Min meningsmotståndare Conny skriver här om välfärd och skatter.

Och han ställer en fråga: hur skall man kunna bevara välfärden även om skatten sänks? Även om hans fråga är retorisk tänker jag svara på den.

Till att börja med finns det något som på engelska heter "the inflection point on the Laffer curve"(1). Och i skattesammanhang är denna punkt väldigt interessant. Lek med tanken att man ritar ett diagram över statens inkomst(2) som funktion av skattesatsen (statens inkomst längs med Y-axeln, och skattesatsen längs X-axeln).

Vid origo (där de två axlarna skär varandra) är skattesatsen noll, och uppenbarligen kan staten i det läget inte få in några pengar. Om man ökar skatten till tex 10% kommer staten att få in lite pengar. Dubblar man skatten till 20% kommer staten att få i stort sett dubbla inkomsten. Och vid 30% i skatt kommer staten att få in ännu lite mer pengar, men inte nödvändigtvis tre gånger mer än den fick vid 10% i skatt.

Men när man fortsätter öka skattesatsen händer något. Vid 100% i skatt (dvs staten tar all din lön) kommer så få att abeta (och därmed få beskattningsbar lön) att statens inkomst är i praktiken noll. Därmed _måste_ det finnas en punkt vid vilken en skatteökning betyder att statens inkomst minskar, iställer för att öka. Och ju mer man ökar skatten ovanför denna punkt desto mer minskar statens inkomst.

Om då det totala skattetrycket ligger ovanför denna punkt, kommer staten att få in _mer_ pengar genom att minska skatten. Jag inser att det låter ologiskt, och för en vänsteranhängare lär det vara svårsmält, men det är en ofrånkomlig slutsats: i vissa lägen ger ett minskat skattetryck staten mer pengar att använda!

För det andra kan man fråga sig om staten alltid använt sina skattepengar på bästa sätt. Om nuvarande regering kan använda sina pengar effektivare än den tidigare regeringen finns det ingen anledning för staten att hålla kvar en hög skattenivå.

————————————

På ett mer generellt plan, hur skall man förhålla sig till skattenivåer och inflektionspunkten på Laffer-kurvan? Mina egna åsikter är att det enda vettiga är att staten tar ut så lite skatt som möjligt, och ser till att hålla sig med en skattenivå under inflektionspunkten.

Jag ser ingen anledning till att staten skall utkräva mer skatt av medborgarna än det som behövs för att täcka statens utgifter, oavset vilka dessa är. Även om jag är för låga skatter, är jag inte den typ av skattesänkarfanatiker som CF skulle vilja att "högerpacket" var. Jag anser bara att statens hål i min plånbok skall vara så litet som möjligt, för att jag själv skall få göra med mina pengar vad jag vill.

Att staten skall hålla skattenivåerna under inflektionspunkten har en rent praktisk anledning: vad skall staten göra, om den balanserar skattenivåerna för att kosntant ligga på inflektionspunkten och därmed maximera skatteinkomsterna? Om skattenivåerna ligger på inflektions punkten finns det inget sätt för staten att öka sin inkomst, om det plötsligt skulle uppstå ett behov av pengar för något oförutsett. Hur skall staten kunna plocka in 50 extra miljarder varje år, för att finansiera (exempelvis) en dubblad lärartäthet på grundskolan, om skattesatserna ligger på inflektionspunkten? Det går inte! Alltså borde staten se till att ligga under inflektionspunktens skattesats, så att det, vid behov, går att få in mer skattepengar genom att öka skattenivåerna.

Dessutom, eftersom det för varje inkomst som staten vill ha finns två skattenivåer som ger den inkomsten, finns det ingen anledning för staten att välja den högre av dessa skattenivåer: det vore att i onödan beskatta folket.

———————————————

Noter

1: Läs mer på http://en.wikipedia.org/wiki/Laffer_curve

2: För enkelhetens skull slår jag ihop stat, landsting och kommuner till bara "stat" i diskussionen. Det torde inte inverka i slutsatsen jag drar, bara förenkla en del.