Hur de finska pojkarna överlevde – förvriden sammanhållning mellan offer och förövare – slagsmålet som gjorde mig till någon att räkna med

Av , , 2 kommentarer 37

Det jag vill berätta, på ett djupare sätt, är de grymheter som de båda finska invandrarpojkarna utsattes för. Men också hur dessa, trots all sadism, ändå lyckades skapa en form av gemenskap med sina plågoandar. Offrens förmåga att skapa en gemenskap med sina plågoandar har räddat liv. Främst i bildlig mening men även i bokstavlig.

Innan jag går in på dessa grymheter mot finnarna vill jag backa tiden ett par-tre år. Det är nödvändigt att först berätta om hur även svenska plågoandar och svenska offer kom att hålla samman inom ramen för någon sorts större gemenskap. Trots stryk och tårar. Det handlade om allianser, brutna allianser som åter byggdes upp, för att åter brytas, om och om igen, under mellanstadiet. Detta innan allt blev så mycket brutalare och grymmare ett par-tre år senare i högstadiet på Mimerskolan.

 

Sofiehemsskolan och mellanstadiets grymheter
Ett av de grymmaste inslagen elever emellan var killarnas brutalitet mot varandra samtidigt som om det såg ut som om vi var kompisar. På ytan. Låt mig ta ett exempel: jag och en av mina bästisar hälsade på hos en klasskompis (detta var nog i sexan). Han hade en väldigt liten stereoanläggning som vi var nyfikna på. Det var hans egen. Min bästis föräldrar hade en stor stereoanläggning och jag hade ingen alls.

Klasskompisens lilla stereo såg förbannat löjlig ut, tyckte vi, och det sa vi till honom i hans rum i hans familjs lägenhet. Vi spelade skivor och det framkom att han hade en ”kass” musiksmak. Han ansåg att ett svenskt popband var (nästan) lika bra som The Beatles. Vi var tvungna att korrigera honom på den punkten. Det var bara inte acceptabelt att han hade så sjuka åsikter om musik. Vi hotade med att förstöra hans skivor med det svenska popbandet om han inte bytte åsikt och det illa kvickt. Han uppträdde då kaxigare mot oss än han någonsin skulle ha vågat på skolgården. Och med all rätt. Vi var på hans hemmaplan. I hans familjs lägenhet. Just detta väckte vårt ursinne. Och trots att vi var hemma hos honom utdelade jag eller min bästis ett blixtsnabbt kroppsslag. Inne på hans rum. Det var outhärdligt att han satte sig upp mot status- och hackordningen bara för att han var på hemmaplan. Detta bestraffades alltså. Ordningen skulle upprätthållas. (Den var inte på något sätt lika fruktansvärt brutal och systematisk som senare på Mimer. Men en status- och hackordning fanns redan i första klass på Östermalmsskolan. Redan då jag var sju år 1960).

Det blev högljutt inne i klasskompisens rum. Han mamma eller pappa kom in i hans rum och påpekade att vi förde oväsen. Jag och min bästis avlägsnade oss då. Ut ur lägenheten. När vi gick var det han som sa ”hej då”. Vi sade ingenting. Tystnaden utgjorde ett dubbelt hot. Det fysiska hotet sa: vänta tills på skolgården i morgon. Men det värre hotet sa (vi gick då i sexan på Sofiehemsskolan) ”ingen kommer att tala med dig i morgon”. Det var därför som han, som vi uppträtt så illa emot, var den som sade ett ängsligt ”hej då”. Och vi bestraffade honom genom vår tystnad då vi gick. Ett ”subtilare” hot.

 

Sadistisk bestraffning genom isolering
Varför var han så angelägen om att förlåta oss? Därför att han hade inga andra än oss. Eller de som vi lätt kunde ta ifrån honom. Vi som bestämde kunde ta in killar i en ”inre” krets. Och vi kunde frysa ut andra. Detta var ren sadism. Jag känner endast förtvivlan då jag tänker på vad vi gjorde. Metoden var att spräcka en vänskap för att isolera någon. Han som hade dålig musiksmak hade en kompis som inte heller tillhörde den inre kretsen. Vi bestraffade killen med dålig musiksmak genom att ta in hans kompis i den ”inre” kretsen, den krets som alla ville tillhöra, vilket innebar att dessa två slutade att vara kompisar! För ett tag. Det var priset för att få tillhöra den ”inre” kretsen. Ville du bli upptagen i denna ”inre” krets var priset att bryta gamla lojaliteter och acceptera nya.

Tjejerna agerade ofta så mot varandra. Deras metod var utfrysningens. Någon gång kunde en tjej utdela en örfil till en annan tjej. Men det var ytterst sällan. Utfrysning var vad som gällde bland dem.

 

Växlande nätverk öppnade chansen för en väg tillbaka
Vi var tio år då vi började fjärde klass i mellanstadiet (vissa var endast nio). Vi var tretton år fyllda då vi lämnade mellanstadiet genom att gå ut sjätte klass (vissa var endast tolv). Detta var åren 1963 – 1966. Både vår låga ålder och 60-talets tidsanda, som även vi småglin uppfattade med mordet på John F Kennedy, musikskiftet och med striden vi killar förde med föräldrarna för att få ha långt hår (beatlesfrisyr), garanterade ständiga förändringar.

Så allianserna växlade. Även den ”inre” kretsen växlade. Därför behövde de flesta inte vara isolerade så länge. Det som ofta hände var att det uppstod bråk mellan de tongivande personerna i den inre kretsen. Det låg liksom ständigt i luften. Och då ledarskapet i ”kretsen” sprack så öppnade sig chansen för de som varit utfrusna under en period att göra sig nyttiga. Inget gav så stora öppningar för de utfrusna som ett ”krig” mellan de två killar som utgjort själva kärnan i den inre kretsen.

Det blev antingen ett slagsmål mellan de två mest tongivande. Men detta hade båda mycket att förlora på. Därför blev det oftare ett gruff där värderingar kring frågor som popband och deras låtar var vad det handlade om – på ytan. Och två läger uppstod som samlade anhängare.

Men under konflikterna låg ofta något djupare.
Positionen i klassrummet kunde kollidera med positionen på skolgården. Om en känsla växte fram som sa att någon gynnades av läraren, när det gällde vad som hände under lektionstid eller vid betygssättning, kunde detta tas igen i form av knuffar, brottning eller genom regelrätta slagsmål på skolgården.

Detta hände både tjejer och killar. Inte slagsmål. Men känslan av orättvisorna. En tjej, vars pappa var advokat, ansågs länge vara klassens smartaste och snyggaste. Detta var alltså i mellanstadiet. Men slutligen kom eleverna i hela klassen att vända sig emot henne. Både killar och tjejer. Hennes pappa var advokat och hela klassen ansåg att hon fick mer beröm på lektionerna och högre betyg än vad hon borde ha. Detta eftersom läraren tog hänsyn till pappans högstatusyrke. Det gick så långt att läraren tvingades tala ut med klassen om detta. Hon började bli mobbad. Läraren blev arg och skulle säga åt oss på skarpen. Men i ett sådant läge slöt alla elever upp mot läraren. Den inre kretsen såväl som de utfrusna (skulle någon ha svikit i ett sådant läge hade den eleven aldrig fått några kompisar). Vi var alla överens. För vi visste ju att hon blev favoriserad. Jag minns denna episod väl. Läraren blev rädd. Och det var tjejerna som var hårdast både mot läraren och den favoriserade tjejen i klassen. En rädd lärare var ovanligt på mellanstadiet dessa år. Detta öppnade för en gemenskap mellan alla – utom för tjejen i fråga.

