på att komma in i kommuner, landsting och riksdag på denna sätt. De satsade även på att ta sig in i de olika riksdagspartiernas ledningar. En islamist, Omar Mustafa, kom ända in i Socialdemokraternas partistyrelse. (men där tog det stopp – och han tvingades avgå).

 

Men den ojämförligt största triumfen var att islamisterna till och med lyckades få in en representant i den själva regeringen! Jag syftar på den före detta bostadsministern Mehmet Kaplan. Han kom in i regeringen via det av snäll-ism och naivitet starkt präglade  Miljöpartiet.

 

Misstroendevotum hade varit på sin plats

En islamist (sharia-anhängare) i regeringen utgjorde ett monumentalt nederlag för hela det politiska systemet i Sverige. Detta borde ha lett till ett misstroendevotum mot hela regeringen.

Men eftersom alltför många av riksdagspartierna hade deltagit i ”budgivningen” – lovat bort både platser på valsedlar samt positioner inom de egna interna partistrukturerna – och därför själva hade smutsiga händer så hände nästan ingenting.

Ta Centern. De har ”berikat” rättssystemet i Solna genom att släppa in två sharia-anhängare i Tingsrätten. Des två centerpartiska sharia-anhängarna som har infiltrerat rättsväsendet har backats upp av en annan nämndeman, från Sundbyberg, som är miljöpartist och heter Robert Ahl. Denna Robert Ahl är vice ordförande i Stadsmiljö- och tekniska nämnden hemma i Sundbyberg. Men det finns även exempel på att islamistiska sharia-anhängare tagit sig fram inom Moderaterna. En tog sig till och med in i riksdagen. I Frankrike hade ett antal huvuden fått rulla … rent politiskt sett.

Så ni läsare förstår säkert vad jag menar med att överenskommelsen mellan Socialdemokraterna och de islamister som står Muslimska brödraskapet nära har bidragit till den politiska fegheten i Sverige. När det avslöjades att Mehmet Kaplan var islamist och hade kontakter med president Erdogan i Turkiet (vars parti utgör det Muslimska brödraskapets politiska gren i detta land) hade det varit på sin plats med ett misstroendevotum mot en så aningslös regering.

Men detta skedde inte.
För ”budgivningen” på de muslimska rösterna till islamisterna – liksom löften till islamisterna om platser inom partiernas egna strukturer – hade gjort att de alla var delaktiga i vad som håller på att utvecklas till att bli ett hot mot den sekulära staten och det demokratiska samhället.

 

Och därför denna – den politiska feghetens – dånande tystnad

Det borde ha blivit ett misstroendevotum då Mehmet Kaplan avslöjades. I Sverige hotas det med misstroendevotum för både för lite och för stort – men inte i detta katastrofala fall.Skälet är att de allihopa hade smutsiga händer. Men helheten av detta blev en kollektiv feghet av monumentala mått.
En minister i den svenska regeringen som stod president Erdogan i Turkiet än statsminister Stefan Löfven; en svensk minister som var islamist och därmed satte sharialagar högre än systemet med allmänna och fria en lagstiftande församling (riksdagen) som stiftar lagar och utser regeringsbildare.

När något sådant avslöjas, utan att det får omvälvande konsekvenser både för regering och en rad enskilda riksdagspartier, då har vi fått ett inslag som präglas av en ondskefull politisk feghet.

En farlig politisk feghet.

 

Bli först att kommentera

MP-ledamot i Umeå anser att den mest konkreta handlingen av jämlikhet är att befinna sig i Mecka – där det är straffbart att vistas som ensam kvinna eller icke-muslim

Av , , 11 kommentarer 97

Den politiska fegheten i Sverige är ingen myt – den finns, kan förklaras och förstås.
Men den måste bekämpas. Det är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

 

Denna text har lagts upp på Instagram av en kvinna i Umeå tillsammans med bilden på en av MP:s valaffischer.

Texten riktar sig mot Mariam Salem som var tvåa på MP:s kommunlista i Umeå.
Aldrig att jag röstar på dig. Du lät mig inte simma när det var sim i kvinnogruppen eftersom jag ”hade en baddräkt utan shorts” och du ansåg att jag var ”naken”. När jag sa att det bara är kvinnor här så sa du att ”enligt islam är det även haram att vara naken inför kvinnor”. Slutade med att jag fick lämna simhallen.

