Talar om högmod i Granö

Sovit uselt, och har mest hela natten sprungit på toa och kissat. Det kopplade inte i min tröga skalle, trots att jag är sjuksköterska och haft diabetes sedan 2003, att ett ökat spring på toaletten för att kissa i parti och minut i kombination med en ökad törst, är ett tecken på högt blodsocker. När jag till slut kollande värdet vid tresnåret visade mätaren på 25, vilket är högt, mycket högt. Ibland är det märkligt. Åt lite glass och melon efter middagen och min vanliga kvällsmacka, efter att jag tagit mitt insulin, så blodsockret borde inte ha rusat iväg på det sättet. Men jag har blivit förkyld och infektioner kan öka blodsockret, sedan rörde jag mig för lite i går, gick typ tio steg. Dessutom har jag de senaste dagarna varit utsatt för hög stress och vi vet att stress ökar produktionen av kortisol som i sin tur höjer blodsockret. Vi människor är komplicerade varelser. Vi är så mycket mer än den kemi som bygger upp oss, syre, kol, väte och kväve för att ta några exempel. Men det som gör oss unika är vårt medvetande och vår förmåga till abstrakt tänkande.

Efter min stroke förra hösten (snart ett år sedan) tog läkarna ett nappatag med mitt blodtryck och min diabetes. Insulindoserna höjdes, det lades till olika piller vilka ska sätta fart på de delar i bukspottskörteln som producerar insulin. Det är ju allmänt känt av en misskött diabetes i kombination med högt blodtryck kan leda till stroke eller hjärtinfarkt. Jag har levt farligt under många år av mitt liv, men när jag gjorde min gastic-by-passoperation och gick ner 35 kilo på ett år, ”försvann” min diabetes under två år. Jag hade perfekta värden och behövde inget insulin. Men sedan kom diabetesen tillbaka. Även om jag tappade så mycket av fläsket, på så kort tid, borde jag borde jag promenera och gympa bort minst tio kilo till. Det skulle förmodligen öka min livslängd med tio år. Om det nu inte vore för min lättja, som får mig att hellre att sitta inomhus, tillsammans med mina romanfigurer och skriva om Baklandet istället för att ta en uppfriskande morgonpromenad.

Klockan ett kommer vännen Gösta Nilsson i sin nya, fina Skoda för att hämta mig och Lena. Vi ska ut på en liten lustresa, ett äventyr i miniatyr. Vi ställer kosan mot Granö som vi tänker utforska genom att se oss omkring, kika på husen de byggt uppe i tallar och granar, äta en bit mat, helt enkelt ladda upp inför mitt framträdande i Sångargården klockan 18.00, då jag under denna kyrkovecka ska kåsera kring ämnet högmod – en av de förfärliga dödssynderna.

De som lider av högmod har ofta åt fanders för höga och stora tankar om sig själv, vilket leder till att de inte kan inse vare sig sina styrkor eller svagheter. De anser av hävd vara perfekta och besitta sanningen, vilket ofta leder till deras förakt för sina medmänniskor. Jag skulle vilja påstå att högmodet numera blivit en dygd då höjden av lycka enbart tycks vara ett chefsjobb, hög lön, ny villa och bil, där man bakom höga staket lever så pass skyddat att man  slipper se de som ser annorlunda ut, som anammar en annan livsstil, har en usel musiksmak och som lever i en kultur som i alla hänseenden är sämre än vår. Men – högmod går före fall. Så står det skrivet.

Ser ut att vara lite grått idag, trots att det utlovats blå himmel och sol. Men vi ska ju åka ståndsmässigt i Göstas fina bil och i den är vi skyddade från eventuellt regn. Ska nog ta med mitt paraply om det skulle börja pissregna i Granö.

För övrigt är ensamhet för somliga av oss ett behov, inte ett önskemål.

Ps! Är du intresserad av mina böcker: beställ dem här >>> (klicka på loggan!)