Etikett: Linda Marklund

Fakta och fiktion

Av , , Bli först att kommentera 1

Fullt i mina tre rum. Ulf Isenborg ligger i TV-rummet och snarkar på en uppblåsbar säng (liknar mer en flotte), medan Lena sussar sött i mitt sovrum. Har landat efter boksläppet. Under gårdagen var kroppen stel och öm; ryggen värkte och händerna skakade. Åkte upp till Ersboda för att köpa en svart skjorta, men varenda en av de jag provade var ett par nummer för små. Måste kanske besöka en sportbutik och köpa ett tält …

Kent2
Boksläppet på Pilgatan den 5/9 2019. Fullsatt.

Nästa torsdag bär det av till Lycksele. Där brukar brukar det ju alltid komma mycket folk. Men så är det ju också min hemstad och som geografiskt ligger 3-4 mil från Baklandet där fem av mina romaner utspelar sig.

woman-737438_960_720

Kände under framträdandet i torsdags, att jag blivit bättre på den muntlig berättarkonsten. Lärde mig en hel del av Linda Marklund (Burträsk) när vi var ute på turné med våra två berättarföreställningar under åren 2015-2017. Precis som när man skriver en roman, så måste en muntlig berättelse ha en dramaturgisk plan; en resa från A till B, en stegrande spänning och en knorr på slutet. Man lär sig alltid nåt nytt – även på äldre dar.

Har fått alltmer fakta om Ester Nilsson; känd i som Ester Duva. Men fakta i sig berättar ju inte alltid vad som faktiskt hände, vilket gör att jag måste ikläda mig den fiktiva rollen. Vad är mest logiskt? Vilka personer kan ha varit inblandade i händelseförloppet? Hur hårt vågar jag driva mina spekulationer utan göra åverkan på hela storyn? Inte lätt. Dessutom – det som var tänkt bli en kortroman på ca 150 sidor har redan blivit 250 sidor. Men sedan ska jag sätta mig ner och stryka. Dock kvarstår faktum: Någon kortroman lär det inte bli.

Men i första hand är det ”Män som spelar schack” som gäller i höst. Åtta föreställningar kvar. Men det ska gå.

Anteschack
En man som försöker spela schack. Ante på boksläppet.

För övrigt tycks allt som jag lyckas fånga i handen, snabbt ta formen av en flykt.

Baklandet femte gången gillt

Av , , Bli först att kommentera 3

Två veckors semester från allt vad skrivandet innebär. Jag har tidigare skrivit oavbrutet, dag som natt, men på ett eller annat sätt och kände jag till slut att det var dags lägga min kreativitet i tillfällig vila. Något som påverkar mitt skrivande, mer eller mindre, är när jag skickat in ett manus till förlaget och tvingas vänta på svar och tummen upp. I denna vila, döljer sig en uppladdning inför vad komma skall.

Förläggaren ska ta itu med min ”Baklandsroman nr 5” och det tar några veckor innan han hinner skicka mig den första grovläsningen. Manuset ska bollas mellan oss i månader, innan vi kan säga att romanen är klar.

Den 3 oktober hade jag och Linda Marklund en av våra sista föreställning: ”Mitt ibland oss – rätten att vara annorlunda”. Platsen var Norums bygdegård inför ett 50 tal i publiken.

Norum12Norum1113

 

BOKA OSS: 070-299 36 80
kent.lundholm@gmail.com

Nära till premiären

Av , , Bli först att kommentera 2

Vaknar till en solig morgon häruppe på Pig Hill. Ser lovande ut, även om jag med en viss förvåning noterar att det håller på att bli höst. Den här sommaren gled sannerligen förbi obemärkt. Livet rör sig ständigt och obevekligt framåt. Det går fort nu och det skapar en oro inom mig. Den utmätta tiden. Men det är inget jag kan påverka.

Igår var Linda Marklund förbi. Vi tränade på våra berättelser som ska fylla ut vår föreställning. Den 6 september har vi premiär i Lycksele. Jo, de börjar sitta där. Jag släpper loss Konungen och Ester Duva, två märkliga livsöden som torde skapa tankar kring hur vi behandlar den människor som är nalta eljest, de som är annorlunda. Föreställningen ”Mitt ibland oss” kommer att bli bra.

