Skammens sjukdom

Åter en tidig morgon vid min dator. Ännu mörkt utanför mitt fönster och tyst i huset. Det enda som hörs är ett stilla brus från Backenvägen när enstaka bilar passerar. Önskar jag kunnat skåda upp mot stjärnhimlen, men det ligger något grått i vägen. Bor man i en stad är det sällan man kan se stjärnhimlen på grund av allt skräpljus. Annat var det i Baklandet när jag var barn, för där fanns inget som skymde den oändliga himlen. Det är nyttigt för den andliga spänsten att en sen kväll studera stjärnhimlen, då allt det ofattbara stora får en att känna sig liten.

Det finns något som är större än vad jag är. Det är ju också så att om inte universum ständigt växte och blev större och större, så skulle inte stjärnorna lysa. Kanske är varje människa ett universum eftersom vi inte kan stå stilla. Vi måste krympa eller växa. Som stjärnorna. Mest av allt så består universum av tomrum – och av en mörk, osynlig energi. Även vi människor består av tomrum. Om man skulle ta bort tomrummet i atomerna i våra kroppar, skulle vi plötsligt bli 0,02 millimeter långa och vi skulle falla genom jorden, rätt ner i jordens glödande centrum.

Nu över till något helt annat. Missbruk och beroende vid psykisk ohälsa.

Både vid ADHD och bipolär sjukdom ökar risken för att man ska fastna i ett missbruk och beroende. Vetenskapliga studier visar att barn och ungdomar med ADHD löper en stor risk för missbruk och kriminalitet som vuxna, och vill det sig riktigt illa så fastnar de i ett livslångt beroende och går därför en för tidig död till mötes. Tittar vi på vuxna med ADHD så har femtio procent av dem missbruksproblem. Det tycks även vara så att missbrukare med ADHD har en snabbare ”missbrukarkarriär” än övriga, det går helt enkelt snabbare åt skogen, och de har även en sämre prognos att avbryta sitt missbruk. Återfallsrisken efter en rehabilitering är också högre hos de med ADHD. En av orsakerna till att man hamnar i ett missbruk, kan vara att man sysslat med någon form av självmedicinering. Men inte med nödvändighet. Missbruket kan mycket väl bottna i neurobiologiska orsaker och den brist på dopamin som vi med ADHD har i våra hjärnor. Dopaminet som bidrar till att vi kan känna lust, måste kickas igång med droger. Av de som behandlas inom psykiatrin, så har cirka 40 procent av dem någon form av missbruksproblem. I vissa grupper med allvarliga psykiska sjukdomar är problemen ännu större, exempelvis för dem med bipolär sjukdom. I den gruppen löper hälften av dem en ökad risk för att utveckla ett missbruk. Ofta har de psykiatriska problemen funnits där innan missbruket började. Det är vanligast att missbruka alkohol.

Alkoholism är en allvarlig, kronisk hjärnsjukdom som kan vara ärftlig. Det handlar alltså inte om att människor dricker för mycket på grund av en ”taskig karaktär” – det är lika sällsynt som att någon börjar dricka med ambitionen att bli alkoholist. Missbruk av alkohol gör att hjärnan ”byggs om” och till slut blir den ”kidnappad”. Samtidigt som hjärnan blir mindre känslig för vissa effekter av alkohol, så krävs allt större mängder för att man ska bli berusad och allt mindre för att suget ska uppstå. Man kan säga: en gång alkoholist alltid alkoholist, ett förhållningssätt som faktiskt är bra om man väl ska förbli nykter. Efter en tillnyktring och rehabilitering, ska man inte inbilla sig att det är möjligt att börja dricka normalt igen. Belöningssystemet i hjärnan har en gång för alla blivit ombyggt, samtidigt som drogminnena ligger i hjärnbarken och väntar på att väckas till liv igen. Den som är aktiv i ett missbruk kan till slut endast njuta av drogen, den och inget annat. Livet runt omkring blir ointressant. Därför kan man förstå varför en alkoholist så tappert försvarar sin flaska och sin universella rätt att tömma den.

