Etikett: Litteratur

Fredag den 13:e, med olyckskorpen Birger och vännen Werner

Av Erik Jonsson, 13 november 2009 kl 18:51, Bli först att kommentera

Fredag den 13:e. Idag firas Werner Aspenström som föddes den 13 november 1918. Själv har jag ägnat förmiddagen till att föreläsa om Werners vän Birger Vikström på Umedalens bibliotek. I publiken fanns många intresserade och intressanta åhörare, bland annat en dam vars far – framkom det – figurerar i romanen De lyckliga åren: skomakaren med det långa ståtliga namnet och det förkortade benet. Helt underbart!

Fredag den 13:e. Som vanligt när jag talar om den allvarsamme humoristen Birger blir det lite skratt och desto mer eftertanke. Birger Vikströms död strax före julafton 1958 avslutade ett författarskap som spände över 13 år och vars synliga resultat är åtta böcker av vilka den sista, 13 historier blev den sista under Vikströms levnad. Talet 13 i boktiteln var sannolikt ett uttryck för författarens benägenhet att vilja understryka de mindre lyckade och olyckliga sidorna av livet. Livet själv gav honom också 13 år att ge offentlighet åt sin syn på tillvaron. Birger var tuberkulossjuk. Under de sista åren kände han sig särskilt dödsmärkt.

Fredag den 13:e. Kommer jag kunna återknyta till födelsedagsbarnet Werner Aspenström i denna journalanteckning? Absolut. En som kom den sorgmodige Birger Vikström nära var just Aspenström. I sina memoarer skriver han:

"En lång tid vistades [Birger] på sanatorium och vi sände schackdrag till varandra […] Hans brev var uppsluppna och tokroliga, men så en dag kom ett förtvivlat och naket slutbrev. Det tycks ha förhållit sig på det viset att han på den tiden var inställd på att dö, han preparerade sig bland annat genom att läsa Gamla testamentet från pärm till pärm. Rädslan parerade han med hjälp av en skämtsam jargong, spel av olika slag […] Schack, poker och Gamla Testamentet, det är ingen onaturlig kombination. Hans förtvivlan kom sig av att han av läkaren just fått besked om att han skulle överleva – överleva, men aldrig återfå sin forna styrka och duga till skogsarbete. Då och då måste han fly från litteraturen och litteratörerna in bland timmerträden, det var en nödvändig motvikt, menade han och fruktade att det nu inte skulle bli något bevänt med hans böcker heller."

Korrespondensen mellan Werner och Birger finns inte bevarad. Werners änka Signe Lund-Aspenström, tvivlar på om det ens funnits någon. Snarare kan det ha varit en omskrivning för Birgers nattliga telefonsamtal som hon själv gärna redogör för, utan bibelkoketterandet och schack- och pokerspelandets romantiska skimmer:

Jag minns en kväll då telefonen ringde och jag svarade. Och genast började gråta. ”Det är Birger Vikström. Han håller på att dö. Han är alldeles utom sig!”. Werner kom till telefonen. Han talade länge och lugnande med Birger. Något som hjälpte till slut. Werners ord hade tröstat honom. Birger tydde sig efter detta ofta till Werner med sina bekymmer, med sin mycket svåra ångest. Vilken smittade av sig på mig, så verklig var den.

Fredag den 13:e. Birgers dag. Bakom humoristen från Jörn dolde sig en författare med allvarlig syftning som ville uppenbara eländets form i dess olika skepnader. Aspenströms urskiljningslösa skönskrivning klär honom lika illa som narrkåpan han tilldelades av dåtidens recensenter. Birger Vikström såg sig själv som mer än ”en lekare vid en rastplats”. Framför allt värnande han genuiniteten över allt annat.

Källor:

Birger Vikström, De lyckliga åren (Stockholm, 1954), s 171 (om skomakaren).

Werner Aspenström, ”Shack och shackvänner”, i Nina Burtons (red.) Vissa sidor och ovissa: artiklar och essäer (Stockholm 1979), s 173-174.

Brev från Signe Lund-Aspenström till Erik Jonsson, avsänt från Mariaberget, 24/10 2008, i bloggförfattarens ägo.