 

Kommentar
Under de senaste fyra åren har Umeå styrts av S och MP tillsammans. Under förhandlingarna rörande tillsättningen av posterna till bl a Kommunstyrelsen förklarade Arbetarpartiet att vi inte längre kunde acceptera ett fortsatt styre S+MP. Skälet är att vi anser att Mariam Salem är islamist – eller en medlöpare till dessa. Detta bygger vi inte på ovanstående Instagram utan på andra händelser som en debatt där vi deltog under valrörelsen. Den utlagda texten bekräftar endast vår uppfattning. Arbetarpartiet kommer inte att hjälpa islamister eller dess medlöpare till makten, vare sig i regeringen, eller i någon kommun.

Efter valet har Sveriges Radio i sin heliga enfald låtit nämnda Mariam Salem hålla morgonandakterna under en hel vecka med början den 1 oktober. Hennes första morgonandakt hade titeln ”Inför Gud är vi alla jämlika”. Från denna, till ledningen på SR väl anpassade titel, gick Salem raskt över till sitt egentliga budskap. Detta löd:
Vi människor aldrig är så jämlika som när vi i bön inför Gud och vi kan aldrig uppleva en mer konkret handling av jämlikhet än när vi befinner oss i Mecka under vallfärden”.

 

Denna kupp gick naturligtvis inte helt obemärkt förbi, på sociala medier. Även om jag inte uppfattat att exempelvis SR – eller Umeås helt dominerande tidning Västerbottens-Kuriren – reagerat på något sätt. Därför tänker jag uppmärksamma händelsen själv. Detta genom att citera delar av ett blogginlägg som jag tycker har ett relevant innehåll:

”… Mecka är ju faktiskt inte vilken stad som helst, utan en av de mest aggressivt, institutionaliserat ojämlika platserna i hela världen. Icke-muslimer måste hålla sig minst 15 kilometer därifrån. Kvinnor får inte röra sig fritt utan en manlig övervakare. De som är ateister, tror på fel gud eller älskar någon av fel kön förföljs, förtrycks och mördas, med hänvisning till religiös lag.

I ljuset av detta blir det väldigt märkligt att påstå att bönen i Mecka är en vacker jämlikhetsmanifestation. Ty, den enda jämlikhet som finns där är den sorts jämlikhet som råder mellan människor som tror på samma sak och hyllar en auktoritär ideologi tillsammans. För de andra, de som inte gladligen ställer sig i bön inför Gud, finns ingen jämlikhet i Mecka. Där har de inte rätt att vara jämlika, de har inte ens rätt att leva. Det är en fullskalig Handmaid’s Tale-dystopi, fast på riktigt.

Ändå kan Mariam Salem – oemotsagd – i Public Service tala om Mecka som ett jämlikhetens paradis. Tyvärr verkar det vara så att man även i det sekulariserade Sverige, kommer undan med att i religionens namn uttrycka åsikter som annars, rätteligen, hade ansetts helt oacceptabla …”

(Jesper Sandström, jespersandstrom.se)

 

Kommentar
Jag har haft många tillfällen att ta mig för pannan med anledning av den flathet som råder i Sverige. Det är därför jag har följande devis högst upp på varje blogginlägg: Den politiska fegheten i Sverige är ingen myt – den finns, kan förklaras och förstås. Men den måste bekämpas. Det är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Arbetarpartiet gör det vi kan.

Vi vägrade som sagt att acceptera ett fortsätt styre bestående av S+MP i Umeå just på grund av denna, i media så omhuldade islamist/islamistmedlöpare. Utan att förstora effekten av våra insatser är det dock med viss tillfredsställelse som jag kan konstatera att MP inte längre tillhör det lokala styret av Umeå kommun …

 

Men det finns fler islamister och medlöpare i Umeå.

Lördagen den 6 oktober hade Arbetarpartiet torgmöte. Jag talade i mikrofonen. En av våra medlemmar stod vid vårt informationsbord. Tre män, som vi vet är medvetna islamister eller medlöpare till dessa, kom fram till bordet. De ville fortsätta en debatt sedan valet rörande frågan om man bör skaka hand med både män och kvinnor.

Stämningen blev aggressiv.

En av de tre jobbar som läkare på Norrlands Universitetssjukhus (NUS). Han frågade vår medlem varför denne brukar hälsa på honom på sjukhuset. Svaret var att det berodde på att läkaren, i samband med debatten under valet, hade sagt att han inte trodde på att vår medlem studerar till läkare. De tre islamisterna / medlöparna blev allt mer aggressiva.

Medlemmens föräldrar var i Umeå för att fira sitt guldbröllop.

