Etikett: Bipolär sjukdom

Krisbidrag till kulturen

Av , , 3 kommentarer 6

Tunga fötter

Efter en jobbig helg med smärtor och ben tunga som bly, mår jag bättre idag. Parkinson går i vågar och när jag inte kan kontrollera mina muskler, min kropp, blir jag på ett rysligt förbannad. Mest mot mig själv, men det spiller över på de som är mig nära och kära. Men trots eländet har jag i helgen tillsammans min kära och några av mina goda vänner, tagit två 30 minuterspromenader. Längre än så orkar jag inte. Inte efter allt stillasittande hela hösten och fram till nu. Trögheten i min hjärna gör att jag måste lägga ner mer tid vid datorn. Det jag tänker (de rader jag ämnar skriva), kan ibland bli nåt helt annat, oläsbart, då jag har svårt att hantera tangentbordet – men jag har även blivit så förbaskat trög i skallen.

Ska gå en kurs för författare med titeln ”Att komma igång med digitala framträdanden”. Många författare har med hjälp av mötesprogrammet Zoom. Vet inte om folk är villiga att betala en mindre summa för att se och höra mig digitalt, via datorer och mobiler, men jag gör ett försök.

Satt i går sökte krisbidrag från statens Kulturråd. Det tog timmar att få fram alla dokument och omvandla dem till PDF-filer. Från ett rejält överskott 2019, så gick min litterära verksamhet back 2020. Hösten 2019 hade jag 15 framträdande och många skrivuppdrag, medan jag under pandemiåren 2020-2021 haft  ETT (1) framträdande. Det kan inte finnas många yrkesgrupper som dessutom skulle ta sig an ett jobb på dryga två år, utan att få någon lön för åtta timmars dagligt arbete – i två år … Tänker på mitt skrivande av romanen ”Älskade Ester.” Men så är det med författeriet. Inkomsterna finns, eventuellt, i framtiden. Pandemins kulturöken lär leda till att en del författarskap tystnar – av ekonomiska skäl. Så nu hoppas jag på ett krisbidrag från staten och även på ett stipendium från författarfonden. Min skrivarplan är att hinna klar min tribologi om starka kvinnor trots sin utsatthet. Om inte ekonomin eller hälsan säger stopp.

Guru i dårskap

Håller på att bli en slags ”guru” i frågor som rör psykisk ohälsa, särskilt kring Bipolär sjukdom och ADHD. Folk skriver och ringer och ställer frågor om mediciner, om sjukdomarna och om hur kreativitet kan vara läkande. Flest frågor får jag hur man slutar att ta medicinen Litium. Jag försöker betona att jag inte hade något val då den förvärrade min Parkinson genom att mina händer skakade så förfärligt att jag inte kunde skriva under några månader (2019). Jag betonar att folk som inte har svåra biverkningar, ska fortsätta att ta sin medicin. Jag hade inget val och hamnade mellan två ordinationer: Psykiatrin menade att jag skulle fortsätta med att ta mitt litium, medan parkinsonläkaren sa:  ”Sluta med litium eller skaka resten av livet!” Jag har fått frågan om inte min bipolära sjukdomen blivit värre. Nja, inga skov, men jag märker att vissa dagar pendlar jag mellan hypomani och depression, men om det beror på min bipolaritet, eller ADHD eller de mediciner jag tar mot Parkinson, är nästan omöjligt att besvara. I vilket fall som helst så har mina händer slutat skaka, så att jag kunnat skriva en 600 sidor tjock roman, mängder med dikter, noveller och krönikor.

Stenansikte

Denna förbannade pandemi. Är less på isoleringen, ensamheten. Är frustrerad, blir som sagt arg och på dåligt humör. Dessutom – de stunder jag mår bra och känner mig glad, får mitt stela parkinsonansikte mig att se arg ut, särskilt om jag glömmer att tänka: ”Le Kent, le!” Jag tvingas medvetande göra allt jag vill göra med min kropp. Det som förr skedde per automatiskt. ”Höger, vänster, höger vänster” (kommenderar jag mina fötter och ben när jag ska promenera och gå), ”Res dig upp!” (säger jag tyst när jag ska resa mig upp ur soffan). Jag måste tänka tydligt, kommendera mig själv för varenda lite skitsak, för att inte bli sittande.

På nyheterna hör jag berättelser från de som överlevt respiratorvården. Rena rama tortyren, tydligen. De som överlever har trasiga lungor och psykiska besvär. Dödligheten ökar också om man drabbats version två av coronaviruset – och en tredje våg är på gång. Sen såg jag ett reportage från hur sportlovsfirare trängs i liftar och på hotell i Sverige, nu när de osolidariska och okunniga prompt MÅSTE åka till fjällen under sportlovet. Mitt under en dödlig pandemi. I alperna har man stängt merparten av sina anläggningar då man vet att kluster av många människor på samma plats, leder till stora utbrott av covid-19.

Diktatorn Lundholm

När jag skrev om detta på Face Book, att även vi i Sverige, liksom alpländerna, borde stänga skidanläggningarna, att regeringen skulle använda sig av pandemilagen, var det en person som anklagade mig för att var okunnig, rent av dum i huvudet och att jag med mina åsikter lade sig i människors frihet och dessutom förespråkade diktatur och var emot det fria ordet och gud vet vad. Men jag står fast vid att de som inte tänker längre än näsan räcker, är egoister och rysligt osolidariska. Själv kan jag inte ens gå till apoteket på grund av alla sjukdomar som gör mig till en högriskpatient. Jag håller mig inomhus i solidaritet med vårdpersonalen som går på knäna. En katastrof väntar oss om IVA-platserna blir fullbelagda av nersmittade sportlovsfirare som inte ens klarar av att hålla avstånden i liftköerna. Påpekar: Nej, jag är med dessa åsikter inte för att Sverige ska bli en diktatur.

Farlig lek med ord

Av , , Bli först att kommentera 7

Börjar med att klaga. Har i snart tre dygn plågats av en pinande huvud- och nacksmärta. Men den håller sakta på att klinga av. Värken är en kombination av lite för flitigt tränande med mina 6 kilos handlar, en timmes röjande i källarförrådet för att återfinna lådan med julpynt. Sedan satt jag i fredags i en nästan tre timmar lång videokonferens och sedan blev det när åtta timmars arbete vid datorn, med krökt nacke, för att fixa till en broschyr åt FoU Panelen. I stort handlar ett sånt jobb om att översätta forskarsspråk till begriplig svenska. Fast det lärde jag mig under åren då jag arbetade som pressinformatör på länsstyrelsen och skulle omvandla obegripliga forskartexter till lockande och begripliga pressmeddelande. Forskare är noggranna typer som ofta skriver ”baklänges”: alltså börjar med det oviktiga och lämnar det intressanta i slutet, dessutom är varje mening byggd utifrån evidensbaserade hårdfakta och om man ändrar för mycket så sabbar man hela andemeningen.