Elvin Enqvist : En blaserad turist på genomresa i arbetarkvarteren

Av Erik Jonsson, 12 november 2009 kl 12:47, Bli först att kommentera

Min recension av Kurt Salomonsons Sveket gav fin respons – från såväl väntat som oanat håll. Detta har fått min encyklopediska slumpgenerator till hjärna att spotta ur sig de mest märkliga ting. Under de senaste dagarna har jag till exempel tänkt oproportionerligt mycket på Elvin Enqvist. Vilken sund människa går runt och funderar kring honom?

Enqvist föddes i Bjärtrå, Västernorrland och var diktare, men framför allt knegare. Utan att på tidstypiskt och onyanserat lovsjunga arbetaren bar han genom livet på en stark yrkesstolthet. Karaktäristiken känns igen från den 20 år yngre Salomonson; och precis som Hjoggböleförfattaren föredrog Enqvist att spela solo, hellre än i orkester.

Saker och ting ter sig så märkliga. I år fyller Salomonsson 80 år, Enqvist skulle samma vecka firat 100 år. Här, i november månad 2009, sammanstrålar alltså två säregna norrlänningar som bar penna och block med sig till fabriken. I övrigt är likheterna få.

Kurt Salomonson och hans patos känner vi ganska väl. Jubilaren Enqvist var något annan, något mycket märkligt. Han växte upp i skydd av borgerligheten, som son till en köpman. Därför föll det sig rimligt och rätt att slussa in honom i Kungliga Tekniska Högskolans ingenjörsutbildning. Efter avlagd examen följde också en planenlig anställning vid Bofors kanonverkstad. Där hade han kunnat bli sittandes, ifall inte hans inneboende oro (eller vardande konstnärssjäl, som det heter) lockat ut honom till skogsbaracker och arbetarbostäder.

Under en period i sitt liv arbetade han som fri maskinist och bodde under tiden i en kyrkstuga i Gammelstad, där han samlade bilder och intryck från den säregna miljön. Han reste mycket och blev aldrig riktigt hemmahörandes. Genom allt bar han med sig två skilda världar i sitt bröst: det sociala livet bland människor och vagabondens avskilda sfär.

De apokalyptiska bilderna var Elvin Enqvists signum. En skogsdunge kunde bli en samling tusensträngande sjungande grenharpor, som med stormrvridna galgmanhänder kämpade med att hålla månen uppe. Gnagande ensamhet och öronbedövande ödslighet var två återkommande paradoxer i diktningen.

När man läser Enqvist drabbas man av intrycket att han aldrig sovit, utan tagit varje bjudet tillfälle att gå på lång nattvandring, älta ensamheten och beklaga det sorgliga i människans ekorrhjulstillvaro.

Ibland känner man som att man lyssnar en dekadent dandy, en blaserad turist på genomresa i arbetarkvarteren. Hos ångestfågeln Enqvist återfinns sällan någon verklig dramatik eller udd i fabrikerna, staden eller arbetarkampen – dessa scenerier berörs bara i förbigående (”Kör mig vart ni vill i staden! / Säg mig, vet ni, var jag bor? / Jag har intet hus i staden! / Kasta ur mig, där ni tror!”). Däremot kan man i naturens växlingar tvingas konfrontera såväl liv som död. Ett sådant stycke norrlandsgotik återfinns i dikten "Drunknad":

"DET VAR JAG, som gick ned

mig i Svartmyra tjärn

och aldrig man hittade sedan.

Jag minns jag sjönk

från luft och ljus

en solig sommarsöndag,

när spångens mossigt murkna bro

gled undan över djupet.

Det sista jag såg var skogen, som stod

hög med sin orgelmusik,

och himmelens dunvita, drivande moln

och knippan med vattenklöver –

En namnlös skräck

tog hårt kring min hals

och i greppet jag sparkade vilt,

men mjuka och dyiga händer drog

mig långsamt ned mot djupet.

Jag trodde att skogarna

sjöng i mitt bröst,

när lungorna fylldes med vatten,

och tiden stod stilla

en eldklar minut,

medan mitt liv sjönk förbi mig.

I glömda år

jag styvnad stått

med händerna sträckta mot ljuset."

”När ljuset släcks, jag brukar först göra min entré”, skrev han på annan plats, ”för att spela en marsch, en vals eller en largo till scenen där man dör”.

Vad detta mörkervurmande och denna gnagande tomheten kom av kan man bara spekulera i. Kanske manades det fram i efterdyningarna av uppbrottet från ett stabilt borgerligt familjeliv? Eller också berodde sorgmodet på kvarlevande rester och erfarenheter av just det? I Salomonsons Sveket finns i a f en karaktär som påminner om Enqvist. Johannes Mäster heter denne solitär, som brutit upp från en akademisk karriär för att pröva livet som arbetare. Också där slutar det med elände och ångest.

