– Ja det var mig ni såg.

Idag var det dags att springa passet jag hela veckan längtat efter. Tre splittade 2000:ingar i rätt så hög fart. Ett aerobt pass som jag behöver; och normalt brukar kunna göra bra. När jag joggade ner i förmiddags kändes det ovanligt stelt och kantigt. Hur skulle detta gå?

För att vara på den säkra sidan startade jag lugnt, tyckte jag. Halvvägs in i första intervallen var jag ändå trött, mycket tunga ben. Från start gick jag från en optimistisk löpare, till en vaggande pingvin, till en kletig slajmklump som inte förmådde att lyfta från marken.

Inte blev det bättre heller, bara segare, gråare och tristare. Hela passet förvandlades till ett grått töcken, en längtan till att det skulle vara över. Och när jag var klar känns det så snopet. Var detta allt jag hade att komma med? Är jag inte bättre än såhär?

En sur och tyst jogg tillbaka till jobbet då jag beslöt mig för att ta en genväg genom sjukhuset. En väg som jag nu ska kalla för perspektivens korridorer….för när man där möter vissa människor blir ens egen förtvivlan och problem som en droppe i havet. Alla klarar inte ens av att springa 3x2000meter! Den tanken får mig säkert att springa fortare nästa gång.

06:15 var jag ute genom dörren för en tur till Skellefteå. Två skolor stod på schemat idag och ännu en gång har jag stött på två friidrottssjälar. Efter att snart ha besökt alla Västerbottens högstadieskolor har jag stött på en hel drös gamla aktiva, tränare, folk som fortfarande tränar eller människor som av någon annan anledning har friidrotten nära hjärtat. Jag klagar verkligen inte då jag får diskutera det jag älskar mest.

Det jag funderar över är varför just vi (ja, friidrottare är nästintill ett folkslag) verkar ha en fallenhet för läraryrket och skolan? Jag kan först tänka på mig själv och att mina egna skolminnen är bra. Främst för att jag på gymnasiet fick använda en stor del till att träna – men det är få förunnat.

Kan det vara vanan av att följa ett schema? Träningsschema är ju också en typ av veckoschema, precis som ett veckobrev kan liknas vid veckosummeringen av antal körda träningspass. Kanske är det statistiknörden i oss som får uttryck av allt räknande i mattesalen, förståelsen för hur energisystemen fungerar på biologin eller är det för att man faktiskt får använda gåvan att träna upp människor till att utföra något lite bättre än innan?

Hur som helst sitter de där i varenda lärarrum, friidrottarna. Jag vet att alla egentligen hellre vill vara på friidrottsbanan. Vilken tur att man på en dag hinner med både och.

Efter en lång dag var jag tillbaka i stan. En omkastning i schemat innebar att dagens träning var som ett frågetecken. Skulle jag till och med våga mig på att vila? Nej, det blev ett mellanting då jag tog mig ner till Nolia för ett lättare styrkepass.

Nu när solen går i moln ute verkar även mina ögonlock också falla ner över ögonen. Jag har postlöpning-trötthet. Efter endorfinkicken och lunchen hamnade jag på en stol som nu bara gör mig tröttare och tröttare. Webbfixandet går lite sisådär så jag inväntar andaktigt kaffepausen…

För ett par timmar sen sken dock solen och jag tog mig ut för lunchträning. Fantastiskt när man har den möjligheten. Det blåste lite kyliga vindar vilket krävde lite extra kläder men så fort man kommer i lä börjar svetten komma. Idag var det backe som gällde! Jag har undvikit det (iofs har jag undvikit all löpning) de senaste dagarna då det känns som om det är extra slitsamt för höften, men idag skulle det bli av!

Vid slalombacken går en grusväg paralellt upp; mittemellan backen och SM-spåret. Nu är det torrt och fint där, samtidigt som det sannerligen är en backe som duger. 10 gånger upp med jogg ner, bara att köra. Första och andra kändes fint men så på den tredje kommer klubban – i benen och i skallen. SYRA! Därefter blev det tyngre, och tyngre tills vi slutligen föll ihop efter 10 avverkade lopp. Inget pass att hurra för, ingen fartkänsla alls men ibland ska det grisas på detta viset.

Jag känner mig nöjd när man gjort detta. Kroppen är slut. Den tänkta styrkan i eftermiddag förpassas till imorgon för här finns ingen kraft alls i benen. Rörligheten kommer att genomföras hemma istället för i en lokal på IKSU. I eftermiddag ska jag istället cykla ner på stan, köpa lite saker till min lägenhet och njuta av att jag idag sprungit mig riktigt riktigt trött. Skönt.