De hade bokat tid för att äta lunch. Då pappan dök upp på torget för att påminna om detta bröt han in i diskussionen. Detta ledde till att den manliga trion även började förolämpa vår medlems pappa. Läkaren började fälla hånfulla kommentarer som ”Hur gammal är du – 70 år?” och ”Är du hans förmyndare, eller…”.

Jag har alltid trott att muslimer visar respekt för äldre familjemedlemmar. Men detta kanske är en av skillnaderna mellan vanliga muslimer och islamister. Islamister saknar respekt för det mesta som inte böjer sig för dem.

Efteråt har jag funderat på den ovan nämnde läkaren.

Om han inte kan acceptera att vår medlem hejar på honom på sjukhuset – hur ska han då kunna sköta sitt jobb om båda kallas till akuten vid en stor trafikolycka? Eller vid en terrorattack? Vilka krav måste ställas på en läkare. Och vad kan en läkare tillåta sig. Oavsett om läkaren är troende eller inte. Exempelvis mot människor som är släkt med någon som de har en hård debatt med.

Var finns läkaretiken?

 

__________________________________

Arbetarpartiet utkämpade valrörelsen genom att berätta sanningen. Kostnaderna i Umeå ökar så mycket snabbare än intäkterna att kommunen snart inte klarar att ge umeborna den service de har rätt till enligt lag – exempelvis vad gäller skola och omsorger. Övriga partier och media försöker tysta sanningen. Hjälp oss driva en politik som prioriterar nödvändig personalanskaffning samt ta kontroll över underskotten så att lönerna kan betalas ut även i framtiden.

11 kommentarer

Håller socialdemokratin på att begå självmord ?

Av , , Bli först att kommentera 53

Den politiska fegheten i Sverige är ingen myt – den finns, kan förklaras och förstås.
Men den måste bekämpas. Det är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

Ursäkta för att jag publicerade ett ofärdigt utkast som kanske blir något i – kanske inte

 

 

Regera med C och L eller återta arbetarväljarna från SD?

 

                                                                  Vissa val i livet kan aldrig göras om.
Det finns vägval du aldrig kan ångra. Beslutar du dig för att riva ett hus och bygga nytt men ogillar sedan resultatet, måste du ändå leva med dit val. Du kan aldrig göra om valet eftersom det gamla huset är rivet och även resterna är bortfraktade.

Eller låt oss säga att du har råd med ett fastighetsköp, men inte två. Den ena fastigheten är en strandtomt med makalös utsikt men ligger så till att det finns en översvämningsrisk. Den andra fastigheten har en tråkig med trygg placering. När du väl köpt den tråkiga men trygga fastigheten måste du bygga och bo där. Detta eftersom fastigheten med strandtomt och fantastisk utsikt kommer att vara köpt av någon annan. Denna typ av val kallas oåterkalleliga eller irreversibla.

 

Socialdemokratin står idag inför ett irreversibelt eller oåterkalleligt val.
Jag syftar inte på ett nyval i parlamentarisk mening. Jag talar om ett val när det gäller partiets framtida och grundläggande karaktär. Antingen formas det framtida S på kampen av innehavet av statsmakten. Då ska partiet i dagsläget satsa allt på en koalition med Centern och Liberalerna. Lyckas Löfven består segern av ett fortsatt, fast delat,  regeringsinnehav samt av en uppbruten Allians. Eller så formas det framtida S som en moderniserad folk- och arbetarrörelse. Då måste partiet satsa allt på att ta striden med SD om arbetarväljarna. Dessa måste återvinnas från Åkesson. Lyckas detta består segern i att partiet bevarar sin identitet och banden till fackföreningsrörelsen som, vilket S-ledningen måste fatta, annars kan gå förlorade i samband med att SD organiserar sig inom facket precis som socialdemokraterna.

Här krävs ett aktivt val. Den tiden är förbi då S både kunde vara statsbärande under årtionden och samtidigt bevara sina traditioner av folk- och arbetarrörelse. Partiets ledning blundar. Men SD:s framgångar visar att dagens strutstaktik inte fungerar. Det krävs alltså ett medvetet val. Antingen satsar partiet på statsmakten och på en koalitionsregering tillsammans med C och L. Eller så satsar S på att slå vakt om sin ursprungliga identitet av folk- och arbetarrörelse, där facken utgör kärnan, och tar strid för att återerövra arbetarväljarna från SD. Skulle S vinna denna strid innebär detta början till slutet för SD.

Om Socialdemokraterna satsar på en koalitionsregering kommer partiets identitet, banden till de historiska rötterna, inte att försvinna över en natt. En S – C – L regering kan ju komma att falla relativt snabbt.