(Denna episod visar också på tjejernas roll. När de var eniga skrämde de lärarna mer än vi killar. Men hela klassens enighet var det som skrämde mest. De tjejer som tog denna strid mot läraren blev väldigt väl behandlade av oss killar. De fick hög status och slapp undan tafsandet under mellanstadiet. De kunde be om hjälp mot killar i andra klasser. De fick beskydd).

Men spänningar uppstod ständigt bland vissa av killarna. Ett skäl var att även bland oss ansågs vissa vara gynnade och andra missgynnade av läraren. Men det gällde också i allt högre grad att testa vem som var starkast. Som jag tidigare sagt: det fanns ett antal brödra-gäng på Sofiehem. Vissa av eleverna hade tuffa ”raggarbrorsor”. Andra hade äldre bröder som satt i ungdomsfängelse. Dessa killar rökte ofta och tog efter sina bröder genom att slåss. De tog igen dåliga resultat på lektionerna genom att uppträda som kungar på rasterna. Och skrämmas eller slåss. De var aggressiva men i längden tappade vi andra respekten för dem. Det slutade oftast med att de synades på gymnastiken. Det gick att spela hårt speciellt ishockey. Men vi ”slogs” ofta om att vara högst uppe på den väldiga snödumpningshögen på skolgården. Och då räckte dessa killar sällan till mot oss som tränade.

Slogs och grät
Till skillnad mot på Mimer gav sig äldre ofta på yngre. Någon hederskodex fanns inte. En sexa gav sig på mig då jag gick i fyran. Jag grät över chocken att helt plötsligt ha blivit angripen av någon så stor. Det var ett beställningsjobb av någon av ”busarna” på Sofiehem. Med tårarna rinnande, och ursinnigt sammanbiten, fortsatte jag brottningsmatchen mot den mycket större killen. Och jag märkte att han inte kunde vinna över mig om han inte övergick till boxning. Jag hade en sådan kondis att om jag bara inte gav mig så vann han inte. Andra gav upp när de var nedbrottade. Men inte jag. Det gjorde inte ens ont. Jag var bara rädd men rädslan gjorde mig endast mer beslutsam att ALDRIG ge upp. En ursinnig lärare kom och avbröt matchen.Visserligen hade jag gråtit men jag gav aldrig upp mot den stora sjätteklassaren. Sådant gjorde att alla kom och frågade hur läget var. Sådant gav respekt.

Men oavsett vad det var som sprängde allianserna mellan de tongivande killarna i den inre kretsen så började båda (för det var oftast två som ”kom ihop sig”) att samla anhängare. Och då två tidigare ”samregerande” kungar började strida mot varandra var alla välkomna till något av de två lägren. Killar som tidigare blivit utfrusna välkomnades (utan några ceremonier, men alla visste ändå att det var så det var) till något av de två nya lägren. En kille som tidigare haft låg status kunde bli en av de två (tidigare samregerande, men numera stridande) ”kungarnas” högra hand. Status- och hackordningen gjordes om.

Detta hörde på något sätt åldern till. Men just ”rörligheten” var positiv för de som ville in från ”kylan”. Det slog dock sällan fel: de båda tidigare ”kungarna” försökte ofta, via trevare, återuppbygga sin vänskap. Perioderna av stora spänningar som delade upp klassen i två läger var jobbiga. Ofta återuppstod den ursprungliga status- och hackordningen efter ett viss tidsperiod. För att sedan spricka igen.

 

Min upphöjelse till någon att räkna med
Jag höll mig borta från slagsmål så mycket jag kunde. Jag blev testad en hel del i fyran då vi kom, från Östermalmsskolan, till Sofiehem. Jag fick försvara en del andra från Östermalmsskolan. Men det var inte kul att slåss. Så jag undvek detta. Men det var svårt. En av skolans ”busar”, död idag, utmanade mig offentligt. Han kallades för ”Leppe”, var tuff, rökte och gick en klass under mig men vi var födda samma år. Vi träffades för att göra upp i vinkeln på Ålidbacken 2 där det finns en kort gångtunnel. Och på 1960-talet ett raggarfik som hette Olympia, ett kontor för Handelsbanken samt någon klädesaffär. Jag hade Linn med mig som sekundant. Leppe hade en lite äldre raggarkille med sig, utrustad med en butterflystillett som han gjorde konster med för att imponera, som sin sekundant. Han var äldre än oss andra. Jag och Linn tittade på varandra. Vi bedömde att han var ofarlig. Trots stilett och allt. En ärlig sekundant.

Vi började med att snacka regler. Detta var ett formellt utlyst slagsmål – med regler och sekundanter. Nästan alla på skolan kände till det. Men vi som skulle slåss ville inte ha insyn. Jag hade läst att boxaren Sonny Liston brukade vinna sina matcher i förväg genom att stirra ut sina motståndare. Psyka dem helt enkelt. Liston var min tidigaste idol vad gällde boxning och efter många decennier med Ali blev Liston år 2003 återigen min stora idol vad gäller boxning (efter att jag läst en biografi om honom). Därför sade jag med en kaxighet som jag inte kände: ”jag vill att vi boxas, jag är en tränad boxare”. Boxning var den blodigaste formen av slagsmål. Då slog du mot både ansikte och kropp. Till saken hörde att jag inte alls hade tränat boxning. Men det visste inte Leppe. Han tvekade. ”Brottning” blev hans förslag. Jag såg att hans tidigare självförtroende var skakat. ”Bra”, tänkte jag ”Listons taktik  fungerar”.

Så jag accepterade (spelat) tveksamt att brottas (men detta var exakt vad jag ville). Adrenalinet pumpade. Detta formella slagsmål var som en boxningsmatch. Och publik hade vi, fast den var liten. Busen Leppe, som velat ha slagsmålet tillstånd, började med att säga att han skulle ta mig med ett ”jutsu”. Och kom emot mig med armar som såg ut som om han slagit knut på dom. Självmant. Lynn skrattade högt åt Leppes försök att verka farlig. ”Du tar honom lätt, Hägglund”, hörde jag Linn skrika. Uppmuntrande och själv exalterad.

Det gjorde jag också. Leppe var tyngre men jag tränade ständigt längdlöpning, slalom, skridskor samt med den tidens alla träningsredskap. Och hade väldigt starka ben samt en kondis som var enorm. En seg och ettrig en. Efter en kort men våldsam inledande brottning kände jag att han tog slut. Då vräkte jag ned oss båda på marken och rullade runt till dess att jag satt ovanpå Leppe med hans armar låsta av mina knän. Han var helt fast. Själv hade jag båda händerna helt fria. Jag kunde slå honom rakt i ansiktet eller kittla honom. Ett lustigt val i denna spända situation. Tänk att kittla honom. Jag skrattade. Leppe trodde att jag skrattade åt honom och blev räddare. Bra.

Sekundanterna var där för att se till att allt gick juste till. Och jag ville inte ha ett krig med Leppes två bröder och alla djävla raggare som de i sin tur kände. Så jag varken slog eller kittlade utan frågade: ”ger du dig”. Efter en besviken tystnad mumlade Leppe: ”Okej”. Bra tänkte jag. ”Försök inget dumt nu då jag släpper upp dig”, sa jag, och släppte upp honom. Leppe höll sitt ord. Detta var mitt första slagsmål med sådana formella regler och efter en sorts hederskodex. Det var på hösten i femman – eller i sexan. Jag var elva eller tolv år gammal.

Jag och Linn hörde lite senare Leppe säga anklagande till sin sekundant ”Varför grep du inte in, du hade ju kniv och allt”? Linn och jag blev iskalla av rädsla. Men sekundanten svarade Leppe ”Detta var er sak, småglin, jag var bara med för att kolla att ni slogs juste”. Linn och jag bestämde oss för att den blivande raggaren var 16 år, eftersom hade inte hade någon bil utan promenerade, trots sin raggarfrissa. Och en juste typ. Trots allt.

