I fredags kom så tidningen Vasaplan ut på Umeås gator till försäljning. Det var det första numret där det står att jag är chefredaktör. Bakom numret finns en hel del arbete på ideell basis, människor som tycker att det är viktigt att rikta ljuset på samhällets orättvisor och ge röst åt de som saknar en. Av de fyrtio spänn som ni betalar för tidningen, så går hälften till säljaren och hälften till föreningens verksamheter. Säljarna från Bakfickan, en oas mitt i stan för de som kämpar med sin nykterhet, får genom tidningsförsäljningen in en stor del av de pengar som behövs till driften. Exempelvis till att ordna mat åt behövande. Jo, pengarna kommer till nytta.

Nu är det dags att börja planera för decembernumret. Ett lite tjockare nummer för att få plats med alla artiklar, reportage och annonser.

Såg och hörde idag om ett forskningsprojekt där man ska gå till botten med gåtan: Hur får man det perfekta löpsteget? Låter lite typiskt svenskt. Att mäta vinklar på fotleder, tryck mot fotsulor och sen göra tabeller, staplar och diagram. Men borde inte forskarna istället ha åkt ner till Kenya och försökt ta reda på hur storlöparna därnere gör för att springa så där rasande fort? Tror inte att de funderar särskilt mycket på vilken vinkel de sätter ner sina fötter (de gör kanske helt fel, enligt vetenskapen?) Vad gäller onödig forskning skulle jag vilja se någon som tog reda på vilken viloställning som är den absolut bästa och effektivaste.

Snart tio år sedan jag besökte bokmässan i Göteborg.Var på tre mässor med mina första romaner. Trivdes inte. Sanslöst mycket folk. Men säkert nyttigt för mitt författarskap; vad gäller att knyta kontakter inför framtiden. Här i Västerbotten är traditionen numera att tjänstemännen istället åker dit för att mäta den kommersiella nyttan med det skrivna ordet. Det är ju inne med den nyttiga kulturen. Det är ungefär som att mäta vinklarna på fötterna i tron att man ska springa fortare. Men allt som går att mäta är intressant. Och nyttigt. Hur tusan man nu mäter lyckan över en vackert formulerad mening? Vi fattiga författare (även det mätbart) som inte har råd med resa och uppehälle, får vackert stanna hemma.

Får väl skriva en bok istället.

Ibland känns det som om arbetsmarknaden enbart består av konsultverksamhet. Av konsulter inom påhittade branscher, vars allenarådande uppgift är att hitta på uppgifter åt nya konsulter. Konsulter som föder varandra, kliar varandras ryggar. De bjuder in till dyra kurser och coachar varandra. En slags inre cirkel; isolerad från omvärlden. Ett självgenererande system. En ekonomisk fotosyntes.

Tittat på en dokumentär om Herman Göring och om hans koppling till Sverige. Efter tre års avgiftning från sitt svåra morfinmissbruk på sjukhus i Stockholm, med tvångströja och isolering, återvände han till Tyskland och tog plats vid sin ledares sida – Adolf Hitler. Resten är historia.

Tänker då och då på vad som ska hända när min kommande bok publiceras våren 2015. Jag har haft tid att tänka på det, då det det tog tre år att skriva boken. Jag har tvekat många gånger, lagt skrivandet åt sidan, men alltid  återvänt till min berättelse. Storyn om mig själv. Varför har jag ett sådant brinnande behov att lämna ut mig till omvärlden på detta sätt? Frågan hänger där. Dinglar fram och tillbaka. Ska jag få den, med all sin tyngd, i skallen?

Tvättar kläder. Torkar, viker, lägger in i mina garderober. Snart är allt smutsigt igen.

Det håller på att gå inflation i partiledardebatterna. Minst en per dag. På dagarna flänger våra partiledare land och rike runt och valtalar, för att kvällstid krypa in i en TV-studio och duellera i realtid. Men nog syns det att våra partiledare håller på att gå på knäna – för inget smink i världen kan dölja att de åldras i ett rasande tempo. Efteråt kommer analyserna – eller vad vi ska kalla det. För där står medias inkallade, välbetalda ”experter” och analyserar och betygsätter just sminket, minspelet, kroppsspråket, klädvalet och gud vet vad av den fernissade ytan. Däremot har det politiska innehållet blivit en bisak.
Underhållning till döds?