Slutligt och fullständigt slöt sig mörkret runt Elvin Enqvist först den 18 november 1998. Han blev närapå 90 år, men på något underligt vis bortglömd. Dikten "Eftermäle" känns (trots att den skrevs 58 år innan hans död) som ett lämpligt slutackord:

"SKICKADES hämta ett lerkrus med vatten!

Gick – och blev borta i ovädersnatten.

Lerkruset fann vi bland lövtäta snår –

av honom själv ej det ringaste spår!"

Elvin Enqvists Bibliografi: Etyder : dikter (1938), Vilse : dikter (1940), Gilja : en berättelse från mellersta Norrland (1942), Skärvor : dikter (1943), Löv : dikter (1950), Spårsnö : dikter och berättelser (1974), Skrivstycken : dikter och berättelser (1977), Kyrkstad : fotoreportage (1978), Ballad [efter en ångermanländsk bondesägen] : dikter (1986).

Se även: "Möte vid ’Döda huset’" i tidskriften Perspektiv 1/1962.

Ragga brudar som Stig Larsson

Av Erik Jonsson, 11 november 2009 kl 11:23, Bli först att kommentera

"Detta är en sann historia. Det hände på riktigt. Män kommer att förneka det. Kvinnor kommer att betvivla det. Men jag ger er sanningen här, naken, sårbar och störande verklig. Jag ber om er förlåtelse på förhand. Hata inte spelaren … hata spelet."

Så säljs Neil Strauss kioskvältare Spelet in. Enligt förlagets fabler är det en "både fascinerande och provocerande berättelse om raggningstekniker". Nu finns dessutom en uppföljare ($!), tvåbokspaketet Spelets regler, "ett måste för dig som vill veta mer om spelet och utveckla dina raggningstekniker".

Pfff… Jag förstår inte att det finns losers som läser den smörjan. Som jag ser det finns redan en ultimat fältstudie i förförelseteknik och krogdynamik. Den skrevs för tidningen Kris av en ung Skelleftegrabb som just tagit sig i kast med Europas böljande klubbkultur. Det är exakt 30 år sedan nu, men Stig Larssons essä "Det belysta diskoteket" står sig ännu idag. Redogörelsen är genomgående briljant, men för att börja någonstans så inleds den betydligt mer modest och stringent än Strauss svada:

"det är svårt för mig att skriva om det här, om diskoteket. För att skriva krävs en kylig distans. Du måste se igenom fenomenen. Och du måste tänka. Om diskoteket skulle ha en filosofi skulle det vara att man inte ska tänka utan enbart vara. Att dansa med en kritisk självreflektion är lika svårt som att läsa Hegel starkt berusad. Så att skriva om diskotek blir den verkliga motsatsen till att vara på ett diskotek. Jag ska alltså inte inbilla dig att jag ska försöka återskapa känslan av att vara där, som en ciceron följa dig genom det rökiga mörkret utan tvärtom: jag ska skala av mina egna erfarenheter intill den torra roten. Tycker du att det är hårt och stelt och otäckt kan du ju sluta läsa här".

Där börjar "Stickan", med att presentera förutsättningarna och sedermera ge en hastig introduktion till DJ- och discokulturens framväxt och historia, för att sedan gå loss på det annorlunda regelsystem som råder i mörkret och ljudsorlet; hur underligt vi inte förhåller oss till varandra.

Diskoteket framträder som ett krigstillstånd där det egna jaget härskar oinskränkt. Alltså, i den unisona men paradoxala upplevelsen av att denna plats mystik och utstrålning i själva verket kommer från en själv. Konkretare ska det förstås bli. Detta är inget new age-svammel, hellre skulle jag kalla ”Det belysta diskoteket” en suntzuisk Art of War för krograggaren.