Nästa dag spred sig ryktet på Sofiehemsskolan. Jag hade tagit ned Leppe, som många var rädda för, på 30 sekunder. Mitt rykte på Sofiehemsskolan steg sky high.

 

Jag svek de två finska pojkarna
Det var därför som jag senare ständigt löpte en risk att hamna i slagsmål. På Mimer hade Leppe kompisar. Och även för vissa andra innebar denna seger att jag var en ”skalp” att ta (spöa). Det var något jag förbannade. För jag visste att det var just så. Å andra sidan betydde mitt ord något. Efter segern över Leppe tillhörde jag både ”de tuffa” och de som var ”duktiga” i skolan. Ett ben i båda lägren. Det var också därför som mitt ord betydde en del. Jag kunde vinna stöd i flera läger. Om jag hade tur. Det var därför som jag hade kunde ha räddat de två finska pojkarna.

Men jag svek dem. De två pojkarna från Finland förväntade sig inget av mig. Visste knappt vem jag var. Men jag förstod den tragedi de gick igenom. Mina föräldrar hade förklarat saker för mig redan då jag var liten.

Jag blev tidigt bekant med en helt annan, och långt värre, brutalitet som inte många visste något om vid min ålder. Sinnessjukdom. Mentalsjukhus. Lobotomi. Min mammas fostersyster (kusin) spärrades in på Umedalen då hon var 15 år. Samma år som jag föddes. Märta hette hon och var en av mina första barnvakter. Hon lobotomerades då hon var tjugo år 1958. Utsattes sedan för varma och kalla bad, spännbälte, massor av el-chocker och en ännu våldsammare medicinering. Både sommarvikarier och läkare har brutit mot sin tystnadsplikt då de hört vem jag var släkt med. Hon var en ”legend” inom vården av sinnessjuka (som vi sade på den tiden). Jag kunde överföra Märtas hjälplöshet till den finska familjens. De var inte sinnessjuka. Inte alls. Men de var hjälplösa. Precis som Märta. Och det var hemskt att höra mina kompisar skryta om vilka svinerier de utsatte familjen för. Ändå gjorde jag inget. Jag var bara tyst. Fast jag visste att jag såg en tragedi utspelas.

Nästa lördag: Hur den finska familjen skapade en sorts ”gemenskap” med sina plågoandar.

 

Tidigare bloggar om tiden i grundskolan och främst om tiden på Mimer:
19, 24 och 29 augusti,
10, 15, 24 och 25 september,
1, 8, 15, 22 + 22 och 29 oktober,
12, 25, 26 november,
3, 6, 7, 10, 17, 27, 29, 31 december,
1 januari,

 

 

 

 

 

 

 

2 kommentarer

Det mesta kunde läkas ihop mellan förövare och offer – men inte allt

Av , , Bli först att kommentera 6

Jag har kört fast.

Jag vet vad jag vill säga. Visst finns det forskning på detta – bland vuxna. Och bland barn. Men vi var barn som förändrades så snabbt. Jag struntar i forskningen. Jag tänker ge min egen förklaring till samvaron mellan förövare och offer.

Men jag har kört fast.

Jag blir inte klar förrän efter 24.00.

 

Förlåt käre läsare.

Bli först att kommentera

Vad höll plågoandarna samman med deras offer trots övergrepp av både mental och fysisk karaktär?

Av , , Bli först att kommentera 8

Hej,

Jag brukar ofta skriva berättelserna om min skoltid på söndagar. Men denna helg har jag varit på ett Vinterläger. Därför skriver jag i morgon, måndag 8 januari.

Det jag då kommer att berätta om är det som höll samman plågoandarna med deras offer, trots övergrepp av både mental och fysisk karaktär, ofta brutala.

Detta ”samspel” kan verka obegripligt för många. Speciellt idag då våldet på skolorna inte är lika accepterat som det var under min tid i grundskolan. Jag ska i alla fall försöka förklara vad jag tror låg bakom detta, på många sätt, förunderliga samspel.

 

Bli först att kommentera

Attityden till proteströrelsen i Iran visar socialdemokraterna djupa förändring – från Olof Palmes tid till Margot Wallströms

Av , , Bli först att kommentera 30

Under Olof Palmes 70-tal kritiserade Socialdemokraterna övergreppen i världen:

*1972 i december: Palme riktar våldsam kritik mot USA:s barbariska bombningar av Hanoi,
*1975 i april: Han myntade uttrycket ”så talar diktaturens kreatur med varandra”, angående hur de högsta partibossarna i Tjeckoslovakien behandlade oppositionella,
*1975 i september: lördagen den 27 september avrättade Spaniens fascistiske diktator Franco fem oppositionella. Detta ledde till väldiga demonstrationer runtom i världen. Bland annat i Umeå där mellan 1000- 2000 personer deltog! Palme kallade de ansvariga fascisterna för ”Satans mördare”.

Jämför detta med utrikesminister Margot Wallström (S).

Hon och övriga ledamöter i Sveriges regering vågar inte ta ställning för proteströrelsen i Iran – mot den snart 40-åriga islamistiska diktaturen. Idag agerar nämligen Sverige på samma sätt som andra EU-länder, exempelvis som gamla kolonialmakter med intressen i mellanöstern som Storbritannien och Frankrike, vilket är ett resultat av medlemskapet i EU.

Margot Wallström och andra företrädare för EU-länderna påstår att de fördömer våldsanvändning och uppmanar, myndigt men förrädiskt, regimen i Iran att respektera yttrande- och mötesfriheten  SAMTIDIGT som dessa EU-företrädare VÄGRAR ATT TA STÄLLNING FÖR PROTESTRÖRELSEN – mot den islamistiska diktaturen i Iran!

 

EU:s så kallade ”utrikeschef” (läs utrikesminister) Frederica Mogherini har enligt DN fällt följande yttrande:”Vi har varit i kontakt med de iranska myndigheterna och vi förväntar oss att rättigheten till fredliga demonstrationer och yttrandefrihet kommer att garanteras” (min kursivering/Jh).

Detta yttrande är ofattbart svekfullt.

Den blivande EU-staten ”förväntar” sig alltså att rättigheter ska ”garanteras” i den snart 40-åriga islamistiska diktaturen för de som organiserar demonstrationer mot denna diktatur! EU förväntar sig samma rättigheter när det gäller den yttrandefrihet som skulle hota diktaturens överlevnad! Tala om falskspel och kryperi för mullorna i Iran från EU:s sida.

Men för att göra det hela ännu mer osmakligt likställer EU:s ”utrikesminister” Frederica Mogherini proteströrelsen med den islamistiska diktaturen.

EU kräver nämligen endast att diktaturen ska garantera ”rättigheter” för ”fredliga” demonstrationer.

Tror Margot Wallström, Frederica Mogherini och andra EU-bossar att det är möjligt för demonstranterna att bestämma om demonstrationerna ska bli fredliga – eller om de ska bli våldsamma? Det är naturligtvis INTE möjligt för demonstranterna att bestämma detta. Nej. EU-bossarna kräver rättigheter endast för fredliga demonstrationer för att slippa VÄLJA SIDA mellan proteströrelsen i Iran och den islamistiska diktaturen i samma land (medvetna som EU- bossarna är om att regimen i Iran nästan  alltid provocerar fram icke-fredliga demonstrationer).

Med denna EU-logik skulle aldrig Sverige under Tage Erlander,Olof Palme och Ingvar Karlsson ha kunnat ge stöd till en enda befrielserörelse. Inte i Vietnam på 1960- och 70-talen. Inte till Palestina idag. Frågan är: Varför kan Margot Wallström ge stöd till palestinierna (vilket är helt rätt, enligt min mening, bara detta inte betyder att staten Israel ska utplånas) men inte till proteströrelsen i Iran.