Ett hallelujah moment inföll idag. Det har varit lite nervigt hela dagen. Kommer jag gå av på mitten? Faller jag ihop som en blöt fläck mitt på banan eller kommer det att gå vägen?

2x5x300m/90sek vila och 5min seriepaus stod nämligen på schemat. Alldeles för snabbt och för mycket mjölksyra för att passa mig. Har man dessutom inte kutat ordentligt på två veckor känns det sådär att ta sig an en sån här utmaning. Risken finns ju att det kommer göra ont som f-n.

En lätt uppvärmning sen satte vi igång. Första intervallen gick alldeles för långsamt. Vilan är ju lång, då måste man våga springa fortare. Så vi trycker på lite till, min sparringpartner långt före, jag tuffandes efter i mitt tempo. Tröttheten kommer såsmåningom över mig, det sprängs i benen och knäna faller för gravitationen. En seriepaus följer….

…Uppstarten av andra serien är seg. Det går tungt men jag försöker, jag kämpar.  Jag trycker i alla fall igång någorlunda. Helt plötsligt är det roliga slut. Två trötta kroppar ligger på banan. Glada över att det är över.

Ingen smärta. Ingen katastrof. Bara ren och skär trötthet. Det är just i detta nu som löpning är som bäst. Jag är så trött att jag knappt orkar andas, och med ett il kring tänderna. Mjölksyran sprutar ut till varje del av kroppen.

Jag vet inte ens om jag sprang bra eller dåligt – men det fanns ingen smärta. Just nu får det duga.

Imorse skulle jag vara praktisk genom att ta mobilheadsetet med mig så att jag kan använda det på gymmet. Med en fortsatt krånglande höft (no surprise) är nog den mesta distansen förpassad till IKSU och deras TV-shopapparater vilket gör att hörlurar är ett måste. Utan dem hör man ju bara en massa gnissel från osmörjda maskiner och eventuellt flåsande från grannen. Jag har tidigare inte förstått det där med att träna framför TV:n, nu inser jag att det är alldeles fantastiskt. Morgonnyheterna på skärmen fyller sannerligen sitt syfte, jag har ju ingen tidning hemma men nu får jag min dos av världsnyheterna. Kanske kan jag nu hänga med i snacket runt det runda fikabordet? Irriterande då att hörlurarna till mitt mobilheadset är typ två decimeter långt. Gu’ så störande.  Man får ha huvudet liggandes vid styret om man ska köra crosstrainer – och så trött tänker jag inte bli kl 07 på morgonen.

Därför blev det imorse 45min cykel framför nyheter med några korta zappningar till  MTV-inslag. Inte optimalt men godkänt. Appropå MTV så verkar de ju aldrig spela musik där längre. Det enda de gör reklam för är ju alla 16-års serier; "My sweet 16", 16 and pregnant 2" osv. Undantaget är väl Top 7 at 7 där de brukar spela kvalitetsdängor som Britney Spears och Lady Gaga…fast på mitt jobb är det också viktigt att hålla sig á jour på den fronten.

Nästa vinter ska jag lära mig att springa på band och se på nyheter. För så fort jag gör det nu mår jag illa. Tror att det har något att göra med horisonten eller så. Kan jag lära mig att tugga band samtidigt som nyhetssnacket går så kommer jag snart vara en smartare mer upplyst människa. Vilken jackpot det skulle vara!

Nåväl; i eftermiddag blir det banintervaller. Jag tror nämligen att 2x5x300m tartan är en viktig del av rehaben.

Förresten! Igår joggade jag Ö-rundan/Hälsans stig. Det är nästan helt torrt men helt klart löpbart på den lilla stigen på Ön!

Har tagit några löpsteg idag. Ja, jag vet inget att hänga i julgranen men med en 9 dagars lång abstinens var det fantastiskt! Stelt och ovant men så härligt att i medvind få jogga upför svingen. Jag vill aldrig mera missa en dag av löpning (men jag får kanske förbereda mig på att det kan hända någon gång till.) Nu måste allt det onda ha försvunnit; skador och sjukdomar är frustrerande.

Efter det några meningslösa övningar på IKSU. Jag tror inte jag orkar notera dem i träningsdagboken. Allt var bara en kick-off för att kunna börja träna igen.

Nu kör jag!!

En vecka har gått sedan jag senast sprang. En vecka!! Jag vet inte senast det hände men det var länge sedan. Jag har som börjat vänja mig, jag ser inte längre cykeln och crosstrainern som en främling utan vägen tillbaka till löparskorna. För att inte tala om bassängen. Alla intervallpass har avverkats i en plaskande form och det har väl känts okej.