Larsson landar snart i detta med blicken. "Den man föreställer sig ska bli ens partner försöker man då trollbinda och förföra genom framför allt blicken". På krogen, menar Stig, uppfattar man inte längre att man ser med blicken utan att man ses med den:

"Så till blickens magi. Ögonen avslöjar nästan alltid mer än vad de vill göra. Dessa små millimeterförändringar kan avgöra en kväll och kanske också ett helt liv. Då man möter någon krävs det att man är fullständigt övertygad om att man är den självklara partnern för denna. Tror man inte ens på det själv lär ju ingen annan tro det heller. Blicken ger liksom säkerheten. Om man inte upplever allting som självklart märks det lättast på ens blick. Och behärskar man inte situationen, behärskar situationen en själv. Det är just dessa aspekter, den fullständiga koncentrationen av kroppen i en värld som verkar bunden av dunkla lagar, som ger diskoteket dess laddning och attraktion".

Vad som är intressant med Stigs analys, är precis som i fallet med hans romaner, det kategoriska tänket. Visst, medger författaren, handlar raggandet om vilja och ambition, men det är långt ifrån alltid som det räcker. Utan förbehåll och insäljande floskler, som i fallet Strauss, konstaterar Larsson att faktiskt ingen står i kraft att välja sin utstrålning. Det som ytterst sett bestämmer människors relationer på den skräniga klubben är deras utseenden. I människornas självförståelse är deras utseende, denna ytliga och godtyckliga faktor, ofta viktigare än till exempel deras lön. Och det är på grund av detta, att man reduceras till yta, som man så sällan ser intellektuella svänga sina lurviga på klubben. De går hellre till pubar där de kan presentera sina värdefullare företräden: personligheten och livshistorian. Är du en sådan som vegeterar bland självhjälpsböcker och gärna analyserar dina misslyckade upplockningsförsök bland vänner så kanske du i själva verket inte hör hemma på krogen?

Jag går inte särskilt ofta ut på det Larsson kallar diskotek (men idag kanske snarare kan kategoriseras som ungdomligt dansställe) – men visst har det hänt. Vad som är lustigt är att jag vid två av få tillfällen, då jag förärat Umeås uteliv min närvaro, fått en skymt av Stygge-Stig (som min vän Patrik säger). Här i Umeå. Ute på lokal. Självaste Stig Larsson.

Han är jämngammal med min far, över 50 år, men likväl skönt oförändrad. Det är utan tvekan något med den där blicken, som genast möter en när man tittar i hans riktning; den är genomborrande, sökande och analyserande – precis som hans essäer.

NOT:

Essän ”Det belysta diskoteket” publicerades först i tidningen Kris (juli, 1979) som är oerhört svår att få tag på.

Den finns emellertid återutgiven i Stig Larssons Artiklar 1975-2004 (Bonniers, 2006).

Sanningsenlig redogörelse för mina misslyckanden kring forskningen i f d Umeåbon Waldemar Lindholms författarskap – Del 2

Av Erik Jonsson, 4 november 2009 kl 14:36, 5 kommentarer

…forts från föregående inlägg:

Självklart blev jag besviken. Visserligen talar vi här om en framtidsskildring, men likaså en fullständigt skogstokig Stefan och Krister-utläggning kring Södertäljes kommunalpolitik. I korthet handlar uppsättningen om en fryntlig man som dricker sig kalas och fylledrucken vaknar upp 100 år fram i tid. Vad han möts av är inte robotar och andra tekniska innovationer utan en serie mindre kontroversiella dumheter i form av planlös vattendragning, ostrukturerat brobygge och dyra priser på bröd (förmodligen en serie brännande politiska frågor i Södertälje vid sekelskiftet):

"Sen vaknar du frampå natten / och törstar och vill ha vatten. / Men stadsfullmäktige som i en klump / sa: – Släck törsten, om du kan, med / kaffesump, / ty vatten får du ej förutan pump."

Utan att låta mig nedslås beställer jag tappert efter nästa pockande titel: Millionärskojare, samhällsskyddare, mutkolvar och kulsprutemän i landet under Sveriges rikes lag [1926]. Jag tänker att här har gått ett par år. Lindholm måste ha mognat en aning och framför allt sjappat från Södertälje. Det har an också. Nu framträder han istället som en rasande pamflettskrivare som avtäcker och ryter åt svåra brottstycken – framför allt storföretagens sprithandel och smuggelbrott. Den aggressiva skriften skulle säkert vara intressant ifall bara ett av dessa företag eller en av dess upphovsmän vore bekanta för mig. Det är de inte.