Jag har återigen gått med i FoU panelen. Medlemmarna i panelen har grundläggande kunskaper i forskning, många av oss har en gång pluggat informationskunskap och sedan gått en repetitionskurs i forskarmetodik på ett halvår. Vi är därför väl förberedda att representera brukarintresset. Vi hjälper exv kommunerna med planering, metodval, tolkning och spridning av resultat. Andra kunder är forskare och studenter, men även förvaltningar inom sjukvård, socialtjänst och andra offentliga och privata aktörer inom välfärdssystemet som vill finna stöd i sitt utvecklingsarbete.

Det låter kanske tråkigt, men vi har unika erfarenheter som gör oss speciella. Alla vi i panelen har egna surt förvärvade kunskaper av psykisk ohälsa och många av oss har även en eller flera kroniska psykiatriska diagnoser. Jag har exempelvis bipolär sjukdom.

Det gör att vi har erfarenheter av vårdapparaten och andra offentliga myndigheter som blandas in då vi blev sjuka. Nu sitter vi som medlemmar i en exklusiv och unik forskarpanel – som krossar en av de vanligaste fördomarna: ”De som är psykiskt sjuka är det hela tiden, dygnet runt, året om i all evighet.” Men sanningen är att mellan skoven fungerar vi rätt så normalt. Vi återvänder till våra jobb, vi pluggar, en sån som jag skriver tjocka romaner. Visst, man blir ofta sårbar och har en känslighet som kan trigga igång sjukdomarna, men med åren lär man sig att undvika det som kan göra en sjuk igen.

Dessutom: Man blir inte dum i huvudet av en psykiatrisk diagnos. Våra intellektuella förmågor består, intelligensen är ofta intakt. Däremot kan långvarig sjukdom påverka ens kognitiva förmågor: Minnet blir sämre ofta på grund på försämrad koncentrationsförmåga, orken tryter snabbare, förmågan att skapa strukturer i livet försämras och somliga isolerar sig. Tyvärr så gör omvärldens fördomar (okunskap) att skammen kopplas på och den har lärt oss att skämmas över våra tillkortakommande. Skammen har en förmåga att gnaga sig in i Jaget och ge oss en sämre jag-känsla vilket kan leda till att man har svårt att upprätthålla de sociala kontakterna.

Det är mycket därför som jag återvänt till i Panelen: Jag har behöver utveckla min sociala kompetens och fungera i grupp. Förmodligen har det att göra med isoleringen på grund av pandemin och dess påtvingade ensamhet. Saknar en flock där jag kan känna mig trygg. Tyvärr har min Parkinson ställt till det (ännu mer) i min hjärna som gör det svårt att hänga med i gruppsamtal. Jag fixar att samtala med 3-4 personer per gång, men är det fler så ”släcker” hjärnan ner och jag flyter iväg i fantasier och dagdrömmar, utan att kunna höra vad de övriga talar om.

Åter till översättandet av forskarspråk till begriplig svenska. Nu är det tänkt att vårdapparaten ska bli kunskapsstyrd, vilket låter bra. Samverkan ska ökas med andra offentliga myndigheter inom välfärden. Däremot blir jag inte klok på att kunskapsstyrd organisation inte ska nya kunskaper, utan endast använda sig av de kunskaper som redan finns. På sikt kan bristen på lärande av nya metoder, idéer  skapa en korkad, gammalmodig koloss på lerfötter.

Genom att arbeta i olika nivåer så ska man skapa nationella behandlingsregler och varje diagnosgrupp ska få en ”värd” som är extra duktiga på en diagnos. Vi som har psykiatriska sjukdomar ska visst få Region Västra Götaland som sin ”värd”. Låter långt bort.

Man infört en ny, märklig, flummig benämning för psykiatriska tillstånd och den växande gruppen som lider av psykisk ohälsa. Alla andra sjukdomar har beteckningar som relaterar till vad lider av. Men vi som lider av psykiatriska sjukdomar har på den nationella nivån klumpats ihop under rubriken: Psykisk hälsa. De har tagit bort ett viktigt o. Vad tusan är psykisk hälsa? Jo, det är ett modeord som jag gissar har lanserats av en rad intresseorganisationer i tron att fimpa ett o, ska minska stigmatiseringen. ”Det handlar om att kunna balansera positiva och negativa känslor, att känna tillfredställelse med livet. [,,,] ”… det är också en tillgång för samhället ur en social och ekonomisk synvinkel.” Det liknar en semantisk lek och språkbruk som riskerar att förminska de hinder och behov som finns.”

Så när jag går till min läkare på Parkinsonenheten så gör jag det som en sjuk patient som är placerad i den neurologiska gruppen. När jag besöker en läkare på psyket för min bipolära sjukdom (som likt Parkinson är en kronisk hjärnsjukdom), så kliver jag in i rummet som en patient som ”lider brist på psykisk hälsa.” 

Använder ohälsa

Psykisk ohälsa är ett etablerat begrepp som folk känner till. Försäkringskassan använder enbart psykisk ohälsa, den grupp som toppar sjukskrivningstoppen med 41 procent. Psykisk ohälsa är också ett samlingsbegrepp för mindre allvarliga psykiska problem: Oro, ångest, nedstämdhet, sömnproblem. Flertalet behöver någon form av behandling. Ca 10 procent i den gruppen har en psykiatrisk diagnos som kräver psykisk vård.

Självklart eftersträvar vi att tillfriskna av alla slags sjukdomar. En cancersjuk vill komma på benen efter en tung behandling och en hjärtsjuk hoppas åter kunna ta sina långa promenader. Har man blivit psykiskt sjuk och inlagd, så är målet naturligtvis att återvända till ett fungerande vardagsliv, med god livskvalitet och balans i livet. Faktum är att de allra flesta med psykiatriska diagnoser som får hjälp, återvänder hem, börjar jobba och med tiden börjar livet att kännas rätt så okej.