Slutsats: Det går att träna bra fast man är skadad.

MEN

Det är inte samma sak. I det fina vårvädret vill man springa, skena loss i skogen. Njuta av vårsolen.

Idag sitter jag inomhus med en ond hals och febrigt huvud. Kan bara tänka mig att det var alla baciller i den där poolen som lyckades komma åt mig. Bu och bä för vila, i alla dess former.

Vad som är mer roligt är att jag bytt däck på bilen och att den nu åter igen är den svarta pärlan! Lätt att min bil skiner mest av alla bilar på hela Ålidhem! Jag har också fått min första Ekolåda idag. Jag är på det hela positivt överraskad av innehållet, förutom en grej. Vad fasiken ska jag göra med ett helt blomkålshuvud? Blomkålssoppa? Blomkålspuré? Blomkålsstuvning? Tips tas tacksamt emot.

Våren är kommen, bortsett från lite snö på morgonen och en kort hagelskur som kom i eftermiddag. Nu ska allt göras för första gången…skynda skynda! Folk ska premiärspringa nya vårskor, grilla, första glassen ska ätas, cykeln kommer fram och så vidare! Det är som att vi återuppstår, inte kommer ihåg att vi gjort allt detta förr och måste lära oss hur man gör på bara några veckor. Mjukglass, hur smakar det egentligen? Hmm…

Jag får väl erkänna att jag inte kan stå emot grupptrycket. Idag har jag dammat av mina inlines och gett mig ut på en tur på rätt så sopade cykelvägar. Fantastiskt att inte fötterna började verka, däremot min rygg…på ett par dagar har jag förvandlats till en tant med ond rygg! =) Lite styrka och rörlighet på det innan jag gick hem över leriga ålidhem.

Skulle försöka shoppa upp lite pengar på eftermiddagen, utan någon större lycka.  Tur att jag kom på att jag ska lägga 450 spänn på kotknäckning imorgon. Hittade visserligen en fantastisk Lilla My-tröja i storlek 122. Hoppas att den nya tröjans ägare gillar den lika mycket som jag skulle göra!

Nu vill jag springa!

2h spinning (och 10min) blev det igår. Kanske såg jag min chans att bli riktigt trött och var därför extra laddad. Eller så har jag byggt upp min "cykelhjärna" till att gilla dessa långpass – grymt kul var det i alla fall!

Jag tog en cykel långt fram tio min innan passet och precis innan ett lopp räknade ledarna (som var så bra igår!) ner tiden till vi skulle börja trampa. Under uppvärmningen samma sak innan den riktiga cyklingen skulle börja. Jag fick tävlingsenligt fjärilar i magen, som när de säger en minut kvar; då hörde jag nästan visselpipan blåsa. Här skulle det bli åka av!

Temat för dagen var "Black and white", dvs rock mot pop. Mycket bra idé eftersom jag fick höra många favvolåtar vilket gjorde att jag klämde i lite extra. Till en början var både ben och rygg stela och jag trodde aldrig att det skulle bli bra,  men efter bara 15 min kändes det plötsligt kanon. Efter 45min kunde jag mata på hur mycket som helst; efter den här vintern kan jag cykla mig trött som jag aldrig kunnat tidigare! Sista 5minuterna blev ett enda långt upplopp där svetten bara rann av mig… Timmarna som sen följde ägnades åt att hälla i mig en balja vatten och en massa mat.

I eftermiddag ska jag ta en lugnare tur på crosstrainern följt av lite bål och rörlighet. Imorgon ska jag till naprapaten igen och sen ska jag ut och springa i veckan! Tänk vad peppad man kan bli av lite tvångsvila!

Nu ska det springas!

I bassäng.

Och det är faktiskt inte helt fel. Det positiva med att träna alternativt är att man kan köra (nästan) hur mycket som helst utan att behöva vara rädd för överbelastning och skador. Visserligen känner jag mig lite öm i höften men jag vet ju att jag inte kommer göra det värre. Ett riktigt intressant pass av 20×15-15, 10×30-15, 20×15-15 har avverkats. Jag är så nöjd efter jag sprungit vatten, kanske inte av prestationen utan att jag faktiskt gjort det. Hipp hipp hurra för mig!

NU ska jag packa ihop vinterns prylar; skidor, kläder och skor ska bort och ge plats för alla mina skor. Passande nog har det snöat idag. Jag har kanske bra nog kvar vinterdäcken.

I eftermiddag blir det 2h spinning på IKSU. Jag hoppas verkligen att det inte gör ont att cykla idag!

Blir inget marathon de närmaste dagarna…