Måndag morgon. Vaknade som vanligt i ottan. Drack starkt kaffe och funderade lite över hur min dag borde bli. Grått men hyggligt väder så det torde bli en långpromenad i jakten på välbefinnande och fortsatt viktnedgång. Sedan i april håller jag nu på att närma mig minus 15 kg, vilket är en smärre bedrift. Ja så tycker jag själv. Men jag mår bättre, orkar mer. Det är alltid lättare att tappa vikt den här tiden på året då vädret är skönt och man av bara farten rör sig mer. Problemen brukar uppstå när höststormarna kommer och snön faller. Mörker och kyla gör en inaktiv.

Förutom att promenera så viker jag dagen åt skrivandet. Dels ska jag renskriva intervjun med Larsan och verksamheten som Bakfickan bedriver, dels ska skriva ett kapitel i min kommande roman. Måste även försöka läsa ut romanen vi ska diskutera på kommande bokcirkel. Det är viktigt med struktur och därför brukar jag redan kvällen innan dra upp riktlinjer för hur den kommande dagen ska se ut. Det betyder inte att det alltid blir så, att saker och ting kan komma emellan, samtidigt får man ju inte bli så rigid att det inte går att tillåta förändringar. Men det är bra att ha en plan.

Under gårdagens intervju så kom vi att tala om ensamhet, om påtvingad ensamhet som uppstår då man hamnat utanför ramarna, då man blir marginaliserad och inte längre hör hemma någonstans. Den typen av ensamhet som fräter och förtär, som får en att falla genom ändlös rymd. Den ensamheten är farlig och studier visar att den rent av är dödande. Man isolerar sig och lever kortare. Det är då som ensamheten blir till en skam: vad är jag för en usel människa som saknar vänner, som inte fixar att leva i en relation? Man blir bitter och än mer ensam.

Men så finns det självvald ensamhet, då man helt sonika kliver åt sidan ett tag för att lära sig lite mer om sig själv och satsar lite krut på sin personliga utveckling. I grunden är vi människor ensamma med våra tankar kring vår existens, om vår tid här på jorden och livet efter detta. Det skapar känslor som inte går att dela med någon annan. Ibland kan det vara nyttigt att umgås med dessa tankar och känslor så att man själv kan bli lite begripligare – vilket kan leda till stora vinster den dagen vi kliver in i ett nytt förhållande. Men det krävs en viss kraft, rent av mod, för att klara av den självvalda ensamheten, inte minst då vi har en stark urgammal drift inom oss att vara en i flocken. Ensamhet kan ju tolkas som att man inte är önskvärd, att man är mindre värd.

Ensamhet kan onekligen skapa panik hos somliga. Har sett det många gånger under årens lopp. Det finns människor som omöjligt klarar av den självvalda ensamheten, ingen ensamhet alls för den delen. De vågar inte bryta plågsamma relationer i rädslan för att bli lämnade ensamma, och skulle de bli ensamma så byter de genast ut den som försvunnit med en ny. Ibland kan det tyckas att de kan ta vem som helst, nån som passerar på gatan och råkar le lite inställsamt, huvudsaken att den personen på något sätt kan fylla tomrummet i och kring dem. Ensamheten får dem att ständigt fly. De byter ut människor. Försvinner en, så bums in med en ny. Bara de slipper vara ensam. Byt ut och glöm den förre. Men har man gjort så under hela livet, ständigt bytt ut människor och bara levt i korta relationer, så har det ju heller inte hänt mycket med känslolivet. Började de att byta ut människor i tonåren, utan uppehåll, ja då kan man råka på en tonåring som lever ett omoget liv i en femtioårings kropp. Ingen rolig upplevelse att stöta ihop med en sådan, kan jag intyga.

I den självvalda ensamheten är man ju inte nödvändigtvis helt övergiven. Har man som jag ett rikt liv i övrigt med många vänner så finns inga problem att sätta sig själv i ett sammanhang och på det viset finnas till. I mitt fall är perioderna av självvald ensamhet också ett sätt att utveckla min kreativitet, att kunna skriva mina böcker – men också en tid då jag skapar förutsättningar för att kunna fatta viktiga beslut. Jo, just nu lever jag med andra ord i en självvald ensamhet för att få distant till det som hänt och för att lära mig mer om mig själv. Jag är villig att förändra mig, att försöka bli en bättre människa. Men det jobbet måste jag göra själv – i min ensamhet. Då kan jag inte börja med att byta ut den som försvann.

För övrigt hörde jag att de som äter riktigt kryddstarkt två gånger i veckan är friskare och lever längre. Det påstår i varje fall en stor kinesisk studie.Så nu blir det till att köpa hem ett kilo färsk chili och tugga i sig framför låååånga sportnytt. Brinn, Kent brinn!