Fick en utmaning av en av mina läsare, nämligen att se om jag kunde skriva 7 hyllningsinlägg i rad. Mina inlägg brukar ju vanligtvis inte vara så positiva, och jag har hört att en del av mina läsare skulle vilja läsa något annat än klagomål (även om jag personligen tycker att det är mycket roligare att läsa, och skriva, om sådant som irriterar en). Men i alla fall så ska jag naturligtvis försöka, så här kommer då första hyllningen:

Så, svenska företag tänker ni, vad kan vara så bra med dem? Men faktiskt så finns det en hel massa bra saker, sådant som de flesta av oss kanske tar för givet, men som inte är lika självklart i andra länder. Kan inte påstå att jag har särskilt mycket erfarenhet i arbetslivet, men jag min pappa jobbar på ett amerikansktägt företag, så jag har faktiskt lite inblick i hur de amerikanska företagen skiljer sig gentemot de svenska.

Det bästa med de svenska företagen måste ju vara den avslappnade stämningen som råder. Det är åtminstone avslappnad i jämförelse med i många andra länder. Cheferna och ägarna sitter inte på höga troner och kan avskeda folk hejvilt, nej, många gånger jobbar cheferna tillsammans med sina anställda och man behöver inte tilltala chefen med Mr eller Mrs, det finns väl ingen i Sverige som fortfarande hälsar sin chef med "God dag, herr Andersson".

En annan bra sak är att man till de flesta arbetsplatser får komma klädd som man vill. Man behöver inte klä upp sig i kavaj och skjorta. Det är ingen större sak ifall barnen eller någon annan släkting kommer och hälsar på medan man arbetar, vilket det kan bli på arbetsplatser i andra länder (vilket är anledningen till att jag knappt varit på min pappas jobb under de senaste 7 åren).

I de svenska företagen litar man också mycket mer på varandra än man gör till exempel i USA, vilket leder till att man inte behöver ha lika mycket pappersarbete. Man behöver inte rapportera varje grej eller trippelkontrollera med chefen varje gång man ska ta ett beslut. Dessutom behöver man inte oroa sig för att chefen en dag ska komma in på kontoret och säga att man har fått sparken, och att man ska ha packat ihop sina grejer och vara ute inom en timme. Sådant händer inte i Sverige.

Jag vet vad ni tycker. Det här blev mer än hyllning till Sverige än till de svenska företagen. Men hur ska man kunna hylla det enda utan att hylla det andra? Det är ju på grund av att Sverige har utvecklats till det land som det är som arbetsförhållandena ser ut som de gör. Nu är de visserligen inte perfekta, och de går fortfarande att göra en hel massa förbättringar, men jämfört med åtminstone amerikanarna kan vi sitta rätt bekvämt på våra kontor.

Räcker det som en hyllning? Var det positivt nog? Eller blev det kanske mer en klagospalt om allt som är fel på den amerikanska arbetsmarknaden? Skriv och kommentera, du som gav mig utmaningen (jag vet vem du är, hehe).

Nu undrar ni säkert varför jag frågar mig själv (och er) denna fråga. Jag som har en hel blogg där jag praktiskt taget inte gör annat än att klaga på saker och ting. Men det räcker med att man stannar upp och tänker efter lite för att man ska inse att det egentligen inte finns någonting som är värt att klaga på. Inte för oss som lever i Sverige i alla fall. Vi (de flesta av oss i alla fall, det finns undantag även i Sverige) har mat, vatten, tak över huvudet och till och med möjlighet att resa utomlands på semester. Vad har vi egentligen att klaga på?

Jo, det är allt möjligt. När det regnar så klagar vi på det, när bensinpriset går upp så klagar vi på det, vi klagar på skolmaten (som jag för övrigt tycker är riktigt bra, många länder har ingen gratis skolmat), vi klagar på vägarna, vi klagar på kunder som tar plastpåsar och slänger bort dem, vi klagar på vintern, vi klagar på mörkret, vi klagar på trafiken… Ja, rätt ut sagt klagar vi på väldigt, väldigt mycket. Trots att vi har det så otroligt bra egentligen. Och lägg märke till att det inte är några omvälvande saker som vi klagar på. En trafikstockning kan man överleva, skolmaten kan man få i sig osv.