Men valet kommer att få konsekvenser. Det kommer att visa alla de arbetare som lämnat socialdemokratin med sidoorganisationer, för att ansluta sig till SD, att det viktigaste för S är besittningen av statsmakten. Det är därför som partiet satsar allt på vad som kanske endast blir några år av koalitionsregering där C och L i praktiken kommer att ha vetorätt. Samma budskap kommer S att sända till en yngre generation som tidigare skulle ha gått till S men som idag allt oftare röstar på SD. Detta innebär inte endast att S förlorar röster. De yngre som går till SD kommer sällan eller aldrig att involveras i det fackliga dag-för-dag arbete.

Men vad viktigare är: en S – C – L regering kommer att visa arbetarna vad socialdemokraterna inte prioriterar. Det kommer nämligen att vara omöjligt att slå vakt om arbetsrätt, kollektivavtal och minimilöner – speciellt eftersom detta kan komma att kräva stridsåtgärder från LO. Inför valåret 2014 lade S och LO fram ett tiopunktsprogram som skulle bli till ”Ordningsregler för svensk arbetsmarknad”. Men dessa kom bort helt och hållet i valrörelsen beroende på samarbetet med MP! Dessa tio ordningsregler hade annars kunnat bli till ett verkligt politiskt vapen i kampen med SD om arbetarväljarna.

Och om lilla MP kan bakbinda S och LO så fullständigt – vad skulle inte en koalition med C och L innebära?

 

Det verkar inte falla någon inom socialdemokratin in att fråga sig hur de en gång vann arbetarna– till vilka idag även knegare som lärare, undersköterskor, sjuksköterskor, barnomsorgspersonalen tillhör. Det gick till så att parti och fack verkligen kämpade för deras intressen – ibland även utanför kretsen av knapptryckare i riksdagen, 290 kommunfullmäktigen och ett tjog landsting/regioner – även genom strejker och andra stridsåtgärder.

 

Det verkar som dagens socialdemokrater endast kan se förändringarna inom sett eget parti.

Partiet har blivit mindre. Men jag kan berätta lite för er om de förändringar som skett i ett par andra partier.

Centern är idag inte samma folkrörelse som det gamla Bondeförbundet var, som socialdemokraterna bildade koalitionsregeringar med, under 30- och 50-talen. C är idag Sveriges mest fackföreningsfientliga parti.

Ett parti vars ungdomsförbund drev parollen ”fuck facket forever” i valet 2010.

Liberalerna är idag inte det Folkparti socialdemokratin samarbetade med för utbyggd barnomsorg mot C och M som ville ha vårdnadsbidrag. Det är Sveriges mest aggressiva Natoanhängare. Vilket riskerar att dra Sverige i USA:s krig. Liberalerna är också för ett Europas Förenta Stater. Men detta byggas ovanifrån – genom att slå sönder dagens nationalstat på vilken rätten att beskatta sig själv vilar och därmed också rätten att välja ett välfärdssamhälle – eller inte.

Inom ett Europas Förenta Stater kommer denna valmöjlighet inte att finnas. Välfärdssamhället blir något för historieböckerna där det kommer att stå att sådana samhällen fanns en gång – speciellt inom de norra regionerna av Europas Förenta Stater.

Det är inte att vara så att en enda koalitionsregering, som kanske endast kommer att existera under ett fåtal år, kommer att avgöra ifall partiets grundläggande identitet förändras genom att banden till historien kapas. Det som avgör är om etablissemanget inom S ser framtiden som en rad av ständiga parlamentariska förhandlingar för att kunna bilda nya koalitionsregeringar och på så sätt kunna klänga sig fast vid statsmakten. Denna strategi är nämligen oförenlig med en verklig kamp för att återvinna arbetarna från SD. Ger partiet upp kampen för arbetarna visar detta att partiet har gjort ett medvetet val. S väljer att slå in på en väg som kapar banden till sin historia av folk- och arbetarrörelse.

Namnet kommer säkert att leva kvar. Men processen kommer ofrånkomligen att förändra partiets karaktär. Det kan ta fem år eller femton. Men valet som görs nu kan blir livsavgörande.

 

Det vi ser har alltså en ytlig sida. Det rör sig om besvärliga regeringsförhandlingar bland annat om en eventuell koalition S-C-L. Men vi ser även något djupare och mer allvarligt. Det är en folk- och arbetarrörelse som förbereder sig för ett eventuellt självmord.

Och självmord är en irreversibel, oåterkallelig, handling.

 

Ska vi tvingas se denna gravsten på socialdemokratins 120-årsdag: Här vilar arbetarrörelsens parti 1889 – 2019.

