Skuld och skam

Jag är en rätt så talför person, i varje fall då jag får stå på en scen inför hundra personer och kåsera om inlandsmän och om schack som ett förbrödrande spel. Cirka 100 personer i Missionskyrkans lokaler i Lycksele hade kommit för att höra mig tala om psykisk ohälsa och efter kaffet om männen i min senaste roman. Det är rörande så många i Lycksele som vill höra mig tala och som dessutom läser mina böcker. För första gången under turnén sålde jag slut på de böcker jag hade med mig.

Jag växer när jag står på en scen, blir modig och rolig, känner mig avslappnad. Kanske skulle jag bära med mig en mobil scen var än jag går.Gissar att många tror att jag är lika harmonisk hemma på min kammare. Nja. I det alldagliga (verkliga) livet är jag osäker, rädd, skygg och går sällan ut. Det är som om jag vore två olika personligheter. Ibland tror jag att den skam jag utvecklade som barn fortfarande lever kvar i mig. Skammen över att känna mig fel och konstig, att inte duga, rent  av vara en idiot. Minns ju tankarna som for runt i min skalle: ”Det är mitt eget fel!”

Skuld handlar om vad man gjort och skam om hur man är.

När jag har gjort något som är fel, så är det skuld jag känner. Skammen däremot är mer en upplevelse om hur jag är. Jag är fel. Till slut börjar man skämmas för skammen; man börjar omge sig med hemligheter, man försöker vara nån annan än den man är. Man flyr, men fastnar snabbt i skammens träskmarker.

Om någon skulle komma fram och anklaga mig för att ha skjutit Palme, så skulle jag, lika fort som en gris blinkar, rodna, flacka med blicken och förmodligen börja darra. Jag skulle se skyldig ut. Trots att jag har vittnen på att jag befann mig Tärnaby när skotten föll, så skulle jag lik förbannat tänka: ”Kan jag ha tagit mig till Stockholm på nåt sätt … måste ha gjort det, annars skulle jag ju inte känna mig så skyldig”. Jag kan reagera på samma sätt när jag blir anklagad för skitsaker i vardagen. Jag förlorar orden och allt som hörs är en grottmans gutturala läten. När jag sedan hämtat mig och står kvar i ilskan, så kan jag bli rosenrasande och säger sånt som inte borde blivit sagt. På nåt sätt blockerar skammen den plats i hjärnan där förnuftet sitter.

Skammen får mig att tvivla på mitt eget värde. Jag duger inte. Som sagt; jag lärde mig att skämmas redan som barn. Jag var en vilsen ADHD-grabb som hade svårt att ta till mig nya kunskaper, vilket berodde på svårigheter att koncentrerar mig och att vara lätt att avleda. Kunde därför knappt läsa och skriva i årskurs sex. Mina snabbläsande klasskamrater var beviset på att jag var sämre än de. Jag var annorlunda, eljest – vilket i mina ögon var liktydigt med att jag var en sämre människa, en usel elev, rent av dum i skallen. Men rolig. Och hellre pajas än att bli kallad idiot, resonerade jag och lade beslag på Roliga timmen.

Skam är väldigt kraftfull och obehaglig känsla. Så när någon anklagar mig för mordet på Palme, så är första tanken: Jo, det var nog jag som sköt! Om jag upplever mig ha blivit oskyldigt anklagad för nåt, så kan jag gå i dagar, veckor, månader och älta det som hänt. Vi som kånkar runt på skam, är tydligen mer sårbara för psykiska åkommor. Inte heller minskar skammen av att man häller i sig för mycket alkohol, det leder bara till fler hemligheter och lögner, och i slutänden till en isolering – tillsammans med än mer skam. Det är nu som skammen blir giftig. Man börjar dricka för att bli av med skammen, men får än mer skam av drickandet.

Trots att det gått tio år sedan jag drack senast, så skäms jag fortfarande över tiden då jag drack. Istället för att känna glädje över att slippa dricka, så tänker jag: Det var mitt eget fel! Jag får skylla mig själv! Jag har säkert lagt ut 100 000 kronor på olika typer av terapier; jag har till och med försökt måla av skammen med fingerfärg. Jag är dödstrött på att sitta och älta mina misstag, analysera alla vägval jag tagit i livet (eller inte tagit). Jo, jag känner leda för de tankar som får mig att krympa än mer.

Jo, jag vet. Bitterhet ger mig rynkor. Det är meningslöst att ägna tankar och känslor åt sådant jag inte kan påverka. Sänk kraven, Lundholm. Ge mig själv beröm. Sluta älta mina misslyckanden. Plocka fram allt bra och gott jag gjort.

Äsch, nu går jag och kokar kaffe och är förbannad en stund.

För övrigt är förmågan att kunna känna tacksamhet nyckeln till lyckan. Tror jag …

© Kent Lundholm