Men veckorna man suttit inlåst för att man hallucinerat, så upplever man knappast att man då lider en svår brist på psykisk hälsa. Att psykiskt sjuka behandlas annorlunda och samlas under ett luddigt, smått filosofiskt begrepp som i själva verket en ordlek kan öka stigmatiseringen: Psykiskt sjuka har sedan tidigare fått kämpa mot skammen som uppkommer för att känner sig Annorlunda, eljest, annars. Det kan till och med öka på fördomarna som finns i vårt samhälle. ”Jaså, bror min lider brist på psykisk hälsa. Jaså han är lat? Jag har alltid sagt att han överdriver och rent av inbillar sig saker för att slippa jobba …” 

Ordning & reda

Av , , Bli först att kommentera 3

Nu har jag suttit en bra stund och lagt upp ett tusental texter under olika kategorier. Det ska bli lättare för er läsare att hitta de bloggar ni är intresserade av och även underlätta för mig då jag ofta får frågor om särskilda  bloggar. Dessa kan ligga långt bak i tiden, vilket gör att jag kan få sitta i en timme för att hitta den.

Sedan 2012 har jag skrivit 1500 bloggar i en rad skilda ämnen. Av dessa har jag sett till att de mest lästa och viktigaste texterna (ca 1000) hamnat under beskrivande kategorier/titlar. Under 13 olika kategorier hittar du lättare artiklar om Parkinson, ADHD, litteratur o.s.v.

I den högra spalten finner du:
1. ”Kategorier”
2. Välj kategori

Det finns 12 ämnen/kategorier. Du kan även se hur många bloggar/artiklar som finns att läsa under varje kategori. Istället för att söka på 1500 sidor (från 2012 och nu, så finns numera de viktigaste bloggarna om Parkinson, rasism och stroke under namngivit ämne.

En del kategorier är lite ”yviga” och täcker ditt å datt under sin kategori:

Författarens tankar (172 inlägg) och är bloggar om mitt författande under årens lopp, allt från filosofi till skrivkramp och min nervositet före mina framträdanden.

Pågående skrivande rör det senaste skrivprojektet, romanen ”Älskade Ester”.

Kulturspaningar handlar om lite löst och småilsket skrivande om det som rör livet och vårt samhälle.

Psykisk ohälsa är ett brett område och handlar om allt från utbrändhet till tunga psykiatriska sjukdomar. (123 artiklar).

Rasism och annat skit är drygt 100 artiklar om just rasism, främlingsfientlighet, flyktingar, högerspöken, Sverigedemokrater, nazister och andra stollar.

ADHD/Bipolär sjukdom har fått dela på en kategori, då de så ofta går armkrok vad gäller symtombilden.

Förr i tiden är mina minnen från barndomen och många berättelser från Baklandet.

Hoppas detta ska underlätta för er!

Själv har jag fått kramp i fingrarna och ont i rygg … (Ska jag göra en kategori för det också?)

Ha det så gott och fortsätt att läsa mina bloggar – för en dag blir det tyst (så jäkla sjuklig som jag blivit …) Men så är jag också utsedd till ”Övre Norrlands sjukaste författare”.

Som författare är jag aktuell med romanen ”Män som spelar schack”. Skriver just nu på romanen om Ester Duva – ett märkligt kvinnoöde. Den ska heta ”Älskade Ester” – sen får vi se om jag orkar med nån fler roman.

Med vänliga hälsningar

Kent Lundholm (2020-09-11)

 

 

Trollen och solskenet

Av , , 2 kommentarer 10

Tidigt i morse kunde se mitt ansikte i spegeln. Yes! Jag är vid liv. Trots allt elände är jag ytterst tacksam för det liv jag lever. Vi har ju bara ett liv; en chans, en kort stund som vi vandrar här på jorden. Om livet vore ett dygn så skulle vi bara finnas till några få sekunder. I universums tideräkning så är våra liv försumbara, icke ens mätbara. En stor del av mitt liv har jag valt att använda till att skriva romaner om andras liv, medan jag här på denna blogg brukar jag öppet, naket och sårbart berätta om mitt liv.

Skriv din livsberättelse.

Jag skriver då och då om nättrollen och deras unkna politiska världsbild och nedsättande syn på andra människor. Dessa troll är alltid anonyma; ett gäng fegisar som blir kaxiga och ”modiga” när de tar plats vid tangentbordet. Alla vill vara Någon, att känna sig betydelsefull. Trollen mår gott av att hata (gärna i grupp).

Jag har en mission när jag skriver texterna på denna blogg. Jag hoppas att min öppenhjärtighet kan hjälpa andra människor, särskilt de som lever i en liknande i en liknande situation. Ibland skriver jag med en viss övertydlighet för att speglingen ska bli enklare.

Van Gogh en av många som lidit av psykisk ohälsa.

De teman jag skriver om är psykisk ohälsa (ADHD, bipolär sjukdom, ångest/paniksyndrom, missbruksproblematik). Övriga teman jag skriver om är Parkinson sjukdom, stroke. Förutom det blir det en hel del om mitt litterära skrivande, om dess glädje och vedermödor. I det fallet brukar jag berätta om människor som var nalta eljest; människor som är/var annorlunda.

Jag skriver även ur ett politiskt perspektiv där jag ofta bekymrar mig över de fascistiska och nynazistiska idéer som öppet florerar i vårt samhälle och runt om i världen – och då hamnar naturligtvis Sverigedemokraternas åsikter i mitt blickfång.

Ofta när jag skriver kritiskt om SD vet jag att nättrollen kommer att dyka upp. Ofta kommer de i grupp, ibland är det ett ensamt nättroll, men alla skriver illa om min person. I sakfrågan har de inte mycket att säga.

Totalt görs det mer gott än ont i världen.

Men 90 procent av reaktionerna av mitt bloggande är positiva. Mitt skrivande om psykiska ohälsa gör att människor kan spegla sig i mina texter och därmed få hjälp att gå vidare och lindra sina plågor. Mina reflektioner kring  Parkinson och stroken ( som jag själv drabbats av), har jag en trogen läsekrets. Mitt bloggande om psykisk ohälsa tog fart när jag släppte min självbiografi ”Spring Kent, spring!” (2016 Ord&visor förlag) Tack vare boken jag har hållit ett trettiotal föredrag runt om i länet.

Har förstått att min livsberättelse har engagerat många. Socialstyrelsen har rapporterat att mellan 30-40 av landets befolkning lider av psykisk ohälsa (det är ju nästa halva svenska befolkningen) så i min publik torde sitta många människor med psykisk ohälsa och resten lär vara anhöriga till dessa.

I ljuset spricker trollen.