-    ?     -

                      __________________________________________________

Arbetarpartiet utkämpade valrörelsen genom att berätta sanningen. Prognosen visar att kostnaderna ökar så mycket snabbare än intäkterna att kommunen snart inte klarar av den service umeborna har rätt till enligt lag – exempelvis skola och omsorger. Övriga partier och media försöker tysta detta. Hjälp oss driva en politik som får kontroll över underskott och kan rekrytera personal.

Bli först att kommentera

Vänsterpartiet i Umeå rör sig mot en SD-liknande position av minskat inflytande och ökad isolering. De politiska fienderna ökar genom V:s illojalitet och osanningar. Del III.

Av , , 2 kommentarer 65

Den politiska fegheten i Sverige är ingen myt – den finns, kan förklaras och förstås.
Men den måste bekämpas. Det är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

__________________________________

A. Jag kommer att försöka visa att Vänsterpartiet, under sin nuvarande lokala ledning, håller på att manövrera in sig i en SD-liknande position!!

 

Partiet har fick många mandat – eftersom det politiska minnet är kort. Men i Umeå håller partiet håller på att isolera sig självt.

Orsaken är att Vänsterpartiet har uppträtt väldigt illa mot andra partier. Det är detta som ligger bakom att V är på väg mot en position då dess inflytande kan bli mindre än någonsin tidigare sedan partiet tog plats i Umeå kommunfullmäktige för första gången.

 

Utgångspunkten för denna jämförelse är att både Vänsterpartiet (i Umeå) och SD i riksdagen har blivit stora partier.

Men skillnaden är att medan SD alltid har varit ett isolerat parti håller Vänsterpartiet i Umeå, helt och hållet på grund av bristande ledarskap, att isolera sig självt.

I detta blogginlägg kommer jag först att repetera en del om skillnaden mellan politiska motståndare och politiska fiender. Sedan kommer jag att påbörja förklaringen av varför Vänsterpartiet, under sin nuvarande lokala ledning i Umeå, har skaffat sig så många politiska fiender. Det har nämligen inte alltid varit så. År 2010 ingick Socialdemokraterna i Umeå en politisk samverkan med Vänsterpartiet i Umeå. Idag är detta inte ett alternativ. Jag ska alltså försöka förklara varför.

 

B. Återigen om skillnaden mellan politiska motståndare och politiska fiender.

Jag tog Nils-Ivar Nilsson, moderaten, som exempel. Vi var politiska motståndare. Och vänner. Han hade med åren, precis som min farsa, fått svårt att höra när det var bullrigt runt omkring. Som på fullmäktige. Därför kollade han allt oftare med mig att han verkligen trycket på rätt knapp under våra fyra år tillsammans som bänkgrannar.  I gengäld berättade han för mig vilken bok som han trodde att farsan skulle gilla att få i julklapp eller som födelsedagspresent. Nils-Ivar och farsan delade ett intresse för Umeås historia. Och Nils-Ivars förslag gjorde alltid succé.

Farsan började fråga mig hur det kom sig att hans ”enfaldige son” – han hade nämligen bara en som till hans stora sorg varken kunde dansa eller spela fotboll – plötsligt hade börjat köpa så träffsä kra presenter i form av böcker. ”Det krävs lite moderation”, brukade jag svara, samt tillägga att min bänkgranne, till vänster, hette Nils-Ivar Nilsson ”och var en aktningsvärd moderat”.

Nils-Ivar och jag var alltså politiska motståndare, men vänner, och med tiden goda vänner. Även om vi inte träffades utanför fullmäktige delade vi bland annat ett intresse för Ivar Kreuger och hans bror Torstens öden. (Ivar hade en mindre känd, men mycket framstående bror vid namn Torsten, som i huvudsak byggt upp ett industriellt imperium). En partikamrat till mig hade gjort ett arbete om bröderna Kreuger. Det hade även Nils-Ivar, fast hans arbete låg på en långt högre nivå. Detta gav oss ytterligare ett, omfattande, gemensamt intresse. Förutom Umeås.

Jag saknar Nils-Ivar Nilsson än i denna dag.

Den typ av respekt som jag beskrivit ovan växer aldrig fram mellan politiska fiender. Detta oavsett om fiendskapen existerar på ett personligt plan eller, vilket är vanligare (enligt min personliga erfarenhet) mellan politiska partier. Men denna politiska fiendskap mellan partier kanaliseras naturligtvis genom representanterna för partierna.