Är alla palestiniers demonstrationer fredliga?

Det är NATURLIGTVIS de diktatoriska mullorna som – tillsammans med sina lydiga ”revolutionsgardister” – avgör hur fredliga demonstrationerna i Iran blir, detta eftersom det är mullorna och ”revolutionsgardisterna” som avgör om de ska angripa demonstranterna och döda, skada och fängsla dessa. Eller INTE angripa demonstranterna för att döda, skada och fängsla desamma..

MEN EU-REPRESENTANTERNA VÄGRAR VÄLJA SIDA.

 

En fråga till EU:s ofattbart fega representanter:
Hur kan ni vara så ofattbart fega att ni helt öppet ställer er VID SIDAN AV den kamp som representanterna för proteströrelsen i Iran för just nu. Ni vägrar stödja demonstranter som med sina liv som insats kämpar för:
* demokratiska fri- och rättigheter – mot den islamistiska diktaturen,
* en satsning på jobb och ett bättre liv – mot arbetslöshet, korruption och mullornas stöd till diktatorer som Bashar al-Assad i Syrien.

 

Vi måste stödja proteströrelsen – mot diktaturen i Iran.
Demokratiska socialister, borgerliga anhängare av demokratiska fri- och rättigheter samt socialdemokrater som vill slå vakt om det utrikespolitiska arvet efter Olof Palme måste gemensamt ta ställning för proteströrelsen i Iran – mot den islamistiska diktaturen.

Internationell solidaritet innebär inte att underordna sig EU:s överstatliga stormaktspolitik – även om detta just är vad dagens ledare inom Socialdemokrater trumpetar ut.

Alla demokratiskt sinnade partier och personer måste stödja proteströrelsen i Iran – i dess kamp mot den islamistiska diktaturen. Den svenska regeringens (S+MP) vägran att välja sida – och därmed vägran att stödja proteströrelsen – mot den islamistiska diktaturen kommer inte att glömmas.

Till alla socialdemokrater som vill slå vakt om det utrikespolitiska arvet efter Olof Palme, och ni är många, gör gemensam sak med oss som stöder proteströrelsen – mot den islamistiska diktaturen i Iran.

 

Bli först att kommentera

Proteströrelsen i Iran måste stödjas – men Sveriges regering vägrar utmana den islamistiska diktaturen

Av , , Bli först att kommentera 45

Alla demokratiskt sinnade partier och personer måste stödja proteströrelsen i Iran – i dess kamp mot den islamistiska diktaturen. Kravet på att ta ställning gäller även den svenska regeringen. Men S och MP vägrar välja sida. Detta svek kommer inte att glömmas.

 

I.  Patetiskt, skamligt och ett rent förräderi
Margot Wallström och andra företrädare för EU-länder påstår att de fördömer våldsanvändning och uppmanar, med ett grötmyndigt men förrädiskt, tonfall regimen i Iran att respektera yttrande- och mötesfriheten – samtidigt som EU-företrädarna inte tar ställning för proteströrelsen mot den teokratiska diktaturen!

EU:s så kallade ”utrikeschef” (läs utrikesminister) Frederica Mogherini har enligt DN fällt följande sanslösa yttrande:”Vi har varit i kontakt med de iranska myndigheterna och vi förväntar oss att rättigheten till fredliga demonstrationer och yttrandefrihet kommer att garanteras”.

Detta är ett av detta sekels dummaste och fegaste yttrande!

Den blivande EU-statens nuvarande utrikesminister ”förväntar” sig alltså (från den snart 40-åriga islamistiska diktaturen) att rättigheter som har med demonstrationer och yttrandefrihet att göra ska ”garanteras”. Av diktaturen själv!

För att riktigt krypa i smutsen för mullorna lyckas EU:s utrikesminister Frederica Mogherini få med (i sitt svekfulla uttalande) att förväntningarna endast gäller det EU fegt kallar för ”fredliga” demonstrationer.

 

II. Tre frågor till dessa professionella utrikespolitiska svikare:

1. Finns det någonting som hänt efter mullornas maktövertagande 1979 som gör att någon – Sverige som nation eller EU som en stat i vardande – kan förvänta sig något annat än brutalt våld från den islamistiska diktaturen i Iran när det gäller en intern proteströrelse?
2. Hur kan någon, även professionella utrikespolitiska svikare, tro att deras ”kontakt” med myndigheterna i Iran innebär att de NU kan förvänta sig att demonstrationer och yttrandefrihet ska ”garanteras”. Av diktaturen själv?
3. Men det är faktiskt ännu värre än det låter.
EU-ledarna kräver inte bara ”garantier” av den islamistiska diktaturen i Iran. I sitt krypande för mullorna kräver de även att de demonstrationer som organiseras av proteströrelsen (mot mullornas diktatur) ska vara ”fredliga”! Tror dessa professionella svikare att det är möjligt för demonstranterna att bestämma om demonstrationerna ska bli fredliga – eller om de ska bli våldsamma? Naturligtvis inte. Det är de diktatoriska mullorna som, tillsammans med deras lydiga redskap ”revolutionsgardisterna”, avgör hur fredliga demonstrationerna blir. Och detsamma gäller för omfattningen av yttrandefriheten. Denna avgörs också av de diktatoriska prästerskapet och deras lydiga redskap ”revolutionsgardisterna”.

 

III. Har dessa professionella svikare ingenting lärt på snart 40 år?

Sanningen bakom uttalandena från Sveriges utrikesminister Margot Wallström och från vad som i praktiken är hennes chef (EU:s ”utrikesminister”) Frederica Mogherini är att de helt öppet ställer sig VID SIDAN AV den kamp som representanterna för proteströrelsen i Iran för just nu – på liv och död.

Med sina liv som insats strider proteströrelsen för:
* demokratiska fri- och rättigheter – mot den islamistiska diktaturen,
* en satsning på jobb och ett bättre liv – mot arbetslöshet, korruption och mullornas stöd till diktatorer som Bashar al-Assad i Syrien.

Det är en skam att Sveriges regering inte tar ställning för proteströrelsen – mot den snart 40-åriga teokratiska diktaturen i Iran. Men Sverige måste nu agera på samma sätt som gamla kolonialmakter i mellanöstern som exempelvis Storbritannien och Frankrike. Detta utrikespolitiska kryperi är ett av de många pris som Sverige måste betala för sitt medlemskap i EU.

 

IV. Den tid känns väldigt avlägsen då Olof Palme kritiserade övergreppen i världen:

*1972 i december: Palme riktar våldsam kritik mot USA:s barbariska bombningar av Hanoi,
*1975 i april: Han myntade uttrycket ”så talar diktaturens kreatur med varandra”, angående hur de högsta partibossarna i Tjeckoslovakien behandlade oppositionella,
*1975 i september: lördagen den 27 september avrättade Spaniens fascistiske diktator Franco fem oppositionella. Detta ledde till väldiga demonstrationer runtom i världen. Bland annat i Umeå där mellan 1000- 2000 personer deltog! Palme kallade de ansvariga fascisterna för ”Satans mördare”.

Jämför detta med Margot Wallström.

Denna socialdemokratiska utrikesminister som inte vågar ta ställning för proteströrelsen i Iran – mot den snart 40-åriga islamistiska diktaturen i samma land. Detta är skamligt.

Det utgör ett rent förräderi mot de som just nu offrar sina liv i kamp för demokratiska fri- och rättigheter. Wallströms och socialdemokraternas agerande utgör även ett förräderi mot vad som en gång var socialdemokratins egen utrikespolitik.

 

V. Vi måste stödja proteströrelsen i Iran.
Oavsett om vi är demokratiska socialister av Arbetarpartiets typ som även kämpar för löntagarmakt på arbetsplatserna, eller är borgerliga anhängare av demokratiska fri- och rättigheter, måste vi alla gemensamt ta ställning för proteströrelsen i Iran – mot den islamistiska diktaturen.

