En solskens förmiddag med regn.
Utanför huset kan jag räkna till 21 st polisb….ussar. BUSSAR! Jag bestämmer mig för att det är normalt.
Träffar upp mitt finsällskap och vi beger oss till Bastille för att få en bira i handen.

Fördöm vår förvåning när vi ser ett demonstrationståg startas upp.
Udda? Not reaaally. Fortfarande bitter över att dom måste vänta till 62 år för att pensioneras? Ja.
(Är det inte konstigt att ett land som bidragit med pengar till Greklands kollaps, och ställt krav på grekerna att höja sin pensionsålder, inte kan acceptera samma höjning själv?)

När glaset var tomt bestämde vi oss för att gå hem. Vilket råkade vara samma väg som de 300.000 demonstranter tog. MIN OSKULD ÄR TAGEN.
Jag har officiellt deltagit i en fransk demonstration!!!

Gillar jag det? Är det något jag kan vänja mig vid? JA!
Om det är något jag tycker är helt urflippat kul så är det att se hur varje liten männsika ställer sig upp och säger ifrån tillsammans. (Jo, jag växte upp med bamse.)
Jag menar ju det. Kalla dom arroganta, trångsynta, vad fan ni vill, men dom har integritet. Ingen får kliva på dom. Och jag MYSER på det!
All min kärlek, all min respekt!

Om jag fattat det rätt ser det ut såhär i Paris:
Tågen strejkar. Folk tar bilen. Då strejkar eller blockeras oljeraffinaderier. Dvs ingen mer bensin! Folk får panik och tankar ut det sista ur pumparna.
Så, inga tåg, inga bilar, inga flyg. Ingen kan ta sig till jobbet, eller skiter i det. Och skolungdomarna gör likadant.
Stopp, allt kollapsar. Kuggar i hjulen. Det slutar rulla!

Det kan man kalla demonstration!!
Och hur demonstrerades det mot SD? Alla invandrare slutade jobba i 5 minuter!?
Just. Bravo.
Jag tror svenskar behöver lite gnälligt franskt jävlaranamma!