Precis idag bryter sommarvärmen ut för fullt, alldeles lagom till den examen som jag ska närvara vid i kväll. Det är dags att utexaminera 24 st alldeles färska och färdigutbildade turismentreprenörer, som efter två års studier nu ska ut i arbetslivet som anställda eller egenföretagare i världens mest spännande och expansiva bransch, turismen. Jag har ju haft förmånen att få vara lärare på Turismakademien i Ö-vik under snart sex års tid, och det är samma underbara känsla varje examen, när man släpper ifrån sig ’ansvaret’ för dessa ungdomar. För två år, när vi träffade varandra första dagen i utbildningern, såg jag 24 förväntansfulla, lite nervösa och fundersamma ung´domar, nu får man lämna ifrån sig 24 professionella entreprenörer som ska bidra till att utveckla näringen i och utanför Sverige. En faderlig stolthet, likadan som varje förälder torde känna vid sitt barns examen, är väl den känslan som uppfyller en idag.

I övrigt hade jag ett riktigt roligt uppdrag i onsdags; Inför ca 150 beslutsfattare från alla länsstyrelser i Sverige + några från Boverket fick jag berätta och informera om Nordmaling, vår vision och framtid, med kopplingen till den kommande Botniabanan. Vi var inbjudna som enda kommun att informera tillsammans med Botniabanan AB. Det kändes stort och bra, och vid den efterföljande middagen fick jag många följdfrågor från deltagarna från alla de delar av Sverige. Fler sådana uppdrag!

När jag växte upp var en av pappas viktigaste visdomsord att våga vara den man är och att våga stå för det man har sagt. Det kändes väldigt riktigt då, och jag tycker fortfarande att det är en av de egenskaper de flesta håller högst, att vara ärlig och rak i sin kommunikation med andra. Likadant fick jag vid en mediautbildning väldigt noga inpräntat att ’man behöver inte säga allt till media, men det du väljer att säga ska vara sant!’ Jag tror nog att de flesta har samma uppfattning, man vill inte bli blåst, lurad, sviken, fintad upp på läktaren eller vad man nu vill kalla det. Ändå tycker jag att värderingarna har urvattnats eller helt enkelt förändrats. Jag upplever att man idag utan problem ljuger och mörkar, hittar på och förvanskar eller lägger skulden på någon annan, av rent strategiska skäl, för egen vinning skull eller för att undvika kritik eller annan nesa. Alla förhållanden, alla relationer, alla förbund och all samverkan bygger på tillit och förtroende. Hur länge håller då en relation eller förhållande när öppenheten och ärligheten i kommunikationen brister? När blir samverkan destruktiv för att den suger ur all energi på grund av misstro? Hur mycket kostar samverkan när varje utsaga ska dubbelkollas på grund av brist på tillit? Hur mycket energi och resurser går åt till att i juridiskt fastställda dokument bestämma sånt som tidigare klarades av med ett handslag och en öppen blick? När blir det åter normalt att våga stå för sitt ord?

Ja, så har då veckan rivstartat med ett Au, innehållande budgetramar, konkurrenspolicy m fl ideologiskt åtskilda frågor. Kan väl säga att det kändes skönt att ha helgens vilopaus ute på sommarstugan för att ladda batterierna, varenda uns av energi behövs ibland i debatter och diskussioner. Det verkar också svårt som fasiken att hålla sig till sakfrågorna och låta bli att gå in på personfrågor, och frågan om vem som ska ställas till svars för skeenden i de skilda delarna av förvaltningarna. Jag tycker det är viktigare att få sådan information om vad som har hänt för att kunna ta lärdom och undvika upprepningar av felen. Men även här verkar det finnas skilda (ideologiska) uppfattningar.
Idag ska vi också ha ett extra kommunstyrelsemöte för att debattera boendet för ensamkommande flyktingbarn, och de merkostnader som uppstått i färdigställandet av boendemiljön. Ska bli intressant att se hur det mötet utvecklas, med tanke på ovanstående…