Detsamma gäller för de socialdemokrater som vill slå vakt om sitt eget utrikespolitiska arv.

Slut upp tillsammans med oss till stöd för proteströrelsen i Iran. Visa att ni inte har gått på bluffen att internationell solidaritet numera går ut på att underordna sig EU:s överstatliga stormaktspolitik.

Bli först att kommentera

Irans religiösa diktatur utmanas åter – allt stöd till den folkliga proteströrelsen

Av , , 2 kommentarer 46

Den islamistiska diktaturen i Iran utmanas åter.

Denna blogg har två olika inriktningar. Dels återfinns berättelser från den tid då jag gick i grundskolan samt åren därefter som kom att präglas av mina upplevelser från främst högstadiet på Mimerskolan. Dels innehåller bloggen politiska kommentarer till vad som pågår i Umeå men också till vad som sker i Sverige och i den vida världen. De folkliga protester som just nu pågår i Iran tillhör det absolut viktigaste i den vida världen idag.

För protesterna mot den islamistiska diktaturen är de största sedan 2009. Hundratusentals iranier har gått ut på gatorna runt om i landet. Uppgifter pekar på att det som ursprungligen utlöste denna protestvåg var höjda priser på basvaror och den omfattande korruptionen. Men under rörelsens tillväxt har protester även kommit att riktas mot den religiösa diktaturens tvångslagarna – exempelvis mot slöjtvånget. På sina håll har man även krävt den Högste Religiöse Ledaren Khameneis avgång.

Exakt hur omfattande demonstrationerna är verkar vara svårt att säga. I Iran kontrolleras media av den islamistiska diktaturen. Regimen har stängt ned sociala medienätverk som demonstranterna använt för att sprida information. Därför är det även svårt att kunna bedöma hur många demonstranter som dödats, skadats och fängslats. Men åtminstone två slutsatser kan dras: protesterna har varit kraftfulla vilket i sin tur har skakat regimen så mycket att den inte har vågat använda hela sin våldsapparat mot de som gått ut på gatorna. Detta i rädsla för att provocera fram än större protester.

Det är svårt att föreställa sig livet i en islamistisk diktatur. Att inte kunna gå på gatan i vilka kläder man vill. Att inte kunna anordna en fest i sitt hem utan att vara rädd för att den religiösa polisen bjuder in sig själv. Eller att inte kunna sitta bredvid sin kvinnliga klasskamrat på väg hem från skolan.

För många umebor har det varit en självklarhet att stödja kampen mot den religiösa diktatur som 1979 kidnappade kampen mot shahens USA-stödda diktatur. I nästan 20 år har bussförarna i Teheran kämpat för rätten att organisera sig fackligt. En kamp som vi, och andra organisationer i Umeå, uppmärksammat vid ett flertal tillfällen – bland annat på första Maj. 2009 var Umeå en av de orter i Sverige där solidaritetsmanifestationer hölls till stöd för de som demonstrerade för demokratiska rättigheter i Teheran.

Den kamp som nu åter blossat upp i Iran måste stödjas av alla som försvarar demokratiska fri- och rättigheter däribland rättigheterna för Irans kvinnor. För oss demokratiska socialister i Umeå har solidariteten med Iran stått högt på dagordningen redan innan shahen föll i slutet på 1970-talet. Det måste den fortsätta att göra. Ned med den religiösa diktaturen i Iran.

2 kommentarer

Redan vid elva år är du medveten om att det är ett övergrepp att droga småpojkar som är 2-3 yngre än dig

Av , , Bli först att kommentera 10

Jag deltog inte i övergreppen på de finska småpojkarna.
På den tiden fanns det vissa slagsmål som var ärofulla. Och andra som var skamliga. Om Heinz, som terroriserade hela Mimerskolan, hade försökt röra (brutala sexuella ofredanden enligt dagens sätt att se på det han gjorde) min tjej Linda hade jag försvarat henne oavsett om jag hade blivit ihjälslagen. Detta berodde på att hon var mitt livs första kärlek och att det dessutom låg i linje med den hederskodex som jag och många andra höll oss med. Det spelade sedan ingen roll om jag hade förlorat med stor blodförlust och svår hjärnskakning. Jag skulle strax fylla 15 eller hade nyss fyllt 15 då situationen att utmana Heinz blev akut. Jag har nämnt detta tidigare. Många gånger. Men denna gånger gör jag det av ett annorlunda skäl. En av de två frågeställningarna för denna blogg handlade om när det är rätt att börja ställa krav på unga människor att inte begå övergrepp.

Annorlunda uttryckt: när kan vi kräva av unga människor att de ska förstå konsekvenserna av sina handlingar?

OM det var så att de av mina klasskompisar som drogade Veeti och Aleksi med magnecyl (och annat de hittat i sina föräldrars medicinskåp) blandat med Coca Cola hade fyllt 13 år – vilket vi gjorde på vårterminen i sjätte klass – var de absolut medvetna om att de begick ett övergrepp. Men enligt min uppfattning var de medvetna om att denna, avancerade fler-stegs-handling var djupt orätt, redan vid elva års ålder. Och det förhåller sig på samma sätt när det gäller att stoppa ned äckliga (onämnbara) saker i brevlådan och sedan kräva pengar för att sluta. Det är en enkel handling att brotta ned någon, eller att utdela ett kroppsslag, och detta kan ske i hastigt mod. Det går även att be om förlåt för detta. Och sedan är saken ur världen. Men de övergrepp som skedde mot de finska småpojkarna var så mycket mer utstuderade. Min gissning är att såväl ”drogningen” och kravet på att få pengar (en krona) för att sluta stoppa ned saker i brevlådan utfördes av killar som var tolv-tretton år gamla. Av sjätteklassare. Vi var tolv då vi började och tretton då vi gick ut sexan. Och då visste killarna vad de gjorde.

De visste att de kunde terrorisera denna familj just för att de kom från Finland. Den tragedi som de kanske åstadkom inom familjen, som jag skrev om i föregående blogg, kan ingen kräva att killarna skulle förstå. Många vuxna fattar inte sådant – det är min erfarenhet. Men hur in i helvete fel det är att droga, som i att förgifta, andra pojkar som är 2-3 år yngre än vad man själv är, det begriper mycket väl tolv-trettonåringar. Detsamma gäller övergreppet mot den finska familjen. Ett övergrepp som kunde ske eftersom främst pappan var så försvarslös.

För mig har detta en stor betydelse. Det har haft betydelse under hela mitt liv.

Jag har anklagat mig själv för saker som jag gjorde mot andra i just den åldern. Jag har varit förbannad på killar för vad de gjorde mot mig. I den åldern. Och jag fattade tragedin, i grova drag, som den finska familjen drabbades av.

Jag hade tur. Jag fick en moralisk kompass av mina föräldrar. Jag klarade inte alltid av att leva upp till den. Men jag visste vad som var rätt och fel. Naturligtvis var synen på våld väldigt annorlunda då än idag. Men jag visste i alla fall vad som var alldeles fel våld.

Jag vill inte börja lagstiftningsvägen.

Det jag vill säga är detta: idag bortförklaras en rad övergrepp som ungar begår med dess låga ålder. Jag vänder mig emot denna ”bortförklaringsmentalitet”. Detta betyder inte att jag vill sänka åldern för när det gäller ungdomars straffmyndighetsålder. Det betyder inte heller att jag vill skärpa straffen. Jag vill över huvud taget inte börja lagstiftningsvägen.