Hade vi istället bott i Nigeria hade vi varit glada om vi fick tag på rent vatten varje dag. Inte fasen hade vi börjat klaga ifall det regnade, och om batterierna i fjärrkontrollen tog slut skulle vi fortfarande vara överlyckliga över att faktiskt ha råd med en TV (förutsatt att det också finns någon el till TV:n). Nej, hade man varit född i Nigeria och fått flytta till Sverige skulle man nog inte klaga lika mycket som vi som faktiskt är uppväxta här. Bara det faktum att ha rent vatten direkt ur kranen, både kallt och varmt, borde vara nog för att man ska vara nöjd. Det är ju trots allt väldigt många miljoner människor (rent av miljarder) som inte har det så.

Men trots att vi har det så väldigt bra så klagar vi, och vi blir deprimerade och mår dåligt. Det är helt konstigt egentligen. Har en del teorier om varför vi så lätt bli deprimerade här i Sverige (och det handlar inte bara om vintern), men det får bli något annat inlägg. Jag tror att vi alla skulle må bra av att få lite perspektiv på saker och ting. Tänk om vi alla var tvungna att leva en vecka i Nigeria under deras förhållanden, skulle vi klaga lika mycket då när vi väl fick återvända hem? Jag tror inte det. Men å andra sidan, hur lång tid skulle det ta innan vi hade glömt bort upplevelsen i Nigeria och börjat klaga igen? Och hur lång tid tar det för en invandrare från Nigeria innan denne också börjar klaga på vintern och på dåliga batterier i fjärrkontrollen? 

Nu är jag irriterad igen, och då blir det som vanligt ett blogginlägg. Den här gången handlar det faktiskt om plastpåsar. Där jag jobbar delar vi ut platspåsar gratis till alla som vill ha, vilket ibland är oerhört irriterande. Särskilt när folk ska ha en påse till varje vara eller när varan har ett väldigt bra handtag som man kan använda men folk envisas ändå med att ta en påse. Fast värst är kunderna som tar en påse, går ut till inslagningsdisken, och efter att de slagit in varan så slänger de påsen i soptunnan. Vad är det för sätt egentligen?

En del människor verkar tro att man kan slösa på plastpåsar hur mycket som helst, de verkar tro att plastpåsar är lika naturligt som löv på träden och att när man kastar dem på marken så kommer de att förmultna. Visst, plastpåsar förmultnar, men det tar väldigt mycket längre tid än det tar för ett löv. Och dessutom är det inte speciellt nyttigt för naturen. Löven tillför näring till marken, plastpåsarna tillför bara gift.

Det är ju så att vissa butiker, t.ex. de på Strömpilen, har slutat med plastpåsar för att de ska vara mer miljövänliga. Äntligen, säger jag. Det borde alla butiker göra. Vet man om att man ska köpa mycket så kan man väl ta med sig en ryggsäck eller en egen påse? På matvarubutiker är det ju en annan sak, även om man även där skulle kunna ta med sig egna påsar och återanvända alla de tusentals påsar som man faktiskt har hemma.

"Men", säger några. "Om påsarna försvinner, vad ska vi då ha i våra soptunnor?" Jag tycker att man borde uppfinna något nytt i så fall, eller börja sälja ekologiska plastpåsar på rulle som man kan köpa enbart till sina soptunnor. Kan ingen uppfinna en liten inomhuskompost som man kan slänga sina matrester i utan att det luktar skit i hela huset? Tydligen inte.

Jag vill att vi åtminstone börjar ta betalt för plastpåsarna i vår butik, men chefen säger att vi inte kan göra det eftersom konkurrentern inte tar betalt. Varför kan vi inte bara använda samma argument som Strömpilen har gjort? Ett centrum utan plastpåsar! Det kan bli vår slogan. Eller så kan vi väl införa en lag mot onödig försäljning av plastpåsar. Vi skulle också kunna hoppas på att folk tar sitt förnuft till fånga och inser att man faktiskt inte alltid behöver en plastpåse (särskilt inte folk som tar en plastpåse och sedan stoppar ner alltihop i väskan), men det är nog att hoppas på för mycket.

Någonting måste göras i alla fall, annars kommer vi snart att drunkna i plastpåsar!

 Idag är det ont om idéer att blogga om. Bloggar ju helst om sådant som irriterar mig eller gör mig på dåligt humör, men just idag känner jag mig rätt glad. Solen skiner, det är varmt och jag behöver inte jobba. Det är svårt att hitta något att klaga på just idag, men samtidigt vet jag inte om jag kan skriva något positivt. Visst, sol och värme, men hur mycket kan man skriva om det egentligen? 

