Etikett: Bakfickan

Änglarna i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 5

Julen, gemenskapens och glädjens tid – en tid då vi strålar samman med familjen, släkten, nära och kära – tiden då vi känner oss som en i flocken. Men detta är ju inte alltid en sanning. Det finns så många i detta land som hamnat utanför fållan och som i juletider känner hur ensamheten håller på att förtära dem inifrån. Jag vet. Under en tid i livet ”firade” jag ofta jul ensam, mycket på grund av att jag ville dölja mina hemligheter, som att jag drack för mycket, men ofta för att jag vid juletid sjönk i stämningsläge både av en förväntanseffekt som av mina återkommande bipolära skov. Jag skämdes. Ensamheten kan verkligen bli ett gift och det finns studier som visar att ensamma människor lever ett kortare liv. Numera är jag inte ensam längre. Jag har träffat en alldeles underbar kvinna som älskar mig och jag älskar henne, min Lena. Jag har min dotter Hanna som jag träffar om jularna. I år åker vi buss till Skellefteå och firar hos Lena. Jag är åter en av flocken, Jag finns, jag syns och jag kan växa, och det utan hemligheter och löften som jag inte kan hålla.

Vasaplan 2015 nr 24

Under åren jag verkade som chefredaktör på gatutidningen Vasaplan, som säljs på Umeås gator och torg av de som hamnat utanför sitt sammanhang, de som lider av psykisk ohälsa, de som är hemlösa, de som har problem med droger e.c.t. För många av dessa var försäljningen av Vasaplan deras första ”jobb” på många, många år, och att våga stå där och blotta sin sårbarhet och sälja tidningen är dels modigt, dels så höjer det deras självkänsla och förstärker deras jag-bild – för att inte tala om den lilla, med betydelsefulla, slant de får av försäljningen (20 kr/tidningen). Minns en kvinna som berättade att hon hade sålt tidningar för drygt 500 spänn och som för pengarna skulle köpa en liten julklapp till dottern, något hon inte kunnat göra på flera år, och för resten av pengarna skulle hon köpa hem lite julmat. Hon var strålande glad när hon log sitt tandlösa leende och borstade undan sitt långa, stripiga hår.

Jag fick också insyn av allt gott som görs i Umeå. Godhet är inte en massa prat, det är en konkret handling. Öppen gemenskap serverar dagliga mål mat och ordnar julfester åt de som kommit vid sidan av gemenskapen, detsamma gör på Bakfickan som dukar upp julmat så att borden dignar och på Kärnhuset finns en gemenskap för alla de som lider av psykiskt ohälsa.Till det ska lägga kyrkans och Frälsningsarmén arrangemang. Nog görs det mycket gott här i världen. Det är många frivilligarbetare som på detta sättet verkligen gör skillnad. Änglarna i Umeå. Vare sig det gäller julen eller andra högtider, får vi aldrig glömma nödvändigheten av medlidande i den vanliga vardagen. Året består av 365 dagar och lika många nätter.

planeringTID

I stressen kring att ordna den perfekta julen, blir man lätt sitt eget projekt. Man ska bevisa något, leva upp till det som inte finns. Med dåligt samvete köper vi klappar som ingen vill ha och vi får ta emot klappar som känns hopplöst onödiga. När vi själva verket ska ge oss själva och alla andra omkring oss sinnesro. I söndags kände jag sinnesro. Då satt jag i Backens kyrka och lyssnade till körer, kyrkorgel som som framförde julsånger, Så enkelt borde julen vara, Detta i en värld som håller på att slitas itu och där folk tycks förflytta sig med fem centimeter luft under skorna.

För övrigt blir världen aldrig mer sig lik för den som varit nere på krondikets botten och orkat kravla sig upp igen. Efter det får man ett par helt nya glasögon.

