Nu börjar jag jag så sakta att läka. Ett första viktigt tecken på det är när jag återigen börjar vakna i ottan, utvilad efter sex timmars sömn. De senaste tre veckorna har jag ”sovit ut” till åttatiden efter ibland tio timmars sömn. Även om det varit nödvändigt för hjärnan sova länge, så har det känts ovant, underligt för mig. I går var det full fart på mig. Åkte buss till Nus, tränade intensivt i att gå trappor. Fick godkänt. Kroppen tycks fungera bra. Kvar är yrseln och den plötsligt hjärntröttheten som då och då slår till. Då är det bara att lägga sig ner och blunda en halvtimme. Jag börjar allt mer förstå att det är ödmjuk tacksamhet jag ska känna. Vad hade inte kunnat hända?
Vad vore en morgon utan en eller flera koppar starkt, svart kaffe?
Kände en person som ansåg sig vara djupt förorättad. Därför blev denne totalt fixerad av att omvärlden skulle be om förlåtelse. ”Visst”, instämde jag. ”Förlåtelse är vackert, bara det inte blir läpparnas bekännelse, att det slängs ut ett förlåt utan djupare innebörd. Då är det värdelöst”. ”Huvudsaken är de ber mig om förlåtelse”, fortsatte den förorättade att mala på på.
När man går vidare i livet, så finns det ofta händelser man har svårt att släppa – och om man inte gjort upp med dem kan de bli till riktiga surdegar. Om man inte kan släppa taget om gamla oförrätter så är risken att bitterheten tar över; så till den milda grad att det blir svårt att etablera nya relationer eftersom man har svårt att lita på andra. Har en person gjort dig illa, så är väl risken stor att alla andra kan göra likadant … Det blir svårt att leva livet fullt ut och värst av allt så kan det leda till och negativa effekter på hälsan. Sveket får tankarna att gå i cirklar, stressen får blodtryck och puls att öka, vilket ökar risken för sjukdomar.
”Du har väl själv något som du måste be om förlåtelse för. Det finns ju alltid två sidor i en konflikt”, fortsatte jag. ”Inte i det här fallet”, fräste den förorättade. Det var ingen meningen att försöka tala denna person tillrätta. Det var en sådan person som visste hur världen var beskaffad, med säkerhet, och därmed var personen snudd på ofelbar. Kunde jag inte begripa det? ”Men om inte du säger förlåt, hur ska du då kunna begära att motparten ska förlåt dig?” Undrade jag, lite försynt, men fick inget svar.Men i personens svarta blick såg jag orden formas till: Dumjävel!
Förlåtelse, acceptans, försoning. Det är stort när två människor möts för att söka försoning och tillsammans ger och tar för att få frid i sina hjärtan. Men förlåtelsen innebär ju inte att vi ska tycka att det är okej med destruktiva beteenden eller att vi accepterar till att vi blivit djupt sårade. Förlåtelsen betyder heller inte att vi ska glömma det vi blivit utsatta för och plötsligt godta det. Nej, men däremot det betyder att vi äntligen kan släppa taget och gå vidare. Vi måste försonas med det som hänt för att bli hela människor igen, så att vi kan vara fria. Att sätta punkt. Att gå mot kärleken som väntar – utan bojor. När detta är gjort så har vi även förlåtit oss själva.
”Förstår du det”, sa jag till personen. ”Över min döda kropp”, fick jag som svar och jag såg hur denne fick rynkor i ansiktet, hur håret började gråna och att glimten i ögat slocknade. Det är precis vad som händer när folk blir bittra och börjar titta mer i bakspegeln än på vägen framför dem. De tittar så in i bomben ofta i backspegeln att de enda de till slut ser är sin egen skugga.
Ska testa och cykla idag. Ikväll är det styrelsemöte i föreningen Vasaplan. Ska delta via telefon. Vi kämpar på med tidningen för att få den utgiven i slutet av månaden. Det blev onekligen lite strul när undertecknad, chefredaktören, gick och blev sjuk. Men vi fixar det! Är omgiven av många duktiga människor.
För övrigt har varje så kallade sanning sin motsats.
Senaste kommentarerna