Etikett: försoning

Förlåta och gå vidare

Av , , Bli först att kommentera 2

Nu börjar jag jag så sakta att läka. Ett första viktigt tecken på det är när jag återigen börjar vakna i ottan, utvilad efter sex timmars sömn. De senaste tre veckorna har jag ”sovit ut” till åttatiden efter ibland tio timmars sömn. Även om det varit nödvändigt för hjärnan sova länge, så har det känts ovant, underligt för mig. I går var det full fart på mig. Åkte buss till Nus, tränade intensivt i att gå trappor. Fick godkänt. Kroppen tycks fungera bra. Kvar är yrseln och den plötsligt hjärntröttheten som då och då slår till. Då är det bara att lägga sig ner och blunda en halvtimme. Jag börjar allt mer förstå att det är ödmjuk tacksamhet jag ska känna. Vad hade inte kunnat hända?

kaffe
Vad vore en morgon utan en eller flera koppar starkt, svart kaffe?

Kände en person som ansåg sig vara djupt förorättad. Därför blev denne totalt fixerad av att omvärlden skulle be om förlåtelse. ”Visst”, instämde jag. ”Förlåtelse är vackert, bara det inte blir läpparnas bekännelse, att det slängs ut ett förlåt utan djupare innebörd. Då är det värdelöst”. ”Huvudsaken är de ber mig om förlåtelse”, fortsatte den förorättade att mala på på.

När man går vidare i livet, så finns det ofta händelser man har svårt att släppa – och om man inte gjort upp med dem kan de bli till riktiga surdegar. Om man inte kan släppa taget om gamla oförrätter så är risken att bitterheten tar över; så till den milda grad att det blir svårt att etablera nya relationer eftersom man har svårt att lita på andra. Har en person gjort dig illa, så är väl risken stor att alla andra kan göra likadant … Det blir svårt att leva livet fullt ut och värst av allt så kan det leda till och negativa effekter på hälsan. Sveket får tankarna att gå i cirklar, stressen får blodtryck och puls att öka, vilket ökar risken för sjukdomar.

”Du har väl själv något som du måste be om förlåtelse för. Det finns ju alltid två sidor i en konflikt”, fortsatte jag. ”Inte i det här fallet”, fräste den förorättade. Det var ingen meningen att försöka tala denna person tillrätta. Det var en sådan person som visste hur världen var beskaffad, med säkerhet, och därmed var personen snudd på ofelbar. Kunde jag inte begripa det? ”Men om inte du säger förlåt, hur ska du då kunna begära att motparten ska förlåt dig?” Undrade jag, lite försynt, men fick inget svar.Men i personens svarta blick såg jag orden formas till: Dumjävel!

Förlåtelse, acceptans, försoning. Det är stort när två människor möts för att söka försoning och tillsammans ger och tar för att få frid i sina hjärtan. Men förlåtelsen innebär ju inte att vi ska tycka att det är okej med destruktiva beteenden eller att vi accepterar till att vi blivit djupt sårade. Förlåtelsen betyder heller inte att vi ska glömma det vi blivit utsatta för och plötsligt godta det. Nej, men däremot det betyder att vi äntligen kan släppa taget och gå vidare. Vi måste försonas med det som hänt för att bli hela människor igen, så att vi kan vara fria. Att sätta punkt. Att gå mot kärleken som väntar – utan bojor. När detta är gjort så har vi även förlåtit oss själva.

”Förstår du det”, sa jag till personen. ”Över min döda kropp”, fick jag som svar och jag såg hur denne fick rynkor i ansiktet, hur håret började gråna och att glimten i ögat slocknade. Det är precis vad som händer när folk blir bittra och börjar titta mer i bakspegeln än på vägen framför dem. De tittar så in i bomben ofta i backspegeln att de enda de till slut ser är sin egen skugga.

Ska testa och cykla idag. Ikväll är det styrelsemöte i föreningen Vasaplan. Ska delta via telefon. Vi kämpar på med tidningen för att få den utgiven i slutet av månaden. Det blev onekligen lite strul när undertecknad, chefredaktören, gick och blev sjuk. Men vi fixar det! Är omgiven av många duktiga människor.

För övrigt har varje så kallade sanning sin motsats.

 

Bitterhet ger oss rynkor

Av , , 1 kommentar 0

Hakar på Karlsson till Bastuträsk, en  bit utanför Bjurholm, för att närvara vid årets byafest. Var på plats även ifjol då jag inför publik, i egenskap av författare, ljög så att det stod härliga till. Och fick betalt för det. Jag brukar få det ibland – betalt för att ljuga. Vädret är fint, blå himmel och arton grader, redan så här i morgonstund. Lovande. I morgon lär det stora ovädret ska drabba södra och mellersta Norrland, och det är ju här.