Jag kanske borde pröva att skriva något som andra bloggare gör? Typ, vad jag åt till frukost? Jag åt rostade mackor och Oboy om det nu är någon som är intresserad (vilket jag tvivlar starkt på). Nej, så lågt har jag inte tänkt sjunka än. Något annat positivt jag kan skriva om? Jo, jag skrev klart min 20 bok idag, nu på morgonen. Skönt att bli klar med den någon gång. Mina två trogna läsare har varit på mig rätt länge nu och väntat på att den skulle bli klar, och nu är den det. Men de kommer förmodligen att läsa ut den på några timmar och sedan förväntar de sig att jag ska ha bok 21 klar på en gång.

Eftersom jag inte kommer på något mer att skriva om kan jag fortsätta göra lite reklam för mina böcker. Gå in på Vulkan.se och sök efter Anton Berglund ifall ni är intresserade. Eller så kan ni gå på fantasy-sektion, typ hälften av alla böcker som är där har jag skrivit. Så är ni intresserade av fantasy och har lite extra pengar över, stöd min författarkarriär och köp mina böcker!

Ibland känns det som om det finns väldigt många idioter i den här världen, och särskilt idag har jag undrat ifall det verkligen bara är en känsla eller om de vettiga människorna faktiskt är en minoritet på den här planeten. Eller är det bara jag som råkar på alla de här människorna som inte verkar veta vad orden "sunt förnuft" betyder?

Jag jobbar som sagt i en butik (vilket är jäkligt surt eftersom det är världens bästa sommarväder ute). Och där stod jag vid kassan idag, precis som alla andra dagar, och sedan hör jag hur någonting faller ner och går i bitar. Mycket riktigt är det en kund som råkat slå sönder en vara. Så vad händer nu? Det var visserligen en olyckshändelse, men jag har vuxit upp i tron att man är tvungen att betala för sådant som man råkar slå sönder. Det är tydligen inte så, fick jag veta idag. Nej, kunden skulle inte betala någonting. Vad ska man göra? Tvinga kunde att betala? Nej, kunden slapp undan och jag stod kvar med en hög trasig porslin att städa upp. Det var 89 kronor rakt ner i sjön det. Väldigt roligt.

Jag kanske har fått lära mig helt fel men jag var rätt säker på att man brukar betala för sig ifall man råkar ha sönder något? Går man på Insperation och råkar tappa en svindyr vas i golvet, kan man bara gå därifrån då? Jag tror inte det. Visst, 89 kronor är inte så mycket, så varför kan man då inte betala det?

Det hände en till sak också, av några andra människor som inte heller kan ha haft något vett i skallen. En familj med en mamma och en massa barn kom in, gick till inslagningsdisken, drog ut rätt många meter inslagsningspappare, rullade ihop det och gick sedan därifrån och lämnade inslagningsdisken i en enda röra. Vem gör något sådant? Okej, vi har gratis inslagningspapper för våra kunder, men då ska man faktiskt ha handlat något i butiken också. Hur kan man bara gå in på en affär och ta massa presentpapper? Respektlöst är vad det är! Jävligt respektlöst!

Sedan finns det ju människor som inte verkar kunna tänka alls. Det var en dag här i veckan då presentpappret tog slut, och sedan kom det en stressad kund som hade köpt en present och skulle slå in den. "Har ni inget presentpapper?", frågade kunden upprört. "Nej, den är tyvärr slut." "Har ni inget på lagret?" "Nej." "Men ni måste ju ha presentpapper. Jag måste ha presentpapper." Jaha, och? Det är inte så att vi kan trolla fram presentpapper ur tomma luften. Kan inte människan fatta att presentpappret är slut eftersom det kommer en massa snyltare och snor av det hela tiden? Tydligen inte. Vissa människor verkar bara tänka på sig själv hela tiden. Jag ska slå in paket, universum måste förse mig med presentpapper!

Hoppas att det kommer lite vettigare människor imorgon, annars vet jag inte vad jag ska ta mig till. Suck…

Har ni någon gång tänk på hur många människor det faktiskt finns? Om inte så ta er en stund och inse att vi faktiskt är väldigt, väldigt många. Enligt Wikipedia finns det mer än 6,7 miljarder människor på Jorden just nu. Alltså 6 700 miljoner människor. Om man tänker på att det bara finns cirka 149 miljarder kvadratkilometer landyta på Jorden så innebär det att vi snart kommer vara en människa per kvadratmeter, över hela planeten.

Men även om detta faktum i sig är skrämmande, med tanke på hur mycket energi och land som krävs för att vi ska kunna leva, så är det de lite mer subtila grejerna som gör att man blir förundrad. Tänk er att ni sitter på torget en dag och betraktar alla människor som går förbi. Tänk er att alla dessa människor har ett namn, de har drömmar, de har åsikter, de har en vilja, de har en favoritfärg osv. Alla människor är unika och har sitt eget unika liv.

