Nu har även vi fått smaka på vinter.
Dagen innan det började snöa satt jag och tittade på min väns fantastiska bilder på norrsken och gapade stort åt dom 45 (miljonerbiljoner) minusgraderna han sa att han precis upplevt.

När man talar om trollen…

Jag är säker på att inte bara jag utan trädgården också längtar till kjolar och grillfester efter jobbet.

Londonbor gillar inte snö.
Samma dag slutade tågen rulla och bussarna blev tokiga.
Londons symbol big ben borde helt klart bytas ut mot ett paraply.
Big Pen har jag bara sett några gånger…men paraplyn ser jag varje dag.
Paraplyn har man när det regnar. Paraplyn har man när det snöar (!!!).

Och det gör väl inget annat här? Visst var det så?

Jo, det kommer finbesök hit också. Bla. av den peppigaste kvinnan på jorden.
Vår mentor.
Hon den där som taggar upp mig varje morgon med vykortet på kylskåpet:

"Coolaste i Loondon Pondoooooon! Ni är bäst. Det är lätt att glömma bort ibland när man kämpar för att gå upp tidigt på morgonen kanske… Keep up the good work & never give up. Ps. Snart rular ni världen!"

Och det är faktiskt sant.

London är nog den mest peppiga och deprimerande staden.
Det kan verkligen gå från minus till plus på 2 sekunder och tvärtom.
I en hel månad kan jag gå runt och smida stora planer om mitt livs karriär. Där jag mest glider runt på hårt arbete och bara är fullkomligt passionerad och uppe i vad jag än må göra.
För att i nästa månad gå runt och sjunga i moll om hur man trampar på stället.

Då är det tur att man har en affisch i vardagsrummet som påminner en om att man inte kan trampa på is..mer glida.

Ingen av oss här trampar egentligen. Vi är rätt så coola. Jag får nog tillägna nästa inlägg till oss.

Apropå Canary Wharf så satt vi där och drack drinkar för att fira vår återförening.
Canary Wharf som är fullt av kostymer och höghus av glas. Lagom overkligt. Sims staden som vi kallar den.

När man sitter och sippar samtidigt som man strålar värme är det lätt att få en och en annan man på kroken. Kvällen bjöd på ett killgäng på 3.
Jag sa bestämt åt dom att inte ge dom någon uppmärksamhet. Dom får stirra sig blinda om dom vill, ikväll har vi bara varandra.

Tillslut tog en av dom "mod" till sig att komma fram och prata med oss. Det visar sig att dom är ett gäng engelska killar som är helt besatta i sverige och melodifestivalen.
Tillsammans drack vi vin och sjöng gamla meloklassiker…kärleken är, se på mig…listan är lång.
I 5 års tid har de valfärdat till stockholm för att se finalen.
Imponerande.

Det var också dom som påminnde oss om den pågåenge tävlingen.
Mitt hjärta hoppade dubbelslag när jag såg DiLeva imorse.

Han gillar också London. Så vi är 2. 

Du är fri att bli den som du vill bli. Men för mig har du vuxit till en pärla!