Alkoholism betyder att man dricker för mycket och har en oförmåga att sluta. Dricker man för mycket och tillräckligt länge så uppstår ett kroniskt förgiftningstillstånd som gör att man blir avtrubbad, nervös, ångestfylld, aggressiv, glömsk och personlighetsförändrad. Drickandet leder till en rad sociala problem: sparken från jobbet, skilsmässa, vänner som drar sig undan. I slutänden väntar en förtidig död. Det händer en hel del i hjärnan hos folk som dricker för mycket alkohol. Minnet försämras, belöningssystemet ruckas så att det frisätts mindre dopamin, vilket gör att man måste dricka än häftigare för att få kickar. Det blir även en minskad aktivitet i pannloberna; de delar i hjärnan som är så viktiga för personligheten, där vi gör riskvärderingar och fattar beslut. Allt detta skadas vid missbruk och beroende. Man kan även se att hjärnans volym faktiskt minskar. Fast det ska sägas att redan efter en kort tids nykterhet, så börjar hjärnan återhämta sig, både vad gäller volymen som funktionerna. Så det lönar sig att sluta.

Nyckeln till att bli frisk är att be om hjälp. Du fixar det inte själv. Men det är som sagt lättare sagt än gjort. Alkoholismen brukar kallas för ”skammens sjukdom”. Många alkoholister lever i djup förnekelse av sitt problem. Du som missbrukar eller din familj kan vända er till en läkare på vårdcentralen, en beroendemottagning eller till kommunens socialtjänst för att få hjälp med avgiftning och rehabilitering. Ni kan även vända sig till AA, anonyma alkoholister, som finns på de flesta större orterna. Här finns de verkliga experterna; de nyktra alkoholisterna som dagligdags kämpar för sin nykterhet och som är experter i ämnet alkoholism. Tolvstegsprogrammet är ett mycket effektivt sätt att komma på fötter igen och att sedan klara av att hålla sig nykter.

Hösten 2010 var jag på min absoluta botten efter att druckit konstant i två år, med en dåligt medicinerad bipolär sjukdom och en ännu inte diagnostiserad ADHD. Jag vaknade på IVA efter ett självmordsförsök och förstod att jag skulle dö inom kort om jag fortsatte på det viset. Så jag bad om hjälp. O gud vad hjälp jag fick. Det var som om de stått på rad och väntat på att jag skulle säga de magiska orden. Eftersom man omöjligt klarar av att bli och förbli nykter måste man få hjälp. Först hamnade jag på en låst av avdelning på psyket för att under översyn avgifta min kropp och hjärna. Det gick oväntat lätt att avgifta mig, inga kramper, inget sug men en hel del vansinniga mardrömmar när känslor och minnen tog sig in i mitt medvetande. Sedan bar det iväg till behandlingshemmet Blåsippan här i Umeå. Åtta veckor var det sagt, vilket är den normala behandlingstiden. Men jag blev kvar i ett år. Ett år. Detta på grund av att jag skulle behandlas som en dubbel-diagnos (en patient som lider av en eller flera psykiska sjukdomar och har hamnat i ett missbruk).

Tiden av på behandlingshemmet handlade mycket om alla de känslor som stormade fram, på en och samma gång. I ett missbruk tror man att det är möjligt att med vodka trycka ner en av känslorna, vilket mitt fall var rädsla. När man super så trycker man ner ALLA känslorna. Nu ville de upp och ut – det gjorde vansinnigt ont. Men jag gav aldrig upp – visste ju att jag inte hade några val än att förbli nykter och sedan jobba med den skräck som drabbade mig, gång på gång. De två första två åren gick jag 4-5 gånger i veckan  till AA – och det var nyttigt att träffa människor som jag tryggt kunde dela mina erfarenheter med. Varje gång det var min tur att dela, tvingades jag inleda med att säga: ”Hej, jag heter Kent och jag är alkoholist.” För var gång jag gjorde detta försvann lite av min skam. För jag skämdes ju så förfärligt, vilket låg i vägen för mitt tillfrisknande. Jag var ju trots allt grabben från Baklandet där alla var spiknyktra och medlemmar i IOGT. Jag hade svikit dessa ideal som pappa och mamma så stolt efterlevt. På behandlingshemmet fick de mig att förstå att det fanns det som låg utanför min kontroll, att jag levt ett hel liv utan att få rätt diagnoser (bipolär sjukdom och ADHD), vilket lett till ett självmedicinerande som med tiden lett till ett beroende och missbruk. Nu har det gått drygt sex år sedan tiden på Blåsippan och jag kämpar ännu, kanske mer än någonsin. Men jag har vuxit sedan jag ”avslöjade” mitt dolda liv för omvärlden genom självbiografin ”Spring Kent, spring!” och nu får åka runt i geografin och föreläsa om psykisk ohälsa och missbruk – och om att finns en väg tillbaka för de allra flesta. Om man ber om hjälp.

För övrigt söker vi ständigt vår egen avbild. I varje möte söker vi något som kan påminna om oss, något som förenar och skapar samhörighet.

Beställ ”Spring Kent, spring!”. >>> Länk