Etikett: självkänsla

De positivas tyranni

Av , , 1 kommentar 6

Sitter här i mitt kombinerade vardags- och arbetsrum och känner mig instängd. Men i tider som dessa förväntas jag vara intensivt närvarande i Nuet. En förljugen känsla av ständig beredskap. Det är inne med att vara här och nu. Själv tappar jag ofta orienteringen i tillvaron av Nu-känslan. Dessutom är framtiden mest en rad suddiga tankar, en massa fantasier om nåt som ännu inte hänt, som jag därför inte kan verifiera.

I pestens tidvarv uppmanas vi att stå stadigt, kanske lite bredbent i ett par förstora skor, och lita på vårt folkvett. Vad nu det är? Än värre är det när folk börjar babbla om vikten av sunt bondförnuft. En spade är en spade? En ko är inte en häst? Nåt med visdom lär det väl ha att göra; en samling förvärvade kunskaper, ett tankekluster som jag ska ha nytta i mitt alldeles egna Nu.

Men vis och klok har vi möjligen blivit i det som redan skett, i det förgångna. Nåt vi kanske kan se i vårt tillbakablickande. Men det har ju blivit så sabla fult att bli ”stillastående”. Man kan rent av ses som en bakåtsträvare? En som går baklänges. Men nog tusan måste vi väl våga blicka bakåt för att lära oss av det vi gjort, gott och ont, som format våra jag, till den vi är idag. Vis eller jävligt korkad. I vilket fall så är det inget man formas till i Nuet. Det blir man i tidens flöde.

Är trött på att folk ständigt måste ”känna efter i sig själv” innan de vågar agera, tycka till. Detta med att ständigt ”hitta sig själv” skapar egoistiska människor. Folk som är så upptagna av sitt navelludd att de  blivit närsynta och lomhörda i Nuets enformiga landskap. När nån ropar ”Kom och hjälp mig, jag drunknar!” blir svaret: ”Vänta, jag måste först känna efter i mig själv om det är en rätt handling, att inte räddandet av dig leder till nåt negativt för mig och min självkänsla.”

Just nu finns finns svaret därute, inte i din naveln. Absolut inte i navelns ludd. Det var några av ”navelpetarna” som jag i går såg på nyheterna, de som struntar i restriktionerna kring coronaviruset (pesten), och som självgoda trängs på Stockholms krogar och uteserveringar, och som trots tusen varningar lik förbannat drar till fjällen. Dessa präktiga typer som anser sig leva så jävla sunt, att de är oantastliga och oåtkomliga för självaste Döden. Den som sveper fram över världen. Eller är de bara rent allmänt korkade? Lite lengräddade? Fullständigt uppslukade av sitt Nu …

Inte nog att jag retar mig på detta ständiga Nu-tänkande, det har börjat smyga sig in en attityd som gaphalsarna börjat sprida i tid och otid. Tänk positivt! I alla lägen, var positiv. Var ständigt välvillig och bekräfta det egna jaget. De positivas tyranni. Påminner en del om framgångsteologin (det som bl.a Livets ord sysslar med), där man får skylla sig själv i fall man blir sjuk. Det är ett tecken på att du blivit svag i tron. Eller att du varit för negativ, din jävla bakåtsträvare.

Äsch, svarar jag. Ska du säga som lever bland dina uppblåsta och inbillade vanföreställningar. Jag tror faktiskt att människor som har ett djup, som har en mörk klangbotten och emellanåt är en aning tungsinta, faktiskt har en mer realistisk bild på sig själva, världen och sina medmänniskor. Det krävs att livet är lite berg-och-dal-bana för att vi ska ha nåt att jämföra med.

Nä, gnäll och klaga mer. Stå inte (som en dum hund) och kisa efter solen när det regnar. Inbilla dig inte att precis allt går att fixa med positivt tänkande. Klagandet har faktiskt hjälpt oss i kampen för ett rättvisare, jämlikare, jämställdare och demokratiskt samhälle. Vi måste tvivla mer, återvända lite då och då till det förgångna, tvivla än mer, för att skaffa oss den där visheten, kunskapen som gör att vi kan ifrågasätta stolligheterna, och lite då och då våga säga nej. Att säga ja och amen till allt, att ständigt befinna sig i ett Nu med fingret i naveln skapar bara undergivna tjänare som lider brist på empati och medlidande.

Sålunda. Lär av misstagen, utan att för den skull bli kvar för länge i det förgångna. Då kommer harmen. Bittra människor blir ofta så sabla rynkiga. Våra rötter växer i det förflutna, det är där vi kan få kännedom om vilka vi egentligen är, var vi kommer ifrån – och med den vetskapen kan vi kanske lista ut vart vi ska …

För övrigt behöver vi nåt fast att stå på. En stadig gren att hålla oss fast vid. Ytlighet är synnerligen uttråkande.

