Det tänker jag inte så ofta på. När jag går tänker jag mest saker som: ’Var ska jag?’ ’Jag känner mig glad idag!’ Eller kanske ’Jag känner mig fin idag’
Jag går aldrig runt och känner mig vit.

På flyget till Senegal för ett år sen kände jag mig vit för första gången.
Jag var 1 av oss 2 vita på planet. Jag knäppte aldrig av mig flygbältet på 5 timmar och bad inte om en filt. Då kände jag mig vit.

Andra gången var mitt första besök till en hiphopklubb här i Paris. Då var jag vit. Alla sa visserligen att jag dansade som en mörkis men jag var ändå ensam vit hela kvällen.
OOh, jag älskar paris hiphopklubbar!

Tredje gången var idag när min överkropp var trött men ändå skulle dansa till reggae. Det slutade jag fort med. Jag kände mig så vit.

Så drog mannen med fina flätor en historia om sin mörkis till vän som flyttade till sverige med sin flickvän. Där skulle folk tydligen ha tittat på honom som om han var ett djur på zoo. För att han var mörkhyad alltså. För tydligen är sverige känt för att vara vitt. Och kallt.

Disneyland är vitt och kallt nu. Julsäsongen har börjat i parken och det värker lite i hjärtat när jag tänker på att jag kanske måste fira en jul utan julbord. Ingen skinka, ingen julövervikt…
Parken är i alla fall väldigt fin. Julparaden har börjat och varje halvtimme ’snöar’ det.

Det känns vitt all over liksom.