Detta betyder ju inte att allt i mitt liv handlar om sjukdomar och elände. Min blogg är ju bara en del av mitt liv. Den tid jag lägger ner på min blogg ska förhoppningsvis sprida kunskap och därmed sticka hål i fördomarna. Men det dyker då och då upp anonyma (naturligtvis) troll som tycker att jag ska sluta gnälla, att sluta rota i det förgångna och som en av gnällspikarna tyckte: att istället för att skriva bloggar borde skaffa mig ett liv. Jaså? Jo, jag har ett liv, tyvärr inget perfekt liv, då jag  bitvis tvingas kämpa hårt för att hålla näsan över ytan. Vad är sedan trollens definition av vad ett liv är? Är det att knyta ihop svansen med andra trollsvansar? Gå i klunga och söka upp människor som de gemensamt kan hata. Att vara feg och inte våga skriva ut sitt namn. Jävlar vilket bra liv!

Därute i världen, utanför mitt fönster finns det en rörelse bestående av stollar som tror sig besitta all världens sanningar, och  i deras spår följer en svans av gnällspikar. Trollen drivs ofta av unkna politiska idéer som bygger på ett förakt mot det/de som är annorlunda. Det finns även ett förakt mot kunskap och bildning där särskilt journalister och författare bildar en farlig grupp. Det finns en unken syn på kulturen där  icke-föreställande konst ska bort, bibliotekens öppenhet ska begränsas och dessutom ska bara svenskar få låna böcker. Det skulle inte förvåna mig att de har en lista på vilka böcker som borde plockas bort från lånehyllorna. Kanske dags för ett bokbål? En aktivitet som roade Hitler.

Där hjärnan tar slut, tar nävarna vid.

Om man nu ska använda sig själv och sin egen livsberättelse för att hjälpa exempelvis människor som lever i psykisk ohälsa, så måste man känna tillit och ha ett visst mått av mod, eftersom ens livsberättelse kräver att man måste visa sin sårbarhet – vilket innebär risker för plötsliga knivhugg i ryggen. Gäller gnället mina åsikter, mitt kunnande brukar jag bara ruska på mig och gå vidare. Däremot gör det ont när trollen ger sig på min person och mitt intellekt. Men i stort är är jag ostoppbar. För är det några som saknar ett liv, så är det nättrollen. Snacka om tragiska figurer! Dessutom lär de spricka i solljuset.

Färgglada broschyrer

Av , , Bli först att kommentera 3

Blivit förkyld. Ett virusangrepp med muskelvärk och hosta. Inget att göra nåt åt, än att ta det lugnt. Satt igår och förberedde mig inför de föreläsningar som väntar. Två här i Umeå: Bokcirkel 12/2 där deltagarna kan låna författaren och sedan har psoriasisföreningen anlitat mig den 26/2 för att vara underhållande. Ja, det blir väl bara att vara sig själv så börjar väl folk att skatta.

Efter det följer två vanliga biblioteksframträdande där jag ska framträda som författaren till romanen ”Män som spelar schack”. Först bär det av E4 söderut till Hörnefors den 13/3 och sen väntar en långresa på 23 mil enkel väg: Till Storuman lördagen den 21/3. Ett par ströbokningar. Ungefär som det brukar var  ett halvår efter publicering. Då börjar romanen att ”dö”, om ett år är den glömd. Men de tar lik förbaskat drygt 3 år att skriva en roman.

Satt igår och gjorde färgglada utskick till fackföreningar och ABF i grannlänen i hopp om att få loss några framträdanden utanför Västerbotten. Jag må vara ”Big in Vasterbotten”, men är  relativt okänd utanför länsgränserna och att få en föreläsning i Ö-vik eller Luleå är lika otroligt som att få hänga med på en tur till Månen.

Men om din förening skulle vara intresserade av en föreläsning om psykisk ohälsa kan ni få ett smakprov från min broschyr. Tjata sen gärna hos nån som basar över internutbildningen.

Låt oss tala om psykisk ohälsa! 
Boka en som vet.

Psykisk ohälsa är den vanligaste sjukskrivningsorsaken.
Socialstyrelsen beräknar att cirka 40 procent av Sveriges befolkning lever med någon form av psykisk ohälsa. FN:s Världshälsoorganisation WHO säger att psykisk ohälsa är en av de största och snabbast växande utmaningarna mot folkhälsan i världen.

Trots att psykisk ohälsa är så vanligt, diskrimineras människor dagligen. Ofta handlar det om våra fördomar. Nästan var fjärde person säger att man inte kan tänka sig att arbeta tillsammans med någon som har psykiska problem.

Det kan vara din vän, arbetskamrat, ditt syskon som isolerar sig och mår dåligt. Vi måste agera.

Jag har sett båda sidorna

Jag föddes med ADHD men fick diagnosen först 2012. År 1980 kom första skovet av bipolär sjukdom, men diagnosen fick först 2004. Självmedicinering blev till missbruk. Jag vet vad jag talar om. Ta del av mina kunskaper.

Jag anpassar mina föreläsningar efter Era önskemål.
Välj mellan 1 timme, 2×45 min, halv- eller heldag. Detta till ett förmånligt pris

Hösten 2016 släpptes min självbiografi ”Spring Kent, spring”, som handlar min psykiska ohälsa.

”Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet. 5 poäng av 5 möjliga.”
/Katharina Jacobsson BTJ

BOKA:
[email protected]
070-299 36 80

Webb: kentlundholm.com

Hör av er! Alltid redo!

Vår psykiska ohälsa

Av , , Bli först att kommentera 2

Sovit okej i natt. Kanske för att jag och Lena var ute på äventyr i hela tre timmar. Vi tog med oss fika och kaffe, sen åkte vi till Kont, den vackra platsen vid havet. Solen sken. Elden sprakade trivsamt. För första gången använde jag mig min rollator, som visade vara guld värd på det isiga underlaget.

I mitt oförtrutna upplysningsarbete kring psykisk ohälsa, blir det idag en del information om ångest, depression och panik.

Livsviktig oro
Ångesten och oron har vi alla känt lite då och då i livet. Har man inte gjort det så lever man livsfarligt. Oro signalerar för att något är fel, farligt, att vi ska ge sjutton i att klättra uppför den branta klippan, att vi ska sänka farten på det isiga underlaget eller låta bli att gå in i den mörka återvändsgränden. Ångesten i positiv stress kan även vara en drivkraft i våra liv som hjälper oss att få saker gjorda.

