Jag har fått en gammal vandringssägen berättad för mig. Den handlade om ett par ledande politiker som faktiskt var så förståndiga att de lyssnade till de råd som deras kloka politikerkollegor framförde. De var tydligen också prestigelösa och kunde enligt sägnen backa om det visade sig att de fattat uppenbart felaktiga beslut. Sägnen säger att de också respekterade och värnade de grundläggande demokratiska principerna och att de alltid såg till att utreda alla ärenden grundligt för att undvika att besluten blev kortsiktiga och onödigt kostsamma i det långa loppet. De var helt enkelt vanliga människor som månade om samhället och alla dess invånare. Tydligen så kallade man dem folkvalda…

De politiker i ledade ställning som jag ”lärt känna” den senaste tiden kommer nog att finnas med i en helt annan typ av berättelse. Den berättelsen kommer dock knappast att handla om likvärdighet, transparens, vidsynthet, helhetssyn eller långsiktighet. Det kommer nog inte heller att berättas om kreativa dialoger eller fruktsamma debatter. Nej, när jag tänker efter så blir det nog ingen berättelse överhuvudtaget. Vi får nog inse att vi just nu befinner oss i en parantes som snart kommer att falla i glömska…