Den ekonomiska krisen talas det ständigt om, och hur länderna i Europa nu måste spara hårt för att mildra effekterna av den. Vi ser hur de ekonomiska inskränkningarna drabbar de sämst ställda i samhället och lika tydligt är det också att det är via dessa utsatta som borgerligheten vill återställa status quo för banker och kapitalister i det ekonomiska systemet.

Inser inte högern (nej det gör den inte men jag skriver ändå) att det i längden aldrig kommer att hålla att göra fler och fler till andra klassens medborgare? Till slut, någonstans, efter tillräckligt mycket uppoffringar från de svagaste, så kommer en reaktion. 

Hur tänker sig högern att vi återigen ska kunna ha ett välfärdssamhälle? Är åtstramningarna mot de svagaste åtgärder som syftar till att få välfärdsskutan på rätt köl? Svaret är mycket enkelt: högern siktar inte alls dithän. Man har en lika enkel som fruktansvärd agenda (även om den inte uttalas öppet): alla som kan jobba har ett existensberättigande. Alla andra är tärande och bör gå under. 

Har högern denna agenda för att man är ond och vill människor illa? Svaret är att högern räknar allt i pengar, och människor värderas således endast utifrån sin produktivitet i kapitalismen. I detta system av kapital, maskiner och kugghjul finns inte plats för människor som "kostar". 

Är detta ondska? Det beror på hur ondska definieras (den diskussionen kan vi ta i något annat forum). En tydlig avsaknad av grundläggande empati och medmänsklighet är hursomhelst betecknande för det kapitalistiska systemet, där profit går före behov och människovärde.

Avslutningsvis, jag läser just nu en bok om näradödenupplevelser där författaren påstår sig ha kommit till andra sidan och fått insikten att kärlek människor emellan är meningen med livet. Det må vara hur det vill med den saken, alla blir saliga på sin respektive tro, men tillbaka i jordelivet så har i alla fall jag svårt att tolka in någon kärlek i de sätt på vilka våra svagaste behandlas.

Gott Nytt År! En symbolisk skål för nyval under 2012!