Men varför inte försöka gå på en av romanerna? Att finna rätt på en Umeåskildring vore ju ypperligt. Efter en hastig blick i min egenhändigt komponerade och högst bristfälliga bibliografiska förteckning över Lindholms brottstycken finner jag Där hafvet börjar : två berättelser från kusten [1909] som följer direkt på romanen Fjället, skogen och myren : tre norrlandssägner [1908]. Att vagabonden Valdemar gjort resan över fjället, genom skog och myr för att sedan fastnat vid och förtrollats av det norrländska kustlandet känns naturligt och spännande.

Men se icket! Det visar sig att Lindholm gått på en längre tur än så. Halvvägs in i läsningen, med "pojkar och stintor" som talar en obegripligt flott och subtil slags humoristisk allmogeslang à la bondkomik av högst tvivelaktig etnografisk exakthet, finner jag att hafvet som åsyftas är Atlanten och kustlandet är det vid Göteborg. Vildmarks- och revyfantomen har överlistat mig igen. De retsamma orden på sidan 32 i Där hafvet börjar maler fortfarande i huvudet:

”Hur skönt det känns att få vara riktigt fri från allt och alla! Att vara fullkomligt gömd och borta från alla människor, som vore jag död! Det är en säregen, nästan vällustig känsla […] likt en aning om något underbart – som en gäckande gåta – som en aldrig svinnande hägring.”

Men vad är det för en liten lapp som stuckits in mitt i boken? Jo, en gammal lånebeställning från Universitetsbiblioteket, och från en viss Kjell-Arne Brändström, Litt.Vet, Umeå. Se där. Kanske var min förvillelse förlåtlig? Jag försöker i a f föreställa mig att fler, betydligt mer erfarna forskare, har stupat här.

Misslyckande 3: Vari Valdemars många pseudonymer och löst sammanhängande men icke desto mindre otroliga åtaganden uppdagas

Ytterligare några månader går innan jag får en påminnelse från biblioteket om att det är dags att återlämna Där hafvet börjar. Väl vid återlämningsdisken känner jag mig ynklig över att jag inte lagt manken till och följt upp spåren bättre. Några riktigt snåriga lexikon skulle kanske vara behjälpliga; det tunga artilleriet som sträcker sig bortom standardluntor som Svenska män och kvinnor skulle göra susen.

Aj aj, den tanken borde ha förträngts i tid. Det är nämligen nu som De gamle vise informerar mig om Waldemar Lindholms olika pseudonymer: Kristian Ahlenius, Lucas M. Flower, Mathias, Tommy Allen, Sven Högerman m fl. Så går en dag från mitt liv och ännu ett dussin titlar sprängs in i min Lindholmbibliografi.

Författarskapet är vid det här laget oöverskådligt. Kvoten 1 bok/år räcker inte längre. Mina papper är fulla av hysteriska titlar som hade roat mig vilken annan dag som helst: Varulfven : En berättelse från fjäll och haf [1909], Nils Örn, prins av lappland : historisk-romantisk berättelse [1910], Robinson på Lill-Fårö och andra norrländska äventyr [1934], Pojkar, djur och odjur [1938] och så Den lilla ilskan [1907] som skulle kunna vara en parodi på Sundsvallsförfattaren Olof Högbergs Den stora vreden [1906].

Jag bestämmer mig för att kontrollera det sistnämnda antagandet. Vad har jag kvar att förlora? Efter ett besök vid bibliotekets mikrofilmsapparater visar det sig också att Lindholm var redaktionssekreterare i Sundsvalls-Posten när Högberg vann Idunpriset för sin klassiker.

Via tidningsartiklarna återfinns ytterligare två förbluffande biografiposter. För det första tycks det som att Lindholm promoverats till hedersdoktor vid Yale University 1925 (!). För det andra syns det som att han bara några år senare presenteras som chefredaktör och ansvarig utgivare av Vännäs Tidning. Snabba kast. Dubbelkoll. Jovisst. Vid fjällforsen brus är en publikation, som trots det Pelle Molin-klingande och topografiskt missvisande namnet, kan antas ha viss beröring med grannkommunen Vännäs. Bokens undertitel lyder nämligen ”Sångvals. Text. Vännäs.”

Här någonstans känner jag, som gammal Vännäsbyson, att det får vara nog med Valdemar narrande.

Fullständigt invirad i lockande och lösa snubbeltrådar konstaterar jag: Det blir ingen minnesartikel om Valdemar Lindhom.