C. V sumpade chansen att visa sig vuxna nog att vara ”med-regent” för Umeå

Vänsterpartiet fick en chans att visa om de var vuxna nog att vara med och dela på det lokala ”regeringsansvaret” i Umeå, tillsammans med Socialdemokraterna, detta under perioden 2010-2014. Det visade sig att Vänsterpartiet inte var situationen vuxen. Partiet kunde inte hantera maktens båda sidor. När du regerar, eller är med-regent, ökar dina chanser dramatiskt att få genomslag för delar av din politik. Detta genom att du får chansen att vara med och utarbeta de fyra budgetar för Umeå kommun och dess bolag som tillsammans utgör det handlingsprogram efter vilket Umeå kommer att styras under den kommande mandatperioden.

Partiets förra gruppledare påstod ofta att hon hade tvingats ”släpa” S efter sig. Så å ena sidan tog Vänsterpartiet ofta åt sig självt äran för det som var populärt hos de grupper som partiet ville vinna insteg hos. Å andra sidan struntade Vänsterpartiet i att försvara de delar av den gemensamma budgeten som alla inte tyckte om. Och V gick längre än så. Om besluten var impopulära hände det inte sällan att V plötsligt att påstod att det var S som släpat V efter sig. Den uppmärksamme kunde se att om besluten var populära så hade V plötsligt styrkan att dra S efter sig. Men om besluten inte var populära förändrades styrkeförhållandena mellan S och V. Plötsligt var det S som var starkt och kunde dra V efter sig. Allt detta var naturligtvis skitsnack från Vänsterpartiets sida. Under den period då S styrde Umeå tillsamman med V hade Socialdemokraterna 25 mandat och Vänsterpartiet hade sju. Detta oavsett om beslutet var populärt eller inte.

D. Vänsterpartiets illojala beteende, lögner och trakassering av personalen

 

Vänsterpartiet tog en risk då det samregerade tillsammans med det större Socialdemokraterna under mandatperioden 2010-2014. Båda partierna (och i Alliansens fall alla fyra) måste kunna få framhålla att de fått gehör för vissa av sina hjärtefrågor. Men det som är absolut nödvändigt är att de partier som styr tillsammans försvara de impopulära besluten. Tillsammans. Men Vänsterpartiet framhöll, systematiskt, att det som var ”populärt” var resultatet av deras insatser. Och systematiskt tog Vänsterpartiet avstånd ifrån det som var impopulärt.

Vänsterpartiet gjorde två avgörande misstag då partiet samregerade med Socialdemokraterna:
1) V förnekade att Socialdemokraterna hade samma uppfattning som de själva, i många av de ”populära” beslut som det lokala ”S+V styret i Umeå” antog, under perioden 2010-2014. V påstod ständigt att de hade släpat S efter sig.

Kommentar
Men även då besluten var populära så hade Socialdemokraterna 25 mandat och V endast sju. S bestämde alltså själva själva var de stod.

2) Vänsterpartiets allvarligaste misstag, det misstag som blev avgörande för att Vänsterpartiet i Umeå inte ansågs vara tillräckligt moget för att ingå i en lokal regering, var att partiet inte stod upp och försvarade de sidor av budgeten som var impopulära. I en rad situationer agerade V på ett direkt illojalt sätt – i förhållande till S. Vänsterpartiet lämnade inte bara Socialdemokraterna att ensamma att bemöta kritiken mot den gemensamma S+V budgeten. Vänsterpartiet deltog ibland själva i kritiken mot den budget som de varit med och utarbetat, i direkt samarbete med S, och därför även själva var ansvariga för.

Kommentar
Det mest absurda var Vänsterpartiets direkta lögner riktade mot sin större koalitionspartner.
Några exempel:

* Vänsterpartiet påstod att de låg bakom införande av de tillfälliga, men för många ungdomar positiva, ungdomsjobben under perioden. Men ungdomsjobben kom till genom att Balticgruppen ville satsa 30 miljoner på att ordna kommunala jobb för ungdomar – detta under förutsättning att kommunen betalade in arbetsgivareavgifterna. Det var S som hade kontakterna med Balticgruppen – och S hade fortfarande 25 av S+V styrets totalt 32 mandat. Påståendet att det var V som ordnade ungdomsjobben var en lögn från V:s sida.
* Vänsterpartiet påstod att de hade stoppat föreslagna nedskärningar i äldreomsorgen. Detta var medvetet fel. När det gällde äldreomsorgen var det S+V styret som både tog, men i förslaget till 2014 års budget var det Socialdemokraterna som även gav. Närmare 32,7 miljoner. Bakom detta ställde alla upp.
* Vänsterpartiet påstod inför valet 2014 att Socialdemokraterna hyste planer på att sälja ut AB Bostadens bestånd av hyresrätter i Holmsund. Detta visade sig vara en lögn från V – direkt riktad mot sin koalitionspartner Socialdemokraterna.
* Vänsterpartiets dåvarande gruppledare ansågs, av en ledande arbetsrättsjurist, ha utsatt två kvinnliga chefer i Umeå kommun för ”kränkande särbehandling”. Gruppledaren var en pionjär när det gällde att trakassera personal.