 

© Kent Lundholm, Umeå anno 2020-04-10

Skuld och skam

Av , , Bli först att kommentera 4

Jag är en rätt så talför person, i varje fall då jag får stå på en scen inför hundra personer och kåsera om inlandsmän och om schack som ett förbrödrande spel. Cirka 100 personer i Missionskyrkans lokaler i Lycksele hade kommit för att höra mig tala om psykisk ohälsa och efter kaffet om männen i min senaste roman. Det är rörande så många i Lycksele som vill höra mig tala och som dessutom läser mina böcker. För första gången under turnén sålde jag slut på de böcker jag hade med mig.

KentMick

Jag växer när jag står på en scen, blir modig och rolig, känner mig avslappnad. Kanske skulle jag bära med mig en mobil scen var än jag går.Gissar att många tror att jag är lika harmonisk hemma på min kammare. Nja. I det alldagliga (verkliga) livet är jag osäker, rädd, skygg och går sällan ut. Det är som om jag vore två olika personligheter. Ibland tror jag att den skam jag utvecklade som barn fortfarande lever kvar i mig. Skammen över att känna mig fel och konstig, att inte duga, rent  av vara en idiot. Minns ju tankarna som for runt i min skalle: ”Det är mitt eget fel!”

Skuld handlar om vad man gjort och skam om hur man är.

När jag har gjort något som är fel, så är det skuld jag känner. Skammen däremot är mer en upplevelse om hur jag är. Jag är fel. Till slut börjar man skämmas för skammen; man börjar omge sig med hemligheter, man försöker vara nån annan än den man är. Man flyr, men fastnar snabbt i skammens träskmarker.

portrait-743550_960_720

Om någon skulle komma fram och anklaga mig för att ha skjutit Palme, så skulle jag, lika fort som en gris blinkar, rodna, flacka med blicken och förmodligen börja darra. Jag skulle se skyldig ut. Trots att jag har vittnen på att jag befann mig Tärnaby när skotten föll, så skulle jag lik förbannat tänka: ”Kan jag ha tagit mig till Stockholm på nåt sätt … måste ha gjort det, annars skulle jag ju inte känna mig så skyldig”. Jag kan reagera på samma sätt när jag blir anklagad för skitsaker i vardagen. Jag förlorar orden och allt som hörs är en grottmans gutturala läten. När jag sedan hämtat mig och står kvar i ilskan, så kan jag bli rosenrasande och säger sånt som inte borde blivit sagt. På nåt sätt blockerar skammen den plats i hjärnan där förnuftet sitter.

Skammen får mig att tvivla på mitt eget värde. Jag duger inte. Som sagt; jag lärde mig att skämmas redan som barn. Jag var en vilsen ADHD-grabb som hade svårt att ta till mig nya kunskaper, vilket berodde på svårigheter att koncentrerar mig och att vara lätt att avleda. Kunde därför knappt läsa och skriva i årskurs sex. Mina snabbläsande klasskamrater var beviset på att jag var sämre än de. Jag var annorlunda, eljest – vilket i mina ögon var liktydigt med att jag var en sämre människa, en usel elev, rent av dum i skallen. Men rolig. Och hellre pajas än att bli kallad idiot, resonerade jag och lade beslag på Roliga timmen.

Skam är väldigt kraftfull och obehaglig känsla. Så när någon anklagar mig för mordet på Palme, så är första tanken: Jo, det var nog jag som sköt! Om jag upplever mig ha blivit oskyldigt anklagad för nåt, så kan jag gå i dagar, veckor, månader och älta det som hänt. Vi som kånkar runt på skam, är tydligen mer sårbara för psykiska åkommor. Inte heller minskar skammen av att man häller i sig för mycket alkohol, det leder bara till fler hemligheter och lögner, och i slutänden till en isolering – tillsammans med än mer skam. Det är nu som skammen blir giftig. Man börjar dricka för att bli av med skammen, men får än mer skam av drickandet.

kermit-1651325_960_720

Trots att det gått tio år sedan jag drack senast, så skäms jag fortfarande över tiden då jag drack. Istället för att känna glädje över att slippa dricka, så tänker jag: Det var mitt eget fel! Jag får skylla mig själv! Jag har säkert lagt ut 100 000 kronor på olika typer av terapier; jag har till och med försökt måla av skammen med fingerfärg. Jag är dödstrött på att sitta och älta mina misstag, analysera alla vägval jag tagit i livet (eller inte tagit). Jo, jag känner leda för de tankar som får mig att krympa än mer.

Jo, jag vet. Bitterhet ger mig rynkor. Det är meningslöst att ägna tankar och känslor åt sådant jag inte kan påverka. Sänk kraven, Lundholm. Ge mig själv beröm. Sluta älta mina misslyckanden. Plocka fram allt bra och gott jag gjort.

Äsch, nu går jag och kokar kaffe och är förbannad en stund.