Olika typer av ensamhet

Av , , Bli först att kommentera 1

Måndag morgon. Vaknade som vanligt i ottan. Drack starkt kaffe och funderade lite över hur min dag borde bli. Grått men hyggligt väder så det torde bli en långpromenad i jakten på välbefinnande och fortsatt viktnedgång. Sedan i april håller jag nu på att närma mig minus 15 kg, vilket är en smärre bedrift. Ja så tycker jag själv. Men jag mår bättre, orkar mer. Det är alltid lättare att tappa vikt den här tiden på året då vädret är skönt och man av bara farten rör sig mer. Problemen brukar uppstå när höststormarna kommer och snön faller. Mörker och kyla gör en inaktiv.

Förutom att promenera så viker jag dagen åt skrivandet. Dels ska jag renskriva intervjun med Larsan och verksamheten som Bakfickan bedriver, dels ska skriva ett kapitel i min kommande roman. Måste även försöka läsa ut romanen vi ska diskutera på kommande bokcirkel. Det är viktigt med struktur och därför brukar jag redan kvällen innan dra upp riktlinjer för hur den kommande dagen ska se ut. Det betyder inte att det alltid blir så, att saker och ting kan komma emellan, samtidigt får man ju inte bli så rigid att det inte går att tillåta förändringar. Men det är bra att ha en plan.

Under gårdagens intervju så kom vi att tala om ensamhet, om påtvingad ensamhet som uppstår då man hamnat utanför ramarna, då man blir marginaliserad och inte längre hör hemma någonstans. Den typen av ensamhet som fräter och förtär, som får en att falla genom ändlös rymd. Den ensamheten är farlig och studier visar att den rent av är dödande. Man isolerar sig och lever kortare. Det är då som ensamheten blir till en skam: vad är jag för en usel människa som saknar vänner, som inte fixar att leva i en relation? Man blir bitter och än mer ensam.

Men så finns det självvald ensamhet, då man helt sonika kliver åt sidan ett tag för att lära sig lite mer om sig själv och satsar lite krut på sin personliga utveckling. I grunden är vi människor ensamma med våra tankar kring vår existens, om vår tid här på jorden och livet efter detta. Det skapar känslor som inte går att dela med någon annan. Ibland kan det vara nyttigt att umgås med dessa tankar och känslor så att man själv kan bli lite begripligare – vilket kan leda till stora vinster den dagen vi kliver in i ett nytt förhållande. Men det krävs en viss kraft, rent av mod, för att klara av den självvalda ensamheten, inte minst då vi har en stark urgammal drift inom oss att vara en i flocken. Ensamhet kan ju tolkas som att man inte är önskvärd, att man är mindre värd.

Ensamhet kan onekligen skapa panik hos somliga. Har sett det många gånger under årens lopp. Det finns människor som omöjligt klarar av den självvalda ensamheten, ingen ensamhet alls för den delen. De vågar inte bryta plågsamma relationer i rädslan för att bli lämnade ensamma, och skulle de bli ensamma så byter de genast ut den som försvunnit med en ny. Ibland kan det tyckas att de kan ta vem som helst, nån som passerar på gatan och råkar le lite inställsamt, huvudsaken att den personen på något sätt kan fylla tomrummet i och kring dem. Ensamheten får dem att ständigt fly. De byter ut människor. Försvinner en, så bums in med en ny. Bara de slipper vara ensam. Byt ut och glöm den förre. Men har man gjort så under hela livet, ständigt bytt ut människor och bara levt i korta relationer, så har det ju heller inte hänt mycket med känslolivet. Började de att byta ut människor i tonåren, utan uppehåll, ja då kan man råka på en tonåring som lever ett omoget liv i en femtioårings kropp. Ingen rolig upplevelse att stöta ihop med en sådan, kan jag intyga.

I den självvalda ensamheten är man ju inte nödvändigtvis helt övergiven. Har man som jag ett rikt liv i övrigt med många vänner så finns inga problem att sätta sig själv i ett sammanhang och på det viset finnas till. I mitt fall är perioderna av självvald ensamhet också ett sätt att utveckla min kreativitet, att kunna skriva mina böcker – men också en tid då jag skapar förutsättningar för att kunna fatta viktiga beslut. Jo, just nu lever jag med andra ord i en självvald ensamhet för att få distant till det som hänt och för att lära mig mer om mig själv. Jag är villig att förändra mig, att försöka bli en bättre människa. Men det jobbet måste jag göra själv – i min ensamhet. Då kan jag inte börja med att byta ut den som försvann.

