Fick en lite snipig kommentar idag, ni vet, en sådan där liten smygare, levererat som råd och menat som kritik. Jag tar inte så illa vid mig av sådant men markerar gärna eftersom att sådana kommentarer kan göra stor skada.

Medan jag funderade på vad jag skulle svara kom jag att tänka på en bok jag nästan läst en gång, Hur man talar med djuren och får svar av Amelia Kincaid. Boken kanske inte är det mest vetenskapliga man kan läsa men det finns lite roliga djuranekdoter och faktiskt en del bra meditationstips. Även om man inte tror på djurkommunikation så kan man plocka godbitarna ur den. Själv tror jag inte på djurkommunikation, eller snarare djurkommunikatörer.

Det finns en meditationsövning skriven av Diane Mariechild som heter Att kasta av sig negativitetsmanteln i ovan nämnda bok. Man föreställer sig helt enkelt all negativitet omkring sig som en fysisk tyngd som man sedan sakta men säkert  tar av sig som en mantel. Negativitet som man sedan inte låter ta över igen. Numera behöver jag bara tänka negativitetsmantel så släpper allt sådant omkring mig.

När jag handskas med passivt agressiva människor eller helt enkelt människor som inte kan öppna munnen utan att något gnälligt och/eller elakt halkar ut brukar jag fundera på att rekommendera just den meditationsövningen åt dem.

Saken är ju bara den att hur gärna jag ibland vill kan jag inte ändra på andra människor, det är deras eget beslut som de förhoppningsvis tar när tiden är rätt för dem. Dessutom, när jag tänker efter lite till så vill jag inte ens ha ansvaret att ändra på en annan människa. Vem säger att min väg är rätt?

Jag och J pratade om telefonröster i helgen. Jag kan direkt höra vem det är han pratar med beroende på tonläge och han kan i vissa fall höra vem jag pratar med. Det verkade som att min officiella telefonröst får det att krypa i kroppen på honom. För många år inom telefonsupport antar jag. Däremot så vet jag att han gillar att tjyvlyssna på när jag pratar med min syster i telefon. Det förvånar mig lite, jag trodde inte att någon förutom jag och systern fattade nått av våra samtal. Särskilt inte om man bara hör en del av samtalet.

Jag brukar spara en del sms jag får, mestadels sådana sms som får mig att bli varm i hjärtat. Det kan vara skönt att läsa positiva saker om sig själv när man har en dålig dag. Eller bara filuriga och privata skämt, som det här från systern:

Vart tionde rövhål har ont i näsan!

Det är bara jag och hon som fattar det där men jag blir alldeles fnissig varje gång jag läser det.

Sedan vi skaffade bredbandstelefoni har inte vår nummerpresentatör fungerat som den ska och jag har insett hur skönt det är att inte ha så stor koll på vem som ringer längre. Eller det kanske är sanning med modifikation eftersom att min gamla talang för att gissa rätt på vem det är som ringer har dykt upp igen. Jag hyser ingen större övertygelse om att det är någon övernaturlig kraft utan mer en omedveten kartläggning över andra människors telefonvanor. Praktiskt i vilket fall. Inte för att jag litar hundraprocentigt på min kartläggning men det är nästan alltid roligt när man har rätt!

Jag är förresten ett stort fan av Fröken Ur och brukar ringa dit så fort tillfälle ges. Och ja, när någon frågar mig vad klockan är så är det inte helt osannolikt att jag svarar med Fröken-Ur-röst och lägger till ett piiiiiip i slutet på informationen.

Idag har jag en fuldag. Ni vet, dagar då man gör misstaget att titta sig i spegeln och inte gillar något av det man ser. Jag önskar att jag kunde säga att jag duckat alla speglar och helt enkelt ignorerat min fuldag men istället har jag vältrat mig i den. Kanske är det för att jag inte känner mig riktigt kry idag, kanske är det för att jag har tittat på Mad Men. Kanske har jag bara en fuldag utan anledning. Vilket som, jag gillar findagar bättre.

Findagar har jag också, dagar då jag finner det extra svårt att slita mig från spegeln och ler när jag ser mig själv i ett reflekterande föremål. För det mesta bryr jag mig inte så mycket.

Idag har jag istället försökt fokusera på en fin insida. Det är också svårt. Till slut kom jag ändå fram till att jag är charmigt klumpig.