Det är alltså 6,7 miljarder olika liv som skall levas på en och samma planet. 6,7 miljarder unika drömmar som ska uppfyllas. 6,7 miljarder olika viljor som ska bestämma vad som ska ske i framtiden. Det går knappt att föreställa sig hur mycket det är, 6,7 miljarder helt unika individer.

Vi tittar på en myrstack och tycker inte att det är särskilt märkvärdigt, en myra är ju den andra lik, och så skulle kanske utomjordingar också tänka ifall de någonsin tog ett förstoringsglas och riktade det mot jorden. Men ingen människa är den andra lik, det är 6,7 miljarder unika kombinationer av gener och uppfostran. Jag tycker att det är både häftigt och lite srkämmande.

Med detta i åtanke kan man ju undra hur människorna tänker som tycker att t.ex. vargarna i Sverige är för många. Liksom, hallå, vargarna är kanske 120 stycken i Sverige medan vi människor är 9 miljoner. Det är alltså 120 jämfört med 9 000 000, och ändå finns det folk som tycker att vargarna är för många. Så, hur tänker de egentligen? Är det inte människorna som börjar bli för många?

Hösten är snart här och det är meningen att man skall börja något slags rutinliv igen. För mig och många andra som lämnat gymnasiet bakom oss innebär det här att vi inte vet riktigt vad vi ska göra när hösten väl kommer. Det finns ingen skola som man måste återvända till. Har man tur kanske man får ett jobb någonstans, och annars kan man ju söka till en universitetsutbildning. Men båda dessa alternativ kräver ju att man vet vad man vill göra.

Visst, man kan ta ett skitjobb bara för att tjäna pengar, men det är ju knappast något man vill hålla på med resten av sitt liv. Och ska man utbilda sig finns det ju tusentals olika utbildningar att välja på, i Sverige och i resten av världen. Vad ska man bli och vilken utbildning ska man gå för att bli det man vill bli? Ska man läsa till läkare, ska man göra det i Umeå eller på KTH? Det är lättare att komma in i Umeå men samtidigt är det lättare att få jobb efter utbildningen ifall man tagit examen på KTH. Och viktigare, vill man verkligen spendera 8 år av sitt liv med att plugga?

Det tycker jag är det riktiga problemet om man ska utbilda sig till något, och det spelar inte så stor roll vad det är. Alla utbildningar är långa, de flesta är 3 år eller 5 år. 3 år är som hela gymnasiet, 5 år är mer än hälften av grundskolan. Man har ju redan gått 12 år i skola, ska man sedan måsta utbilda sig ännu mer? Personligen känns det väldigt tungt att börja en utbildning som är 5 år lång, helst skulle man vilja börja jobba direkt, men det går ju inte eftersom man inte kan få jobb utan att ha en utbildning.

Och tänk om man gör fel val? Tänk om man börjar läsa till läkare, men efter två år inser man att det här inte alls var det man ville göra, istället vill man kanske bli jurist. Då har man ju plötsligt slösat bort två år av sitt liv på en utbildning som man aldrig kommer att använda sig av. Men hur ska man veta att man valt rätt om man inte får testa utbildningen först? Det är ju hur svårt som helst. 

Jag tycker att universitetet borde följa gymnasiernas exempel och ha några pröva-på-dagar där man får testa olika utbildningar och se lite vad de handlar om. Som det är nu får man ofta nöja sig med halvtaskiga beskrivningar på Internet eller i utbildningskatalogerna. 

Så skolstarten närmar sig med stormsteg. Helst skulle jag vilja jobba, känns som om jag är less på att plugga, men jag fruktar att jag inte kommer att hitta något heltidsjobb (med tanke på lågkonjunkturen och allt). Då återstår det alltså att plugga, men vad? Ja, nu är väl egentligen valtiden slut och jag har redan kommit in på den utbildning jag sökte och står som reserv på en annan. Men vill jag verkligen då den här utbildningen? Det verkar som om det enda sättet att bli säker är att testa. Så som med så mycket annat här i livet.

Jag avundas alla de som vet från det att de är fem år vad de vill bli när de blir vuxna, de måste ha det så mycket enklare här i livet, jämfört med alla oss som irrar omkring på jakt efter någonting som inte ens vi själva vet vad det är för någonting…

Bara något jag kom att tänka på medan jag jobbade idag, nämligen hur tiden kan variera hastighet beroende på vad man gör. Visst, en sekund är alltid varaktigheten av 9 192 631 770 perioder av den strålning som motsvarar övergången mellan de två hyperfinnivåerna i grundtillståndet hos atomen cesium-133 (om ni nu fattade någonting alls av det där), men visst kan vissa sekunder gå fortare än andra?