För övrigt hörde jag att de som äter riktigt kryddstarkt två gånger i veckan är friskare och lever längre. Det påstår i varje fall en stor kinesisk studie.Så nu blir det till att köpa hem ett kilo färsk chili och tugga i sig framför låååånga sportnytt. Brinn, Kent brinn!

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Träff med överlevare

Av , , Bli först att kommentera 1

Besökte Bakfickans anläggning i Tavelsjö. Gjorde en intervju för Vasplans räkning med Lars-Eric Åhlén, eller Larsan som alla kallar honom för. Det är ett imponerande jobb som de gjort därute vid den vackra sjön. Sedan blir jag lika fascinerad var gång när Larsan berättar om sin livsresa – överlevare som han är; en av de som varit på månens baksida och helskinnad lyckats ta sig hem igen. Ja, ni får läsa mer i nästa nummer av Vasaplan.

20150809_113929
Lars-Eric ”Larsan” Åhlén.

Då är man billös igen. Lämnade tillbaka hyrbilen på Ersboda och cyklade, mycket symboliskt, i regnet hem till Pig Hill. Samtidigt så tänker jag på den dryga tusenlapp jag sparar i månaden på att inte äga någon bil. Men får jag en slant för nästa bok så har jag lovat mig att köpa en gammbil så att jag lättare kan förflytta mig mellan punkt A till punkt B. Har ju ständigt haft bil sedan jag tog körkortet vid 18 års ålder. Nu har jag varit billös i ett och ett halvt år och klarat av det galant. Men ibland, särskilt nu på sommaren, så har jag stundom saknat bil – bara för att kunna kvista ner till havet, till Baklandet eller var nu min impulsiva sida vill föra mig.

För övrigt lyssnar jag just nu på Kent. Detta i väntan på att laga en god middag: torskrygg med räkor och till det nypären. Lyft blicken Kent, lyft blicken!

 

Redan frälsta vid valstugorna

Av , , Bli först att kommentera 1

Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Är det den devisen som kommer att gälla när folk går till vallokalerna? Trots ledan mot dessa ständiga skattesänkningar, de urholkade trygghetssystemen, vinsterna i välfärden, så köper man det på grund av osäkerhet över vad ”vi ska få”. Kanske kan den stora valmissen bli att det röd-gröna blocket inte på ett tydligare sätt visat hur regeringsbildningen ska se ut. Så att folk får veta ”vad vi kommer att få”. Ja, det är en fundering så här dagarna före valet, då undersökningarna visar att blocken kommer varandra allt närmre. Den solklara ledningen håller på att ätas upp. Som vid valet 2010.

Rör mig rätt så ofta kring valstugorna. Tigger till mig kaffe och sitter och lyssnar. Vid var och en av stugorna råder en likartad tvärsäkerhet. Vilket i och för sig inte är särskilt förvånande. Men med en allt för inbiten tvärsäkerhet, brukar krokodilbeteendet ta över: Stor käft, men mycket små öron. Det blir inte så mycket debatterande.En annan reflektion är att medelåldern bland oss kaffetjuvar är tämligen hög och att flertalet är män. Män med keps. Undantaget torde vara hos Fi. Där finns åtminstone ungdomarna.

Mina påstående saknar helt vetenskaplig grund. Det är mer reflektioner byggda på empiriska studier.

Var förbi på Bakfickan i går. De gör verkligen ett fantastiskt arbete. Befann mig där då det serverades lunch: korvgryta. Dit kom människor som ville fylla tomrummet i sin ensamhet, som var hungriga och kanske fick dagens enda varma måltid. Det är också en bild från dagens Sverige. Den som pågår någon kilometer från valstugorna i centrala Umeå.

Avslutningsvis: gårdagens fotbollsmatch mellan Österrike och Sverige. Nog hade väl svenskarna skruvat på sig träbenen och satt två högerskor på fötterna. Det var inte mycket som blev rätt. Även om det blev 1-1.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,