För övrigt är förmågan att kunna känna tacksamhet nyckeln till lyckan. Tror jag …

© Kent Lundholm

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Humorn som befriare

Av , , 2 kommentarer 4

Midsommarafton – en grå dag. Hoppas på uppehåll så att vi kan njuta av Små grodorna och se ungarna dansa kring stången. Själv var jag ett barn som vägrade leka de lekar som hör midsommaren till. Ställde mig på tvären, vände ryggen till. I grund och botten var jag en liten springande ADHD-grabb, som upplevt så många misslyckande att jag senare i livet undvek fler fiaskon. Jag blev skrämd och av gammal vana ställer jag mig vid sidan om, och som avstår gemenskapen – allt detta bottnar i en dålig självkänsla. Skulle jag tro.

midsummer-celebration-1037824_960_720

Det kan ju verka motsägelsefullt då jag kan stå på en scen och hålla låda i timmar, att vara författaren som blottar sin sårbarhet genom att skriva en bok om sin psykiska ohälsa: ”Spring Kent, spring!” Genom hela livet har jag skaffat mig egna revir, områden, situationer som jag kan kontrollera. När jag under de första skolåren, som en rastlös ADHD-pojke, misslyckades jag ständigt med svenska undervisningen; var usel på att läsa och skriva; och jag fick panik av att addera och multiplicera siffror. Men jag fann min fredande zon: Roliga timmen! Ensam och med egna spelregler, fick jag äga scenen och genom att vara rolig fick jag andra att skratta. Var (och är fortfarande)  livrädd att de skulle/ska skratta ÅT mig och värst av allt: Se mig som en svagsint idiot som var usel i högläsning. Därför: Hellre en pajas än en idiot. Men under Roliga timmen skrattade de MED mig – och det är en jälva skillnad. Jag har utvecklat en sida hos mig som är introvert (och som gör mig svår att komma åt) och en annan, min extroverta, sida då jag kan charma folk och locka dem till skratt. Personligen älskar jag underfundig humor; stundom åt det sjuka hållet. Se nedan. Är det humor?

resaIca
Ett foto från en av mina senaste resor.

En man och hans drömresor
Hade turen att komma över en (mat)rest resa till ICA Kvantums asiatiska hylla. Det blev nog för mycket soja om kvällarna. Förra veckan packade jag väskan och reste till apoteket på NUS och fixade ett billigt boende i hyllan med solkrämer. För kladdigt för min del. Nu har jag en drömresa kvar: En långresa till Dressmann och deras dubbelhylla med raffiga badbyxor. Men det får nog förbli en dröm. Det blir nog istället en vecka i IKEA och deras häftiga avdelning med bokhyllor. Ska bli roligt att träffa Billy, Ivar och Algot, tre stora idoler med varierande hyllplan.

Surt sa räven, men nog bottnar ovanstående ”skämt” (?) om att jag själv rest färdigt. En låg pension i kombination med ohälsa, gör att jag inte längre kan ta mig ut i världen.

Fick en sådan fin present igår. Det var min gamla kompis Ulf Hedlund, som liksom jag, är oppstillt i Lycksele med omnejd, men som liksom jag har slagit ner bopålarna här i Umeå. En gång (70-talet) var vi båda med i Lycksele Ragasällskap som lirade obegriplig indisk musik. Han var dessutom en lysande orienterare och dessutom en duktig kartritare. Kan påstå att han känner till omgivningarna i och kring Bäckmyran (den plats där jag växte upp) bättre än vad jag eller nån annan gör. Han fick av Lantmäteriet (tror jag) i uppdrag att en gång för alla sätta byn, som inte fanns, på kartan.

I går plingade han på dörren. Han var sig lik (badar han i formalin?) Jag stod med mobilen mot örat, mitt uppe i en intervju om min kommande roman ”Män som spelar schack” och jag hann bara sträcka ut handen och bocka. Han gav mig Phil Collins tjocka memoarbok och sa samtidigt nåt riktigt fint till mig: ”Kul att få överraska med nåt som tack för allt du bidrar med själv.”

JagPhil

Jag och Phil, trummis och frontfigur i Genesis.

För övrigt behöver vi våra minnen för att kunna orientera oss i nuet och kunna reflektera över det som hänt. Men vi måste även lära oss att glömma. En del minnen kan vara för tunga att bära. (Som när Staffan Tapper missade straffen mot Polen i VM 1974).

 

Generösa är lyckligare

Av , , Bli först att kommentera 4


I öster rodnar himlen i väntan på att solen ska orka klättra upp över horisonten. Stilla och klart – men senare på dagen väntas ett rejält snöfall.

lycklig anka

Det lönar sig att vara generös och osjälvisk. En stor studie visar att de som bryr sig om andra och är solidariska, ger dem stora fördelar tillbaka. De som agerat osjälviskt får fler barn och högre löner. Dessutom – de blir lyckligare. Det stärker min tes om att de missunnsamma gnällspikarna som sparkar neråt i grunden är  ena olyckliga kufar med usel självkänsla.

För övrigt har vår hjärna en förmåga att skönmåla det vi upplever.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,