Idag blev det ett akutbesök hos farbror tandläkaren. Bet sönder en brygga som lossnade men inte riktigt föll lös, den blev som en rörlig störande del i inre delen av överkäken. Nu hör till saken att jag har en formidabel tandläkarskräck, skapad i barndomsåren i Holmsund där en tandläkare (från Tyskland) med största sannolikhet förstörde en hel generation barn. Förutom att han borrade sönder hela tänder, var hans agerande med barnen något som idag säkert skulle ha anmälts. Men på den tiden var det inte läge att ifrågasätta, inte ens från föräldrarnas sida, utan barnen fick lida och forma sina trauman för det kommande livet. För min del har det varit närmast patetiskt: I många år -när jag fick tandvärk- bedövade jag mig med alla sorters möjliga värktabletter, tills värken gjorde att jag närmast medvetslös bars till tandläkaren. Även i vuxen ålder har en tandläkartid ett par veckor fram inneburit närmast magsår av oro, och även inför en enkel undersökning har pulsen varit skrämmande hög. Spelade som ingen roll, i och med att man satt i stolen sprutade panik-svetten fritt, och ett tandläkarbesök innebar alltid ombyte av kläder. När jag sedan fick en tandläkare som jag litade på, kunde jag åka 60-70 mil för en behandling istället för att chansa på en lokal, okänd förmåga.
Idag var det alltså dags! Min nuvarande tandläkare, Peter i Umeå, är en dröm. Förstår inte hur han står ut med mig som patient, det ska fjäskas och smygas, informeras och berättas i detalj, och allt ställer han upp på. Trodde aldrig i livet att ett besök som skulle innebära att en kindtand måste dras skulle upplevas som lustfyllt, men nu börjar det närmas nåt sånt. Vilken underbar lycka att kunna gå upp till kliniken utan magkatarr, idiotpuls och stressiga stormsvettningar! Tack Peter!
Nog är det rent bedrövligt att jag -och många med mig i min generation- ska måsta ha haft sådana trauman ett helt liv, bara för att en amatörmässig och oförstående tandläkare begick en närmast psykisk våldtäkt på mig i barndomen. Tror väl att det inte skulle kunna hända idag ( inom någon changer) och avundas dom som aldrig behövt utsättas för det.

Skulle ha varit i Stockholm idag, på träff med ett antal kommunföreträdare i nätverket för de kommuner som håller på att införa alternativa driftsformer i sina verksamheter. Men tji blev det! Steg upp 04.30 för att hinna göra mig klar och hinna in till Umeå klockan 06.00 för incheckning på Stockholmsplanet med avgång 07.00. Hade fint sällskap, hela UIK´s damlag skulle med för vidare resa till Frankfurt, och i stolen bredvid mig satt Marta och Frida. Efter start och ca 5 minuter i luften meddelade kaptenen att vi var tvungna vända tillbaka till Umeå, luckan för noshjulet ville inte stänga. Jaja, någon timmas marginal hade jag ju, och satt ju inte illa till, men efter en kvart efter landning ombads vi lämna planet, och efter ytterligare någon halvtimma meddelades av vi lugnt kunde gå och fika, felet skulle ta sin tid att fixa. Klockan 10.00 fick vi veta att tidigaste möjliga resa till Stockholm skulle bli tidigast klockan 14.00, och då var det som inte stor idé att resa ner. Snopet. men shit happens….

Såg på nyheterna igår att det inte var bron som rasat utan gjutformen för bron. Minskade kanske litegrann på min fobi, men likafullt en olycka som inte ska kunna ske. Nu är det två döda och tre skadade. Tragiskt och fortfarande skrämmande.