På söndag ska jag och Linda visa vår föreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” inför en liten provpublik. Genast blir det lite mer nervöst. Fast det ska det ju vara de gånger det blir skarpt läge. Då skärper man sig. Har även plockat fram den musik vi ska använda oss i mellanakterna, när vi byter av varandra. Det blir något folkligt, det blir BAO. Så nu ska herr Lundholm, inför publik, dansa in på scenen.

Bitterhet kan verkligen bli till ett gift. Ja, om man inte klarar av att försonas med det som hänt. Det är i bitterheten som vissa begrepp snurrar runt i skallen, och om det vill sig riktigt illa så gör de det i all evighet. ”Tänk om”, ”jag skulle ha sagt”, ”vad menade hon med det” o.s.v. Man kanske inte kan förlåta, i varje fall inte det grövsta, men det går kanske att försonas. I varje fall för ens egen skull. Bittra människor blir fort gamla. De får rynkor i ansiktet och håret blir askgrått. De är heller inte roliga att ha att göra med, då de ständigt ältar det som skett – om det som inte går att förändra. Gjort är gjort.

För övrigt ska jag så smått börja jobba med tidningen Vasaplan. Det är snart bara en månad kvar till deadline, då texter, bilder och annonser ska vara oss tillhanda. Temat för nästa nummer är: ”Är du lönsam?” Ja, vad betingar en människa egentligen för ett pris? Går det att räkna ut i kronor och ören, när det i den andra vågskålen ligger sådant som kärlek, glädje, sorg och en oändlig längtan efter att få finnas till?

Cyklar mot förlåtelsen

Av , , 1 kommentar 2

Igår fann jag cykeln som passade mig. En begagnad damcykel av märket Mustang, som dessutom har tre växlar. Hur modern som helst och till ett humant pris – 800 kronor. Den gamla med ovalt bakhjul och utan växlar får nu stå i cykelförrådet ifall någon gäst skulle vilja följa med på en tur längs älven. Såg en himla massa cyklar på Blocket, men vågade inte köpa någon av dem. När nästan nya tioväxlade cyklar bjuds ut under tusenlappen, så torde det vara något skumt. Om man köper en sådan hoj lär man väl snart bli haffad och anklagad för cykelstöld.

Tidningen Vasaplan överlämnades i går till redigeraren Erik, som nu gör ett utkast som jag och bildredaktören ska korrekturläsa till helgen. Sedan skickas allt till tryckeriet. Känner mig stolt över resultatet. I dessa vårtider så har vi fyllt tidningen med olika berättelser om kärlek. Spännande. Nu har jag varit med och gjort tre nummer av Vasaplan och stått pall för stressen och när det stormat från olika håll. Det finns hopp.

Har funderat en del kring förlåtelsen, något som ibland kan verka totalt omöjlig att ro i land. Det som är knepigt med förlåtelsen är att den är en ömsesidig process som kräver att båda är med på tåget. Om det dessutom är på det sättet båda känner sig kränkta, så kan det handla om en lång resa innan man levt sig igenom alla starka känslor, innan man kan ta steget mot förlåtelsen. Om det nu inte går att förlåta, så kan man kanske försonas för att det ska bli möjligt att ”härda ut i varandras sällskap. Eller som Jakob Hellmans sjunger: ”Bara vara vänner …” För att nå ända fram måste man först släppa tankarna om hämnd, att skaka av sig bitterheten och finna ett sätt att kunna kliva åt sidan för att kunna se sin del i sammanhanget och se motparten i ett annat, nytt ljus. Nåden. Sedan är det ju så att förlåtelse bara kan ges. Den kan inte tas.

Jag talar inte om ”vardagsförlåtelsen” då man lite slentrianmässigt mumlar fram ett ”förlåt” och sedan är allt bra. Jag talar om den ”djupfrysta förlåtelsen”, den som gör livet kallt och hårt; som upptar varenda vrå av livet och som hindrar oss från att gå vidare. Det är en ensam resa man tvingas göra fram till ändhållplatsen. Först när man ger förlåtelse eller tar emot förlåtelse blir man fri och kan fortsätta sin resa. Men detta är lättare sagt och gjort, och ibland kan man undra om det vid sådana tillfällen borde tillsättas en haverikommission som kan ta reda reda på vad som fick planet att gå i spinn och störta till marken. Att hitta den svarta lådan.

Sedan får vi inte glömma att förlåta oss själv.

Kan man cykla mot förlåtelsen? Nu när jag har en cykel med tre växlar …

1 kommentar
Etiketter: ,