På morgonen är jag väldigt stirrig. Min hjärna har inte riktigt vaknat och tankarna surrar fram och tillbaka på allt som ska hända under dagen. Är det mycket folk samtidigt till exempel vid avlämning på skolan, så ser jag inte nån av dem.

Det här är hemskt och kan uppfattas väldigt drygt och självupptaget. Eller så "målinriktat" som en snäll vän och granne vänligt tydde det som, efter att ha "mött" mig en morgon…

En av dessa morgnar när jag gick med Teo på skolgården så hör jag nån som ropar ett glatt "Heeej!" Och det kommer liksom uppifrån. Jag kikar upp och på skoltaket står en vinkande man i motljus, klädd i "jobbarkläder" och verkar hålla på med takläggning.

Teo vinkar glatt tillbaka och ropar "Tjena"!
Jag är ju inte otrevlig så jag ropar också, bara  liiite mer åtehållsamt och avståndstagande: "Hej, hej". Kort. Utan att stanna till.

Tar sedan Teo i hand och fortsätter raskt runt huskröken och tänker: Vad var det för karl? Stå där och heja på barn… Säger han hej till alla, eller bara till Teo? Och varför då? Brukar han leka med barnen på rasterna? Det är ju inte fel att heja, men…

Ja. I morgonstirrandet så får jag liksom inte ihop det och när vi kommer runt kröken frågar jag därför Teo:
"Men du, vem var det där? Är det nån farbror som ni barn känner, som brukar prata med er på gården eller"?
Teo tittar extremt förvånad upp på mig, som om jag vore fullständigt dum i huvet och säger "Men MAMMA, det var ju CONNY"!

Conny är Mathias äldsta vän och jaaa jag har väl också kännt honom i dryga tjugo år… Han jobbar med att lägga nytt tak på Ersmarksskolan.

Och jag är världens största idiot.

Jag går omkring i huset med telefonen mot ena örat, i telefonkö med försäkringskassan (som till min förvåning har lördagsöppet på sin kundtjänst)!,  fyller samtidigt på vattenkannan med ena handen och börjar vattna blommorna i huset. Multitasking… Jag blir lite otålig av telefonköer så antagligen sätter jag ner hälarna lite extra i golvet vid varje steg som jag tar med rätt högfrekvens.

"Mamma ska vi åka nånstans idag eller"? undrar Teo med tandborsten i ena mungipan
"Nä hur så?
"Ja men du går precis som när vi ska det" Och så sätter han iväg över golvet själv med stora hårda kliv, liksom för att visa…
Igenkänningsfaktorn är hög…

Ska inte alls åka nånstans utan ha mig en riktigt soft lördag har jag tänkt. Mathias är och hjälper en kompis sätta in en kamin, Wilma är på skolresa och Teo som njuter över att vi inte ska åka iväg på nåt, sitter i soffan, ser film o käkar lördagsgodis.

Möjligen ska jag varva mitt softeri med att byta gardiner, vika tvätt och bädda rent. Men det är också det enda.

Nu har jag väntat på Mannen sen klockan 8 i morse. Samme man från LF som jag tidigare lovordat här…

Jag är lite irri nu.

Har ringt och kollat vart han tagit vägen för klockan är ju nu… få se… mycket mer än åtta. I receptionen sa de att han är på kundbesök.

"Jahapp men inte hos mig minsann, han skulle vart här kl 8. Vart har han tagit vägen?"
"Jaaa men jag vet att han har besök här i huset just nu…"

I huset? Men jag då? Här är jag hemma från jobbet och väntar på honom!
Liite irri blir jag allt nu. Eller ganska mycket. Blir galen när folk snor ens tid så där!

Först tar det fem månader innan han ska komma (och då har jag själv ringt och påminnt och bokat in en tid) sen blir det så här.

Jag är inte riktigt lika nöjd längre…

Dammiddagen gick av stapeln igår kväll. Mycket trevligt och gott. Pratade om Botox, ansiktskrämer, eventuell tatuering av eyeliner, underlagskrämer och frisyrer. Som sig bör… för damer… Och kära , underbara Mikaela kom med kvällens kommentar när vi andra både länge och väl diskuterat just ansiktskrämer "Herregud jag borde ju se ut som hundratjogo år jag. Jag har inte en enda kräm hemma"…

Och det som är lite irriterande med det, är ju att människan faktiskt har hy som en nyponros fast hon inte är yngre än nån av oss, knappt en enda rynka och alltid lagom brun.

Hur går det till? Jag vill också! 

"Du har plats etthundranittiofyra i kön"… Valde bevisligen helt fel tid at ringa till Försäkringskassan. Jo jag har e-leg och kan fixa det mesta utan att behöva ringa dem, men nu är det snart två månader sedan jag anmälde tillfällig föräldrapenning så jag undrar lite hur det går med den utbetalningen.

Nåt annat som jag undrar är hur det går med vår skadeanmälan sen den lilla branden på vårt golv i MARS. Hallå LF! Jag har faktiskt öst lovord över er här, men det har inte hänt nånting sen dess… Trots påtryckningar. Snart blir jag lite less…

Jag vaknade av att en okänd man med mycket skrovlig röst kippade efer andan någonstans i vårt hus i morse. (Ja det lät så) Det visade sig vara Wilma som lät! Inandningen innan en hostning…  Aldrig hört henne låta så konstigt när hon har ont i halsen-vilket hon alltid får när hon är förkyld.

Ja. Det kändes inte sunt att skicka henne till skolan i alla fall. Särskilt som hon knappt får ur sig ett ljud heller. Teo sen. Mer snuvig är halsig, om jag säger så, men lagom opigg för att platsa bättre i soffan än bland 36 andra barn i förskoleklassen.