Mitt mål med att resa denna fråga är att sätta fokus på föräldrarna. Föräldrarna ska veta att deras små änglar verkligen ÄR änglar. Men att de SAMTIDIGT kan vara riktiga djävlar. Deras små änglar gör saker som de VET är fel. Det handlar inte om att ”han eller hon” är ju så ung. Visst är det skillnad mellan djupet på insikten hos en 42-åring med egna barn, en 22-åring som just börjat jobba och en tolvårig skolelev. Men det är ändå så att tolvåringen vet vad som är rätt eller fel.

Och det är detta som stora grupper av föräldrar måste konfronteras med.

Hur ska det kunna bli någon ordning i skolan om inte föräldrarna åläggs ett föräldraansvar. Hur ska skolan både kunna vara en ”kunskapsskola” och syssla med ”demokratisk fostran” om inte föräldrarna tar sin del av ansvaret.

Eller ännu värre: hur ska skolan klara sina uppdrag om föräldrarna skyller på skolan både för att deras barn misslyckas med att lära sig kunskaper och lära sig vad som är rätt och fel. Jag anser att det finns många bra lärare. Jag anser att det finns många mindre bra lärare. Men oavsett vilken form av lärare det handlar om måste även dessa förstå vilka krav de kan ställa (och inte kan ställa) på eleverna.

Mitt budskap är detta: vi ska inte börja med att diskutera i termer av ”brott och straff”. Vi ska börja med att diskutera vad ungdomar förstår och inte förstår när det gäller vad som är rätt och fel. Sedan ska vi diskutera föräldrarnas ansvar för att skapa en miljö i skolan som utgör den grund som lärarna har att arbeta utifrån.

Jag bygger detta på mitt eget liv. Och i mitt liv ingick alla klasskamrater som jag kände plus deras föräldrar. Vi visste alla väldigt mycket mer om vad som VAR rätt och fel än vad som ”samhällets” olika instanser verkar anse idag. Jag påstår inte att vår VETSKAP om vad som var rätt och fel innebar att vi inte gjorde det som var fel. Sannerligen inte. Allt som jag har skrivit handlar om hur ända in i helvete mycket fel som vi gjorde. Och som JAG gjorde.

Det jag vill ha sagt är att jag visste. Och har därför aldrig kommit över det jag gjorde.

Det som vi måste kunna diskutera i Sverige är vad vi kan förutsätta att ungar vet är fel. Och sedan närma oss ungarna mycket mer som vi närmar oss äldre barn än yngre. Mycket mer som vi närmar oss barn som FÖRSTÅR än som INTE förstår.

De av er som VILL förstå mig – ni kommer att förstå. De av er som inte VILL förstå mig – ni kommer INTE att förstå.

GOD FORTSÄTTNING.

* * * * *

Tidigare bloggar om tiden i grundskolan och främst om tiden på Mimer:
19, 24 och 29 augusti,
10, 15, 24 och 25 september,
1, 8, 15, 22 + 22 och 29 oktober,
12, 25, 26 november,
3, 6, 7, 10, 17, 27, 29, 31 december,
1 januari,

Bli först att kommentera

Det ohyggliga är att barnen riskerade att börja förakta fadern för att han inte kunde skydda dem – utan lät sig själv förnedras av samma ligister som misshandlade hans barn

Av , , 2 kommentarer 15

I. Veeti och Aleksi blev inte bara drogade.

När mina kompisar märkte att de kunde djävlas, nästan hur mycket som helst med dessa finska pojkar, trappade de upp. Jag vet att vissa av övergreppet utspelade sig efter att vi slutat hemkunskapen på Vasaskolan. Detta betyder att vi gick i sjuan – alltså i högstadiet på Mimer – den tid och plats då allt våld trappades upp. Det jag inte kommer ihåg är om trakasserierna av den äldre Veeti och den yngre Aleksi började i sexan, eller om det hela började redan i femman. Hur som helst var det redan på mellanstadiet.

Jag har tidigare frågat om någon kan lida mer än den förälder vars barn blir utfrysta och misshandlade utan att föräldern kan stoppa detta? Och mitt svar är: Det finns det som är värre. Det är när den förälder som saknar makt att skydda sina barn själv förnedras, inför sina barn, av samma ”ligister” som misshandlar förälderns barn.

II. Detta ämne är bland det svåraste och mest ohyggliga jag någonsin skrivit om.

Den ena tanken ledde till den andra, i rasande fart, och efter bara någon sekund drabbades jag av en känsla som endast kan betecknas som fasa. För tänk om det hade handlat om min familj?!

Tänk om jag inte hade haft en farsa som kunde upplösa en ”liga” med ett enda samtal och endast en antydan till en knuff. Tänk om jag inte hade haft en farsa som definitivt blev trodd (av morfar) då han hotade med att slänga ned morfar från stugtaket om morfar en enda gång till hotade mig med stryk bara för att jag ville att farsan skulle komma ned och leka med mig? Min farsa var varm.
Min farsa var hjälpsam. Han var även förlåtande. Men till skillnad från så många andra anser jag inte att han var ”snäll”.
Jag kände min farsa. Han var född 1921 av en ogift mor i en by mellan Umeå och Nordmaling, som resultatet av en utomäktenskaplig förbindelse mellan min farmor och en gift man, och hade lärt sig att försvara sin mors heder – och att inte acceptera att bli kallad för horunge själv – av större pojkar. Det handlade om att besvara varje nedsättande ord om sin mamma och om sig själv med en smäll på käften. Detta gällde både för farsan och för hans bror. Vissa gånger måste du slåss. Det spelar ingen roll om du vill det eller inte. Detta gäller oavsett om motståndaren är större eller inte. Oavsett om du kommer att vinna slagsmålet eller inte. Du tillåter inte att din mamma, din bror eller du själv – din familj – kallas för vad som helst. Farsan sa aldrig någonsin dessa ord till mig. Och jag växte upp utan att känna till det jag just nu berättat. Den kunskapen har jag fått av olika kusiner. Efter farsans död. Men detta var vad farsan överförde till mig i alla fall. Utan ord och utan att berätta sin egen historia.
När det gällde märktes det att farsan besatt en hårdhet som även kunde skrämma andra vuxna – exempelvis stuggrannar som blev riktiga kaxar efter att ha druckit för mycket i samband med surströmmingspremiären – och som kom över till vår stuga för att tala om vad de tyckte när det gällde parkeringsplatser på ”allmänningen”. Även vår stugförening hade olika viljor i vad mina föräldrar ansåg vara ”skitsaker”.
Jag var alltid rädd att någon stuggranne skulle reta farsan för mycket utan att själv begripa det. Och åka på en redig smäll. Var det något farsan hade svårt med var det sådana fylltuffingar. Men deras besök slutade alltid på samma sätt. Farsan talade om att de skulle lämna vår tomt, snabbt, annars skulle han hjälpa dem. Och OM de fortfarande hade något de ville berätta när de nyktrat till kunde de återkomma. Men NU skulle de gå, av egen kraft, eller med farsans hjälp.
Det var kombinationen av den stadiga blicken, den märkbart tillbakahållna ilskan och det lugna, men samtidigt totalt orädda, kroppsspråket som gjorde att kaxarna förstod att farsan menade allvar om att de skulle gå. Det hände någon att de tittade på farsans bagarnävar. De hängde lugnt där. Men de var dubbelt så tunga som kontorsnissarnas. Och till min ilska snabbare än mina. Vi brukade skojboxas farsan och jag. Han lät mig oftast vinna. Men ibland när jag svingade för våldsamt kom denna blixtsnabba vänster (eller höger) mot någon av mina axlar och det tog så hårt att jag domnade. Och sedan fick jag alltid höra farsans, lite ursäktande, engelska uttal då han sa orden: ”protect yourself at all times” (det sägs alltid i början av en proffsboxningsmatch i engelskspråkiga länder). Följt av: ”vad hade hänt om du haft en sådan usel gard mot Heinz?”
Det värsta var att gubben hade rätt.