Rep på PigHIll

Linda och jag tränar uppe på Pig Hill.

Mor Gunhild har opererats i Lycksele. Hon har fått ett ”nytt” knä. Det förra var helt utslitet. Hon klarade av narkosen som är riskabel när man som hon är 82 år. Men på dygn två fick hon en propp i ena lungan, som tur var i ett litet kärl nere i lungspetsen. Men det tog en hel del av hennes krafter. Igår hade hon låga blodvärden och fick en transfusion. Hoppas att hon piggnar till av den. Men det som skulle bli en tredagars vistelse på lasarettet blir nog en dryg vecka. Minst. Hon måste först klara av att gå i trappor innan hon skickas hem. Eftersom jag är utbildad sjuksköterska så faller det på min lott att hålla kontakt med sjukvården, vilket är en naturlig fördelning i syskonskaran. Men det sliter på mig. Det river upp minnen då jag hade samma ansvar för min far Nils. Jag har en förmåga att uppslukas av det jag ska göra och har svårt att släppa tankar och känslor från det.

Till veckan är det fullt upp. Provtagningar, bokcirkeln, föreläsning i Ö-vik, tandläkarbesök, en tur till Skellefteå och generalrep hemma hos Linda. Måste hämta andan.

För övrigt upptar hjärnan två procent av kroppsvikten, men förbrukar 20 procent av all energi. Vi har 100 miljarder nervceller och om vi virar ut dem räcker de fyra varv runt jorden. Dessutom tänker vi cirka 70 000 tankar per dag. Jo, vi kan kalla hjärnan för mänsklighetens kronjuvel.

Clowner och pokémon

Av , , Bli först att kommentera 3

Uppe med tuppen. Kolsvart därute, tyst i huset. I eftermiddag åker jag till Robertsfors, där jag och Linda Marklund för trettonde gången ska köra vår berättarföreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Det har varit roligt att få jobba med den muntliga berättartraditionen som jag en gång växte upp med och som förmodligen ledde till att jag blev författare.

20151003_124654

Förr var det inte ett dugg märkvärdigt när någon drog en ”dramatiserad” historia. Berättandet hade sin naturliga del i något som faktiskt hänt, men som skruvades upp en aning genom att man fick lög nalta. Det onödiga drogs ifrån och det ”lilla extra” lades till, för att inte glömma ”knorren” i slutet. I föreställningen har jag komprimerat en hel roman, ”Vedtjuven”, till en 30 minuter lång muntlig berättelse. En utmaning som jag först tvivlade på, men det visade sig fungera riktigt bra.

clown

Folk verkar ha lite att göra. Storhopen irrar omkring med sina mobiler och spelar Pokémon, medan resten klär ut sig till clowner och skrämmer skiten ur kreti och pleti. Varför sätter de sig inte ner och läser en bok – och på samma gång kanske lär sig något om världen och om sig själva. Men i vissa grupper tenderar bokläsandet att sjunka och om man läser mindre så minskar läsförståelsen. Det är flickor och kvinnor som står för läsandet i detta land, medan unga män och män generellt läser allt mindre. Detta har jag lagt märke under drygt 15 års framträdande som författare. En iakttagelse som jag även gjorde under min tid som kulturredaktör på Folkbladet. Det är kvinnorna som i stort bär upp kulturen. Jag skriver romaner om knasiga män i inlandet, men det är kvinnorna som köper och läser mina böcker och som kommer och lyssnar på mina föreläsningar. Så vad gör männen då? Det kan väl inte vara så illa att de antingen spelar Pokémon eller klär ut sig till clowner?

För övrigt har även kaos sina lagar.

 

Boken har kommit

Av , , Bli först att kommentera 2

Dagar av skrivande, dagar av planerande. För ett par dagar sedan kom de två första exemplaren av ”Spring Kent, spring!” och som vanligt kändes det overkligt att hålla i en bok som jag skrivit. Jag bläddrade i den, kände igen ord, meningar, omslaget och på en av flikarna fanns en bild av mig. Jo, denna bok har jag skrivit, en bok om mitt liv på drygt 320 sidor. Jag har bläddrat i den och sökt ”ingångar”, partier som jag kan läsa vid boksläppet den 30 mars och inser att det blir svårt. Det blir inte som när jag presenterat mina tidigare fyra romaner, som till stora delar varit fiktiva, där jag alltid kunnat avväpna publiken med att läsa några av de dråpliga, roliga partierna som så ofta kännetecknar mina böcker. Humorn, skratten, dråpligheterna, de uppskruvade karaktärerna. Nu är det blodigt allvar, nu har jag öppnat på förlåten och visar upp mina hemligheter och hela min sårbarhet. Som att ställa sig där helt naken.