Sanningsenlig redogörelse för mina misslyckanden kring forskningen i f d Umeåbon Waldemar Lindholms författarskap – Del 1

Av Erik Jonsson, 4 november 2009 kl 14:29, 3 kommentarer

Efter ett år av sporadiska försök står det klart… Jag kommer aldrig skriva någon väldig introduktion till Valdemar Lindholm. Åtminstone 50 titlar har den gamle Umeåjournalisten på sitt samvete – varav en del kanske plågar honom än idag, där han ligger begravd på Vännäs kyrkogård. Vad som gäckar hos denne tidningsman och författare är just det svindlande omfånget. Vid minst tre tillfällen har jag barskat upp mig, tagit sats och fattat pennan för att ringa in det väsentliga. Miss. Övertramp. Bom. Trots allt ska jag, så sanningsenligt och ärligt, redogöra för mina misslyckanden. Kanske kommer ni känna någon form av sympati.

Vad som först mötte mig var en pliktskyldig notis i någon av de många norrlandsantologierna, eller i en av de tidigare författarförteckningarna från Litteratursällskapet Norr. Jag kan inte riktigt minnas vilket. Det spelar heller ingen roll. Lindholms namn nämns ofta i den formen av publikationer: under bokstaven L, tillsammans med födelseåret 1880 och -orten Ånge. Därtill kastas inte sällan en eller två titlar upp på bordet (alltid olika). Tanken är säkert att man snabbt ska vända åter i indexet – till Lidman eller Lindgren, eller vidare till Molin.

En gråmulen höstdag sitter jag där igen, och bläddrar… bläddrar… ”Lindholm”… bläddrar…. Nej, tametusan, inte den här gången! Dagen kommit då Valdemar Lindholm äntligen ska ägnas en studie. Vem han än var, vad han än skrev, så förtjänar han en åtanke.

Misslyckande 1: Den tröstlösa vandringen i en kringflackande författares fotspår

Flitens lampa har tänts. Den första tråden som måste nysta upp, tänker jag, är den om Lindholms olika boorter. Han är enligt Den Svenska Dödboken (en databas som registrerar omkomna svenskars födelse- och dödsorter) född i Västernorrland, likväl ser jag honom ibland omnämnas som Västerbottning. Det måste, föreställer jag mig, ha att göra med en eller flera flyttar. Jag vet att man kan reda ut en sådan här fråga med hjälp av kyrkoböckerna, men jag vet även att det är ett tidsödande arbete. Därför, tänker jag, ska jag ta den korta vägen.

Den korta vägen, eller den svages väg, är att granska en författares olika boktitlar i någon katalog. Kring sekelsskiftet fanns nämligen betydligt fler stora tryckerier än idag, och det hörde till vanligheterna att man valde det lokala. Dessutom är man i Kungliga bibliotekets databas Libris noga vad gäller registrerandet av dessa tryckorter. Det hände också att författarna av lokalpatriotism ville klämma in platsen där verket kommit till i någon form av undertitel.

Snabbt uppdagas det att Valdemar Lindholm och hans produktion inte är något undantag. En av de första titlarna som jag noterar är det tidiga variatrycket Från det gamla Lappland. Anteckningar[1904]. Det står nämligen att det följde med som ”bilaga till Västerbottenskuriren”. Aha! Av allt att döma var det just på denna tidning som den 24-årige Lindholm inledde sin journalistiska bana.

Så lång allt gott. Problemet kommer då jag ska skriva ut en fullständig förteckning och skrivarpatronen snart börjar spotta luft. Ut kommer en väldans massa sidor – först skarpa, sedan suddiga och slutligen blanka. Efter att ha vadat fram till det sista läsliga bladet konstaterar jag att Lindholm kommit ut med åtminstone en bok per år, under hela sitt vuxna liv – på inte mindre än 15 olika förlag! En av dessa, romanen Två människor, trycktes i Umeå 1902. Men tätt efter den utkommer ett drama om från Södertälje, en ort där tydligen Lindholm kan titulera sig som tidningsredaktör 1903, innan det alltså är dags för redan nämnda Från det gamla Lappland…[Umeå, 1904].

Tog han ett friår från VK, som redaktör i Södertälje? Det låter visserligen som en trevlig semester, men samtidigt en smula osannolikt.