Tiden går fort när man har roligt och långsamt när man väntar på någonting, det är åtminstone den allmäna uppfattningen om tiden. För vad är tid egentligen? Någonting som fysiken kan beskirva eller bara något som vi människor skapat för att skaffa oss en uppfattning och lite ordning på tillvaron? Jag tror på det senare. Jag menar, vad är tiden för en groda eller en fisk? De vet inte ens vad tid är och de skulle aldrig fundera på möjligheten att kunna resa genom den, som om tiden var ett medium man faktiskt kan åka genom.

Jag tror att tiden är vad vi upplever den att vara, visst, sekunderna kanske är konstanta men jag tror inte att tiden är det. Egentligen definieras väl tiden av att det sker nya händelser. Om hela universum frös fast, även ner på atomisk nivå, så skulle tiden uppenbarligen inte gå eftersom inget skulle förändras. Men vad skulle hända ifall ett ägg som man tappat plötsligt flög upp och blev helt igen? Skulle tiden gå baklänges då? Nej, det skulle nämligen bara vara en ny händelse (om än en väldigt osannolik sådan). Och även om tiden verkligen spolades tillbaka så skulle vi inte vara medvetna om det, eftersom vi också skulle spolas tillbaka. Man skulle alltså måsta stå utanför tiden för att uppfatta det, och var skulle man befinna sig då? På en plats där tiden stod still? I så fall skulle man vara oförmögen att göra något, och man skulle verkligen inte kunna uppfatta hur tiden gick på en annan plats.

Jag känner att det börjar bli väldigt djupt här och jag tror inte att ni hänger med riktigt i min tankegång (om ni överhuvudtaget orkat läsa så här långt) men kontentan av det hela är att vi borde skrota begreppet "tid" (åtminstone inom fysiken) och införa begreppet "en serie händelser". 

I övrigt kan jag bara konstatera att tiden är subjektiv och att alla individer har olika uppfattning om den vid olika tillfällen. En person som ligger i koma kan vara omedveten om att det går flera år, och när personen vaknar upp känns det som om den nyss tappat medvetandet. Någon som däremot sitter i en folktom butik och väntar på att få stänga och gå hem räknar sekunderna och tycker att sekundvisare rör sig alldeles för långsamt. 

Så sammanfattningsvis, antingen är tiden ett mänskligt begrepp subjektivt till betraktaren, eller så ligger mitt jobb i någon slags svaka i tidsrymden där sekunderna går långsammare än i resten av världen,

Jo, så är det. Redan nu känner jag ångesten inför att det snart är höst. Sorgligt, jag vet. Kanske känner jag det extra mycket eftersom jag ska jobba princip hela augusti. Kanske har det dåliga vädret också något med det att göra (fast just idag är det väldigt soligt och varmt, vilket är självklart eftersom jag jobbar).

Egentligen borde man inte tänka på hösten, utan njut av sommaren medan den är istället. Och visst, det gör man också, men samtidigt känner man hur det sakta men säkert blir kallare och mörkare. När de första gula löven dyker upp på björkarna vill man bara blunda och låtsas som om man ingenting sett. Hela tiden påminns man om att sommaren är väldigt kort.

Jag tror inte att jag är ensam om att tycka illa om hösten. Finns det någon värre årstid? Inte är det nog med att det blir mörk och kallt, alla växter dör och löven faller av från träden, man ska också börja leva sitt vanliga liv igen, med jobb och skola. Med tråkiga rutiner som går om och om igen varje dag. Hösten är extra jobbig eftersom man vet att sommaren just har varit och det är väldigt, väldigt lång tid kvar till dess att sommaren kommer tillbaka.

Jag har en vecka ledigt i augusti innan jag ska börja plugga igen, och förmodligen kommer det vara den kallaste och regnigaste veckan som någonsin uppmätts i augusti (med min vanliga otur, alltså). Fram till dess ska jag försöka undvika att se hösttecken överallt. Jag ska sluta läsa VK eftersom de där har en sommardeckare som börjar lida mot sitt slut, jag ska inte kolla i TV-tablåerna eftersom jag då kommer se att Allsång på Skansen har försvunnit från tisdagskvällarna och att sommarlovsmorgon snart är inne på sista avsnittet.

Tyvärr så bor jag i Björkarnas stad, och att undvika att se alla gula löv kommer att bli väldigt svårt. Men kanske, om vi har riktigt tur, så kommer sommaren hålla i sig åtminstone hela augusti ut.