Som när jag skulle gå från badrummet till sovrummet, två hela steg, snubblar på tröskeln till sovrummet och faller rakt in i dörrkarmen och sedan brakar ned på golvet brevid sängen. Det var rätt snyggt gjort om inte annat.

Jag är rätt duktig på att tappa saker också men det gör inte så mycket eftersom att jag har grymma reflexer. Det är sällan jag tappar något som faktiskt landar på golvet. Det är i och för sig inte lika roligt när man tappar en varm potatis och fångar den utan att tänka. Det bränns lite.

Idag har jag mest legat i soffan och inte varit så klumpig, förutom när jag läste lite för snabbt på juicepaketet imorse:

Istället för omtycktaste läste jag onyktraste. Jag hoppade till lite grann och läste sedan om ordet rätt. Tror att det är J:s fel, han brukar använda den här juicen till groggvirke. I vilket fall som helst är jag nöjd med att än sålänge idag bara lyckats med en tankevurpa!

Gick och såg Lushes and tramps igår på Scharinska, bra spelning och bra musik i övrigt. På den fronten var jag nöjd. Det var bara det att det kändes som att jag var på Lottas!

Vanligtvis när jag är på Scharinska brukar det vara ett något yngre klientel där och sådana människor som mest bara är ute efter att ha kul och lyssna på musik och bara umgås. Jag kan utan problem gå iväg själv utan manliga eskorter. Men igår… Mitt manliga sällskap ville stå ganska långt fram i Spanska salen, något jag brukar undvika då det är trångt och varmare än i en världsmästerskapsbastu så jag höll mig nära utgången. Frisk luft och nära till baren – perfekt! Om det inte hade varit för att jag fick värja mig mot överförfriskade karlar hela tiden.

När jag går på Lottas brukar jag alltid se till att ha manlig eskort (fast inte ens det hjälper på torsdagskvällar innan stängning) eftersom att som tjej och särskilt yngre tjej blir man utsatt för mer eller mindre klumpiga raggningsförsök precis hela tiden annars. Jag vet inte, jag går inte direkt ut på krogen för att ragga, så det kanske är mitt fel? Det kanske inte är okej att gå ut på krogen utan att ragga? Hade det varit så att de bara ville prata hade det varit okej men jag blir lite stressad av att bli betraktad som ett villebråd.

Nåväl, efter Scharinska så gick vi faktiskt till Lottas och jämfört med Scharinska så kändes det ovanligt lugnt där.

Jag gillar egentligen båda uteställena, Lottas har supergod mat och Scharinska har oftast trevligaste stämningen och båda har supermysiga lokaler. Jag blev bara en aningen överrumplad igår.

Överlag var det en trevlig kväll som avslutades med pizza med extra ost på! Helt perfekt!

 Vid fikabordet i fredags hörde jag att det skulle bli en plusgrad idag. Men nu när jag sitter och sippar vin och uppfinner nya delikatesser visar termometern på -10. Jag som var helt exalterad över att ha på mig min nya klänning… Jag är helt enkelt för mycket praktisk norrlänning för att kunna övertala mig själv att ta på mig en klänning med sådana väderförutsättningar. Istället blir det tjocktröja och långkalsonger. Pytt också!  Jag hade sett helt underbar ut i min nya klänning. I’ll have to smack your god another time.

Nya delikatesser förresten, vad sägs om vitvinsmarinerade polkagrisar? Råkade spilla vin i godisskålen… Hoppsan!

Låtsas därför att jag uppfunnit en ny godis istället för att återigen sucka över min egen klantighet.

Håret är uppsatt i en slarvig knut som ser oerhört avancerad ut, det är den inte, spenderade fem minuter på den. Det enda problemet är att mitt hår egentligen vägrar att tuktas av hårsprayer och hårnålar. Med jämna mellanrum skjuter mitt hår iväg en hårnål lite sådär föraktfullt. Kan bli lite farligt om det blir fullsatt på utestället.

Det ser helt enkelt ut att kunna bli en intressant kväll, klänning eller ej!

Jag och J var på Hemköp idag.

Japp, varje dag på frukostmackan!

Bamses farmor är en sellout!

Läste igår i Aftonbladet att Phil Harris gått ur tiden.

Ni kanske undrar vem Phil Harris var?