Men så går något snett i den kemiska fabriken som styr våra liv – hjärnan.

despair-513529_960_720

Psykisk ohälsa
Ställ dig på ett torg och titta ut över alla de människor som rör sig i alla riktningar. I dag räknar man med att cirka 40 procent av befolkningen lider av psykisk ohälsa (25 procent av dem är kvinnor, män 15 %). Se dig omkring igen. Det är ju nästan varannan person som rör sig över torget. Varannan.

WHO har sagt att psykisk ohälsa är den största utmaningen. Försäkringskassan skriver att psykisk ohälsa numera är den vanligaste sjukskrivningsorsaken. Ibland är begreppet psykisk ohälsa ett luddigt begrepp och har också en stor spännvidd. Men låt oss se det som ett samlingsbegrepp för psykiska besvär som sömnproblem, överdriven oro, till att drabbas av ett utmattningssyndrom (gå in i väggen) och att få en psykiatrisk diagnos som exv. bipolär sjukdom. Var man nu än befinner sig i spannet av olika symtom, så behöver man hjälp av läkare, psykolog, KBT-terapeut, kurator, kanske av hela högen. Det mest förödande man kan ge sig in på är självmedicinering; kanske en drink eller par glas vin efter jobbet, som med tiden leder till dubbel dos som till slut skapar än mer ångest och som i slutänden gett dig ytterligare en diagnos: Alkoholism, som ca 13 procent av befolkningen lider av (jämför med de 2-3 % som lider av bipolär sjukdom).

Depression
En av de sjukdomar som ligger i diagnostoppen är depression. Då har ångesten blivit förlamande och mycket smärtsam, vilket gör oss till rädda människor. När ångesten börjar bli ett problem i dagliga livet och begränsa livsutrymmet, så är det troligt att man drabbats av en depression. Man känner sig nedstämd. Det är omöjligt att bli glad. Man gråter och blir lätt förbannad. Sömnen blir sämre då man vaknar ofta på natten och/eller tidigt om morgonen. Man får koncentrationssvårigheter samtidigt som minnet blir sämre. I samband med en depression kan man även få kroppsliga symtom: aptitlöshet, förstoppning och muntorrhet, sexlusten minskar eller försvinner. Värk, sveda och smärtor av olika slag kan också vara tecken på en bakomliggande depression, särskilt hos äldre människor. Över allt detta ligger skammen och skuldkänslorna som tung, våt filt. Passar detta in på dig, då torde det vara läge för ett läkarbesök för att få hjälp att häva depressionen.

En ”vanlig” depression brukar ofta smyga sig på en och kan ibland ta månader på sig att fullt utvecklas. En bipolär depression utvecklas på några dagar, i extrema fall handlar det om timmar. Har man då den typen av bipolär sjukdom då man pendlar snabbt mellan hög sinnesstämning och djupa depressioner, så kan fallet ner i mörkret bli livsfarligt.

rädsla

Ångestsyndrom
Om oron och ångest pågår dygnet runt i minst sex månader, har du förmodligen drabbats av generaliserat ångestsyndrom. Nu har katastroftankarna trängt undan ditt liv och får dig att tro att de mest hemska sakerna kan drabba dig och dina anhöriga. Sjukdomen är dubbelt så vanlig hos kvinnor som hos män och debuterar i allmänhet i vuxen ålder; ett mycket plågsamt tillstånd som begränsar ens värld rejält. Vad göra? Sök läkarvård!

Paniksyndrom
Denna diagnos får man ifall man haft återkommande, plötsliga attacker av panik. Det  rör sig inte om enstaka attacker (som alla kan drabbas av), utan periodvis kan den ena attacken avlösa den andra – och det är hart när omöjligt avgöra vad som utlöste panikattacken. Den behöver inte vara kopplad till någon särskild händelse – plötsligt smäller det till och alla kroppsliga system går på högvarv. Under ett tiotal minuter är man totalt övertygad om att man ska dö – att hjärtat håller på att stanna, att man ska kvävas eller att en kraftig blödning pågår inne i kroppen. Det är alltså en inbillad känsla som upplevs som verklig. Det är inte ovanligt att de som lider av panikattack då och då hamnar på hjärtintensiven för utredning i samband med en attack. Nej, man håller inte på att bli galen. Om din ångest och rädsla för panikattacker styr och begränsar ditt liv, så är det läge att så fort som möjligt begära psykiatrisk hjälp. En kombination av mediciner och KBT-terapi kan vara effektivt.

Det finns en samsjuklighet mellan paniksyndrom, ADHD, bipolär sjukdom och missbruk. Det kan leda till ytterligare en diagnos: Dubbeldiagnos, vilket är en person med en kronisk psykiatrisk diagnos (bipolär) och ett missbruk. En mycket svårbehandlad diagnos.

Nog om detta. Nu har jag fått ont i huvudet.

För övrigt får man vara tacksam för att man inte levde på 1930-talet med någon av  av dessa diagnoser, då hade man med stor sannolikhet först blivit utsatt för iskalla bad, insulinchocker och slutligen blivit lobotomerad.

© Kent Lundholm

 

Livsfarlig sjukdom

Av , , Bli först att kommentera 4

Åter en natt med oron som sängkamrat. Förändringar är inte min starkaste sida. Inte heller har jag varit någon anhängare av överraskningar. Jag var ett barn som fick ångest av att öppna presenter och julklappar inför publik. Min taskiga impulskontroll gjorde att jag omöjligt kunde kontrollera mina känslor, så låg där ett par stickade par sockor (istället för plåtbilen jag önskat mig), så kunde hela världen se min ilska och mitt missnöje. Kontrollförluster har alltid ställt världen på kant.

Ett hopkok av symtom
I barndomen och tonåren var det min ADHD som gav sådana knäppa reaktioner; det var då som denna så kallade neuropsykiatriska funktionsnedsättning styrde mitt liv. ADHD är ingen sjukdom, men ger sjukdomsliknande symtom. När sedan min bipolära sjukdom bröt ut i 20-års åldern blev det svårt att säga vad som var vad. I vissa stycken var symtomen desamma, som taskig impulskontroll, plötsliga humörsvängningar, rastlöshet, tankeflykt, sömnbesvär, dålig minne, sämre koncentrationsförmåga.

soul-623424_960_720

Lägg till att jag i stort sett på egen hand fick ratta mig förbi hindren, fram tills jag i femtioårsåldern fick mina diagnoser. Mitt liv har varit märkligt. Ibland skrämmande, ibland skithäftigt. Ena dagen modig, nästa dag sängliggande på grund av panikattacker.