20160315_163208

Intresset är stort. Av de som jag själv bjudit in kommer femtio, sedan ska Pilgatan bjuda in ytterligare 20 från ”gatan”. Så det lär bli knökfullt. Jag har även fått min första inbjudan från media, då jag jag ska sitta med live i SR P4 vid tolvsnåret den 30 mars. Sedan väntar Boksläpp nr 2 i Lycksele den 28 april. Sedan får vi se. Resten av mina framträdanden lär väl komma till hösten – och det är okej eftersom jag har fem föreställningar kvar med Linda Marklund, plus att jag och Micke Berglund för fullt planerar för vår författarworkshop i juni/juli. Ja, sen har jag en del andra projekt  jag jobbar med. Som vanligt går livet i raskt fart framåt, alltid framåt och ibland känns det som om jag ska förlora kontrollen, men lyckas alltid (som vanligt) på nåt sätt ta mig vidare.

Vid 11-snåret sätter jag mig på norrgående buss; den mot Skellefteå där Lena står och väntar vid Coop ute på Anderstorp. Det är underbart när man har någon som väntar på en, samtidigt som jag kan vara den som får stå och vänta.

Kan nu berätta att jag lyckats fästa ett AIK-märke över Björklövenloggan på min vänstra rockärm. Det känns genast mycket bättre.

För övrigt blir jag som flitig apotekskund ofta inbjuden till deras olika event. Senast gällde det allergitestad ögonskugga. Nu öppnas ett nytt apotek på Söderslätt och naturligtvis önskar man se mig som gäst för att på plats testa rabatterad handkräm. Sedan får de 200 första kunderna en goodiebag. Ja, de skriver så. Ska det betyda godispåse och vad innehåller en sådan? Fem valium, tandtråd och en handfull microlax?

Beställ ”Spring Kent, spring!”

Året som haltade

Av , , Bli först att kommentera 2

Sista dagen på året. Dags att lägga 2015 till handlingarna; ett av alla dessa år som kommit och sedan försvunnit. Åren rasslar iväg i ett högt tempo och ibland känns det som om man inte gör annat än att summerar det gamla och försöka sia in i det nya. Klart är: Om det nya, det som väntar oss, kan man på sin höjd gissa, för under resan kan nästan allt hända. Om någon frågar mig hur 2015 varit, så tvingas jag tänka en lång stund för att lägga mitt minnespussel och få allt det som skedde i rätt ordning. Men att 2015 blev ett varierande och intensivt år, kan jag nog slå fast utan att ha överdrivit.

brev

Till det positiva hör att jag äntligen skrivit klar min kommande och femte bok: ”Spring Kent, spring!” och som förlaget meddelat ska ges ut i mars 2016. Det är en bok som skiljer sig från allt jag skrivit tidigare, men så är det också en självbiografisk bok där jag öppet berättar om hur mitt liv varit under ytan och hur det ständigt tvingat mig till nya strategier och även i stora stycken till en kamp om liv och död. En bok om hur jag kom att bli en överlevare.

Jag har under året fått vara med när min dotter tog examen från årskurs nio och påbörjade sina studier på gymnasiet. Är så stolt över att ha fått en sådan klok och eftertänksam dotter, som dessutom ärvt en del av sin fars lite sjuka humor. När jag ser henne, påminns jag om att det inte var så länge sedan jag själv stod där med betyget i ena handen och en blomsterkvast i den andra, allt medan tankarna snurrade i skallen: ”Vad tusan ska det bli av mig?” Det var inte alls länge sedan.

