När det rister till i kroppen

Hej å hå. Nu är det snart höst, det gick fort. Kvällarna är mörka, de där trevliga sommarkvällarna börjar bli få. MEN inte misströsta, nu kommer hösten med alla vackra färger och en luft som känns som skört glas. Alla ljus man får börja ( har redan börjat) tända, blåbären i skogen och ja, tänka på att det snart är jul…haha eller räkna dagarna till nästa sommar.
De kommande två månaderna är i alla fall upptagna, så det får vara hur det vill.
Men ljus och blåbär, eftertanke och lite partaj ska vi väl hinna med.

I går hände det. Ni vet känslan när man blir så rädd att det ”rister till i kroppen”. Så rädd blev jag. Sen förb…ad, sen lite fundersam. Jag tog en snabb vända in på stan för att besöka optikern och då hände det. Jag höll på att hamna på första parkett vid en olycka mellan en bil och..tadam en cyklist. Cyklisten eller bilisten, hade ca 1 mm tillgodo. Hade olyckan skett så hade det gått riktigt riktigt illa för cyklisten som kom som skjuten ur en kanon, med solglasögon på och hörlurar på öronen. Bilisten hade inte en chans. Jag hade utan att tveka, till 100 % vittnat till bilistens fördel. Bilisten krypkörde fram för att svänga, hade ut blinkersen och pang bom som sagt , som skjuten ur en kanom kom cyklisten som från ingenstans. Jag blev så rädd, både av cyklisten och av situationen. Ska tillägga att jag gick på trotoaren alldeles bredvid.
Skulle tro att de andra också fick inkontinensträna där och då.
Nej, jag är inte emot att man ska cykla, det tycker jag är bra för kroppen och miljön och man ska göra det om man har möjlighet. MEN jag är emot att man inte ser sig för och att det är bilisten som åker på det hela och att en cyklist inte ska åka i en hastighet som gör att man kan stanna om det behövs. Det är jag emot.