Jag tar mig för ansiktet efter att ha skissat upp den kronologiska, högst ologiska, serien tryckorter: Sthlm, GBG, Sthlm, Eskilstuna, Uppsala, Sthlm, Linköping, Dresden (ja, det tycks faktiskt som att Lindholm utgett romanen Die Glocken Meister Siegfried i Tyskland, på tyska!), Sthlm, Uppsala, GBG, Örsnköldsvik, Sthlm, Örnsköldsvik o s v.

Herrejistanes, Valdemar. Ett sådant flackande, farande och oupphörligt miljöutbyte kan väl aldrig gett någon arbetsro? Klart står hur som helst att jag valde FEL metod och därför straffades med kaos, på mitt skrivbord och i mitt huvud. Min enda tröst är att jag inte gav mig på att utreda dessa ortsförhållanden via kyrkböckerna. Trött och sur lägger jag ner pennan en första gång.

Misslyckande 2: Försök att vegetera i ett potpuri av kåserande kiosklitteratur och högstämd naturskildring

Två månader senare bestämmer jag mig ändå för att göra ett nytt försök. Kanske kan man ta utgångspunkt i någon av Lindholms många böcker? Men var ska man börja? De är så många och tokiga att man drabbas av yrsel. Smaka bara på denna snärtiga skrift: År 2003 eller En midsommarnattsdröm eller Pelle Panks stora fluga eller Hvad ni behagar : stor dramatisk, komisk, tragisk, socialistisk, anarkistisk, kolerisk revy med tal, sång, musik och balett i 0.999 akter och 2/3 tablåer [1903].

Jag tar hem det smäckra skådespelet på fjärrlån eftersom att jag någonstans hoppas på en rabulistisk Science Fiction-historia från Västerbotten likt byskeförfattaren Elfred Berggrens Robotarnas gud(som jag tidigare skrivit om i Provins 2:2009). Så gott det går försöker jag förtränga de onda aningarna om att det i själva verket rör sig om ett studentikost upptåg av det tendiösa slaget.

Forts… följer i nästa inlägg. Nämligen HÄR!

Moa och Birger

Av Erik Jonsson, 2 november 2009 kl 14:49, 3 kommentarer

Moa skriver brev från sitt hem i Sorunda. Ni som följt mitt "bloggande" via facebook känner igen denna följetong där särskilda författare uppvaktas postumt, på deras respektive födelsedagar. Andra har kanske läst någon eller några av mina artiklar inom genren? T ex den om den bortglömde Bodenförfattaren Edvin Bergdahl som skulle ha fyllt hundra för någon månad sedan. I mediebruset kan det vara svårt att finna anledning att ånyo uppmärksamma de som skrev och huserade för länge länge sedan. Desto enklare då att dagen till ära plocka upp en bok, en dikt eller bara en strof.

Dagens födelsedagsbarn är Moa Martinsson. Hon föddes 2 november 1890 i Vårdnäs, Östergötland. Det är sålunda 119-årsdagen vi firar, eller om man är lite skruvat lagd: 80-årsjubileumet för Moa och Harry Martinssons bröllopsdag.

Jag har en liten – men icke desto mindre intressant – fil över Martinsson i mitt författarkartotek. Där ligger några favoritdikter, en gammal uppsats om Kvinnor och äppelträd, något tidningsklipp och så ett gammalt brev, daterat den 18/11 1950. Det senare kan vara kul att lägga under luppen eftersom att det avsändes strax efter Moas 60-årsdag, samt att det har viss västerbottnisk anknytning. Mottagare var nämligen vår Birger Vikström.

Vikström var för tiden inbegripen i en komplicerad skaparkris. Hans eviga kringflackande, hans olyckliga pokerspel och hans lika skadliga alkoholintag gjorde det svårt att spotta ur sig sammanhållna texter. Likväl stövlade han på, och ådrog sig en och annan blånagel i sin marsch mot parnassen. Bl a hade hans nyutkomna satir över Stockholm, Staden [1951], precis piskats hårt av dagspressen (än idag, i minnesskrifter, är detta det verk som brukar rankas lägst i Vikströms författarskap).