Vad gäller kärleken under 2015, kan jag säga att ”den kommer och går, och kommer igen …” Är glad över det jag lämnade på försommaren, men ännu gladare över den kärlek som kom till mig under hösten och som jag släppte in i mitt liv.

gott

Sedan small det till vid tvåsnåret den 15 augusti. En plötsligt, mycket svår huvudvärk, som om Gud knackat till mig nacken med en kulhammare. Sedan rasade jag ihop på golvet, arm- och benlös. Några timmar senare, efter genomgången datortomografi av hjärnan, så fick jag diagnosen: En blodpropp i lillhjärnan; den del i huvudet som bland annat hjälper oss att hålla balansen. Jag kunde ha dött – men överlevde igen. Efter tre veckor kunde jag ställa undan rollatorn och lite ostadigt gå för egen maskin – nu går jag obehindrat. Däremot lider jag av hjärntrötthet, vilket kan liknas med att hjärnan börjar koka om jag anstränger mig för mycket eller tar emot för många stimuli (folksamlingar, för intensivt skrivande, stress). Då är det bara att lägga sig i ett mörkt rum, blunda hårt och försöka avskärma sig, gärna med lite sömn. Men sova på dagen – det har herr Lundholm aldrig kunnat. Så det blir mest att ligga där och tokblunda en halvtimme eller så – och det hjälper.Händelsen (stroken) har fått mig att tänka lite annorlunda och verkligen fått mig att förstå hur förgängligt livet är. Ena stunden finns vi. Vi skrattar, älskar, sörjer. Nästa stund så finns vi inte längre. Då är alla tankar, minnen utraderade, borta.

20151005_173741

Under våren 2015 bestämde vi oss, jag och Linda Marklund från Burträsk, för att sätta samman en berättarföreställning. Det skulle vara berättelser från våra hemtrakter kring Lycksele (Siksele, Bäckmyran, Baklandet). Det skulle handla om djupt allvar, men samtidigt vara vansinnigt roligt. ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” blev föreställningens namn. Jag kokade ner min roman ”Vedtjuven” till en 30 minuter lång monolog. Jag var nervös, men jag ville verkligen stå scenen och se om jag klarade av det. Men så kom stroken och bara veckorna innan de första föreställningarna i Lycksele och Åmsele, vinglade jag fram med min rollator. Den kunde jag ju inte ha med mig upp på scenen. Men jag gav mig tusan på att fixa det. Ville inte svika publiken, inte heller Linda. Jo, jag stod där på scen och ”ljög” och berättade om Vedtjuven – och det gick alldeles förträffligt bra.

2015 var det år då rasismen och stolleriet ökade i omfattning. Det blev helt enkelt legitimt att slänga ur sig vilka stolligheter som helst – utan underlag, utan fog, bara låta käften glappa  å gå … Vi har sett människor fly i miljontals från krig och terror, sett barn drunkna i havet, sett dem bli fast vid gränserna, bli klämda mellan olika tolkningar av asylrätten i ett EU som inte alls tycks stå som den enade front det en gång var sagt att unionen skulle göra. Däremot funkar de öppna gränserna vad gäller varor – men inte för människor i flykt. Samtidigt så är alternativet med en massa enskilda nationalstater etter värre – särskilt när fascismen breder ut sig. Usch – det ser inte bra ut …

Nu är det alltså dags att fira ett nytt år – igen. Precis som i fjol hos Ante. Ett sällskap på ett tiotal personer. Alla med sina drömmar och förhoppningar. Själv ligger jag lågt och tänker vare sig försöka spå eller ha några önskningar. Vet bara att jag måste framåt. Alltid framåt. Jo, en önskan. Att få vara frisk och att få ge och ta emot mycket kärlek. Så får det bli.

Nyårshälsning2016

För övrigt säger jag bara: Låt oss tjuvmjölka kosmos och överleva.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Föreställningen i Lycksele

Av , , Bli först att kommentera 1

Hemma efter ett intensivt dygn i Lycksele. Två föreställningar på raken med en kvarts andhämtning mellan dem. Den första på sjukhusbiblioteket blev lyckad. Fullsatt, människor som kikade fram bakom bokhyllorna för att få en skymt av oss, folk som trängdes på sofforna längs bak. Det gick riktigt bra att framföra ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner.” Vi har verkligen fått till detta med att varva skratten med allvaret och blanda kvinnligt och manligt, rent av ett genusperspektiv trots att vi inte tänkte på det från början. Att folk gillar det vi gör märks inte minst på alla som vill prata med oss efter föreställningarna. Den allra vanligaste frågan jag får gällande Vedtjuven är utan tvekan: ”Finns det någon sanning i det du berättar eller är det bara en skröna … För du stå väl int å lög för oss?” Ja, vad är egentligen sanningen, finns den överhuvudtaget?