Det var exempel som dessa, allvarliga lögner och illojalt uppträdanden mot sin koalitionspartner S, som grundlade uppfattningen att Vänsterpartiet inte var mogna att vara med och styra Umeå kommun.

 

E. Då Vänsterpartiet påstår att S ”rört sig i nazistisk riktning” skaffar partiet sig politiska fiender

Men det var andra exempel, Vänsterpartiets agerande i opposition under den påföljande mandatperioden åren 2014-2018, som innebar att Vänsterpartiet skaffade sig allt fler politiska fiender. Vi ska repetera uttalandet från den dåvarande ordföranden för V i Umeå som i VK fällde följande, vedervärdiga och helt felaktiga, påståenden om att avhysningen av romerna från campingen vid Nydalasjön var en skammens dag (vilket går utmärkt att påstå i en politisk debatt) – men det gör inte inte fortsättningen som löd – som ”riskerar att följas av fler i allt brunare nyanser”. För att förstå den attityd mot Socialdemokraterna som växte fram inom Vänsterpartiet under åren 2015 – 2016 ska vi även repetera uttalandet från ordföranden för V i Västerbotten. I ett meningsutbyte med Arbetarpariets Ordförande på facebook fällde denne kommentaren att Socialdemokraterna ”rört sig i nazistisk riktning”. Båda dessa representanter för Vänsterpartiet var dessutom ledamöter i Umeå kommunfullmäktige vid tidpunkten för dessa uttalanden.

Då V påstår att S ”rört sig i nazistisk riktning” kommer partiet att skaffa sig politiska fiender. För det som gällde för S – och som orsakade dessa båda utfall – gällde naturligtvis också för nästa alla andra partier i fullmäktige!

Avsnitt fyra kommer på onsdagt!

 

__________________________________

Arbetarpartiet utkämpade valrörelsen genom att berätta sanningen. Prognosen visar att kostnaderna ökar så mycket snabbare än intäkterna att kommunen snart inte kommer att klara av att ge umeborna den service den har rätt till enligt lag – exempelvis vad gäller skola och omsorger. Övriga partier och media försöker tysta sanningen. Hjälp oss driva en politik som prioriterar nödvändig personalanskaffning samt ta kontroll över budgetunderskott och skuldsättning.

2 kommentarer

Sällan har ett parti med så många mandat som V haft så lite inflytande. Detta p g a att V skaffat sig så många fiender. Del II

Av , , Bli först att kommentera 48

Jag ber om ursäkt för att jag inte har kunnat hålla tiden.
Våra medlemmar krävde, i god demokratisk andra, en rejäl rapport rörande alla turerna i förhandlingarna efter valet. Våra möten ska sluta 21.30. Men detta slutade 22.00. Därefter dröjde sig hälften kvar för att ställa ytterligare frågor. Och då förhandlingar efter detta val blir extra komplicerade på grund av den koppling som finns till maktspelet på riksplanet så krävs det att vi som förhandlat – undertecknad, Patrik samt Davis verkligen är tillgängliga, berättar det vi VET samt kommer med s.k. KVALIFICERADE GISSNINGAR när vi inte vet säkert utan måste besvara frågor i alla fall. Jag är stolt över att tillhöra Arbetarpartiet och att ha fått det förtroende som jag har fått av andra medlemmar.Så därför har ni, kära läsare, blivit övergivna. Jag klarade inte av att skriva klart Del II. Men jag kör igång nu för att avsluta det hela före 24.00. De av er som vill får ta del av den färdigskrivna Del II till morgonkaffet.

Tack för er förståelse.

 

Igår berättade jag att det finns olika sätt på vilket du kan skaffa dig politiska fiender.

