Nu gäller det att börja jobba på allvar känns det som. Man är anställd som lärare för att lära elever det man tillgodogjort sig på universitetet.
Idag känner jag mig lika nervös som när jag började första klass. För jag ska skriva om en lärare som jag jobbar tillsammans med. Hon har varit min handledare när jag gjort min verksamhetsförlagda utbildning (praktik) under lärarutbildningen. Risken är alltså stor att hon och mina kollegor hinner läsa det här under dagen. Jag kommer ju ändå vara lika öppen och ärlig som jag alltid är.
När min sambo och de som jag mötte inom skolväsendet fick höra att jag fått denna kvinna till min handledare, så var det unisona svaret vilken tur jag hade. Jag fick höra vilken duktig, spontan och nydanande lärare hon var. Jag såg framför mig en kvinna i storleksklassen som min mellanstadielärare. Nästan en guru vad det gällde pedagogi och didaktik. Så jag var nog lika nevös som i ettan när jag skulle möta henne för första gången.
Döm om min förvåning när jag träffar en helt vanlig klok kvinna. Och under våra nästan fyra år av praktikpass, så har vi utvecklat ett kollegial vänskap som jag inte trodde var möjlig. Hon har uppmuntrat mig när jag varit osäker. Hon har tagit ner mig när jag blivit för kaxig. Hon ställer frågor och hon ger svar. Och alla förtroerliga samtal vi har haft under åren, har varit väldigt givande. Hon ska gå i pension till jul, verkar det som, men jag kommer att passa på att vrida ur de sista dropparna av ren och äkta visdom ur vårt samarbete. För hon har skapat en säck som alla mina kunskaper från UmU, mina livsvisdomar och mina ideallärare hamnar i och blir en sammansatt kunskap. Hon gjorde som Bernini i Vatikanen, hon tog ett stenblock och skapade en staty. Skönheten är väl diskutabel, för resultatet blev en 45 årig tomtefomad gubbe, med hästasvan och vardande tomteskägg.
Så den lärare som idag ska få mitt tack, är den lärare som upptäckte att jag måste få hjälp. Hon heter Ingrid Sahlman, och finns i mitt arbetsliv varje dag nu när jag jobbar som lärare på Forsdalaskolan. Och när jag möter elever så är hennes råd det som binder ihop mina ideala lärare till den lärare jag är idag. Och finns där som någon form av mentor trots att jag fortfarande en militant nörd som vet bäst.
TACK Ingrid !
Den svenska advokaten Ruby Harrold-Claesson, 61, är ordförande i Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter, driver en kampanj att det ska vara rätt att slå barn för att skärpa upp dem. Med vilken vetenskaplig grund anser hon att hon har rätt. 
Senaste kommentarerna