Kul var att Folkbladet skickat en reporter – en trevlig, blond ung tjej som sa sig vara bördig från Skellefteå. Det blev ett långt samtal med reportern om ved, rabarbersaft, uppfinningar, kvinnligt och manlig, hur jag och Lindat kommit på att samarbeta – och så förstås en hel del frågor om min förbannade stroke. Reportaget ska komma i slutet av veckan, så håll ögonen öppna.

20151026_12585720151026_12595820151026_13041720151026_130408
Linda Marklund i sitt esse då hon ”läser upp” breven som de goda vännerna i Siksele skrivit till varandra.

20151026_130510
Fullsmockat i sjukhusbiblioteket i Lycksele.(Men så hadd dem ju annonsera i Lyckselebadet.)

21813060508_706921b71d_k
Jag bar i god ordning min vita sjömanshatt (vad nu det skulle vara bra för?) och berättade sedan om det stora vedkriget i Baklandet vintern 1974. (Foto: Mattias Hjälmarsson)

Vi hade sedan en timme på oss att koppla av före nästa föreställning på en av rehab.avdelningarna. Men då skulle vi också äta lunch, vi hade ju blivit vansinnigt hungriga. God mat i personalmatsalen – lasange. Sen var det bara att knata i väg för ytterligare en timmes föreställning. men där på avdelningen var det nästan tomt. Fem anhöriga som hukade i ett hörn på en av sofforna, sedan styrde personalen dit en liten gumma, nerbäddad i sin säng (bakom våra ryggar när vi berättade våra historier.) Nog torde det ha funnits fler gamlingar som kunnat lyssna på oss – försök inte inbilla en gamla sjuksköterska som jag om motsatsen. Det var på dessa avdelningar (då hette de långvården 3 och 4 som jag började min bana inom sjukvården som biträde och senare som u-ska. Ja, även senare som sjuksköterska, men då på 90-talet.) Men hur det var med den saken, om patienter som inte orkade eller orkade komma ut och lyssna, så körde vi vår föreställning och de som kommit såg då glada ut.

20151026_140728
Linda håller hov på rehab.avdelningen.

Efter föreställningen gick jag fram till gumman som i sin sjuksäng hamnat bakom oss aktörer, som mest sett våra ryggar. Dessutom pajade ju högtalaranläggningen så både jag och Linda fick halvskriva för att två halvdöa tanter på soffan skulle höra vad vi sa. Gumman i sängen var klar och redig, men förlamad på vänstersida efter en stroke. Jag berättade jag själv nyligen haft en stroke. Hon skakade lite på huvudet och kisade med skeptiska ögon mot mig. Hon trodde väl att det var ytterligare en av min skrönor. Men hon gillade föreställningen och ville veta med där tokiga gubbarna  i Vedtjuven och undrade om romanen fanns som ljudbok. Jo, svarade jag, alla mina böcker finns inspelade går att låna på biblioteken. När jag gick kramade hon min hand och log snett – annat kunde hon inte då förlamningen satt sig även i ansiktet.

20151026_231346
Från sin sjuksäng lyssnade gumman på föreställningen.

För övrigt känner jag mig en aning spak. Kom hem mitt på dagen efter ha åkt tåg. Nu ska jag iklädda mig rollen som troglodyt och krypa in i en mörk grotta – i varje fall nåt dygn.

Vår moraliska plikt att hjälpa

Av , , 1 kommentar 1

Såja, då var den sista repetitionen avklarad. Jag och Linda Marklund strålade samman i mitt vardagsrum här på Pig Hill, dansade vals och schottis, drog våra berättelser, diskuterade hur och var rabarbersaften ska serveras och vilken typ av högtalare vi ska använda oss av. Största kruxet blir transporten till och från Åmsele på lördag, men jag tar mig ju till Lycksele med tåg eller buss, sen får jag väl lifta till Åmsele … Det ordnar sig. Vi började spåna på projektet i april maj och jag och Linda förstod direkt den spännande beröringspunkten i att våra berättelser utspelar sig i stort sett samma geografiska område. Hon med perspektiv från uppväxten Siksele och jag med mitt Baklandet, som i själva verket är en litterär sammanslagning av min barndomsby Bäckmyran med byarna runt omkring Arvsele, Maltträsk och i viss mån Arvträsk. Om detta ska jag berätta om i vår föreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner.”

