Ode to Katrin

När allvaret började, det var en november kväll på en asfaltsparkering. Jag kände mig två och en halv meter lång och du verkade bara nå upp till mitt bröst. Det var en regntung och väldigt mörk kväll. Den kyssen varade sekunder men skulle räcka i evighet. Och en härlig vänskap var förbi.

För där vänskapen slutade tog kärleken över. Det var ingen förälskelse utan ett liv med respekt, förtroende och närhet. Jag hade funnit mitt revben, som skulle fullända mitt liv på mer än ett sätt. Det har blivit minst tre. Fast en är stor och två är små, så är barnen vi har ihop är vår stolthet. Mitt liv gick från maskros och strikear, till att bli en röra av cirkus och pirater. Men jag älskar varje dag.

Det har varit år av tuffa beslut och umbäranden, men vi har levt dem tillsammans. Ibland har det varit minst lika mörkt som kvällen på parkeringen, men vi har klarat det tillsammans. Samtidigt har det oftast varit glatt, överraskande och ett äventyr, men även detta har jag fått dela med en kvinna som äger mitt hjärta.

Så om jag blev av med min vän på parkeringen, vann jag en livskamrat. Du finns där i min tankar, i min vardag och i mitt liv. Att bara se dig, höra dig eller förnimma dig, gör att jag vill trippa fram i livet. Och jag lovar igen ett liv från passion till pension.