Här måste vi stanna upp och reda ut en mycket viktig sak: det är en stor skillnad mellan att ha politiska fiender och att vara politiska motståndare. En av de finaste människor som jag har träffat sedan jag hamnade i Umeå kommunfullmäktige 1991 hette Nils-Ivar Nilsson. Han finns inte med oss längre. Och han var Moderat och min bänkgranne. Till vänster. Då han hörde lite illa under sina sista fyra år brukade han fråga mig, då han varit upptagen med att förbereda sig, ”Janne, vilken knapp ska jag trycka på”. Mitt svar blev nästan alltid ”röd”. Den som trycker på röd knapp opponerar sig mot Kommunstyrelsens förslag. Och eftersom Socialdemokraterna dominerade Kommunstyrelsen betydde grön knapp att du stödde S med röd knapp betydde att du gick emot S. Nils-Ivar och jag tyckte detta var mycket roligt. Så efter ett tag brukade han fråga: ”röd – som vanligt” Och jag brukade svara ”Ja, du är väl ingen centerpartist”. Nils-Ivar: ”Nej, för sjutton”. Så Nils-Ivar röstade rätt under alla år. Även När S och M var överens och Nils-Ivar skulle rösta grönt litade han på mig. Och det kunde han.

Själv litade jag på Nils-Ivar i mer allvarliga ting. Missförstå mig inte. Mötena i kommunfullmäktige är mycket allvarliga, sedd i sin helhet, men inte själva omröstningarna. Du trycker bara på en knapp. Ibland, när Nils-Ivar inte hörde vad jag viskade på grund av allt brus och buller, brukade jag peka på de tre knapparna. Då fick jag förtroendet att trycka på rätt knapp – år honom. Nils-Ivar röstade aldrig fel under dessa fyra år – tack vare mig.

Nils-Ivar och jag var politiska motståndare. Men vi var absolut inte politiska fiender – detta är en väldig skillnad.

Det jag tänker förklara att Vänsterpartiet i Umeå, trots både en valframgång i ryggen och hela 11 mandat, inte får större politiskt inflytande än vad de får. Skälet är att Vänsterpartiet har gjort politiska motståndaren till politiska fiender.

Detta har gjort att Vänsterpartiet håller på att försätta sig i samma position som SD på riksplanet – ett utfryst gäng av allt bittrare ledamöter i fullmäktige, styrelser och nämnder som – på grund av sin ökande bitterhet – är på väg att isolera sig ännu mer. Detta genom att ständigt öka antalet politiska motståndare som blir till politiska fiender.

De som har gått i spetsen för denna utvecklingen är gruppledaren Ulrika Edman, förre ordföranden för V:s partiorganisation i Umeå Gudrun Nordborg plus V:s ordförare i Västerbotten Bore Sköld. Låt mig ge några exempel:

1. Vänsterpartister påstår att Socialdemokraterna i Umeå, och på riksplanet, rör sig i en ”brun” riktning. Brun var färgen på skjortan på de mest våldsamma nazisterna och då någon kallar en annan, person eller organisation, för brun i politiken är detta den värsta förolämpningen en vänsterpartist kan ge till en Socialdemokrat.

Låt mig exemplifiera:

a) Gudrun Nordborg. På grund av att romerna avhystes från Campingen på Nydala år 2015 kallade Gudrun Nordborg, som då var ordförande för Vänsterpartiet i Umeå, för en ”skammens dag”. (Och med dessa ord gör man inte om politiska motståndare till politiska fiender). Men sedan följde V:s ordförande och kommunfullmäktigeledamot upp det hela med följande: att denna ”riskerar att följas av fler i allt brunare nyanser”. Innebörden är att Socialdemokraterna, som var ytterst ansvariga för beslutet att avhysa romerna, höll på att utvecklas i nazistisk riktning.

Detta omvandlar politiska motståndare till politiska fiender.

Bore Sköld. Ordförande för Vänsterpartiet i Västerbotten, och (åtminstone) ersättare i Umeå kommunfullmäktige, förde följande resonemang på en demonstration i Umeå år 2016: SD är nazister. Socialdemokraterna har övertagit SD:s flyktingpolitik, alltså blir S … Ja, vad? Debatten hamnade på Facebook där Bore Sköld frågade ordföranden i Arbetarpartiet om inte även denna ansåg att Socialdemokraterna ”rört sig i nazistisk riktning” ? Vår ordförande svarade naturligtvis NEJ på denna fråga. Socialdemokraterna rörde sig nämligen inte i nazistisk riktning.

Detta sätt att uttrycka sig, är extremt felaktigt, och visar del på Bore Skölds gigantiska brist på kunskaper när det gäller vad nazismen var, vad SD är och – framför allt – hur man omvandlar politiska motståndare till politiska fiender.

Fortsättning följer …

 

 

 

 

 

 

 

Bli först att kommentera