Ser i webmedierna att en hel sektion av den nya järnvägsbron norr om Härnösand har rasat ihop, med en död och flera skadade personer som följd. Känner plötsligt en våldsam olust när minnesbilderna kommer tillbaka från liknande katastrof. Jag var ju inte riktigt född när Sandöbron rasade, men jag kommer aldrig att glömma min reaktion när jag hörde om Tjörnbron nere på västkusten. Jag satt i bilen mitt i natten på väg hem från Umeå till Sundsvall, det hade hunnit bli den 18 januari och klockan hade passerat midnatt när radions sköna countrymusik avbröts för ett larmmeddelande: Tjörn-bron hade blivit påseglad och hela bron hade rasat ihop. Reporterns förtvivlade röst talade om hur människor i personbilar och en lastbil i mörkret setts köra över kanten mot en säker död efter ett fall på drygt 40 meter, trots försök att uppmärksamma situationen. Jag befann mig i början av Klockestrandsbacken med bara några minuter kvar till Sandöbron. När jag kom till bron vägrade hela kroppen att köra bilen vidare. Jag stod säkert stilla i 10 minuter innen jag med skakande fötter tvingade ner gaspedalen till åtminstone krypfart. Jag smög över bron, räknande varenda staketpinne och lyktstolpe, och när jag kommit över var jag tvungen att stanna igen för att vila kropp och hjärna. Situationen nere i Tjörn lyste som en skräckfilm framför ögonen; att bara tänka sig ligga och köra efter vägen, och plötsligt är vägen borta och ett fall på 40 meter! Det tog lång tid att komma hem till Sundsvall den natten, och minnet är lika starkt fortfarande. En bro ska inte kunna rasa, och ändå är det precis det som hänt nu i Härnösand. Jag vill inte ens tänka tanken på vad de arbetare som var på bron hann tänka innan man slog i backen 25 meter nedanför, men jag lider med dem och deras anhöriga. Utredningar lär väl visa vad som hänt, men för mig har åtminstone lite av fobin återkommit vad gäller broar på hög höjd.

En nya lag är på gång, Lagen om Valfrihet (LOV) och det är enligt min uppfattning ett bra steg i en inriktning att vi som medborgare/individer/skattebetalare ska ha mer att säga till om när det gäller vem som ska ge oss den omsorg och vård vi kan kräva (på ålderns höst).
Lagen ger kommuner och landsting möjligheten -att utifrån eget ställda krav på omfattning, kvalitet och kostnadsramar- ’certifiera’ ett antal utförare, som sedan vi brukare kan välja mellan, och även byta ut om inte vi är nöjda. Jag tycker det känns fullständigt naturligt att det så ska vara, bara för att man blir gammal eller i behov av omsorg ska man ju inte bli omyndigförklarad. Jag har den absoluta uppfattningen att de allra flesta människor både vill och kan tycka till själva, då det gäller hur det egna livet ska se ut. Inte minst då det gäller den service som vi har rätt till från samhället!
Lagen träder i kraft den 1 januari 2009. Ser fram emot de möjligheter den ger!

Söndag och vilodag. Visst är det en lycka att ha en dag då och då som inte är planerad för något annat än att just vila! Ladda batterierna, koppla av, njuta av ledigheten, och inte göra ett enda skapandes skvatt, och ändå är det så många som inte sett eller känt behovet av det. Ska villigt erkänna att jag tillhör den skara som lätt blir rastlös av att vara sysslolös, men det är som inte samma sak. Ägnade lördagen åt att vara ute på stugan, krattade barr och kottar och hann olja utetrallen innan hemfärden. Ett rätt gott dagsverke, och ändå kände man sig avkopplad och uppladdad när man kom hem. Njuter av varje sekund ute på hällarna, och det är kanske det som är avkoppling och uppladdning, att få ägna sin tid åt det man faktiskt njuter av eller är stark engagerad i. Min stress uppstår när jag ’tvingas’ hålla på med uppgifter jag vantrivs med, eller ’tvingas’ vara i miljöer som jag inte trivs i. Efter en sådan arbetsvecka är jag (åtminstone mentalt) slut, och behöver verkligen vilodagen till uppladdning. Men när veckan varit fylld av spännande, utmanande och givande uppgifter och möten, då finns energi för nästan vad som helst under helgen. Jag tror fler med mig upplever samma sak, och ändå har vi så svårt att skapa eller ta till vara på de roliga, intressanta, spännande och givande tillfällena i livet. Jag tror att vi behöver prioriterá oss själva lite oftare, söka upp bra miljöer och händelser, och oftare våga ta vara på de tillfällen som faktiskt bjuds oss tätt som oftast. Tänker på det varje gång jag flyger och hör flygvärdinnans ..-’ta först på din egen mask, och sedan kan du hjälpa barnen eller din medpassagerare!’ Visst låter det väl vettigt, det är svårt att hjälpa andra och vara ett stöd för dina närmaste, om du själv är utslagen eller är den som mår sämst. Ägna lite tid enbart åt sig själv och sitt eget välbefinnande, tror jag är ett bra recept! Må Väl!

