Bitterhet ger oss rynkor

Hakar på Karlsson till Bastuträsk, en  bit utanför Bjurholm, för att närvara vid årets byafest. Var på plats även ifjol då jag inför publik, i egenskap av författare, ljög så att det stod härliga till. Och fick betalt för det. Jag brukar få det ibland – betalt för att ljuga. Vädret är fint, blå himmel och arton grader, redan så här i morgonstund. Lovande. I morgon lär det stora ovädret ska drabba södra och mellersta Norrland, och det är ju här.

På söndag ska jag och Linda visa vår föreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” inför en liten provpublik. Genast blir det lite mer nervöst. Fast det ska det ju vara de gånger det blir skarpt läge. Då skärper man sig. Har även plockat fram den musik vi ska använda oss i mellanakterna, när vi byter av varandra. Det blir något folkligt, det blir BAO. Så nu ska herr Lundholm, inför publik, dansa in på scenen.

Bitterhet kan verkligen bli till ett gift. Ja, om man inte klarar av att försonas med det som hänt. Det är i bitterheten som vissa begrepp snurrar runt i skallen, och om det vill sig riktigt illa så gör de det i all evighet. ”Tänk om”, ”jag skulle ha sagt”, ”vad menade hon med det” o.s.v. Man kanske inte kan förlåta, i varje fall inte det grövsta, men det går kanske att försonas. I varje fall för ens egen skull. Bittra människor blir fort gamla. De får rynkor i ansiktet och håret blir askgrått. De är heller inte roliga att ha att göra med, då de ständigt ältar det som skett – om det som inte går att förändra. Gjort är gjort.

För övrigt ska jag så smått börja jobba med tidningen Vasaplan. Det är snart bara en månad kvar till deadline, då texter, bilder och annonser ska vara oss tillhanda. Temat för nästa nummer är: ”Är du lönsam?” Ja, vad betingar en människa egentligen för ett pris? Går det att räkna ut i kronor och ören, när det i den andra vågskålen ligger sådant som kärlek, glädje, sorg och en oändlig längtan efter att få finnas till?