Läs mer om vårt projekt.. (Min webb)

Till fb-sidan.

20151003_204847 20151003_130324
Linda och jag efter den anslutande träningen. Yes! nu satt det, nu funkar det.

Så nu ska vi ut på en miniturné: Åmsele lördagen den 10 oktober i Folkets hus 18.30 och måndagen den 12 oktober så spelar vi upp 18.30 i Lycksele stadsbibliotek. Sen återvänder vi till Lycksele måndagen 26 oktober för att göra en dubbelföreställning i Lycksele lasaretts bibliotek kl. 12.00 och 14.00 ska vi uppträda inför patienterna och personalen på rehabiliteringsavdelningen. (Tänk där jag en gång jobbade som sjuksköterska). Vi är i förhandlingar med fler arrangörer i den norra landsänden där Linda är ifrån, kring Burträsk och Skellefteå. Tror att det kommer att rulla på rätt så bra vad det lider. Om vi blir rika? Nä, det råder ju en allmän syn på oss kulturaberate: ”Nämen, gör ni inte här för att det är så himla kul?” Jo, det är kul men nog skulle man väl tycka att det fanns mer ekonomiska medel för oss som försöker föra den västerbottniska berättartraditionen vidare. Vi tackar allra ödmjukast ABF Västerbotten från stödet från dem och då i synnerhet Katharina Eriksson – som snart kommer att få änglastatus.

veden
Min berättelse handlar om det krig i Baklandet som uppstod om/kring veden. Till slut small det.

För mig personligen är detta ett sätt att jobba mig tillbaka i livet, en slags läkningsprocess och då inte enbart efter stroken, utan efter resan jag gjort de senaste fem-sex åren, från mörkret och upp mot ljuset, från dödens landskap till en plats ovan jord där det växer vackra blommor på oändligt vidsträckta ängar och vintertid då ett snödrev kan släcka törsten bara genom att man öppnar munnen. Har sökt mig tillbaka till den plats där själva livet pågår. I viss mån har chefredaktörsjobbet varit en språngbräda ut i livet med utspärrade armar, så att jag glidande genom luften kunnat göra vackra liggande åttor på den blå himlen. Evigheten. Lite kryptiskt kanske, men jag lovar att om ni läser min självbiografi som kommer i början av nästa vår, så kommer ni att förstå lite bättre. Då hoppas jag att ni ska förstå att jag är en kämpande människa, en man som aldrig gett upp. Är så tacksam för stödet jag fått från vännerna. Det är endast ett fåtal vänner (eller vad jag ska kalla dem?) som vänt mig ryggen. Har en känsla av att det handlar om rädsla.

En lördagskväll och jag sitter här och skriver. Sitter och saknar så att hjärtat värker, sitter och längtar och det är något jag börjat göra allt mer på sistone. Det är en vacker och kittande känsla. Då och då slår en blommas ut i mitt bröst och sprider värme, ända ut i örsnibbarna. Min hemlighet. 

flyktingflicka

Leif GW sa nåt riktigt klokt i en intervju under bokmässan. Det handlade om fördomar. ”Jag blir glad de gånger jag haft fel, för då har jag fått lära mig något nytt.” Fler skulle tänka som han. Just nu har det anlänt flera bussar med krigsflyktingar till Umeå för sin lagliga rätt att söka asyl och mängder av ideellt arbetande människor tar emot, fixar käk, tröstar. Det skulle bli totalt kaos utan alla dessa godhjärtade, gratisarbetande människor, för myndigheterna, kommunerna, regeringen verkar vara helt handfallna. Åsynen av alla hjälparbetare borde väl få det att hända nåt i skallarna på de främlingsfientliga stollarna, så att de kan förmå sig att göra en snabb analys: Oj, så många människor som finns på plats, så ohyggligt många som tar hand om flyktingarna – herre gud de är mångfalt fler än vad vi är.