Det svänger fort
WHO räknar bipolär sjukdom till en av de tio mest handikappande sjukdomarna. Det gäller i skoven då sjukdomen gör en antingen manisk/hypoman eller livsfarligt deprimerad. BS är en sjukdom med snabba, tvära kast. Fallet från en mani uppe i det blå, kan på några minuter förvandlas till en nattsvart depression. Medan en ”normal” depression sakta växer fram under flera veckor, ibland månader, så tar det bara några timmar, ibland kortare tid, innan världen blir nattsvart, när man lider av BS.

bullying-2778163_960_720

Normala perioder
Däremellan, så lever man ett relativt normalt liv. Det kan gå år mellan skoven. I mitt fall har det det gått åtta år sedan den senaste maniska fasen. Folk brukar tro att man i manin svävar omkring i ständig lycka och köper lyxbilar på löpande band. Det är vanligt att det bor bor en känsla av depression, av sorg och rädsla, även i den maniska fasen. Varningstecken för att ett nytt skov är på gång, är att man tål stress sämre, ständig panik och försämrad sömn. Då vet man att nåt helvete är på gång.

Fel eller ingen diagnos
Det är inte så underligt att man börjar självmedicinera sig om man lever ett sådant liv, när man ständigt möter läkare som bara skakar på huvudet; oförmögna att ställa rätt diagnos. Hela 35 procent av de bipolära är utan behandling i 10 år. 70 procent får inledningsvis fel diagnos. För mig blev det för mycket av alkoholen. Så många som 40-50 procent av de bipolära får någon form av missbruksproblem. När jag väl fick diagnosen och hamnade på ett behandlingshem så fick jag ytterligare en diagnos: Dubbeldiagnos. Man lider både av en kronisk psykisk sjukdom och ett missbruk. Svårbehandlat tillstånd. Det gick bra för mig. Nu har det  gått tio år sedan jag jag drack senast och genom att ta stämningsstabiliserande mediciner så hålls min BS i schack.

tree-530324_960_720

Livsfarlig sjukdom
Som jag tidigare skrev så är BS en livsfarlig sjukdom. Vi som har BS har en ökad självmordsrisk och av de 1500 som årligen tar sina liv, är 20 procent av dem bipolära. Men självmorden är inte den vanligaste orsaken Vi lever ett kortare liv på grund ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar och stroke. Män med en kronisk psykisk sjukdom får i genomsnitt sina liv förkortade med 20 år, kvinnor 15 år. En av orsakerna till dessa dystra siffror är att psykiskt sjuka får en sämre tillgång till somatisk vård. Det tycks vara så att alla kroppsliga smärtor är av psykisk härkomst. Mediciner, inaktivitet, viktuppgång, diabetes leder i tidig ålder till en hjärtinfarkt eller en stroke.

Men det som ADHD och BS gav mig var kreativiteten, modet, nyfikenheten och vetgirigheten. Jag fick även en stor portion av empati och en avog inställning till orättvisor. 

hand-1925875_960_720

För övrigt ska jag idag träffa folk från socialförvaltningen, då jag försöker få hjälp i vardagen på grund av mina funktionsnedsättningar jag lever med – och som knappast blivit  bättre av att jag drabbats av ytterligare en kronisk hjärnsjukdom: Parkinson.

© Kent Lundholm

Vill du veta mer om psykisk ohälsa, läs min självbiografi ”Spring Kent, spring!”

”Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet. 5 poäng av 5 möjliga”. / Katharina Jacobsson BTJ

>>> Beställ boken

En krävande patient

Av , , Bli först att kommentera 4

Sovit. Behövde ju det, sömn, särskilt då jag natten innan inte sov en enda blund. Oroar mig över ditt och datt. Ibland över min framtida vård. Ska jag enbart behandlas neurologiskt för min Parkinson, eller ses jag som en patient tillhörande psykiatrin. Och var får min diabetesläkare plats? För nåt samarbete är inte att hoppas på.

Svart eller vitt. Tyvärr så saknas det ofta helhetssyn inom vården. Man ser inte hela människan. En läkare sköter min diabetes, en annan min Parkinson och sviterna efter stroken och en tredje tar hand om min sömnlöshet och oro. Känner mig uppdelad i lagom stora tårtbitar som ska ätas var för sig, av mig ensam, utan något som helst sällskap.

emoji-3202669_960_720

Jag är nog en krävande patient. Säger ofta emot. Håller inte alltid med. Men så är jag också en person som vill vara delaktig i den vård som ges till mig. Förglöm icke att jag dessutom är en före detta sjuksköterska som ännu kan en del latinska benämningar  på våra kroppsdelar: clavicula, scapula, os sacrum, amygdala och så får vi inte glömma glans.

Multisjuk som jag är, kräver från min sida ett visst mått av kreativitet (och uthållighet). Men det kan slå tillbaka – precis som det som när någon obehörig kliver i ett rum Gapiga patienter ska hållas kort. Men om jag själv inte tagit reda på vilka mediciner som inte får kombineras med min parkinsonmedicinering, så hade det kunnat sluta illa. Det ena ger det andra.

Särskilt då jag var tvungen att sluta med två sömnmediciner jag tagit i över tio års tid (Propavan och Theralen). Detta för att dessa mediciner förstärker symtomen från min parkinson – de försämrar effekten av medicinen mot Parkinson. Detta läste jag mig till i FASS – samma informationskälla som mina läkare har. Men min sömnlöshet är även ett problem för psykiatrin, då sömnlöshet kan leda till ett maniskt skov i min bipolära sjukdom. Jag har bett mina läkare att åtminstone slå varandra en signal och diskutera HELA Kent. Men det har de inte gjort. Det är därför som jag tvingas bråka och försvara mig. Ingen annan tar ju ett helhetsansvar för mig.

KentBOK

Dagen för Boksläppet närmar sig: 5 september. Tränar på mitt framförande, talar rakt ut i tomma luften, läser högt ur romanen – men bara jag kan höra det. Än så länge. Och däremellan – oron. Hur ska det gå? Ska jag orka de två-tre timmarna som Boksläppet tar – ska jag ha kraft att genomföra åtta framträdanden under hösten? (Förmodligen blir det fler). Orkar jag samtidigt skriva vidare på romanen om Ester Duva? Vill ju komma en bit på vägen. Vet ju inte hur fort det rasar utför … Ställer frågor och den enda e som kan ge mig ett svar är jag själv. Är det därför jag mumlar så ofta …

Apropå Ester, så är intresset stort kring boken om hennes liv – den som jag nyss påbörjat och vars publicering kanske ligger två år i framtiden. Men folk hör av sig om sina minnen kring Ester och ger mig olika tips och goda råd. Gott folk, ni ska ha tack! Dessutom har jag redan nu fått tre beställningar …

För övrigt så handlar stora delar i livet om att vi denna dag och efterföljande dag ska orka stå ut med oss själva; med våra odörer, klumpiga kommentarer, dumma tankar och allmänt tjuriga förhållningssätt gentemot omvärlden. För att inte tala om kroppen som svällt utanför ramarna.