Man tycker att alla ska dra de rätta slutsatserna, när samtliga partiledare sluter leden och ger sig på Jimmie Åkesson; att folk ska förstå att vi, merparten av oss, av partierna inte acceptera SD:s politik – den som andas rasism. I själva verket blir det precis tvärt om. För i Åkessons medieträning tycks det ingå att han ska se ut som en ledsen, halvt överkörd hund. En sådan man ska ta hand om. Underskatta aldrig ”tycka-synd-om-effekten”. För då kan det gå som när Palme plattade till Fälldin. En pyrrhusseger.

I övrigt retar jag mig på dessa ständiga opinionsundersökningar. Politiken håller på att bli till staplar och diagram. Analysen handlar om procentsatser hit eller dit. Snart hamnar väl undersökningarna bland alla andra tabeller på sportsidorna. Mittemellan fotbollens division 3 södra Norrland och SM i boule.

Var en sväng till Skellefteå i helgen. Bland annat knatade jag omkring på ett hygge i utkanten av Varuträsk. Meningen var att jag skulle hjälpa E att plocka lingon, men det sket sig. Jag gick mest omkring och frågade Gud varför han gett lingonen en röd färg. Men det gjorde jag ju i egenskap av färgblind bärplockare. Alla andra kan ju på långt håll se de röda bären lysa i det gröna riset. För mig smälter allt ihop. Om jag kryper på alla fyra, så ser jag bären. Men det blir rätt så tröttsamt att krypa fram på alla fyra över ett hygge. Dessutom ser det fånigt ut. Så jag satt mest på en stubbe och njöt av solen. Inte hel fel.

Inte var det mycket som överraskade under gårdagens valduell mellan Reinfeldt och Löfven. Men experterna menar att detta är en del av taktiken. Att vara tråkiga? Nja, mer för att i elfte timmen visa vad de olika partierna står för. Undrar vad en förstagångsväljare tycker? Vad är det för skillnad på dessa två välklädda män i övre medelåldern? En partiledare är lång och rysligt tunnhårig, den andre är kort och står på en låda. Båda verkar ha samme skräddare. Kanske lika bra att välja någon annan? Kanske den där mörke med glasögon; han som visserligen hela tiden gör bort sig, men trots det säger sånt som åtminstone får känslorna i svall.

I dag ska jag en sväng förbi Bakfickan och höra lite närmare hur de magasinerar tidningen Vasaplan, och i största allmänhet se hur de jobbar med att hjälpa människor i nöd.

Hörde att Vänsterpartiet valt att skänka sin valstuga till Bakfickan. Den kommer att ge tak över huvudet åt någon frusen bostadslös. Tycker att fler partier borde skänka sina valstugor till detta behjärtansvärda ändamål. En utmaning väl i klass med att hälla isvatten över huvudet. Eller?

En underbar helg i Skellefteå. Tillsammans med E. Plockat en hel del Karl Johan. Svamparna kunde jag se och finna, men lingon och blåbär fastnade inte i mina tappar. Är färgblind, ja inte så att allt blir grått. Det är bara hopplöst att skilja på rött och grönt. Lingon, hallon har en förmåga att smälta ihop med det gröna och bli till ett. Men jag har klarat mig genom livet ändå. I valtider är det kanske lika bra att vara färgblind.

I morgon påbörjar jag ”inskolningen” som ny chefredaktör på tidningen Vasaplan. Det är en hel del jag ska sätta mig in i. Vet ju hur det kan vara en redaktör på en tidning. Har ju varit kulturredaktör på Folkbladet och chefredaktör för gratistidningen Umeåposten. Men denna gång är det annorlunda. Är inte ensam. Kring mig har jag ett redaktionsråd av ärrade journalister och en hel hjord av folk som är villiga att skriva för en liten slant. Det handlar ju till merparten om ett ideellt jobb. Vi gör det alla för den goda saken. För att ge röst åt de som sakna en, för att synliggöra sociala problem och fattigdom. Orättvisor.

Nu kör vi!