Det verkar vara så att godhet kan provocera, att det får vissa att känna sig underlägsna vilket får dem att dra slutsatsen att alla dessa altruistiska människorna ställer upp av egoistiska skäl – för nån slags vinning är de väl ute efter ….

För övrigt kan det vara rent livsfarligt att yttra följande ord till en ung, viril man (ja, även till män i 50-årskris): ”Men det där vågar du väl ändå inte göra!?” Just de orden kan driva en ung man hur långt som helst! Klättra uppför höga berg och glidflyga nerför dem, köra åt helvete för fort med en nyinköpt statusbil längs krokiga norrländska grusvägar, slå nån på käften, våldta. Vi män tycks vara funtade så att lever i en ständigt pågående tävling, om allt och inget, för att vi inför det motsatta könet, och den egna gruppen, ska bevisa att vi är riktiga män. Vad nu en riktigt man är för nåt …

Livet tar fart – framåt

Av , , Bli först att kommentera 3

Dagens Ungern: ”Journalister rapporterar om rädsla och omfattande självcensur. Samtidigt förs hatpropaganda mot romer, hemlösa och homosexuella fritt fram av politiker och opinionsbildare.” (Citat Aftonbladet). Känns det här igen? Föraktet för svaghet går igen från bland annat 30-talets Tyskland och nu in i vår tid. Tänker på det som hände Vasaplans säljare och skådespelare i gruppen ”Tro, hopp och mod” som mitt på dagen blev misshandlad av några män som menade att han inte skulle få finnas och att han borde försvinna från jordens yta. Fascisterna kan lukta sig till svaghet och det annorlunda.

I dag ska jag fotograferas av Mattias Hjalmarsson, präst och skicklig fotograf. Han har under en längre tid velat fota mig och eftersom jag behöver bra bilder till omslaget till min kommande bok, så svarade jag naturligtvis ja. Ser det som en ära att han vill ta dessa bilder. Bilder som blir ”kvar” och som jag kan hänga på väggen och kanske ge en eller flera av dem till min dotter. En bild av sina far. Fotografier är frusna minnen, ett ansikte som stannar kvar på en vägg, i ett album som hjälper eftervärlden att minnas (ungefär) vad som en gång hände. Inför fotograferingen måste jag raka mig, klippa näshåren och välja ut en fin hatt. Allt det övriga kan jag inte göra något åt. Hä vart in viller med Lundholms pojken.

fotograf

När jag skrev min kommande självbiografiska bok (som kommer i början av nästa år) så hade jag stor hjälp av mina fotoalbum. Jag har under livet varit flitig på att fota allt och alla  och att klistra in bilderna i sitt rätta sammanhang och till varje en skrivit korta kommentarer. Det är ju så att vi ofta ”tror” oss minnas var, när, hur saker och ting hände, men hur ofta har vi inte fel. Men med med fotoalbum och dagböcker (som jag nästan dagligen skrivit i sedan 18-års åldern) så kunde jag börja lägga minnespusslet och göra en tidslinje. Ändå går inte minnet med exakthet spika fast vid horisonten. Varje gång vi plockar fram ett minne så förändras det en liten aning, tillräckligt för att inte vara detsamma längre. Ofta tvingas vi att minnas på ett ungefär.

NyBakgrundFB
Snart dags för turné tillsammans med Linda Marklund.

Det börjar dra ihop sig. Tur att jag håller på att tillfriskna. Det första redaktionsmötet är planerat och redan nu, bara en vecka efter att det senaste numret av Vasaplan börjats säljas på gator och torg, så ska jag, Ritu och Lars träffas för att dra upp riktlinjerna för decembernumret. Den 3 oktober träffas jag och Linda Marklund för en sista finslipning av våra berättelse, för veckan därpå påbörjas vår turné med ”Ved, rabarbersaft och andra passioner” med framträdanden i Åmsele och Lycksele. Innan det har jag blivit inbjuden att delta i ”Det litterära Västerbotten”, för att på plats i Kulturväven diskutera ett framtida kulturresurscentrum. Låter lite mycket, men jag mår bra när det händer saker kring mig, då jag tvingas vara på tårna. Särskilt efter det som hände mig i mitten av augusti. Framåt, alltid framåt!