Men pojkarna från Finland hade inte min farsa. Det hade inte mina kompisar från Sverige heller. Det är nästan obegripligt hur man tar sina föräldrar för givna.

Jag säger det igen: Detta ämne är bland det svåraste och mest smärtsamma jag någonsin skrivit om. Jag tvingas därför närma mig ämnet steg för steg.

Då det hände – i sjuan, sexan och kanske redan i femte klass – kapslade jag in det i mitt medvetande. Det var helt enkelt för skrämmande för att ens börja tänka på. Jag skriver det igen: den ena tanken ledde till den andra, i en rasande fart, och efter en sekund, eller mindre, drabbades jag av den tanke som var så fasansfull. Tänk om det hade varit vår familj?

III. Hat, självförakt och avståndstagande

Detta är svaret på frågan om vad som KAN hända med de föräldrar som varken kan skydda sina barn mot ligister eller bevara sin egen värdighet i sina barns ögon?

För att förstå måste vi först fråga oss vad som händer med barnen? Vad händer med de barn som märker att deras trygghet i världen, föräldrarna, varken kan skydda dem mot övergrepp från ”ligister” eller ens bevara sin egen värdighet genom en konfrontation med ligisterna?

Det som är så ohyggligt grymt är att det fanns en risk att barnen kom att börja förakta sina föräldrar, speciellt fadern, för att han inte slog ligisterna på käften. Det som är så ohyggligt grymt är att pojkarnas (obefogade) förakt mot sin egen far, som bara ville dem väl i det nya landet och som gjorde sitt allra, allra bästa, riskerade att bli större än det hat som vore berättigat mot de ligister som misshandlade dem själva och som förnedrade hela deras familj.

Det ohyggliga i svaret på vad som hände med barnen är att de kan ha tagit avstånd från sin egen far i besvikelse för att han inte räddade dem och därmed visade att han förtjänade deras respekt.

Hade samma sak utspelat sig i Finland hade fadern alldeles säkert kunnat försvara sina pojkar och sin familj. Där kunde han språket, hade andra vuxna bekanta och var inte rädd för myndigheterna. Men osäkerheten över sina rättigheter i det nya landet Sverige, skammen över att inte kunna språket, berövade denne fader hans kraft.
Så vad händer med denne förälder? Som vet med sig att han sviker sina båda pojkar och hela sin familj och som dessutom känner pojkarnas besvikelse och skam över honom? Han börjar naturligtvis hata de svenska små ligisterna. Han börjar hata de svenska myndigheterna och den svenska skolan och de svenska föräldrarna – som alla är skyldiga till att ligisterna kan gå lös på hans båda pojkar och som slår sönder hans tillvaro. Inklusive bilden han har av sig själv.

Risken var att han började förakta sig själv. Började förakta sig själv för att han inte kunde hindra några (knappt tonåriga) svenska ligister – från Ålidbacken, Gluntens väg och Sofiehem – att droga och spöa hans barn. Och dessutom, kanske, lyckas få hans egna barn att se ned på honom. Kanske till och med att förakta honom. Det finns de som tagit till flaskan för mindre.

Dessa tankar var så skrämmande att jag låste in dem då jag var cirka tolv år gammal och har inte vågat formulera dem förrän nu, just denna kväll, natt och morgon 30-31 december 2017. Ganska exakt 52 år senare.

IV. UPPTRAPPNINGEN AV VÅLDET MOT TVÅ POJKAR URARTADE TILL ATT BLI TRAKASSERIER AV ”FINNDÄVLAR”

Jag vet inte om detta var EXAKT vad som hände hemma hos den, från Finland nykomna, familjen. Men jag vet exakt hur upptrappningen av våldet gick till. Och jag vet att det berodde på två saker. Dels på att pappan inte kom ut och jagade iväg mina kompisar. Detta var ett tecken på svaghet. Och tecken på svaghet är livsfarligt. Dels på att familjen kom från Finland och inte från exempelvis Skåne (där folk också talade så att man inget begrep). Ingen av oss, varken mina kompisar eller jag, vågade angripa vuxna. Men det skrämmande var att kompisarna vågade angripa denna familj: två pojkar, en pappa som framstod som udda och svag. Och en mamma som jag inte minns att jag någonsin såg.

Sanningen är att detta aldrig skulle ha skett om familjen varit från Sverige.

Intill Vasaskolan, där vi hade hemkunskap, fanns en mycket hög stång på vars topp det var meningen att ett trafikmärke skulle sitta. Men trafikmärket var borta. Då vi gick hem från hemkunskapen, som ibland var dagens sista lektion, brukade en klasskompis som jag cyklade hem med ta Veetis cykel och med våldsam kraft kastade den upp i lyften, så att den triangel som en herrcykel är uppbyggd kring liksom omslöt stången, innan cykeln föll ned drygt tre meter till marken. Cykeln var därmed omöjlig att ta därifrån. Och Veeti fick gå från Ålidbacken till Vasaskolan och hem igen.

Efter cirka tre veckor, en tidsperiod då cykeln låg ute på marken, helt oskyddad för väder och skadegörelse, hade pappan lånat en stege och lyft upp cykeln från marken över toppen på stången. Nästa dag stod Veetis cykel i sitt ställ på Vasaskolan igen. Men vi hade både hemkunskap och gymnastik på Vasaskolan. Och hade koll även på denna skolgård. Omedelbart när min kompis såg Veetis cykel gick han fram till cykelstället. Bar den låsta cykeln fram till stolpen och slängde den med samma våldsamma kraft över stolpen.

Denna gång vet jag inte hur länge Veetis cykel fick ligga ”fastlås” av stången. Det allra värsta var dock att bristen på motstånd eskalerade övergreppen. Nu började de av mina klasskompisar som tyckte att detta var kul att trakassera hela familjen. Det var som om de hamnat i ett sorts feberrus över att ha upptäckt sin egen makt. De stoppade ned hotbrev och äckliga saker från marken i den finska familjens brevinkast. Och krävde betalt för att sluta. En gång när vi i ”cykelpatrullen” samlades vid kiosken på Ålidbacken 5 kom mina klasskompisar, de av kompisarna som djävlades med familjen, vrålskrattande och berättade följande för mig: ”och då vi krävde betalt för att sluta stoppa ned saker i brevlådan såg vi en hand innanför brevlådan med en enkrona i”. Och de fortsatte: ”Den dumma djävla finnen betalade oss en enkrona”!

Det har aldrig varit ”inne” i Sverige att syna våra övergrepp mot vårt finska ”broderfolk”. Vi upprörs idag över att invandrare kan bli trakasserade och misshandlade. Med rätta. Men ingen har skrivit historien om HUR djävligt finnarna bemöttes här i Sverige. Sverige, detta PK-iternas förlovade land.

V. Det fanns ingen som helst ära i att spöa försvarslösa småpojkar från Finland.

Småpojkar som var för rädda för att ens lyfta en hand för att skydda sig själva. Eller sin cykel. Jag minns att det var med en starkt stigande olust som jag följde upptrappningen. Och detta angrepp på familjen var för mycket. Detta krävde ett resonemang med farsan och morsan. Jag måste få veta hur jag skulle hantera situationen. Och jag förstod att det var bråttom.

Framgången med ”utpressningen” hade gett blodad tand. Det talades redan om att kräva en ”femma” nästa gång. Eller att hälla in en vätska av något slag i brevlådan. Mina klasskompisar var inga dårar. De var mina vänner som hade tappat den moraliska kompassen totalt. Deras föräldrar var inte lika närvarande som mina. SPECIELLT inte deras farsor.

Jag förstod att det mesta de sa bara var snack. Men risken fanns att två av dem, som av någon anledning var speciellt aggressiva när det gällde den finska familjen, kunde hetsa varandra att hitta på något som gick riktigt åt helvete.