Discovery Channel visar nu och då en serie som heter Deadliest Catch (Dödlig fångst) och den serien skildrar ett gäng krabbfiskare ute på Berings hav, ett otacksamt,farligt och hårt jobb som kräver en speciell personlighet. Phil Harris var kapten på en av båtarna, Cornelia Marie, där han arbetade tillsammans med sina söner.

Av alla kaptenerna så gillade jag honom bäst. Barsk, skrockfull, humoristisk, tempramentsfull och hård som sten. Självklart med en mjuk insida och otrolig kärlek till sina söner och sin besättning.

Han har bjudit mig på många skratt, tårar och oro i min mjuka, varma, trygga soffa. Jag har aldrig riktigt förstått tjusningen med realityserier även om jag följt dem. Men den här serien och Phil Harris har verkligen tagit mig med storm.

Jag ska försöka att inte häva ur mig så hemskt många plattityder men jag tänker på honom och hans familj och önskar dem lycka.

Sitter och filurar igen, det är tvättdag och när händerna mekaniskt sysslar med invanda rörelser får min hjärna fritt spelrum. Det blir en hel del filurande på tvättdagar.

Tänkte på en konversation jag hade med en vän för ett tag sedan. Vännen frågade om jag var lycklig. Och jag svarade att på det stora hela var jag det. Men även om jag inte är lycklig på alla områden så gör det inte så mycket, det som spelar roll är om jag har balans i mitt liv. Att allting på det stora hela jämnar ut sig. Ljust och mörkt, tungt och lätt.

Dessutom avslutade jag med att fråga om vännen hade balans i sitt liv, varpå denne tyckte att hans liv var stabilt.

Det var ett ganska fint sätt att undvika frågan tycker jag. I min mening är inte stabilitet och balans samma sak.

Balans i dess fysiska form kräver att man väger upp och jämnar ut, det är små rörelser men ändå rörelse. Framåt.

Stabilitet är att stå stilla, att inte röra sig åt något håll, att inte kunna parera när underlaget svajar.

Nej, i min mening är inte stabilitet och balans samma sak. Stabilitet är som en kopp varm choklad, bra men det kan bli bli bättre d.v.s. balans – om man dricker det med vispad grädde och vanilj. Som jag gjorde imorse.

Har ni tänkt på det ordet någon gång? Frågvishet. Jag gillar det, visheten att ställa frågor. Själva ordet får mig att minnas att jag aldrig kan bli fullärd men vis nog att ställa frågor. Jag frågar ofta om saker, helt enkelt bara för att jag vill veta. Jag vill veta allt! Men hur mycket jag än frågar kommer jag aldrig att veta allt, i bästa fall kan jag bli vis, klok.

Jag har en vän som brukar reta mig för det, han brukar säga att jag är nyfiken. I ordet nyfiken lägger han en negativ laddning. Jag bryr mig inte om den negativa laddningen, det är härligt att vara nyfiken! Att vara nyfiken nog att vilja ta vara på mer om livet.

I en av böckerna jag läste nyligen konstaterade en av karaktärerna att hon frågade massvis med frågor för att undvika att någon ställde frågor till henne. Det fascinerade mig, jag har aldrig tänkt på saken på så vis. Jag gillar att ställa frågor men det är ingen skyddsmekanism på det sättet. Jag gillar att svara på frågor också. Särskilt om frågeställaren har tålamod nog att lyssna på ett svar som inte innehåller ett ja eller ett nej.

Jag gillar frågor och jag gillar frågvishet.

Bland alla andra saker på min lista igår stod ett samtal med en människa från försäkringskassan, jag har varit hemskt road över det samtalet eftersom att hon har ett namn som mycket väl skulle passa på en jakthund. Och nog påminde hon lite om min systers ena jämthund. Jag blev hemskt nöjd.

Och ännu mer road när hon antydde att jag var en ungdom, hon lät inte mycket äldre än mig. Fast allt beror på hur man ser det, jag har inte många år kvar till trettio, i vissa människors ögon är jag nog fortfarande en ungdom.

Igår när jag tjorvade på med fikaförsäljning och inträdeslösande och allt möjligt satt jag och läste en bok under de lugnare stunderna. En av domarna klappade mig då på axeln och undrade om jag läste läxorna?!

Inte ser jag väl så ung ut?

Nå, jag får vara glad för det lilla, som sagt, det är ju faktiskt bara några år kvar till jag fyller trettio. Innan jag vet ordet av har det gått trettio år till.