Kanske var det detta som fick Moa Martinsson, som av allt att döma bara var en ytlig bekant, att skicka honom ett uppmuntrande brev. Moa skriver (och här tar jag mig friheten att klippa):

Kära Birger […] Jag har skrivit så många brev, sänt så mycket böcker (på grund av lögnaktigheten att jag fyller sextio år, eller har fyllt, gudskelov) att jag inte minns vem och vad jag skrivit. […] Byråkrat kan jag aldrig bli.
Det här brevet blir ett dåligt brev, för jag har just nu beslutat att sluta röka. Just som jag skulle skriva till dig. Och jag brukar alltid först tända cigaretten innan jag sätter mig till maskinen. Jag får såna där ryck ibland. I regel är det halsen som säger ifrån.
Tack kärastora kollega för din bok! Jag svalde den ögonblickligen. När allt gnat och jämmer i dålig mollton är glömt, då står du kvar i bland svenska arbetardiktare. […] Du kanske skulle ta igen dig nu, du skriver i varje fall utmärkt då du ligger på sjukhus. Jag skrev några kapitel i Drottning Grågyllen på sjukhus. – – – –
Ibland är det skönt att komma ifrån det gamla vanliga, bara man inte har alltför ont. Jag hade ett elände för jag måste opereras och sen fick jag ligga och kräkas en hel vecka.
Ibland är det visst bra att kräkas. Det följer så mycket annat med, sinnet också blir rent, ibland även vid en kräkning.
Det kväljer rätt som oftast nu inför allt prat om krig och alla utläggningar i tidningar och radio. Du är ung och har väl inte hunnit tröttna, men jag är verkligen trött på det stinkande babblet. […]
En norrlänning, [Nils] Parling, har skrivit en utmärkt norrlandsroman.
Ni två kompletterar varandra, men han blev körd från sågverket av arbetsledningen där, bara för att han skrev den där boken och nu är han fågelfri. Jag ska låta sända en boken, det är nog mycket du känner igen.
Tack min vän för din strålande bok. Jag är stolt att du sände mig den. Du är som en och annan skådespelare som aldrig behöver gå i teaterskola, utan är färdig för sina roller utan pekpinne. Du är stigen med humor, vett och allt, direkt ur folkdjupet. Du är en kompensation för så mycket akademiskt tyrrani [sic].
Hej min vän
tillgivna
Moa

PS. Jag började röka igen […] men ska sluta om ett par dar. DS.

(Jag har aldrig sett detta sex sidor långa brev nämnas någon annan stans, trots att det ligger för allmän beskådan i Moa Martinssons arkiv. Likaså finns en kopia vid Birger Vikströms minnesutställning i Granbergsträsk).

Så skrev Moa – om författandet, livet och hälsan. Uppmaningen om sjukhusinläggning var säkert ingen omedveten passning heller. 1950 är Birgers TBC ganska dålig och det oavbrutna festandet gjorde inte saken bättre. Det var allmänt känt att han lallade runt med sitt liv. En annan som skrev och rådde honom att ta tag i situationen var Sara Lidman (men det är en annan historia). Birger lyssnade i a f, som oftast, bara halvhjärtat på de fina råden. Var det något som Granbergsträsksonen hade svårt för var det förmyndare och förståsigpåare, celebra författare var inget undantag. Han trampade på ytterligare något år i Klarakvarteren innan kroppen definitivt sade stopp. 1952 inleddes Birgers längsta sanatorievisit, under vilken han också skrev sin främsta roman, De lyckliga åren.

Men det skulle handla om Moa. Hon var ju också något av en själabrännare, och däri ligger väl kanske främst de bådas släktskap (d v s på det privata planet), även om hon hade vett att staka ut en medelväg mellan förnuft och känsla. Balansen därimellan var tvivelslöst viktig. Detta att handla snabbt och rätt. Och blev det inte rätt på en gång så var det bara att bita ihop och gå vidare. Avslutningsorden får bli dessa välciterade rader, som hon någonstans skrev:

”Men du skall inte alltför ofta utsätta dig för att be om ursäkt eller förlåtelse. Det kan så lätt bli en vana. Den som ofta ber om förlåtelse gör ofta orätt.”

Grattis Moa.

Etikett: Litteratur

Fredag den 13:e, med olyckskorpen Birger och vännen Werner

Elvin Enqvist : En blaserad turist på genomresa i arbetarkvarteren

Ragga brudar som Stig Larsson

Sanningsenlig redogörelse för mina misslyckanden kring forskningen i f d Umeåbon Waldemar Lindholms författarskap – Del 2

Sanningsenlig redogörelse för mina misslyckanden kring forskningen i f d Umeåbon Waldemar Lindholms författarskap – Del 1

Moa och Birger

Presentation

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Sök

Kategorier

Arkiv

Nytt från vk.se