Så jag förstod att det var bråttom. Det var med föräldrarna som med lärarna på den tiden. Du blandade nästan aldrig in dem. Det enda exempelvis visste om Heinz var att det var en kille som jag behövde träna lite för att klara mig mot (sagt av mig med ett alldagligt tonfall). Så att jag tog upp frågan om vad vissa av kompisarna gjorde mot den finska familjen utgjorde ett verkligt undantag. Men det var bråttom. Det som skett innebar att en gräns var passerad och händelserna hade växt både åskådare som mig och ”de aktiva” ur händerna. Om ett nytt angrepp på familjen – d v s på vuxna – verkligen kom tillstånd i form av utpressning, eller vätska genom brevlådan, kunde allt gå över styr. Jag var rädd för jag uppfattade situationen som både skrämmande och farlig. Både för den finska familjen och för mina inblandade kompisar.

Och själv hade jag varit feg länge nog när det gällde övergreppen mot Veetis och Aleksis. Men att angreppen hade riktats även mot föräldrarna i familjen från Finland krävde att jag gjorde någonting. Gång på gång malde tankarna: ”Tänk om det varit vår familj”. Eller grannflickans familj. Hon som var född samma dag som jag.

VI. Nästa gång ska jag skriva om två frågor:

* om att det fanns svenskar som både respekterade och gillade finnar: bland annat på farsans jobb.
* när är du gammal nog för att andra ska kunna kräva att du sätter stopp för övergrepp?
Väldigt mycket av det jag har skrivit om handlar i grunden om just detta.

Ni som anser att detta ansvar kommer i låg ålder, vilket är min uppfattning, får gärna höra av er. Ni som anser att åldern då ansvar kan utkrävas får också gärna höra av er. Detta är en oändligt svår fråga.
Och jag sitter inte inne med Sanningen.

Vi ses vid 12.00-tiden på nyårsdagen – alltså på måndag.

GOTT NYTT ÅR.

2 kommentarer

Finndjävlar kallades dom. Inte alla. Bara de som talade taskig svenska, hade omorderna kläder och fula tänder.

Av , , 2 kommentarer 16

Jag började denna berättelse med att fråga om någon kan lida mer än den förälder vars barn blir utfrysta och misshandlade, utan att kunna stoppa detta? Mitt svar är, den förälder som dessutom själv blir förnedrad just inför de barn som föräldern inte kan skydda.

Sedan berättade jag om hur Veeti och Aleksi blev drogade och raglade omkring utanför det hus som en gång hette Ålidbacken 5. Och deras pappa kunde inte göra någonting. För hela familjen var hjälplös i ett främmande land. Deras enda önskan var att bli accepterade. Men de talade taskig svenska, hade gammalmodiga kläder, sämre tänder och kom från ett annat land.

Inte från Somalia eller Afghanistan. De kom från Finland.

Någon gång hoppas jag att sanningen om hur vedervärdigt många finnar blev behandlade i Sverige, så sent som under 1960-talet, kommer fram i ljuset. För det är ett verkligt mörkt kapitel i Sveriges historia. Och mörkt lär det fortsätta att vara. För när har det någonsin varit ”inne” att beskriva hur finnarna hade det i Sverige under det optimistiska 60-talet. Beatles ”All you need is love” gällde inte vårt östra ”broderfolk”.

Det är bra att rasistiska attityder från tiden runt andra världskriget dras fram i ljuset när det gäller lappar och zigenare – och att vi därför börjar kalla dom för samer och romer. Men finnarna?

Det är många som vet det jag vet. Men det är få, mycket få, som vill erkänna hur ofta finnarna blev kallade för finndjävlar. Ett begrepp som slogs in i skallen på dom. Med ord och nävar. Det är många som vet det jag vet. Men det är få, mycket få, i detta land fyllt av PK-idioter som vill erkänna hur hatade vi umebor var då vi kom över till Vasa.

Så sent som 1973 blev jag och det sällskap av ungdomar som jag, som en tillfällig 20-årig reseledare, ansvarade för varnade av personalen på det hotell i Vasa där vi bodde för att promenera tillbaka till hotellet efter att ha besökt centrum i Vasa. Hotellpersonalen sa att vi måste åka taxi, ända fram till hotellentrén, för annars skulle vi få ordentligt med stryk av ett gäng finska ungdomar.

Hela eller delar av gänget uppehöll sig ständigt runt omkring hotellet i hopp om att få se fulla svenska komma vinglande tillbaka. Speciellt på lördagar. Hörde gänget några tala svenska kom de springande för att hinna spöa upp hotellets svenska gäster. Personalen berättade att de skulle hinna både slå, sparka och skalla innan polisen kom. Och att det dessutom kunde hända att polisen tog tid på sig …

Hotellpersonalen inskärpte verkligen behovet av att åka taxi, absolut ända fram till hotellfoajén, och att dessutom ha pengarna redo i näven så att betalningen till taxichauffören gick fort. För sedan var det bråttom in i hotellet. Du kunde nämligen få en smäll på käften även då du gick de få steget mellan taxin och den bemannade hotelldörren. Hatet i Vasa var starkt mot oss umebor. Och skälet var att vi i Umeå behandlade finnarna lika djävligt som finnarna blev behandlade i nästan alla andra delar av Sverige.

Hotellpersonalen ljög inte. Jag såg gänget från mitt hotellfönster. De var cirka tjugo ungdomar, i åldrarna allt från tio år till tjugo och stod cirka 30 meter från hotellets baksida. Och väntade. På oss. En av dem såg mig i hotellfönstret, pekade och skrek ”Ruotsi” och slog sedan några slag i luften. Gänget ansåg att de hade skäl att spöa svenskar. Troligen inte för något de själva hade råkat ut för. De flesta var bara runt 15 år. De spöade svenskar för att hämnas för hur illa deras föräldrars generation hade blivit behandlade. Och för hur illa finnarna fortfarande blev behandlade på många håll i Sverige under 1970-talet.

Som en mycket nervös reseledare tackade jag hotellpersonalen för upplysningarna. Min uppgift var att få hem alla ”gymnasieettor” i ett stycke. Så jag talade allvar med den klass som jag, på ett lustigt sätt, kommit att bli ansvarig för. Jag lovade dem att om de drack sprit ute på stan, eller inte åkte taxi ända fram till hotelldörren, eller inte var hemma före en viss tid, så skulle de önska att finngänget fått tag i dem. För jag svor, på finska, att jag skulle sitta uppe tillsammans med nattportieren och pricka av närvaron på varenda djävel i klassen. Och om någon av dem bröt mot mina (mycket nyss skapade) ordningsregler, så skulle jag personligen spöa skiten ur varenda en. (Mitt rykte som mc-knutte kom väl till pass). Och hem kom dom. Själv tog jag aldrig på mig något reseledarjobb igen.

Men jag säger det igen: jag var chockad över hatet.

Men jag visste på vad det berodde. I morgon ska vi återvända till 1965- 66. Detta hopp framåt i tiden, och till Vasa, var nämligen nödvändig för att alla ska förstå hårdheten i umgänget mellan svenskar och finnar. Inte mellan alla svenskar och finnar och inte i alla sammanhang. Men i väldigt många.

Och det är mot denna bakgrund som händelserna på Ålidbacken ska förstås. Händelser som utspelade sig i mitten på 60-talet och vars huvudaktörer dels var svenska killar i tolv-trettonårsåldern, dels en finsk familj där de två grabbarna var minst ett respektive två år yngre.

2 kommentarer

Klar blir jag – men det blir sent

Av , , Bli först att kommentera 1

Till er som följer det jag skriver kan jag säga att jag kommer att bli klar ikväll, med det som jag tänkt bli klar med, men det blir sent. Dock före 24.00.

Bli först att kommentera