Ps! Måndagen 2/9 12.30 P4 Västerbotten.  intervjuas jag om mitt författarskap och min nya roman i P4 Västerbotten av Pia Diaz Bergner. Om intresse finns – lyssna!

© Kent Lundholm

Sårbar och modig

Av , , Bli först att kommentera 4

Gårdagen blev omtumlande. Har väl aldrig fått så många ryggdunkar och uppmuntrande ord, på en och samma gång. Alla tycktes vilja mig väl och många var uppriktigt ledsna över min situation. Blev tårögd, berörd. Ett flertal skrev: ”Jag tänker på dig!” ”Du är i mina tankar!” För en stund kände jag mig mindre ensam, samtidigt som rädslan sjönk undan.

heart-1450300_960_720

Vill bli av med hemligheterna
Jag har med åren blivit en offentlig person, i varje fall i Umeå, Lycksele och stora delar av länet. I första hand för mitt författarskap, för mina böcker, men frågan är om jag numera är mer känd för att vara ”Västerbottens sjukaste författare”. Kan tänka mig att det finns de som är skeptiska och tror att min öppenhet kring mina åkommor, psykiska som kroppslig, är ett led i marknadsföringen av mina böcker – men så är det absolut inte. Det är ju knappast min Parkinson som skrivit ”Män som spelar schack”. Den är frukten av 16 års funderingar och mängder med omskrivningar – som min Parkinson försvårade. Det är svårt att skriva med händer som skakar.

Fri från hemligheter
Jag är verkligen allvarligt sjuk – på riktigt. Däremot har jag på ”äldre dagar” velat göra mig begriplig i folks ögon, inte minst genom att ärligt och öppet skriva om min psykiska ohälsa och mitt missbruk i självbiografin ”Spring Kent, spring” (2016). Ville inte leva bland hemligheter och lögner, utan istället bli en ärlig människa. Att vinna billiga poäng är inte min grej. Trots att jag utåt sett kan verka vara en svåråtkomlig, butter kuf, så är jag faktiskt en öppen person som inte döljer min sårbarhet. Det krävs faktiskt ett viss mått av mod för att våga göra det. När det gäller min Parkinson har jag flaggat för att den förmodligen kommer att förkorta mitt författarskap. Något jag skrivit om ett flertal gånger på denna blogg. Sedan har detta spridit sig i media. I gårdagens VK fanns jag med på ett uppslag med rubriken ”Sjukdomen kan tysta Kent Lundholm” föredömligt skrivet av Lars Böhlin. Även idag ligger reportaget i topp som mest lästa på VK:s kultursidor.

VK1

Reportagets huvudtema blev Parkinsons sjukdom, som med tiden kommer att begränsa mitt författarskap genom skakningar, ofrivilliga muskelrörelser, stelhet och en allt svagare röst. Lars Böhlin lyckades skickligt väva in mina sjukdomar med mina tankegångar kring min roman ”Män som spelar schack”. Det blev även tal om min kommande roman: ”Ester Duva.” Men tyngdpunkten vilade ändock på hotet från min Parkinson.

Recension i Schacktidningen
Nu återstår en väntan på vad recensenterna ska tycka. Hörde från förlaget att en schackintresserad kulturredaktör på Gotland ville ha ett recensionsexemplar. Även ”Tidskrift för Schack”, schackförbundets medlemstidning, tänker recensera boken. Däremot är det väl som vanligt med storstadstidningarna och deras ovilja att skriva om författare och romaner norr om tullarna. Särskilt vi som valt ett mindre förlag.

En troglodyt städar sin grotta
Igår påbörjade jag återuppbyggnaden av min lägenhet genom att tvätta kläder mest hela dagen. Dagens uppgifter är att stryka kläder och diska. Imorgon ska jag dammtorka och svabba av golven. Detta är inget nytt. Ja, att jag i perioder tappar greppet om hushållsarbetet och låter lägenheten bli till en dammig troglodytgrotta. Allt eller inget. Har skrivit varje dag sedan mitten av juli. Det och inget annat. Jag är riktigt duktig på att röra till det – fem poäng av fem möjliga. Jag flyttar runt mina pappershögar och glömmer var jag lagt dem; plockar fram böcker som borde läsas men glömmer dem snabbt, lämnar kläderna på golvet.

question-mark-2546103_960_720

ADHD-städning
Så här kan det se ut när en person med ADHD ska städa (eller skapar kaos). Morgon på Pig Hill. Jag ställer mig vid diskhon för att diska, när jag får syn på berget med soppåsar. Jag skyndar ner till soptunnorna ute på gårdsplanen, får för mig att öppna cykelförrådet. Min cykel har punktering på båda däcken. Det måste jag komma ihåg att fixa. På vägen tillbaka, medan jag försöker memorera detta med cykeln, passar jag på att gå ner till förrådet. Saknar skruvmejslar i lägenheten. Förrådet borde städas ropar min impulsivitet. Sagt och gjort. I gången utanför ställer jag vinterdäcken, solstolarna, några tavlor. Då kommer jag på att jag måste skriva upp en tvättid. Blir stående i tvättstugan för att läsa de nya arga lapparna som någon i huset satt upp: ”Rengör filtret! Ska det vara så svårt?” Vilket jävla filter? Glömmer boka tvättid och återvänder till förrådet och inser att jag inte orkar städa det i dag. Kastar in allt, huller och buller, får knappt igen förrådsdörren. Skruvmejslarna har jag sedan länge glömt. Inne i köket står vattnet och rinner i diskhon. Det har svämmat över. Blött på golvet. Lika bra att skura av hela golvet. Som ni märker, det är en jäkla fart på mig, men inget blir gjort. Det påbörjas en massa småprojekt, men inget av dem avslutas. Detta skapar förstås ångest.

list-3205464_960_720

Uselt minne
Min ADHD gör att jag lätt tappar fokus och kraft, och allt som har med struktur att göra sopas under mattan. Men när det gäller mitt skrivande, så kan jag fokusera i timmar, dagar och nätter, vecka efter vecka. Koncentrationssvårigheterna hänger ihop med det usla arbetsminnet som följer med ADHD. Arbetsminnets uppgift är att hantera information under en kortare tidsperiod. Alltså minnas det vi gör i Nuet. Det ger oss också en känsla för tid – hur lång tid det ska ta att exv diska. Jag uppskattar att disken kommer att ta ett par timmar, när det i själva verket är klart på en dryg halvtimme.