För övrigt har jag fortfarande inte orkat köpa ett par nya kängor. Däremot köpte jag igår några fina och underfundiga presenter till en kär vän som lever sitt liv i Arvidsjaur och som snart fyller 50 år. Blir glad av att ge. Blir glad när andra blir glada. Så lättroad är jag.

 

Vasaplan räddades

Av , , 1 kommentar 3

En riktigt bra dag. Har skrivit sida upp och sidan ner på romanen, följt mina schackspelande män ut på misslyckade fisketurer, sett dem bada nakna i en vik och nu sitter några av dem och dricker grogg på verandan och försöker prata om precis allt – utom döden. Trots att en av dem är döende. Men det är väl så vi gör när vi stöter på det vi fruktar allra mest. Är det därför som så många av oss får ett förvånat uttryck i ansiktet den dagen då det ”smäller till”.

Har hamnat i en fas i mitt liv då jag återigen kommer att vara ensam en hel del. Hur länge vet jag inte. Det blir ju så lite då och då under livet att man tvingas kliva åt sidan och hämta andan. Ibland frivilligt, ibland så tvingas man. Men det är inget som skrämmer mig, har varit ensam en hel del under livets gång, så jag ser det mer som en uppbyggnadsperiod då jag får chansen att träna på mina brister och svagheter. I ensamheten får jag dessutom tid att se mig omkring och studera vilka alternativ som är bäst. Det är lätt att man i ren desperation kastar sig huvudstupa in i olika äventyr, som i slutänden bara blir ett misslyckande som i sin tur sänker ens värde. Nu får jag tid att sätta mina gränser, tydliga gränser – hit men inte längre! Det är så man måste göra för att kunna sätta värde på sig själv; när man med tiden får så pass med självkänsla kan man kupa händerna kring munnen och tokskrika: ”Jo du, detta är jag värd! Å jag prutar inte ett uns!”

Vasaplan 2015 nr 24
Nästa nummer av Vasaplan kommer 25/9 2015

Det är så skönt att vi i redaktionen med styrelsens hjälp kunde hjälpas åt att rädda detta nummer av tidningen Vasaplan – för det blev onekligen panik i leden när jag, chefredaktören, lite vimmelkantigt meddelade att jag fått en stroke. Minns kassörens likbleka min (Owe) när han besökte mig på strokecentrum på dag två och jag spydde varje gång jag skulle höja en aning på huvudet. Minns hans tvivel i blicken när jag sa: ”Nog ska du se att det här ordnar sig. Bara jag kommer mig upp på benen.” Och det gjorde jag inte just då. Men jag kom mig upp på benen till slut. Yes! Sen slöt vi leden och hjälptes åt. Tidningen skulle ut! Och vi lyckades. På fredag kommer nästa nummer. Nu är det ett nummer kvar under detta år, det i december, och jag ska även denna gång finnas med som en ”spindel i nätet” för att ro projektet i land. Sedan har vi kallat in förstärkning i form av en biträdande chefredaktör som hjälper mig en del praktiska göromål. Sedan har vi förstås klipporna att luta oss mot: Lars, bildredaktören och Erik som redigerar och fixar all layout.Visst ja – får ju inte glömma Umeås alla journalister och fotografer som fyller tidningen med innehåll.

NyBakgrundFB
Linda Marklund och jag ska ut och ”ljuga”. En turné som börjar i oktober.

Slutkorrekturet till min kommande bok ”Spring Kent, spring!” hann jag lämna in till förlaget bara ett par veckor innan jag blev sjuk. Annars hade väl den utgivningen suttit löst. Men förlaget meddelar att den ska ges ut först i början av 2016. Det var i början tänkt att den skulle komma i höst – men det hade jag inte orkat. För i oktober ska ju jag och Linda Marklund ut med vår berättarföreställning: fyra föreställningar i Lycksele och Åmsele. Än så länge. Det är en hel del på G – och detta för en man på 57 år som fick en stroke för en månad sedan. Ta det lugnt din idiot! har somliga sagt. Det kan vara bra att ha en del mål, något som får en att sträva framåt! har andra sagt.

För övrigt är jag på väg. Återigen är jag på väg.  Framåt, alltid framåt! Jag får stanna upp ibland och hämta andan och invänta modet – men aldrig backa! Alltid framåt!

1 kommentar
Etiketter: , , , , ,