Den här veckan är det ju hemvändarvecka i Nordmaling, och det märks att kommunens befolkning har ökat markant just denna vecka, inte minst i butikerna. Den avslutande marknaden fredag-lördag inklusive Lions stora loppmarknad och auktion kommer ju också att bidra till många besökare och gäster. Idag, torsdag, har kommunen dessutom ett antal särskilt välkomna gäster, våra s.k. ambassadörer från framför allt Mälardalsområdet. Dom kommer att få ett alldeles eget program med information och utflyktsprogram under dagen, med besök på bl.a. Stubbriket, Bromuséet i Nyåker och Tallbergsbroarna. Ambassadörerna är allesammans komna från kommunen, de har någon form av fastighet i kommunen, men bor på annan ort. Mycket och särskilt trevligt att få hälsa dem välkomna hem!

I veckan har också det egna huset varit fyllt av barn och barnbarn och släktingar som också kommit hem (till föräldrarna). Lika underbart varje gång när ens barn avsätter tid för att hälsa på. Med avstånd och dagens krav på arbete och socialt liv, kan det bli svårt att prioritera att ’åka hem’. Just denna vecka var dessutom skälet lite annorlunda; hustruns mamma/min svärmor avled oväntat hastigt för ett par veckor sedan och i tisdags var det begravning. Jag har svårt med begravningar, det spelar ingen roll hur ofta man får uppleva dem så är varje begravning en djupdykning i sorg och starka känslor. Prästen Anders Boström påminde också om att döden var att få komma hem till en annan värld, ett annat rike. Ett tack till Lova Strömberg för underbar sång och ljuvligt flöjtspel.

En veckas semester har jag hunnit ha, ägnat den åt byggandet av ett nytt ’litet hem’, en friggebod för barn/barnbarn på sommarön när dom vill komma hem, oberoende av tid. Det har varit särskilt roligt att bygga just med den baktanken, att detta byggs just för att ge utrymme och möjlighet för kommande generation att redan nu göra det naturligt att ’åka hem’, ofta och för många olika orsaker. Relationerna och kontakterna, inte minst inom familj och släkt, är så viktiga, och blir allt viktigare. Att ha en fast punkt i tillvaron, ett hem att alltid kunna komma till, känns alltmer som någonting livsnödvändigt.