Säg att jag ska sätta ihop en IKEA-bokhylla, då mobilen ringer. Fokus hamnar någon annanstans, samtidigt som arbetsminnet töms. Det blir blankt på minnen. Jag får börja om från början med bokhyllan och studera bruksanvisningarna för tionde gången.

Blir ett städproffs
Nu svänger det åt andra hållet. Lägenheten ska städas perfekt, vilket suger än mer energi ur mig. Ständigt detta: Allt eller inget. Motsatserna kaos och perfektionism tycks vara lika starka. Men de kan aldrig samverka. För att kompensera det usla arbetsminnet skriver jag listor och post-it-lappar, inte minst på det som måste inhandlas. Annars går jag på Coop för att köpa havregryn och mjölk, men kommer hem med bananer och ett glasspaket. Ja, det här låter väl som trams i gemene mans öron. Städa är simpelt och det göra man var dag, punkt slut. Nja, vi människor är komplicerade varelser. Särskilt om ens hjärna lider brist på dopamin.

emotions-371238_960_720

Ber inte om ursäkt
Jag har slutat att be om ursäkt när folk kommer på besök under kaosveckorna. Lika lite som jag ber om ursäkt för min diabetes, stroke och Parkinson. Det här med antingen eller, gäller även för mitt humör. Antingen är jag väldigt glad, eller så introvert, tystlåten och ångestfylld. Sällan något mellanting, något lagom. Jo, jag är en knepig jävel.

Saknar dopamin
Jag har haft oturen att sedan födseln lida brist på dopamin, både i fallet med min ADHD och nu med Parkinson. Dopamin bär det kemiska ansvaret för vårt humör, eftersom det spelar en nyckelroll för att skapa känslor som vällust och motivation via vårt belöningssystem i hjärnan. Hjärnan belönar oss med en dos dopamin när vi har löst en svår uppgift. Vi känner njutning. Om man nu inte känner nån njutning efter att ha diskat en timme, så blir det lätt att man söker efter kickarna genom att proppa i sig godis, fett, blir spelmissbrukare, ständigt motionerar och springer – eller så söker vi kickarna i alkohol och droger. Belöningssystemet blir till slut kidnappat av socker och droger. Missbruksproblemen är också betydligt vanligare hos de med ADHD än hos andra. Men det är en helt annan story.

© Kent Lundholm

 

Full gas eller tvärnit

Av , , Bli först att kommentera 3

Blåsigt väder idag. Vaknade tidigt för att åka till hälsocentralen och lämna en del blodprover – men så somnade jag om. Försent. Får bli ett uppdrag för morgondagen. Periodvis i mitt liv drabbas jag av igångsättningsproblem. En mur av oro och ångest ställer sig i vägen för det som måste bli gjort. I dag. Det blir förstås ett misslyckande som lämnar ytterligare sår i själen.

Efter att ha skrivit om min psykiska ohälsa i självbiografin ”Spring Kent, spring!” får jag rätt så ofta frågor om åkommor som Bipolär sjukdom och ADHD. Många av frågeställarna försöker även att sätta ord på ”röran i sitt liv” genom att skriva biografier. Uppmuntrar dem att fortsätta. Om man inte tar makten över sin egen berättelse, så gör nån annan det.

KentÖvik

Kort om ADHD

Hyperaktivitet med uppmärksamhetsstörning är ett neuropsykiatriskt funktionshinder som påverkar förmågan att fokusera och koncentrera sig på en specifik uppgift. Man har även en överdriven aktivitet och impulsivitet. Kort uttryckt: det kan emellanåt gå fort och fel. Något som bland annat kan drabba kontakterna med andra människor. Det innebär att man kan ha olika problem i vardagen. En vanlig svårighet är att man lätt blir störd av att vara i röriga eller stökiga miljöer, och att det är svårt att komma igång med vissa uppgifter, om de inte känns motiverande, eller att det är svårt att bli klar med det du håller på med. Alltså: En usel förmåga att hantera gas- och bromspedalerna. Antingen blir det full gas – eller en rejäl tvärnit.

ADHD debuterar i barndomen och kvarstår under tonåren och upp i vuxen ålder i 40 till 70 % av alla fall.

Här en lista från webben Doktorn.com med typiska symtom:

  • Svårt att koncentrera dig och har många tankar och idéer i huvudet på samma gång.
  • Svårt att komma igång med uppgifter.
  • Svårt att komma ihåg långa instruktioner.
  • Kan ha svårt att skapa ordning och struktur omkring dig.
  • Svårt att passa tider.
  • Glömmer eller tappar ofta bort saker.
  • Vanligt att skjuta upp saker tills det blir försent.
  • Jobbigt att skriva eller läsa.
  • Göra saker ibland utan att tänka efter före.
  • Stort behov av att röra på dig.
  • Vara orolig, ha ångest eller ha svårt att sova.
  • Trött av att umgås länge med andra.
  • Svårt att reglera ditt humör.
  • Kan vara extra stresskänslig.
  • Svårt att vara flexibel. Att vara flexibel handlar om att klara en förändring, när något inte blir som du har tänkt.

Som med många diagnoser är symtomen, eller tecknen, varierande från person till person. Viktigt att veta är att man föds med ADHD.

skam

Det finns en rad missuppfattningar om vad Adhd är. En av de vanligaste är att barn och vuxna med Adhd inte skulle vara lika smarta som andra. Fel, fel. Många ADHD-barn är jäkligt smarta. Det är också vanligt att människor med ADHD är särbegåvade och blir mycket duktiga på vissa områden. Det är inte ovanligt att de är rysligt kreativa.

Alla med ADHD är olika. En del är utåtriktade och sociala medan andra är mer introverta. Vissa är passiva och har svårt att komma igång med saker, medan andra får mycket gjort om de väl är motiverade.

Kom ihåg: Barn och ungdomar med diagnosen ADHD löper överhängande risk att bli missbrukare som vuxna. Studier visar att varannan vuxen med ADHD utvecklar missbruk.

För övrigt är fördomarna kring psykisk ohälsa det som skapar de djupaste såren.

Beställ ”Kent spring, Kent!” Länk >>>