Fryser, Ryser och har ståpäls !!!

Vad ska man säga eller skriva i en blogg efter Team Pontares framförande i Körslaget. Man brukar ju säga att stora ord spräcker inte munnen men vad händer när orden inte finns som är tillräckligt stora. Man får försöka med fjuttiga ord försöka förklara hur man känner inombords.

Jag FRYSER för låten "när vindarna viskar mitt namn" vrålar ut den själ som finns i vår landsända. VF skrev förra måndagen att framgångarna visar på en framåtanda. Men Team Pontares framförande visade på Stolthet, Ande och Kyla…

Jag RYSER när hela kören blir en enhet. Ingen del är för liten, ingen del är för stor. När de andra körledarna hade back-up körer var Team Pontare en växt med rötter i trumman, stjälkar och blad i kören och blomman – självaste Pontare. Jag kände en ros med taggar och skönhet…

Och jag har STÅPÄLS när jag nu har hör denna låt gång på gång. Att kören blev den första att vara säker var dagens underdrift. Gry kunde ha sagt direkt efter framförandet att det var klart utan att vänta på fusklapparna efter ringröstandet…

Till Team Rigo vill jag säga att det var fel kör som fick åka hem. De var den eld som Körlaget behöver för att inte drukna i Team Pontare. ELD och VATTEN – tänk vilken final. Nu blir det för Lyckseleborna att sitta och stämpla O.K. på resten av avsnitten till final.

Det enda som grämer mig är att Stefan och Ola är kvar. När ska de vakna och förstå att de har en kör och inget solonummer med back-up. Skärp er.