Så jaa. Första svängen kom tidigt i år. Ovanligt tidigt.

Och Wilma har klassresa på fredag till lördag… Är hon sjuk då så vet jag faktiskt inte vad som händer. Hon kommer antagligen inte att ta ansvar för sina egna handlingar om det skulle hända heller…

På det stora hela finns det endast en enda sak som skulle kunna tolkas som lite positiv denna dag och det är ju att ungarna för en gångs skull är sjuka samtidigt och därmed hemma samtidigt. Två flugor i en smäll så att säga.

Avslutade den cyniska modern…

Efter en förmiddag med utbildning inklusive kaffe och ballerinakex, så sitter jag med nån form av kaffedarr och halsbränna. Känns jättekonstigt. Förutom det så har jag käkat lunch, massor med ris, mango chutney och pyttelite kyckling, och därmed antagligen spätt på mitt insulin med ungefär tvåhundra procent till eller nåt. Darrar än alltså.

För övrigt tänker jag som mest på den härliga helg vi haft. En sån där riktig familjehelg. Som inte liknar nåt vi brukar ha.

Monopolspel hela fredagen, där Teo gjorde mig bankrutt genom att äga elverket och vattenverket (!) (Ja. Vi spelar med originalspelet från anno -81). Men det var jättekul. Lördagen åkte vi runt och kikade i lite butiker och hälsade på vårt nytillskott i släkten, lille Elliot, som är ungefär jordens gulligaste och vaknaste bebis. Käkade grillat och drack lite vin. Såg film.

Och gårdagen befann vi oss på korthålsbanan i Sörfors, harvandes med golfklubbor och tog därefter en tur till Skulpturparken. Insåg att det snart är höst och att båda barnen saknar skor och fick handla lite…

Jamen låter det inte sådär utflyktsaktigt och familjebra?

Dessutom har jag sovit som en stock hela helgen, till skillnad från veckans övriga nätter. Så det kändes också väldigt bra.

Tja. Ville väl mest dela med mig av det tror jag. Nu ska vi samla ihop oss lite för snart ska vi ha en intervju med en eventuell blivande praktikant här på Gertrud & Gertrud.

Blir väldigt spännande.

Satt vid frukost och pratade om veckan som kommer, lite halvhjärtad planering sådär. Vi är inte så planerande i vår familj, tar vardan lite på volley. Inte alldeles smart alla gånger. Men som sagt. I morse gjorde vi trots det ett försök. Jag flaggade för min tjejmiddag på onsdag.

"Men TJEJmiddag", sa Mathias. Vaddå TJEJmiddag"?
"Ja vaddå"
Jag förstod ingenting.
"Ja men ni är väl ändå inte TJEJER längre, ni är ju… (här förstod han nog att han var på väg in i farligt område så han funderade en extra stund) och sa sen: damer. "Dammiddag är det väl ni har".

Teo tyckte att det lät särdeles roligt med "dam". Eller kanske att just mamma skulle vara en dam för han skrattade. Jag förstod honom.

"Näää sa han, du är ingen dam, mamma".
"Nähä, varken tjej eller dam… Vad tycker du att jag är då, vad skulle du kalla mig Teo"?
"En mamma! Du är ju en mamma. Och världens sötaste".

Jag skiter alltså högaktningsfullt i om jag är tjej eller dam. Jag är nämligen världens sötaste mamma. Ha!

AAARGH! Jag blir galen. Jag har väldigt svårt för telefonförsäljare, det har jag sagt förut. Men njaaa denna gång så lät det riktigt bra. Eller det blev riktigt bra. Först. När jag förhandlat och förhandlat i typ en timme och tyckte att jaaa men. Jag lyckades ju! Men nu inser jag ju att NEJ! Det blev ju fel i alla fall!

Känner mig lurad och sur även på mig själv som är ett sånt klatter! AHHHHHH!

Har ringt upp dem igen, men fick lov att lämna ett meddelande… Har skickat mejl också… hoppas de hör av sig. Ska bli spännande och se hur rädda de är om sitt rykte.. om de har möjlighet att hjä… åh nu ringer de!

Ja men se där ja! Löste sig riktigt bra! Trevligt med bra Teliakonkurrenter… Nu ska vi bara invänta avtalet och se om allt stämmer… Samt första fakturan och se om vi tjänade nåt på detta…

Skolan har som sagt börjat. I och med det kommer det en hel del informationspapper hem. I år är det ett extra ark med i bunten som berättar om den nya influensan. Det är Socialstyrelsen som är avsändare så det känns till en början tryggt att läsa. Men sen… Det blir flashbacks från filmer jag sett som bygger sin spänning på ett livsfarligt virus… Hur de jobbar dag – och i synnerhet natt – för att undanhålla befolkningen den riktiga sanningen… För DÅ skulle den riktiga paniken utbryta och så vidare.

Mitt mycket väl utvecklade sinne för när något inte stämmer är ordentligt på allerten. Och KAN eventuellt också ha sitt fäste i att jag har sett… väldigt många amerikanska filmer i min dar.

Liiite dubbeltydigt är det ändå när jag läser det här papperet. Hela ena sidan i princip, hävdar med enorm envishet att detta är egentligen en helt vanlig influensa vad gäller symptomen. Fler kommer dock att få den, men efter en vecka är man på benen igen, om än trött och hostig, men ändå.

Låter bekant. Har varit med förr.

Sen läsaer jag lite mer och ser att "Alla uppmanas vaccinera sig"! Observera utropstecknet. Och igår hörde jag att det skulle bli helt gratis att göra det också.

Hmmmmm säger det i mitt huvud. Vad är det frågan om? Egentligen?