Har ägnat eftermiidagen och kvällen åt den officiella invigningen av Regionförbundet Västerbotten. där alla 15 kommunerna i länet + landstinget nu har att samsas och komma överens i ett antal stora gemensamma frågor, främst inom utveckling av länet. Jag lade speciellt på minnet Erik Bergqvists´ svar på frågan om hur man ska kunna enas när man går in i frågorna med många olika (ideologiska och kulturella) perspektiv. Hans svar var:
-’Vi har väldigt ofta olika uppfattningar då vi börjar prata, men vi slutar inte prata förrän vi är överens, och överens i detta fall är överens vad som blir bäst för alla parter i förbundet’. Tänk så klokt, och tänk om den inställningen skulle vara allmänt rådande! I alla verksamheter, lokala, regionala, nationella och globala inser man idag nyttan av samsyn, koncensuslösningar, samverkan, förhandlingar, ge och ta, för man har insett att ensam är inte stark. Styrkan byggs av allas medverkan, där alla bidrar med sin del. Jag tror att det synsättet behöver växa i alla konstellationer. Det förutsätter naturligtvis tillit, förtroende och ett välvilligt sinnelag, att man ser sina partners som jämlikar och kolleger och inte i första hand som fiender och motståndare som skall besegras eller övervinnas. Jag tror på win-win-konceptet, ett positivt förhandlingsklimat, och en attityd att man kan komma sams. Jag har lika lite till övers för samtal, där utgångspunkten är att motparten är en skurk, där ironi och sarkasmer flödar, och där förväntan är illvilja och konspiration från motparten. Det ger aldrig något win-win-resultat och är bara destruktivt och energislukande, i både näringsliv, familjeliv, föreningsliv och politiken.

Att avgå från ett uppdrag eller en befattning, vare sig man gör det av egen fri vilja eller tvingas till det, verkar fortfarande vara ett stort trauma i Sverige. I andra delar av världen, inte minst i de regioner som utvecklas snabbast eller kraftfullast, är det fullständigt naturligt att man anpassar ledning och styrning utifrån omvärldförändringar i marknaden, demografi, politiken, ekonomin etc., utan att det blir någon stor sak av det. Inom offentlig sektor finns fortfarande en tröghet kvar i synen på organisationsutveckling, och inte minst modet att sätta rätta sorts ledarskap till aktuell situation. Jag upplever att det vanligaste är att man sitter ganska tryggt på sin chefs-anställning, och förväntas nog inte behöva riskera att ifrågasättas. I det privata näringslivet är det nog mera vardagsmat att man bara har sin ledarposition så länge som den egna ledarstilen överensstämmer med uppdrag och situation och inte minst att den stämmer överens med ägare och styrelses förväntningar och krav. På toppnivå räcker det dessutom idag att förtroendet inte är 100%-igt eller att ägaren har fått en uppfattning om ledarens/chefens framtida bristande förmåga, för att ett ledaruppdrag ska kunna avslutas.
Jag tycker inte själv att det är en stor sak. Har haft förmånen att själv avsluta ett flertal anställningar som haft både hög lön och stor status, för att min och min styrelses uppfattning om prioriteringar, ledarstil, arbetssätt etc har skilt sig åt. För mig skulle det ha varit fullständigt omöjligt att arbeta kvar utan styrelsens fulla förtroende, att veta att man inte är samstämmiga då det gäller företagets framtid, det är helt omöjligt. Och då tycker jag att man ska lämna skutan. Jag tror många organisationer skulle ha haft en helt annan utveckling om man vågat hantera sin chefs- eller ledarsituation.
Såg i en undersökning att 47% av svenska folket misstrivs med sitt nuvarande arbete, och att ’tryggheten’ var det enda skälet varför man gick till jobbet. Vet inte om jag själv skulle palla för ett jobb där man har ett mindre helsicke varje dag (i kanske 25-30 år) bara för att tro att jag är ’trygg’. Undrar om inte fler borde ges möjlighet att ’byta upp sig’…..