Har varit Ledig nu i en vecka drygt, vilket var välbehövligt eftersom jag är grymt bra på att borra ner mig i mitt jobb och låta min egen familj stå åt sidan. Vilket är rätt sjukt ändå, hur kan nått eller någon annan vara viktigare än min , MIN familj. Som jag sagt förr så strävar jag att alltid göra mitt bästa på jobbet och känna mej nöjd över min insats när jag går hem.

Nu på slutet har det varit så mycket runt alla på jobbet, strejk, sommar vikarier hit och dit, sommarschema till alla (som jag med glädje gör), rutiner som ska förnyas för alla nya vikarier som inte har stenkoll på läget, kurser i mängder för att lära oss mer och ge oss mera förståelse, telefonsamtal på lediga dagar, sms kontakt med arbetskamrater för att bolla idéer.
Ja jobba på boende är ingen lek vänner. Har NOLL förståelse till dem som säger att de är ett glassigt jobb.
Ja visst i mellan åt sitter vi i soffan och ser på tv tillsammans men i varjefall mitt huvud maler det hela tiden, om vi gör så här eller så här, schema till den, dokumentera om det…. Sen även, undra om Alfan kom i håg de där, har C fixat det, har det gått bra för T på förskolan, de va ju nått dygn sedan jag träffa dem… Hundarna har de fått vara ute nått eller har barnen varit pappa sjuka….

Hatar när vi får in vikarier eller praktikanter som börjar med att säga, å va roligt att få va på ett boende, går de på bio?? Har lust att svara – Klart som fan att de går på bio, men det är inte i ett mörkt rum där man måste vara knäpptyst du lär känna dem och framförallt DE lär känna dig!!!

Har mött många människor i mitt yrke som har detta som ”nja jag vet inte vad jag ska bli så jag jobbar här ett tag, de är ju inte så jobbigt och rätt glassigt” Åååå de bubblar i mej av ilska, snacka om ego, de är människor vi jobbar med och inte maskiner och inte bara just brukaren utan även föräldrar, syskon, mor och farföräldrar, sjukgymnaster, arbetsterapeut, hälsocentraler, sjuksköterska,, dv personal, eller skola, taxi, psykologer, dietist, arbetskollegor, kontaktperson, ledsagare, studiecirkel personal, stöd och habbilitering, godeman, ja listan är lång och kan nog bli längre….. Man måste alltid ha ett bra bemötande vilket inte alltid är så lätt eftersom tystnadsplikten finns eller vissa har fortfarande sorg och bearbetar i sina tankar än om sitt ”sjuka” barn, eller att jag som personal har en dålig dag, de finns ju dagar man hellre hade legat kvar i sin sängen att möta andra människor..

Men men man går ju inte ihop med alla heller, den berömda personkemin som det så fint heter. Har några gånger krockat ihop med sånna på mitt yrke…. Hur löser ni det???
Med min bakgrund så är det svårt att vara falsk, låssas som jag gillar någon, ja visst det är ju en yrkesroll jag är i då är det lättare, men sedan finns de som man stött ihop med som tycker illa om en och man inte fattar varför. (Haha ok tydligen dålig sjäkvuppfattning har jag haha) de är svårast, man kämpar och kämpar, men de är väl personkemin då som slagit till eller nått man gjort eller sagt.

Som sagt det är inte det lättaste yrke jag har! MEN JAG ÄLSKAR DET!!!!!!!!! Älskar att se utveckling, Älskar att se ett leende, Älskar att se människan må bra, Älskar att se människan lyckas, Älskar att känna den glädje man får.